Konsten att vara respektfullt osams

iStock_000020630746XSmallSliter du ditt hår över maktkamperna med barnen? Ja, då kan det vara läge att hitta nya sätt att lösa konflikterna på. Här tipsar experten om hur ni tillsammans hittar fram till bra kompromisser och lär er vara respektfullt osams.

Vad är mer energikrävande än att morgon efter morgon få ett utbrott på fyraåringen som vägrar att klä på sig? Eller att ständigt hamna i gräl om maten vid middagsbordet? I en omröstning på Familjeliv svarade nära 47 procent att de bråkar med sina barn varje dag. En mamma berättar att hon och dottern nästan jämt är osams över läxor, mat och kläder. Hon skriver att det är tärande och att hon önskar att de kunde ha det bra tillsammans.

Men det tar tid och kraft att bryta de dagliga maktkamperna. Det finns nämligen ingen ”quick fix” när det gäller bråken med barnen.

Läs hela artikeln på Familjeliv.se –>

 

Taggar:, , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (5)

  • Avatar

    Petra

    |

    Jag gillar verkligen din blogg! Jag undrar om du någonstans har skrivit om kommunikation med barn innan de kan uttrycka sig i ord? Min son talar i enstaka ord men förstår väldigt mycket. Mycket av vår konversation handlar om att säga ”vad bra gjort” eller i bästa fall ”jag ser att du har byggt ett torn”. Det känns som denna ganska ensidiga kommunikation är inkörsporten till det bedömmande tilltal jag vill undvika.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Petra,

      funderar… nä, jag tror faktiskt inte att jag skrivit något om det här på bloggen (finns en del om det i min bok dock). Det får kanske bli ämne för en kommande bloggpost!

      //P

      Reply

  • Avatar

    elin

    |

    Hej!
    Jag har precis hittat din fantastiska blogg efter att ha läst om den hos elaine eksvärd. Det känns lite som att ha hittat en skattkista och din bok måste införskaffas snarast!:) Precis som kommentaren ovan undrar jag lite kring kommunikation med de mindre barnen. Jag är mamma till en dotter som snart blir 16 månader. Hon visar tydligt att hon vill klara saker själv och att hon vill bestämma men också klara saker själv. T.ex. så vill hon absolut inte bli buren längre när vi ska gå från dagis till bilen, utan hon ska gå själv och vill inte ens hålla handen. Vi tycker detta är kanon men vi försöker att inte göra en så stor grej utav det (fast inombords jublar och busvisslar jag), utan låter henne bara göra som hon vill, så får det ta den tid det tar . Eftersom vi märker att hon tycker om att få klara saker på egen hand så börjar vi så smått med andra steg, som att låta henne ta av sig mössan själv, gå och tända lampan och sådana småsaker, för vi märker ju att hon tycker sådant är kul och att hon mår gott av det. Min fråga är dock hur vi gör i de situationerna där hon faktiskt inte får göra det hon gör men samtidigt som jag tror hon gör det för att hon vill säga oss något. Ett exempel, hon har nyligen lärt sig att hoppa upp i soffan men vill inte sitta i den utan vill gärna stå och springa i den istället. Farligt som det är så förklarar vi att man får inte göra så för man kan slå sig, titta på mamma och pappa, vi sitter ju ner i soffan m.m. När hon ändå fortsätter så säger vi (hot, i know) att om hon inte inte vill sitta i soffan så får hon leka på golvet. Självklart fortsätter hon, vi sätter ner henne på golvet, hon blir ledsen/arg och ska upp i soffan igen. Låter vi henne komma upp, så sitter hon i 5 sek, sen är det samma visa igen. Vi märker ju att desto mer vi säger nej (oavsett vad vi säger nej till och hur vi säger ”nej”) desto mer vill hon göra det, det är som att hon inte kan låta bli då. Min undran och slutkläm, efter denna låååånga kommentar, är hur man som förälder ska agera i situationer som denna och liknande, när barnen är så små? Ibland känns det som att jag säger nej 765 gånger på en dag och jag hatar det! kan en 16 månaders vara i ”trotsålder”, eller är det vi som är i trotsåldern? Som du hör, jag behöver lite råd:) Tack på förhand.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Elin och varmt välkommen hit! Om det är någon som är trotsig så är det inte er dotter ;-). Hon utforskar för fullt! ”Menar de fortfarande det de säger? Får man verkligen inte springa i soffan?” Om man inte får det hemma hos er så är det nog 765 gånger om dagen som gäller ett tag till ;-). (Något år eller så.) Det är helt enkelt bara att säga och i handling visa vad som är viktigt för er. Det ni som föräldrar behöver vara uppmärksamma på är ert tonfall, kroppsspråk och ansiktsuttryck: förmedlar ni ilska eller respekt? Det är inte helt enkelt att säga samma sak med respekt mer än hundra gånger på en dag, jag vet. Men alternativet är inget jag vill rekommendera…

      Reply

      • Avatar

        elin

        |

        Tusen tack för svaret, jag uppskattar det verkligen! Det klargör saker och ting:)

        Reply

Lämna en kommentar