En nioårig flickas tankar om arbetsro i skolan

En del lärare tror att barnen har arbetsro när det är tyst i klassrummet, men så är det faktiskt inte alls! Lärarna kanske tycker att det är arbetsro för att de får tystnad, men är det verkligen ro bara för att det är tyst? Jag, som är en flicka som är nio år och går i trean, tycker inte det.

Varför tycker jag inte det egentligen? Jag tycker inte att arbetsro bara handlar om att det är tyst. Arbetsro handlar om att man trivs i klassrummet. Det handlar om att man känner att man har det lugnt och bra över huvud taget, inte bara med tystnaden. Tystnad kan göra att det är lättare att koncentrera sig, men det är ju inte det enda!

I klassrummet måste jag verkligen trivas för att ha arbetsro. Jag behöver känna mig tillfreds för att koncentrera mig. Jag behöver känna att det jag gör är meningsfullt. Jag behöver känna att pedagogen försöker förstå mig och är engagerad i att jag skall lära mig. En del tror att pedagoger måste vara stränga för att man skall lära sig, men om jag är rädd för min pedagog så har jag väldigt svårt för att lyssna och lära mig saker. Jag måste gilla min pedagog och pedagogen måste gilla mig.

För att ha arbetsro behöver jag också känna att jag trivs med den eller de som sitter bredvid mig i klassrummet.

För att läraren inte skall bli arg så måste jag också vara tyst och följa reglerna. För att jag skall följa reglerna så måste jag veta varför reglerna finns och tycka att de är meningsfulla.

Tack så mycket för att ni har läst det här!

——————

Till dig som väljer att lämna en kommentar: Var lite extra varsam med vilka ord du väljer! Tänk på att det är en nioåring som valt att dela med sig av sina tankar om vad arbetsro i skolan är för henne. (Det är ingen text som handlar om hur man kan lösa de utmaningar som skolan står inför eller som syftar till att peka ut ansvar eller skuldbelägga.)

//Petra

Taggar:,

Spåra från din sida.

Kommentarer (27)

  • Avatar

    AnnikaB

    |

    Så kloka ord! Som vuxen med eget kontor kan jag inreda så jag trivs men att få till det så alla trivs kan vara svårare.

    Man måste ha känsla av sammanhang precis som du skriver – förstår jag reglerna och varför de finns blir det mer intressant att följa..ännu hellre om man får vara med och utforma reglerna. Fortsätt utveckla dina tankar och låt andra få veta så växer både du och andra…

    Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Ja, så klokt tänkt. Jag tror du har helt rätt. Jag vet vuxna människor som inte klarar av att följa regler som de inte förstår på sitt arbete, så man kan lätt tänka sig att många barn har ännu svårare med det. Ansvaret att alla barn ska känna sig trygga i sitt klassrum ligger förstås på pedagogen, fast alla barn måste också hjälpa till genom att vara toleranta för varandras felsägningar osv.

    Reply

  • Avatar

    Anette

    |

    Jätte bra skrivet.

    Reply

  • Avatar

    Anette

    |

    Jag är fröken och försöker tänka på det. Tack för att du påminde mig. Jag tycker också det ingår i mitt jobb att jag ska gilla alla barn. Men det är en av de lättaste sakerna med att vara fröken! Alla barn har massor som går att tycka om. Fint skrivet! Stor kram till dig!

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Mycket imponerande formulerat. Och oavsett ålder, det spelar ingen roll om man är 9 år eller 39 år, så är texten lika aktuell! Fint skrivet!

    Reply

  • Avatar

    annika

    |

    Tack för dessa klok-ord!!
    Tänk att barn så mycket oftare än vuxna förstår väsentligheter….

    Reply

  • Avatar

    Lina lärare år 1-3

    |

    Jag håller helt med dig! Arbetsro är inte samma sak som tystnad. Det krävs som du skriver trygghet, tilltro och goda relationer! Hoppas du får chans att möta lärare, rektorer och politiker som kan lyssna och försöka vara lika kloka som er elever!

    Reply

  • Avatar

    Daniel Richardsson

    |

    Tack för underbara ord och en sann ärlighet. Jag uppskattar verkligen att du tar dig mod och utrycker det som är viktigt och meningsfullt. Det uppskattar jag mycket. Tack för det. Vi i Drömmen om det goda nätverket arbetar med att lära pedagoger att skapa det du efterfrågar och önskar mer av. Titta gärna in på vår hemsida http://www.dreamofthegood.org och låt dig inspireras. Och beroende på var du bor i landet kan jag säkert hjälpa till att komma och berätta mer om det för dina lärare, er rektor, föräldrar med flera. Här finns det enkla övningar att ladda hem för dina föräldrar eller lärare. http://www.dreamofthegood.org/DreamOfGood/downloads,_filmer,_meditationer.aspx

    Reply

  • Avatar

    Susanna

    |

    Så bra, tydligt och kortfattat formulerat! Jag håller med dig helt!

    Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Hej!

    Barn är så kloka och har så nära till att hitta det respektfulla i vardagen. Det som vi vuxna ibland har så lätt att blanda bort när vi är stressade och inte inser att barnens arbetsmiljö och hur de vill ha den är lika viktigt som vår om inte viktigare. Barnen är vår framtid och så som vi behandlar våra barn så ser vår framtid ut.

    Våra barn är små människor och ska behandlas med samma respekt som stora människor. De behöver lärare och pedagoger som öppnar deras sinnen och får dem att växa, då krävs trygghet och en känsla av att höra till och att vara omtyckt. Det handlar om att bygga relationer av tillit och respekt som får alla att trivas och växa i klassrummet. Det finns plats för olikheter och likheter för de behövs båda och kan man bemöta båda med respekt växer vi. Jag tror det är en ömsesidighet. När barnen trivs och växer i en harmonisk miljö, trivs och växer även pedagogen.

    Du skriver om så många viktiga saker och jag är så glad att du är ute och föreläser om det här.

    Reply

  • Avatar

    Madelein

    |

    Ovanligt kloka ord, särbegåvning 🙂

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Hej

    Jättebra…så tycker jag och mitt barn med….men hur ska vi få skolorna och de som arbetar och bestämmer där att förstå…
    Min son är rädd för lärare som höjer rösten, han är väldigt känslig för när lärare ”skriker” ( han uppfattar det som de skriker när de har höjd röst och samtidigt lite arg eller irriterad ton) då hör inte han vad läraren säger för det tar all hans koncentration bara på att försöka hålla sig lugn då. Han tror ofta att lärarna är arga på honom , fast de inte är det…eller är de det ?
    Han blir ledsen då andra blir hårt tillsagda…det tar mycket energi från honom att bli leden och hela tiden hålla sig på spänn, av rädsla att lärare plötsligt ska ”skrika”.
    Han tycker om när man kan få småprata och helst gööra saker samtidigt som man lär sig…han tycker inte om när någon bara står och säger saker vid katedern…han lär sig bäst då man tillsammans resonerar om det man ska lära sig. Då mår han bättre i klassrummet.
    Tyvärr tycker han inte om skolan alls…han vill helst vara hemma.

    Reply

  • Avatar

    Pegah

    |

    Vilken klok tjej! Så bra skrivet! Jag ska faktiskt denna vecka vara med en dag på min sons skola och observera hur de har deti skolan! Dina kloka ord kommer jag att ha med mig! Tack, fina du!

    Reply

  • Avatar

    Matilda

    |

    Detta är kloka tankar för en 9-åring.
    Översätter jag klassrumssituationen till vuxenlivet och en arbetsplats så tänker jag så här:
    Det går sällan att tycka om alla människor på en arbetsplats, det kan t.o.m vara så att jag starkt ogillar min chef och att min chef ogillar mig, men det går jobba ändå. Man måste inte tycka om alla för att det ska fungera på jobbet. Fokus måste ligga på uppdraget och själva jobbet som ska göras. Ligger fokus hela tiden på uppgiften spelar det mindre roll ifall man tycker om människorna omkring sig, det går att jobba med dem ändå och nå ett bra resultat ändå. Det handlar om att respektera varandras olikheter och att hitta vägar att fungera ihop även om man inte gillar varandra.
    Det är ALDRIG ok att vara elak för att man inte tycker om någon, det gäller både vuxna och barn, elever och kollegor.

    Reply

  • Avatar

    Sandra Andersson

    |

    Klok unge och ett av de mest läsvärda inlägg i den debatt som pågår om skolan, annat än ”ordning och reda-utredning” och den kepsdebatt som levereras av nuvarande utbildningsminister. Synd att inte den här 9-åringen är gammal nog att vara minister 🙂

    Reply

  • Avatar

    Linda Thörn

    |

    Det är som att höra min 8-årige son tänka högt… Ni är inte ensamma och jag hoppas att ni alla gör er röst hörda, med vuxnas hjälp.
    Tack!!
    / Linda

    Reply

  • Avatar

    Marie

    |

    Ett mycket klokt barn 🙂
    Arbetsro är så olika från person till person, och kanske även beroende på situation.

    Reply

  • Avatar

    lilltrollet

    |

    Mycket kloka ord! Känner igen mig såväl i detta du tar upp..

    Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Något Petra verkligen har gjort för mig är att öppna mina ögon för hur lika barn är mig som vuxen. Våra behov är ofta desamma.

    Jag hade tidigare en arbetsplats jag verkligen trivdes på. Skön stol, bra ljus, privat och trevliga kollegor i rummet. Jag fick massor gjort och kände glädje bara jag steg in i rummet oavsett om någon var där eller inte.

    Efter en omorganisation så har jag kvar min plats men mina rumskollegor har slutat/flyttat. De som har flyttat in är några som jag hade en svår arbetsrelaterad konflikt med tidigare. Vi är artiga och trevliga mot varandra på ytan, men det finns inget äkta i relationen. Nu avskyr jag att vara på jobbet oavsett om de är där eller inte, jag blir lätt distraherad och känner mig sällan peppad att ta tag i saker. Visst kan jag fokusera på uppgiften men när glädjen är borta så är det svårare att prestera på topp.

    Reply

  • Avatar

    Jonas Bergenudd

    |

    Håller med! För mig så får jag bäst arbetsro och är mest kreativ med lite bakgrundsljud, helst på ett café eller likande.

    Tystnad kan bli väldigt påtaglig och det enda man till slut tänker på.

    Reply

  • Avatar

    susanne

    |

    Tänkvärt!
    Men har verkligen en nioåring skrivit texten själv, Tex skriver nioåringar ord som ”pedagog”?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Den här nioåringen gör det. Jag antar att barn, precis som vuxna, är olika?

      Reply

  • Avatar

    Aida

    |

    Tack för dina kloka tankar! Jag ska försöka att ha med mig detta när jag är färdig lärare 🙂

    Reply

    • Avatar

      inger granberg

      |

      Du har väldigt bra tankar oavsett om du är nio år som du är nu eller om du vore fyrtiosex år. Jag tycker att din mammas kommentar om att man ska tänka på sin egen kommentar med tanke på att du bara är nio år är konstig. Vi borde alltid vara varsamma i våra möten med andra i nätet liksom i vanliga livet. Vi vet aldrig något om vad som finns bakom masken på våra medmänniskor. Man kan vara femtio år skör och inte tåla hårda kommentarer. Ha det så gott.

      Reply

  • Avatar

    Cicci

    |

    Väldigt bra skrivet! Blev mycket imponerad på formuleringen och tydligheten i texten! Och så sant när man tänker efter!

    Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Tack för mycket kloka och tydliga tankar!
    Min son är 8 och jag ska läsa det här för honom.
    Kan som någon skriver i kommentar hålla med om att man kanske inte kan ”gilla” alla men oavsett så behöver vi alla respekt och behandlas med värdighet. Vi är alla unika underverk 🙂

    Reply

  • Avatar

    stella

    |

    Det är en nioåring som skriver. Hon har sitt perspektiv, och hennes perspektiv är viktigt. Sedan är det en helt annan sak att varje barns personliga liv, utanför skolan, också påverkar det enskilda barnets lugn och ro. Det är samtidigt mycket svårt för den enskilde läraren att påverka, dvs livet utanför skolan. Där har föräldrar ett stort ansvar. Men det måste ändå börja med att det inte är högljutt i klassen, för annars får ingen ro. En lärare med en klass som följer reglerna behöver över huvudtaget inte höja rösten, eller låta irriterad. Säger jag som har arbetat i skolan mycket lång tid, men på gymnasienivå.

    Reply

Lämna en kommentar