Konsten att vara respektfullt osams

iStock_000020630746XSmallSliter du ditt hår över maktkamperna med barnen? Ja, då kan det vara läge att hitta nya sätt att lösa konflikterna på. Här tipsar experten om hur ni tillsammans hittar fram till bra kompromisser och lär er vara respektfullt osams.

Vad är mer energikrävande än att morgon efter morgon få ett utbrott på fyraåringen som vägrar att klä på sig? Eller att ständigt hamna i gräl om maten vid middagsbordet? I en omröstning på Familjeliv svarade nära 47 procent att de bråkar med sina barn varje dag. En mamma berättar att hon och dottern nästan jämt är osams över läxor, mat och kläder. Hon skriver att det är tärande och att hon önskar att de kunde ha det bra tillsammans.

Men det tar tid och kraft att bryta de dagliga maktkamperna. Det finns nämligen ingen ”quick fix” när det gäller bråken med barnen.

Läs hela artikeln på Familjeliv.se –>

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
5 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Petra
Petra
10 years ago

Jag gillar verkligen din blogg! Jag undrar om du någonstans har skrivit om kommunikation med barn innan de kan uttrycka sig i ord? Min son talar i enstaka ord men förstår väldigt mycket. Mycket av vår konversation handlar om att säga ”vad bra gjort” eller i bästa fall ”jag ser att du har byggt ett torn”. Det känns som denna ganska ensidiga kommunikation är inkörsporten till det bedömmande tilltal jag vill undvika.

elin
elin
10 years ago

Hej!
Jag har precis hittat din fantastiska blogg efter att ha läst om den hos elaine eksvärd. Det känns lite som att ha hittat en skattkista och din bok måste införskaffas snarast!:) Precis som kommentaren ovan undrar jag lite kring kommunikation med de mindre barnen. Jag är mamma till en dotter som snart blir 16 månader. Hon visar tydligt att hon vill klara saker själv och att hon vill bestämma men också klara saker själv. T.ex. så vill hon absolut inte bli buren längre när vi ska gå från dagis till bilen, utan hon ska gå själv och vill inte ens hålla handen. Vi tycker detta är kanon men vi försöker att inte göra en så stor grej utav det (fast inombords jublar och busvisslar jag), utan låter henne bara göra som hon vill, så får det ta den tid det tar . Eftersom vi märker att hon tycker om att få klara saker på egen hand så börjar vi så smått med andra steg, som att låta henne ta av sig mössan själv, gå och tända lampan och sådana småsaker, för vi märker ju att hon tycker sådant är kul och att hon mår gott av det. Min fråga är dock hur vi gör i de situationerna där hon faktiskt inte får göra det hon gör men samtidigt som jag tror hon gör det för att hon vill säga oss något. Ett exempel, hon har nyligen lärt sig att hoppa upp i soffan men vill inte sitta i den utan vill gärna stå och springa i den istället. Farligt som det är så förklarar vi att man får inte göra så för man kan slå sig, titta på mamma och pappa, vi sitter ju ner i soffan m.m. När hon ändå fortsätter så säger vi (hot, i know) att om hon inte inte vill sitta i soffan så får hon leka på golvet. Självklart fortsätter hon, vi sätter ner henne på golvet, hon blir ledsen/arg och ska upp i soffan igen. Låter vi henne komma upp, så sitter hon i 5 sek, sen är det samma visa igen. Vi märker ju att desto mer vi säger nej (oavsett vad vi säger nej till och hur vi säger ”nej”) desto mer vill hon göra det, det är som att hon inte kan låta bli då. Min undran och slutkläm, efter denna låååånga kommentar, är hur man som förälder ska agera i situationer som denna och liknande, när barnen är så små? Ibland känns det som att jag säger nej 765 gånger på en dag och jag hatar det! kan en 16 månaders vara i ”trotsålder”, eller är det vi som är i trotsåldern? Som du hör, jag behöver lite råd:) Tack på förhand.

elin
elin
Reply to  Petra
10 years ago

Tusen tack för svaret, jag uppskattar det verkligen! Det klargör saker och ting:)

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: