Med känsla för barns självkänsla i Nyhetsmorgon!

Jag gjorde det! Med mycket pirr i bröstet satte jag mig i Nyhetsmorgonstudion för att berätta om min bok Med känsla för barns självkänsla. Boken handlar om viktiga saker och därför bestämde jag mig för att låta engagemanget gå före rädslan. Nu känner jag mig lättad och faktiskt rätt stolt. Jag fick inte sagt allt jag ville (förstås), men jag är glad för det jag fick sagt!

Dela gärna klippet vidare om du tror att det kan bidra med inspiration till andra föräldrar!

Boken? Den kan du köpa hos bland andra Bokus och Adlibris.

 

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (19)

  • Avatar

    emmq

    |

    hej, jag vill följa din blogg i mitt rss-flöde. kan du inte ordna ett sånt för din sida för alla oss som vill inte vill riskera att missa det du skriver.

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Superduper underbart att detta budskap kom på nyhetsmorgon som så många tittar på !

    Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Du är en underbar människa!! Så himla bra att detta kom med på Nyhetsmorgon! Måste ut å köpa boken snaras 🙂

    Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Det inslaget väcker garanterat ett stort intresse för de som inte läst boken. Själv ser jag bokens möjligheter inom fler områden än barn (för jag har inga barn ännu). I relationen med föräldrar, syskon, pojkvän, jobb och vänner. Min grundtanke är nu i samtal att jag vill förstå den andra personen i form av känslor och behov. Eventuell frustration över deras otydlighet är förbytt till nyfikenhet.

    Ett varmt tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart Camilla. Tack för att du berättar!

      Reply

  • Avatar

    Annsophie

    |

    Ännu mer krav som ställs på oss… alla dessa måsten…det enda det ger oss föräldrar är dåligt samvete om vi inte lyckas leva efter dessa ”regler”.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Annsophie, jag blir nyfiken på vad det är du uppfattar som ”regler”, ”krav” och ”måsten”?!

      Reply

      • Avatar

        Annsophie

        |

        Vi kvinnor har väl framför allt många krav på oss. Vi ska ha ett fint hem, vara snygga, göra karriär och ta hand om vår familj. Sedan tillkommer även många olika teorier om hur vi ska vara med våra barn. Det duger tydligen inte att bara vara som vi är.

        Men jag vill tillägga att det du skriver är intressant.
        Det är bara så jobbigt med all information som vi måste ta del av i våra liv.

        Reply

  • Avatar

    Annsophie

    |

    Vi kvinnor har väl framför allt många krav på oss. Vi ska ha ett fint hem, vara snygga, göra karriär och ta hand om vår familj. Sedan tillkommer även många olika teorier om hur vi ska vara med våra barn. Det duger tydligen inte att bara vara som vi är.

    Men jag vill tillägga att det du skriver är intressant.
    Det är bara så jobbigt med all information som vi måste ta del av i våra liv.

    Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Jag tror inte att någon i omgivningen bryr sig om vad andra gör utan de är så fokuserade på vad de själva gör eller inte gör. Om någon känner att jag är dålig så låter jag dem ha den glädjen om de då mår bättre med sig själva.. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Fia

    |

    Jag såg dig på Nyhetsmorgon och det syntes ingen nervositet! 🙂
    Jag tyckte om det du resonerade runt och kände absolut inga krav och måsten,som jag läste i kommentarerna ovan, utan jag beställde ist din bok 😉
    Jag kommer följa din blogg!
    God kväll // Fia

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt Fia, välkommen hit och tack för fina ord!

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Elisabeth

    |

    Så bra inslaget var!! Tydliga svar du gav. Jag blev väldigt berörd av möjligheten att få nå in i ”barnets kärna”. Tänk att få ge barnen en stark självkänsla i denna prestations- och utseende fixerade värld.
    Jag tar till mig detta och kommer att tillämpa på min omgivning. Tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Och tack för dina fina ord Elisabeth!

      Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Tack för ditt svar! Jag har en följdfråga – många av dina förslag är kloka, vi försöker verkligen prata lugnt och resonera med våra killar – men hur gör man när allt bara är stissigt och stimmigt? Vår nästan fyraåring går lätt upp i spinn och har svårt att bara sätta sig ner och lyssna. Som i morse, när han sprang runt med en duplorymdraket och vi vuxna ville 1) ha lite lugn och ro för att hinna äta, klä på oss etc utan att ständigt medla i bråk mellan killarna, vilket lätt uppstår om någon av dem springer runt och skriker hej vilt och därefter 2) att fyraåringen skulle komma och klä på sig och borsta tänderna. Konversationen går i stil med: – Kom S, nu är det dags att klä på sig! -BRRRAAAAAAUUUUUMMMMMbrasccchphhh den KRASCHAR PÅ MITT BORD MAMMA! – S, vet du vad, nu är det dags att lägga undan raketen en stund. Vill du ha den här tröjan eller den här? – Ingen! – *blandade explosionsljud* medan fyraåringen springer iväg. Jag ropar. S? S? Kom tillbaka är du snäll. Fyraåringen struntar i det. Jag fångar honom, han fnittrar. – S, vet du, efter frukosten är det dags för kläderna. Eller ska du gå naken till förskolan i dag? Vi kramas och kittlas lite och S fnittrar ännu mer. -Näääähäää! Jag vill ha en tröja! – Fint, kan du hjälpa mig då? Här är tröjan. Vi krånglar av pyjamasen. Sedan tittar jag bort i en halv sekund. *blandade explosionsljud och fyraåringen sliter sig loss* – Här är RAKETEN! Jag börjar tappa humöret. -S, nu skulle vi ju sätta på tröjan *avbryts av skrik* – NÄÄÄJ MAMMA JAG VILL INTE. – S, kom igen *avbryts av skrik*. Till sist fångar jag in honom och sätter på tröjan och byxorna mot hans vilja. Jag vet inte var i den processen jag ska lyckas förmedla att jag vill att vi ska samarbeta om påklädningen, jag blir avbruten av högljudd lek alternativt skrik, ibland t om slag och sparkar efter tre sekunder. Om jag försöker sätta mig bredvid och prata lugnt springer han iväg. Om jag håller fast honom och försöker vänta in att han stillar sig, så att vi kan ha en lugn konversation, får han istället panik och skriker allt värre. Vi kan prata om påklädningsproceduren senare, t ex på väg mot förskolan, men nästa dag är det en ny lek som är mer spännande än allt det jordiska tråkiga fixandet med kläder och toabesök och mat. Långt inlägg, jag vet, men poängen är – ganska många av dina förslag tycks förutsätta att man faktiskt för en dialog med barnet och att barnet är uppmärksamt, men min fyraåring tycker att de där stunderna när han blir förmanad är jättejobbiga, även när vi försöker vara lättsamma, han springer ifrån mig, skrattar, skriker, pratar om något helt ovidkommande, slåss…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Mia,
      varför går din son, som du skriver, ”upp i spinn” tror du? Vad är det som är viktigt för honom? Kan det handla om ett behov av lek? Eller är det hans sätt att få kontakt? Eller handlar det om att han är mån om sitt självbestämmande och vill undvika att någon annan säger åt honom vad han skall göra?
      Om du vill nå samarbete med honom (och inte bara vill att han skall göra det som DU vill) tror jag att du behöver försöka förstå vad som är viktigt för honom och sedan söka efter lösningar som gör att ni BÅDA får era behov tillgodosedda.
      Två saker du skriver reagerar jag lite på: det ena är du skriver att du håller fast honom. Jag tror inte att det är ett särskilt ändamålsenligt tillvägagångssätt om du vill förmedla att du vill ha samarbete. Ett barn som blir fasthållet upplever nog snarare att föräldern vill ha sin vilja igenom.
      Det andra jag tänkte på var att du skriver att det fyraåring tycker att det är jättejobbigt att bli förmanad. Jag tror att det gäller de allra flesta barn och vuxna. Förmaningar väcker skuld och skam och det vill de flesta av oss undvika. Om du vill ha samarbete tror jag att du behöver börja med att försöka förstå vad som är viktigt för din son (snarare än förmana honom). Därefter prata om vad som är viktigt för dig och slutligen visa att du vill hitta en lösning som gör att det blir bra för både dig och honom. Jag har skrivit lite mer om hur jag tänker i den här artikelserien: http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ (scrolla ner och läs bakifrån så du får artiklarna i rätt ordning).

      Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    …och ja, vi hade förberett honom flera gånger på att det var dags för kläderna, vi har dessutom ungefär samma rutin varje morgon….

    Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    När pojken är nyvaken, så kanske han är för trött för att springa runt och leka. Kanske ni kan hjälpa honom med påklädning då direkt efter att han vaknat?

    Reply

Lämna en kommentar