Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!

Disciplin, straff och reprimander.

Det allra flesta av oss är överens om att detta är inslag som vi inte vill se i relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla. Jag längtar efter en värld där det är lika självklart att dessa inslag inte heller hör hemma i relationer mellan vuxna och barn.

Det fascinerar mig att denna längtan ofta tolkas som en längtan efter gränslöshet, otydlighet och eftergivenhet. När jag säger att jag vill se relationer mellan vuxna och barn som inte inkluderar disciplin, straff och reprimander uppfattas det ofta som att jag tycker att barn skall få göra precis vad de har lust med, oavsett hur det påverkar andra människor. Som om det bara fanns två alternativ när det gäller relationer mellan vuxna och barn (till skillnad från relationer mellan män och kvinnor, vita och svarta, medelålders och gamla): Om man inte är auktoritär så måste det betyda att man är eftergiven och låter barnen göra precis som de vill. Så är det förstås inte!

 Brat

Personligen vill jag inte använda mig av vare sig hot, straff, mutor eller kränkningar i mitt föräldraskap. Jag är samtidigt övertygad om att barn, precis som vi vuxna, mår bra av ordning och tydlighet. Barn vill och behöver veta vad som gäller i olika situationer, vad andra människor gillar och ogillar, längtar efter och vill undvika. Ingen, varken barn eller vuxen, mår bra av eller vill leva med människor som är otydliga med sina egna gränser.

Självklart behöver vi vuxna uttrycka våra gränser och tydliggöra vad vi accepterar och inte accepterar! Om mitt barn kastar spelpjäserna när spelet går dåligt för henne så reser jag mig förmodligen och går därifrån. Om mitt barn inte sitter still på restaurangen är det möjligt att jag tar med henne hem. Om mitt barn lämnar sina kläder på golvet i hallen berättar jag för henne hur jag vill ha det och vad som är viktigt för mig.

För mig är den viktigt frågan hur jag är i dessa sammanhang. Vilket budskap jag förmedlar med hjälp av ord, kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag och det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Annorlunda uttryckt: Har jag fokus på mina egna behov eller har jag fokus på barnets fel och brister? Stor skillnad. Det ena väcker (förhoppningsvis) barnets empati och förståelse. Det andra väcker rädsla, skuld och skam hos barnet.

Jag vill inte se lydiga barn. De verksamma ingredienserna i lydnad är rädsla, skuld och skam. När barnen lyder oss vuxna gör de det för att slippa uppleva skuld och skam eller för att de är rädda för oss. Man kan förstås välja att uttrycka det som att de har ”respekt” för oss, men det är inte den sortens hierarkiskt präglad respekt jag längtar efter att se.

Det jag vill se är samarbete mellan vuxna och barn. Jag längtar efter en värld där vuxna och barn försöker förstå varandra och är måna om att hitta lösningar som fungerar för alla. När barnen är små ligger ansvaret för att hitta sådana lösningar fullt ut på de vuxna. I takt med att barnen växer och blir mer språkligt och kognitivt utvecklade kan barnen också vara med och ta ansvar för att hitta lösningar som tillgodoser allas behov. Till skillnad från när det gäller lydnad finns det ingen quick-fix för att uppnå samarbete. (De snabba lösningarna för att få lydnad heter hot, straff, mutor och kränkningar.) Samarbete är något som uppstår i en relation mellan vuxen och barn. En långsiktig relation där den vuxne tar ansvar för kvaliteten i umgänget. En relation där de verksamma ingredienserna är intresse, respekt (likvärdig och dubbelriktad), empati, ärlighet och åtminstone en liten gnutta humor.

Vad vill du ha? Lydiga barn, gränslösa barn eller barn som väljer att samarbeta?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Är barn verkligen empatiska?
Vill du har lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Artikelserie om gränser med respekt)

 

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (38)

  • Avatar

    Camilla

    |

    Jag har beställde boken idag!! Spännande 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kul! Hoppas du gillar den 🙂

      Reply

  • Avatar

    Miss Mary

    |

    Jag kan verkligen skriva under på det här! Dessutom är det nyttigt för en själv även som vuxen att träna på att sätta ord på sina egna gränser. Ofta tänker man att man har förklarat när man egentligen inte har gjort det alls ”jag är så trött på att du kastar mat på golvet” , ”du som är så stor borde väl kunna äta ordentligt”. Men om jag verkligen anstränger mig för att förklara (det kan ta en stund att få fram det jag menar ibland), t ex genom att säga ”Jag tycker inte om att du kastar mat på golvet. Då tar det lång tid för mig att städa upp, och jag tycker det är jättetråkigt att städa. Jag vill hellre ha tid att leka med dig och lillebror” så får jag nästan alltid efter en stund ett eftertänksamt ”Aha! Då förstår jag mamma.” från treåringen.

    Dessutom märker jag att hon själv lär sig uttrycka sig på det viset – mitt i en hysterisk gråtattack orsakad av något som jag tycker är helt trivialt kan det komma ett ”MEN DET ÄR VI-HIIIIKTIGT FÖR MIG!”. 😀 Och bara det faktum att hon kan uttrycka detta, och jag kan uttrycka att jag förstår det och förstår att hon är ledsen, gör att vi båda har lättare att lugna ner oss i sådana situationer. Oavsett om det triviala problemet som orsakade utbrottet går att lösa eller inte.

    Reply

  • Avatar

    Josef Boberg

    |

    ”…Jag vill inte se lydiga barn. De verksamma ingredienserna i lydnad är rädsla, skuld och skam. När barnen lyder oss vuxna gör de det för att slippa uppleva skuld och skam eller för att de är rädda för oss. …”

    Sant.

    Reply

  • Avatar

    Mikael

    |

    Hur menar du egentligen med relationer mellan vita och svarta?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag menar att det är ganska självklart att de är likvärdiga och den ena gruppen inte har rätt eller bör utöva disciplin osv över den andra.

      Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Men om de struntar i det då?
    Jag tycker inte jag får respons när jag förklarar för dem varför. ”struntar väl jag i” & ”jag bryr mig inte” osv.
    I ren desperation blir det hot och straff tillslut. Att jag tar bort något som en konsekvens av osamarbetsviljan. Och ändå står jag kvar med en känsla av maktlöshet och känner mig överkörd.

    Reply

  • Avatar

    Stefanie

    |

    Hej och tack för en superbra blogg! Jag jobbar som lärare och tänker ofta på det du skriver då jag funderar över hur jag skall bemöta mina elever. Hemma har jag en 1,5-åring som jag också vill bemöta med respekt och bygga upp bra relationer till. Jag har dock svårt att veta hur jag skall tillämpa dina principer på ett barn som är så litet att hon inte förstår vad jag menar då jag förklarar vad jag vill och vad jag har för behov och varför det är viktigt för mig att hon inte ritar på tapeterna, drar mig i håret eller öser mat från tallriken ner på golvet. Jag skulle jätte gärna läsa lite om hur du tänker om yngre barn (speciellt med tanke på en eventuellt stundande trotsålder).

    Reply

      • Avatar

        Stefanie

        |

        Nej den artikeln hade jag missat. Tack, där kom redan en hel del matnyttigt!

        Reply

    • Avatar

      tvillinganna

      |

      Å det ser jag fram emot att läsa om, jag har också en 1,5-åring som verkligen testar gränser här hemma!

      Jag tänker att även om min lille inte förstår en lång förklaring, så känns det ändå rätt att sätta gränser som utgår från mig själv, och inte skuldbelägger honom. Ofta blir han arg och ledsen när han inte får göra som han vill, och det försöker jag möta med lugn och acceptans – jag förstår ju att han blir arg när jag plockar bort det där roliga som han vill utforska.

      Jag försöker låta bli att tänka att han ska lära sig något från gång till gång av mina reaktioner, utan ställer mig in på att jag kommer att behöva visa honom vad jag tycker är okej och inte under en lång tid framöver.

      Blir mycket spännande att läsa ett inlägg på temat av Petra som jag tycker har många kloka tankar.

      Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Vi har en dotter som är adopterad och som inte klarar att man går iväg eller blir lämnad även om det bara gäller att man reser sig upp och lämnar ett spel. Hon är 6 år och mycket trotsig. Om man inte vill spela längre känner hon sig väldigt misslyckad. Har du tips på något alternativ metod?

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Fråga : Angående vems behov som ska tillgodoses / vem har ”rätten” till att få sitt behov tillgodosett då man måste välja i dessa specifika fall?

    Jag har lång erfarenhet av kontakt med skolor i bl.a EVK, elevvårdskonferanser och andra möten.
    Många gånger finns det skolpersonal som absolut vill att de elever som en del av personalen inte kan få att göra det den vuxne vill, de ska snabbt ”utredas” för att sedan skolpsykolog ska kunna hänvisa dem vidare till instanser där diagnoser kan ställas.
    ( Detta kan gälla lite olika slags beteenden hos eleven , dock ofta inget som stör andra elever, kan vara att eleven inte jobbar alls tex, bara sitter vid sin bänk eller besvär med att koncentrera sig eller behov av att lämna klassrummet ibland etc )

    Jag har många gånger upplevt att det är den som åberopar utredning som i många fall själv har ” hinder” i sin förmåga att bygga relationer till elever. Att den som själv inte klarar att bygga relation med barnet då vill ta en annan väg, den vägen, att peka på att barnet nog ska utredas för att ev få diagnos.

    Barnet själv och föräldrarna har ofta inte alls behovet av en utredning, endast behovet av att man ska jobba på relationen vuxen/elev i skolan och på så sätt arbeta fram en förbättrad situation för barnet/eleven. Även på annat sätt hitta lösningar.
    De vuxna som har mindre problem med relationen till eleven ( det brukar förhoppningsvis finnas någon på skolan) de brukar inte vara de som höjer rösten för utredning och diagnos.
    Jag har många gånger uppfattat detta som att de som själva har ”hinder i relationen till eleven” de har störst behov av att eleven ska diagnostiserats, men de som lyckats bättre i relationen med eleven , ber inte i första hand efter en diagnos av eleven.

    Vems behov ska egentligen vägas tyngst i dessa fall ?
    Elevens/familjens behov av icke diagnos eller ”skolans” behov av diagnos ?

    Enligt skollagen är det solklart att en elev ska få det stöd den behöver utan krav på diagnos, men i realiteten är det sällan så. Skolor lägger stor kraft på att påverka familjer till utredningar med diagnoser som följd, ibland finns även sublima ”hot” om orosanmälan till socialtjänsten om familjerna inte går med på vad skolan vill. ( finns många, många fall tyvär ).

    Alltså skolor respekterar sällan familjernas vilja och behov.
    Skolan vill absolut ha sina behov tillgodosedda , vilket är diagnoser.

    Jag anser personligen att familjens och barnets behov ska styra.
    Men de blir ofta hårt motarbetade av ett kollegie, dessa kollegie har ofta varken kompetens eller kunskap tillräcklig för att ens uttala att ett barn har ett funktionshinder. De tolkar alldeles för ofta utan att tex fråga elev eller på annat sätt försöka se ur olika perspektiv.

    Detta har inte känts bra för mig många gånger, då jag känt att det är vissa vuxnas egna brister , som gör att de vill lägga ”skuld / felet” på eleven , istället för att be om egen hjälp till att bemöta eleven på annat sätt. Då menar jag, en hjälp till dem genom annan väg, än diagnosen som redskap för att få hjälp och råd. Då får barnet betala med en livslång diagnos ( som inte alltid stämmer…en del barn får olika diagnoser genom åren ) och gå igenom långa utredningar dessutom, för att vuxna med egna brister ska få forttbildning i hur man bygger relationer.( de tror att Bup och andra instanser ska kunna tala om för dem hur de ska göra för att hjälpa dessa barn )
    En hjälp att hitta nycklar till relationsbyggnad , de brukar motivera sin önskan om diagnos med ”då kan vi få tips och råd om hur vi bäst ska bemöta ” alltså genom att barnet får en diagnos. Jag har upplevt detta många gånger som helt osunt, att ett barn med de ryggsäckar vi ofta känner till att de har, ska behöva få en diagnos för att de vuxna ska lära sig hur man bygger en relation till barn som är skörare än andra barn.

    Vad tycker du jag ska säga i dessa situationer?

    Jag har försökt med olika frågor men känt att de lätt blir att folk tar till försvar, förmodligen för att jag kanske uttryckt mig på ett ifrågasättande sätt, jag vill gärna kunna uttrycka mig så de inte kommer i försvar, men att mitt budskap ändå når fram och att jag kan få ett svar från dem med. En dialog som bägge parter når samförstånd i.

    Att vi kan nå varandra med respekt för våra olika behov men ändå nå en gemensam väg att jobba framåt för dessa barn och deras familjer.

    Att vi ska respektera deras behov av icke diagnos.

    I dessa fall önskar jag kunna uttrycka min åsikt på ett sätt som gör att alla parter kan nå samförstånd men att familjerna ska bli respekterade för sina behov och att vi ska kunna hjälpa eleverna utifrån deras behov utan att kräva att de ska utredas i ”utbyte” mot den hjälpen.

    Hur gör man ? Hur utrycker jag detta på ett bra sätt ?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Maria,

      jag känner mig både ledsen och arg när jag läser det du skrivit! Precis som du säger skall en elev få den hjälp hon behöver, alldeles oavsett diagnos. Förstår också din utmaning i att kommunicera på ett sätt som skapar kontakt snarare än motstånd. Tror att många vuxna, inte minst i skolans värld, är så vana att höra anklagelser (även när sådana inte finns) att det ibland är mycket svårt att nå fram.

      Jag har skrivit en hel artikelserie om att sätta gränser med respekt, eller annorlunda uttryckt, att prata så att andra människor, barn eller vuxna, är villiga att lyssna. Jag tror och hoppas att du kan hitta en hel del inspiration kring hur du skulle kunna uttrycka dig i de texterna: http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/

      Allt gott,

      Petra

      Reply

    • Avatar

      Sara

      |

      Hej

      Ett bra inlägg, men som mamma till en flicka med AST så vill jag dock påpeka att en diagnos inte alltid är av ondo. Dels kan man få rätt till stöd från habiliteringen (både familj och skola) och dels kan man få möjlighet till långsammare takt i tex gymnasiet om det behövs. Vår skola motsatte sig att mitt barn skulle få en diagnos när jag ville att det skulle utredas. De påstod att de ändå skulle ge henne den hjälp som hon behövde eftersom det står så i skollagen. I verkligheten handlade det om pengar, med diagnos blev de mer tvingade, utan kunde de förhala och förhala och idag har jag en 19-åring utan betyg i vissa ämnen som får ångest vid prat om skolan trots att hon egentligen älskar att lära sig nya saker.

      Det måste fram STORA förändringar inom skolan för att både barn med och utan diagnoser ska kunna fungera. Det blir ju ohållbart även för barn utan diagnos om det inte fungerar för den med diagnos.

      Reply

  • Avatar

    Kia

    |

    Jag håller med i så mycket av det du skriver. Vi har två små killar och tycker att vi på väldigt många sätt följer dina råd. Vi leker mycket med barnen, läser för dem, kramar och myser, de får hjälpa till med sådant de kan hjälpa till med – och känns på det stora hela som två harmoniska killar.
    Men. Sedan så finns det lägen där ingenting vi gör riktigt hjälper. Vår treåring är fantastisk – intelligent och fantasifull och verbal – men han har ofta svårt ”med det jordiska”, som en äldre släkting brukar säga. Hans fantasier och lekar tar så stor del av hans koncentration att han verkar tycka att det är förfärligt jobbigt att behöva avbryta dem för att t ex klä av och på sig, äta när det är matdags etc.
    Allra värst – toabesök. Helst vill han ha blöja, jämt. Samtidigt ogillar han att vi byter på honom. Ofta säger han inte till om att han har bajs i blöjan, nekar till att ha gjort något, vägrar byta, ”Vi byter sen! Om fem minuter!”, springer iväg och gömmer sig. Om han väl går till badrummet händer det att han plötsligt börjar slåss och sparkas medan vi byter på honom. Vi försöker hålla oss lugna, men det är inte helt lätt när ens annars så kloka treåring plötsligt sparkar till bajsblöjan så bajset flyger.
    Även om han är verbal kan han inte förklara vad det är han är arg på. ”Jag blir arg på dig mamma!” Det är som att han är arg på hela situationen och helst vill slippa allt som har med kiss och bajs att göra – men det går ju inte.
    Och just nu känns det som att vår fantasi inte räcker till. Sedan vi började potträningen – för ett par år sedan! – har vi i omgångar hunnit med att: läsa flera böcker om pottor etc, se på film om potträning, bygga upp ett lager av leksaker, böcker (och ipad-spel) att roa honom med för att göra stunden roligare och mysigare, gå på stan och köpa fina kalsonger, köpa potta och flera toasitsar för att han ska sitta bra och bekvämt. Vi har överlämnat träningen till andra vuxna han litar på, som farfar – utan resultat. Vi har även pausat – månader i taget – och återgått till blöja på heltid veckor i streck, första gången för att han fick en lillebror och signalerade att han ville vara liten och sedan ett par gånger för att vi blev avbrutna av t ex magsjuka eller feber och för att varje omstart ledde till konflikter. Nu har han kalsonger ibland, men gör ofta ner sig och tjatar om att han hellre vill ha blöja. Vi försöker hålla det hela lugnt och vänligt, pratar om att det är viktigt att träna för att lära sig, att det inte gör något om det händer en olycka, men det går liksom inte hem.
    Jag vill inte ha konflikter kring det hela och vill inte pressa honom. Men jag vet inte hur jag ska undvika det när han så tydligt försöker slippa både blöjbyten och toabesök. Och nu är jag rädd att om han inte lär sig snart kan han råka ut för att bli retad av andra barn. När vi var på kalas nyligen kom flickor i sexårsåldern och frågade mig, varför han fortfarande hade blöja. Risken finns ju att ev retsamheter leder till ännu värre låsningar.
    Det här blev visst en riktig uppsats. Men om du har några länkar eller tips som kan hjälpa oss ur den här låsta situationen så skulle det uppskattas!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Kia,

      kort svar: det låter som att ni hamnat i en maktkamp med er son? När maktkampen handlar om bajs, mat eller sömn är det ofta ett tecken på att barnet försöker berätta att han behöver större respekt för sin egen fysiska integritet (att ta ansvar för sin egen kropp och upplevelser kopplade till den som hunger, sömn, temperatur osv). Min erfarenhet är att man skall vara väldigt försiktigt med att göra detta område till en arena för kamp (för vill man verkligen ”vinna” över barnets behov av integritet?). Istället kan det vara värt att ta ett steg tillbaka och titta lite utifrån: får det här barnet ta ansvar för sin egen kropp? (de ex jag gav tidigare) I vilka avseenden kan vi som föräldrar låta honom ta ett större ansvar här? Backa och hjälpa barnet att tillgodose sitt behov av integritet helt enkelt. Min gissning är att han kommer att ta ansvar för bajset på ett mer ”vuxet” sätt om han upplever att han får bestämma över sin egen kropp.

      Berätta gärna vad du tänker när du läser detta.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Kia

        |

        Hej, tack för svar! Jag ser helt klart en poäng i det du säger. Men i praktiken är det svårt. Vi har försökt, i dagar i sträck, att vänta in att han själv vill byta blöja etc. Fråga vänligt, lyssna på hans svar. Vad som då ofta händer är att han säger ”nej, om fem minuter, om en liten stund” till dess att han blir röd i rumpan av bajset (och olycklig av det) eller att blöjan blir så full att det händer en olycka (och han blir olycklig av det). Vår respons har varit att försöka förklara att det finns några saker man måste göra, även om det känns trist i stunden: byta blöja/gå på toa, tvätta håret ibland. Vi försöker vara mjuka och empatiska i stunden – prata om roliga saker, kramas mkt, när der gäller hårtvätt har vi skaffat ögonskydd och cyklop, leker, plaskar och låter honom tvätta vårt hår etc, det funkar allt bättre… Men blöjgrejen kommer vi liksom inte förbi.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Så det låter som att ni har testat allt? Återstår då att tvinga honom (vilket ni i praktiken inte kan…) och att låta honom ta ansvar för sitt eget bajsande. Om det innebär att han bli röd i rumpan och olycklig av det så får han kanske bli det? Min gissning är att om ni beklagar hans lidande (”attans vad jobbigt att det blir så här när man bajsar i blöjan”) istället för att undervisa honom (”så går det när man bajsar i blöjan”) så kommer han så småningom att välja att gå på toa istället. Men just nu är det så viktigt för honom att markera att han vill ha makten över sin egen kropp (och inte låta er bestämma över den) att han är beredd betala med obehag och röd rumpa. Är du med på hur jag menar?

        Reply

  • Avatar

    Kia

    |

    Till saken hör också att han har en 1,5-årig lillebror som i ett halvår har klättrat på ALLT. Det är inte lätt att få till en mysig stämning när lillbrorsan slänger saker i toastolen, river ner saker från hyllor etc. Under tiden treåringen ska gå på toa/ få en ny blöja. Vi är ju inte alltid två vuxna hemma.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Så kan detta möjligen vara en del i förklaringen till att han fortfarande vill ha blöja? Att blöjan gör att ni faktiskt MÅSTE ägna er åt honom?

      Reply

      • Avatar

        Kia

        |

        Ja, du har klart en poäng. Det är förstås inte lätt att vara tre och behöva ha tålamod, roa sig själv etc för att lillebror också kräver uppmärksamhet. Vi försöker verkligen att ge honom stimulans och egentid med oss vuxna – och att låta honom fatta egna beslut och vi uppmuntrar hans förmåga t ex när det gäller att klä sig själv etc. Men självklart har han känt sig nedprioriterad vissa stunder, det är liksom svårt att undvika med två småbarn med olika behov.
        Jag tror vi får prova det där tipset om att ge honom mer ansvar över blöjgrejen. Jag hoppas det kan få låsningen att släppa. För jag märker själv att jag i de här konflikterna får svårt att låta bli att visa viss irritation mot vår i övrigt helt underbara grabb, det är så omysigt när han i långa stunder vill gå runt med bajsblöja. Jag vill t ex inte att det ska lukta bajs vid matbordet. … Tack i alla fall för dina svar!

        Reply

      • Avatar

        Kia

        |

        Hej Petra, det har gått ett par år och det visar sig att sonen har en autismspektrumdiagnos. Den vanliga logiken om hur man borde göra funkar ofta inte på honom. Vi försöker bete oss ”lågaffektivt” men i vissa fall, som när det gäller säkerhet och hygien, måste vi ibland tvinga honom (pga går inte att resonera). Jag har tänkt en del på den här mejlkonversationen, jag såg verkligen upp till dig och kände mig misslyckad när jag inte nådde fram till sonen, sen insåg jag att det är en större utmaning än vad vi först hade trott att vara just vår sons föräldrar. Önskar att du kunde lyfta upp det ibland – att vissa barn inte beter sig vidare rationellt eller logiskt, att de kan drabbas av ångest som är svår att förebygga helt etc.

        Reply

  • Avatar

    Stefan

    |

    Hej och tack, tack så hemskt mycket för detta inlägg!

    Så fantastiskt skönt att få läsa att fler tycker och gör som jag, att man inte måste straffa sina barn för att få de att följa gemensamma regler! Jag har aldrig någonsin straffat barnen, hotat med vedergällning eller mutat dom för att utföra saker eller sluta utföra saker. Barnen har lärt sig vad jag anser är rätt o fel, de vet hur jag vill att de ska uppföra sig ändå. Visst brister det ibland, de är ju barn, men de vet ju genast om att de gjort något jag inte uppskattar och det går då lätt att efteråt diskutera händelsen med dom.

    Tyvärr har jag fått erfara att eftersom jag inte ”straffar” mitt barn efter händelser så är jag slapp, bryr mig inte och har till och med fått höra att ”det är inte konstigt att samhället ser ut som det gör när en del inte kan uppfostra sina barn”, som om samhällets alla brister beror på min uppfostran av mina barn. Dessa människor kan inte förstå och acceptera när jag säger att jag pratat med mitt barn, att jag förklarat det olämpliga i händelsen och att jag förväntar mig att han/hon ber vedebörande om ursäkt. Nej, de vill se straff, de vill se att mitt barn får lida, de vill nästan ha öga för öga, tand för tand.

    En förälder till ett barn i min sons klass har tom sagt att hon personligen ska leta på min son på skolgården och skälla ut honom efter en händelse med hennes dotter med motiveringen ”att jag inte klarar av att uppfostra min son så nån måste ju göra det”.

    Så återigen tack!

    Reply

    • Avatar

      Citronfågelmamma

      |

      Hej Stefan och tack för att du uppmärksammat detta!
      Undrar också om någon har ett bra tips på hur man kan agera i förhållande till andra föräldrar som tycker att man borde säga till mer på skarpen?

      Jag har en ett och ett halvåring som precis börjat på förskola. Jag märker att hen har börjat testa olika beteenden och hur de ger utslag hos omgivningen. Kanske har hen sett andra barn på förskolan och testar nu olika sätt en kan vara på i världen. Bland annat så kastar hen föremål – bollar, leksaker, bestick och annat och utbrister högt AJ! Jag gissar att hen sett andra barn få bassning för att kasta saker på förskolan. Ibland blir hen också överväldigad av situationer och skriker högt på andra barn/slår dem. Det är inte utifrån att hen är arg eller svartsjuk utan en tydlig överslagshandling/reaktionstest.

      Mitt problem är att jag upplever att andra föräldrar vill att jag ska ”skälla” mer på mitt barn än vad jag gör. Jag upplever det som meningslöst att få ett så litet barn att uppbåda självbehärskning och framförhållning nog för att kunna agera annorlunda i en framtida situation. Det jag kan göra är att punktmarkera mitt barn och fysiskt hindra hen från att t.ex slå andra barn. Och att då påminna om alternativa sätt, typ ”vi klappar snällt på andra”. Men det där ryandet och nejandet som andra föräldrar vill att jag ska hålla på med, det är jag fruktansvärt osugen på! Särskilt som jag känner på mig att kastandet i kombination med AJ-utropen är någon sorts iscensättning/hantering av hur andra barn fått tillsägelser. Det finns liksom en medvetenhet om att vissa grejer är ”förbjudna” och då vill jag inte tjata mer om det, utan hellre se mig som en hjälpare som avstyr destruktiva impulser. Samt lägga empatiskt fokus på det barn som blir ledset om mitt barn t.ex hinner före och kanske slår till det andra barnet. Vid de tillfällena brukar jag inte heller hålla på och skälla utan bara säga till mitt barn typ ”ser du att hen blir ledsen när du gör sådär” och sedan faktiskt lägga mitt krut på att trösta det andra barnet.

      Men det är oerhört svårt som sagt att ”vinna över” andra föräldrar. Det kan verkligen bli dålig stämning vid dessa tillfällen. Nu håller mitt barn inte på och slåss ofta så jag är inte orolig att det är något annat som ligger bakom. Det känns verkligen som en normal ett och ett halvåring som testar lite olika förhållningssätt bara. Jag har också stor förståelse för att andra föräldrar blir bestörta om deras barn blir ledsna. Men känner kanske ändå att detta är en naturlig del av att barn agerar tillsammans och att vår uppgift som vuxna är att hjälpa barnen till konstruktivitet.

      Som sagt, har någon ett tips på hur man (på ett vänligt och avväpnande sätt!) pratar med andra vuxna om fördelarna med en annan kommunikation än skäll och nejsägeri?

      Men jag får känslan av att många föräldrar vill se mig ”skälla” på mitt barn.

      Reply

      • Avatar

        Citronfågelmamma

        |

        Ursäkta att slutklämmen blev lite rörig! Redigeringen kladdade ihop sig 🙂

        Reply

  • Avatar

    Cilla

    |

    Hej, har du några tips för särskilt känsliga barn? Jag har en fyraåring som sparkar bakut vid minsta tillsägelse, även om vi nästan alltid pratar i lugn och vänlig ton. T ex: fyraåringen har famnen full av bilar. Lillebror tar en bil som ligger bredvid fyraåringen och börjar leka. Fyraåringen gallskriker och springer efter lillbrorsan, eftersom han uppenbarligen hade en plan som involverade ALLA bilar i rummet. Vi säger något i stil med: M, vet du vad, här i rummet finns det åtta bilar och du har en-två-tre-fyra-fem-sex-sju av dem. L vill gärna också ha en bil att leka med. Hur ska vi göra då, tycker du? Svar: JAG VILL INTE HA NÅGON BIL! L FÅR ALLA BILAR, JAG VILL INTE HA NÅGON BIL! JAG VILL INTE HA NÅGONTING! Vi: Men titta här M, du har ju fortfarande en två tre fyra fem sex sju bilar, det är nästan alla bilar i hela rummet. Du får jättegärna leka med dem, L är nöjd med att leka med sin röda bil där borta vid garaget. Svar: Näääääää! JAG VILL INTE HA NÅGRA BILAR L FÅR ALLA OCH JAG FÅR INGENTING! JAG FÅR INGENTING MAMMA! Dvs, även om vi försöker involvera honom att hitta lösningar, prata lugnt och konstruktivt, så blir reaktionen så oerhört dramatisk, det är allt eller inget och kompromisser verkar omöjliga i stunden. Ibland är det bäst att bara låta honom vara en stund, så lugnar han sig och kommer på att det går fint att leka med de sju bilar han har, ibland kan han liksom inte hejda sig utan försöker gång på gång hindra lillbrorsan från att få tag i minsta leksak. (Oftast kommer de väldigt väl överens, de kramas många gånger om dagen, kan leka med och bredvid varandra under långa stunder och jag tror verkligen inte att fyraåringen känner sig förfördelad sådär i största allmänhet – det är mest att när konflikterna väl uppkommer är det svårt att distrahera honom eller hitta konstruktiva lösningar. I våra öron blir hans svar så dramatiska – inte sällan verkar de helt orelaterade till den ursprungliga konflikten. ”M, kan du vara snäll att sluta kasta den där leksaken här i hallen. Ser du lampan i taket där? Den är gjord av glas och kan gå sönder om du råkar träffa den.” kan få svaret: ”Jag vill inte åka på någon utflykt! Jag vill inte åka någonstans! Jag tänker inte göra någonting!”) Han är i största allmänhet en känslig unge, på gott och ont, väldigt empatisk och inkännande men också känslig för allt obehag – ett litet skrapsår kan förstöra en eftermiddag, han gömmer sig för höga ljud etc. så vi försöker att inte höja rösten mot honom, men det är ju svårt att helt undvika tillsägelser… Har du några bra tips där?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Cilla, jag tycker att det låter som att ni redan har ett respektfullt och resonerande förhållningssätt till er son. Det i kombination med din medvetenhet om att han är en liten känsligt och eftertänksam typ kommer att hjälpa honom att på sikt hantera utmaningar av den här typen. Han övar och han gör det i en förstående miljö :-). Gott så, tänker jag.

      Reply

  • Avatar

    Camilla J

    |

    Inte nog med kommunikationen mellan barn och vuxen, så kommer ett barn som lärt sig denna typ av kommunikation även få goda förutsättningar i vuxenlivet.

    Reply

  • Avatar

    Ralph Andersson

    |

    Låter som kloka ord och är det säkert också. Dock blir jag personligen trött på alla ”experter” som säger hur man ska vara och inte ska vara med sina barn. Tror detta gjort att många föräldrar är väldigt osäkra i sina roller och att de funderar mer på om de gör rätt eller fel i sin barnuppfostran än att faktisk vara där med barnet. Ibland gör jag så som du förespråkar ibland inte. Gör jag något som inte känns rätt så försöker jag förklara för mina barn att även vi vuxna gör fel ibland. Att vara en perfekt förälder skrämmer mig nog minst lika mycket som göra fel i uppfostran av mina barn. Är det något som kan ge barn ångest så tror jag nog att en allt för ”teoretisk” och ”felfri” förälder ligger väldig nära till hands. Oavsett hur man beter sig tror jag det viktigaste av allt är att visa sina barn kärlek så att det aldrig tvivlar på att man älskar dem. Att det sedan går åt pipsvängen ibland tror jag inte är hela världen.

    Reply

  • Avatar

    Moa

    |

    Du är min nya idol. Ibland faller jag in i den där hota-muta-karusellen som förälder och jag kräks verkligen på det. Det här var bra för att få mig en tankeställare.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Jag har just klickat hem boken. Ska bli spännande och lärorikt att läsa den!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      God läsning! 🙂

      Reply

Lämna en kommentar