Längtan efter kontakt

Det har känts lite läskigt, det där att skiljas från boken som bott i mig i nästan två år. Nu lever den sitt eget liv. Inspirerar, provocerar, väcker funderingar, hopp, motstånd… Jag vet förstås inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att den berör läsaren. På ett eller annat sätt. Jag kan inte tänka mig något tristare än att skriva en bok som inte berör.

Därför känns det väldigt bra när jag nu börjat få mejl och fb-meddelanden från personer som läst min bok. I morse fick jag ett meddelande som jag kände mig både glad och tacksam när jag läste. Jag har fått brevskrivarens tillstånd att publicera det här nedanför.

Har du läst min bok? Jag längtar efter kontakt med fler läsare och skulle bli väldigt glad om du ville lämna en kommentar i kommentarsfältet och berätta om dina reaktioner på boken!

//Petra

Hej!

Håller just nu på att läsa din bok och om hur man kommunicerar med barnen för att få till ett samtal och ingen utfrågning och hur man gör för att uppmuntra barnen att berätta mer om hur de upplever världen.

Började dagen med att läsa. Så vaknade min minsta kille snart sju år…

Jag tog tillfället i akt och bjöd in honom att sätta sig i mitt knä vilket han ville. Jag tränade på att tillämpa en del av dina fina tips i boken och vi hade en HEEEELT fantastisk stund tillsammans och jag fick veta så mycket om hans inre värld och vad han har för tankar om allt mellan himmel och jord… Plötsligt kände jag en otrolig gemenskap med Martin. Jag var en otroligt nöjd mamma efter vår stund tillsammans. Tänk vilken skillnad det kan bli när vi använder orden på ett klokt sätt! Tusen tack för det var du som fick mig att aktivt tänka på att de små detaljerna gör så otroligt stor skillnad…

Jag avslutade vår stund med att säga:

Vet du, jag skulle tycka att det var jättemysigt att vara med dig en stund idag och göra något tillsammans. Det har jag längtat efter.Har du lust med det?
Martin: Jaaaa.
Jag: Har du någon ide om vad vi skulle kunna göra?
Martin: Vi kan pärla och baka och hälsa på Peggen (hans farbrors hundvalp).
Jag: Ja, alla de sakerna känns roliga för mig oxå. Vilken av aktiviteterna skulle du vilja börja med?
Martin; Pärla skulle va kul.
Jag: Ok, det är ok för mig oxå. Då börjar vi med det. Vet du, mamma vill ju också hinna vara en stund med Tobias så det kan finnas risk för att vi inte hinner med alla sakerna du föreslog, vad har du för tankar kring det?
Martin: Mamma, men att hälsa på Peggen, då tänkte jag mig att vi skulle kunna göra det HELA familjen så då är vi ju tillsammans allihopa.
Jag: Ja, det är sant. Då hinner vi ju i alla fall med två av de aktiviteterna som du ville göra.
Martin: Ja. Det tycker jag blir bra.
Jag: Då får vi fråga om resten av familjen vill följa med och så får vi se om vi hinner att baka annars tar vi det en annan dag.
Martin: Okej.

Jag var HEEELT mållös. Vi hade en helt fantastisk morgon tillsammans! Jag har tyckt att jag har varit en medveten mamma men de tips du gav mig i boken har hjälpt mig att förstå hur jag kan utveckla mitt sätt att vara med mina barn och även med vuxna eftersom allt egentligen handlar om kommunikation inte just att barnen är barn och jag är vuxen…

Tusen tack! ️️ Kram Anna-Lena

7031928805_11cce41712_o

Foto: Kevin Jarett

Bloggar som skriver om Med känsla för barns självkänsla:

Vimmelmamman
JoS
Lifevision
Superquinnan

Elaine Eksvärd
Nina Ruthström

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (13)

  • Avatar

    superquinnan

    |

    Tack Petra för att du läste på min blogg. Jag älskar boken! Den är så enkel och utan pekpinnar. Jag har verkligen börjat fundera på hur jag möter barnen i våra samtal. Alla borde läsa denna. Fortsätt ditt fina arbete!! Kram

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack själv!

      Reply

  • Avatar

    A

    |

    Ja tyckte din bok var super i början o verkade till o med fungera. Men att få barnen att lyda fungerar inte alls. Första gången jo, men nu är det bara tjatigt! Vill så gärna få det att fungera i praktiken utan mutor o hot. Men när ja förklarat 1000gger åt sonen varför han inte kan hoppa i soffan o fortfarande gör de då el att varje vecka föra samma diskussion om varför jag vill att dom städar rummen… Kanske bara jag som inte fattar…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vet du, om du läser min bok och hoppas att den skall ge dig ett lydigt barn så kommer den inte att fungera. Syftet med min bok är inte att ge föräldrarna knep för att få lydiga barn. Syftet med min bok är att hjälpa föräldrar att skapa förutsättningar för ömsesidig förståelse och kontakt med sitt barn. Om du förklarat tusen gånger för ditt barn och hon fortfarande inte ”förstår” så gissar jag att det är läge att byta perspektiv och försöka förstå vad som är viktigt för ditt barn. Vilket behov är det hon försöker tillgodose genom att hoppa i soffan? Genom att avstå från att städa? Hur kan ni tillsammans hitta lösningar som tar hänsyn BÅDE till dina och till barnets behov?

      Reply

      • Avatar

        A

        |

        Tack för ditt svar! Nej vill INTE ha lydiga barn men i vissa fall kan de inte göra som de vill t.ex hoppa i soffan. Vi är en stor familj o de äldre barnen får lov att städa sina rum själva men skulle vara treligt om det inte varje vecka var ett tjat om den saken. Annars diskuterar vi mycket o försöker få de mesta att fungera så bra som möjligt för alla. Vi får kämpa vidare med vissa punkter 🙂

        Reply

  • Avatar

    viktoria

    |

    Läst boken och läser den nu i gen. Känns som jag behöver böcker som dessa för att få medhåll hur jag vill vara med mina barn ( Vi får ofta komentarer att vi har för få regler ,är för snälla , skämmer bort etc.)
    Men vi har hitills inte haft några kluriga problem med barnen 1 och 3 år.
    Men jag har dock några saker som jag inte kan med och det är när
    Ett barn som puttar,slår,slänger saker på ett annat barn eller tar något som ett annat barn leker med eller jagar ett barn som inte vill bli jagat ,oavsett ålder. Jag kan helt enkelt inte låta barn lösa det själv . Jag accepterar inte det beteendet. . Hur kan jag tänka handla?
    Mina standard fraser brukar vara
    -”ingen får putta dig och du får inte putta på någon”
    -”Alla får vara med och leka lekarna och med sakerna ”
    -” ingen får rycka i från dig det du pysslar/leker med och du får inte heller ta det någon annan har”

    -” fråga gärna men acceptera svaret”

    -”Om du känner att du vill rycka/slå till någon så säg det till mig / en vuxen först”

    Häromdagen råkade jag knuffa till min ettåriga son och min treåriga son säger ”Jag tror inte brorsan vill vara med dig när du knuffas”efter ett tag säger treåringen till ettåringen ” Det var nog inte meningen ,hon sa väl förlåt ?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Viktoria,

      jag tror att du helt enkelt måste fortsätta säga dessa saker i några år till 😉 och dessutom finnas på plats för att förebygga så att det i möjligaste mån inte händer. Dina barn är fortfarande små och det kommer att ta tid innan de kan lägga band på sina impulser.

      Tack för underbar berättelse om din oavsiktliga knuff! Goa ungar!

      Reply

  • Avatar

    Sabine

    |

    Hej,
    tack för en bra bok, har redan kommit halvvägs i den! Gillar det enkla och tydliga. Har läst många olika böcker om barn, och din faller verkligen i smaken. Maken och jag diskuterar boken och tillämpar en del. Jag har två barn, 5 och 8 år. Har inga ”problem” som jag söker ”lösningar” för, men blev nyfiken på din bok eftersom jag vill stärka barnens självkänsla och hjälpa dem att känna sig trygga med sig själva.

    Det är tankeväckande att föräldraskap oftast är så prestationsinriktat, att tänka lite annorlunda där utmanar mig i mitt föräldraskap, vilket är positivt. Human being, human doing och human having var en aha-upplevelse. Vi testar att ställa mer frågor till barnen om barnen, och får intressanta samtal. Även om jag ibland kan känna att det blir mycket frågor och att de också bara vill ha frågor som de kan svara ja eller nej på :-).
    Fortsätter läsningen…
    mvh Sabine

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vad roligt att ta del av dina tankar Sabine. Tack 🙂

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Jag frågar min 2,5-åring om hur det var på dagis. Han tittar på mig och är tyst. Jag frågar igen. Hade han kunnat himla med ögonen hade han gjort det, istället ropar han över matbordet ”NEJ jag VILL inte!”. Präktiga mamman skrattar och så pratar vi om hur mat som ligger i mjölkglas smakar istället (gott tydligen). 😀

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    Mamma till tre

    |

    Hej!
    Har läst din bok och känner att det är så skönt det du säger om att det är sådan förälder du vill vara och jag önskar också att jag kan bli den förälder jag vill vara.

    Hade precis läst din bok när jag för veckor sedan när jag och mina tre barn promenerade till biblioteket och sedan skulle de få något och dricka för det var törstiga. Några dagar innan hade dottern och min man haft ett gräl då hon inte ville ha samma sorts dryck som sin lillebror och de hade varit jobbigt för båda.
    Denna gång valde hon snabbt och lillebror valde också likadant som henne denna gång och hon skrek att han minsann inte skulle få något som var likadant. Jag kände hur jag himlade med ögonen och försökte i min tur få lillebror att välja någon annan smak men de ville han inte. Dottern skrek att han minsann inte fick ha samma sort som henne och jag började mitt ja men om du inte vill ha någon annan smak och inte vill att han ska ha en likadan så får du väl inte ha någon. Hon vart givetvis inte mindre arg efter vad jag sa. Började tänka lite på din bok och insåg att jag inte visste varför det var så viktigt att inte ha samma smak som sin bror så jag frågade. Hon svarade jag vet ju inte vem som är vems om vi har likadana. Jag tappade fattningen och förstod inte hur jag kunde bete mig så dumt mot henne för svaret var ju så självklart. Det löste sig enkelt då jag skrev deras namn på respektive dryck.
    Så tack Petra för att jag i den situationen fick hjälp att lyssna!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart! Tack för att du berättade.

      Reply

Lämna en kommentar