Är barn möjligen lite trögfattade?!

frågetecken5

”Jag begriper inte hur många gånger jag skall behöva säga till min dotter att ligga kvar i sängen på kvällen. Jag har nog sagt det tusen gånger, men det går bara inte in!”

Har barn svårt att fatta? Ibland när jag hör föräldrar prata ligger den slutsatsen nära till hands. Har man sagt något tusen gånger borde barnet verkligen ha fattat, eller hur?

Nej, jag tror inte att barn har svårt att fatta. (Men man skulle möjligen kunna hävda att föräldrar som upprepar samma sak tusen gånger utan resultat har det.) Jag tror att barn som inte gör det som vuxna gång på gång ber om har väldigt goda skäl för det! Kanske är det svårt för flickan att ligga kvar i sängen eftersom hon inte är trött och behöver röra på sig? Kanske vill hon inte ligga kvar eftersom hon längtar efter närhet och gemenskap och den längtan blir extra svår när hon vet att föräldrarna sitter tillsammans i tv-soffan? Eller kanske är hon rädd och vill försäkra sig om att föräldrarna fortfarande är vakna och har koll, så att hon kan känna sig trygg?

Jag upplever ganska ofta att vuxna glömmer att ta hänsyn till barns inre liv – vilka tankar, känslor och behov som ligger bakom och motiverar dem att göra som de gör. Istället söker man lösningar för att förändra barnens handlingar och fastnar för knep och metoder som att muta, hota och ignorera barnet, avleda dess uppmärksamhet och diverse steg-för-steg-modeller för beteendeförändring.

Det är visserligen fullt tänkbart att någon av dessa metoder kan förmå barnet att göra som de vuxna vill. Ett löfte om en guldstjärna eller ett hot om minskad datortid kanske resulterar i att barnet ligger kvar i sängen. Det som bekymrar mig är hur barnet upplever det att bli föremål för en sådan metod. Jag tvivlar på att hon känner sig förstådd, respekterad eller tagen på allvar. Inte heller hjälper det henne att få sitt behov tillgodosett – det där behovet som pockar på uppmärksamhet och är anledningen till att hon gör som hon gör.

Hur kan man som vuxen göra istället, om man både vill möta barnet med respekt och förståelse och se ett förändrat beteende? För det första: Försök förstå vad barnet vill med sitt handlande. För det andra: Hjälp barnet att uppnå det – på ett annat sätt. Ett sätt som också tar hänsyn till omgivningens behov och önskemål.

Om föräldrarna till flickan som kommer upp efter nattningen tror att hon inte är trött kan de se över de vardagliga rutinerna: Nattar de henne för tidigt på kvällen? Sover hon för länge på morgonen? Hur kan behovet av aktivitet bli tillgodosett på dagen (så att flickan slipper ordna med det på kvällen, när hon egentligen skulle må bra av att sova)? Om föräldrarna antar att hon kommer upp för att hon längtar efter närhet och gemenskap skulle det kanske hjälpa att planera in mer tid för samvaro under kvällarna. Om föräldrarna spekulerar kring att flickan känner sig rädd ligger lösningen kanske i att fråga henne vad hon behöver för att känna sig trygg. Om hon inte kan uttrycka det får de gissa och pröva sig fram. Tänd lampa? Musik på låg volym? Ett gosedjur som vaktar vid dörren? Somna i föräldrarnas säng? Sova i samma rum som ett syskon?

Barn har inte svårt att fatta. När barn inte gör det vi vuxna upprepade gånger ber om har de goda skäl för det. Det handlar om rädslor, längtan, drömmar och behov. Olika barn har olika skäl och det kan vara svårt för oss vuxna att förstå vad som pågår inuti ett barn. Men allvarligt talat, jag önskar verkligen att vi alltid försökte förstå våra barn!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (26)

  • Avatar

    Annika

    |

    Vi vuxna har mycket att lära och ta efter barnen!! De är kloka små individer!! Lycka de barn som har en vuxen i sin närhet som tolkar dem på detta sätt…

    Reply

  • Avatar

    LILITH - Boktokig mamma med borderline

    |

    Eller, så kanske barnet helt enkelt bara inte vill sova, utan bakomliggande inre känslomässiga förklaringar. Så där som barn ibland inte vill göra saker de behöver och borde göra. Vad barn vill göra, och vad de behöver/mår bra av är inte alltid samma sak. Precis som de vill äta godis till middag dagligen, slippa borsta tänder, inte behöva plocka undan sina leksaker eller hänga upp sin jacka för att det är enklare att bara släppa den där man står. Det behöver inte handla om att de har en inre önskan vi föräldrar inte uppfyller. Det kan helt enkelt vara så att barn är barn och inte alltid kan se vad det är de behöver.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag håller inte med dig Lilith. Jag tror alltid att det finns behov bakom barns beteenden – på samma sätt som det gör bakom våra vuxna beteenden. När de inte vill göra saker som de behöver eller ”borde” göra tänker jag att behovet bakom kanske är självbestämmande? Att få ta ansvar för sig själv. Därmed inte sagt att vi vuxna alltid skall tillmötesgå barns önskemål om när, var och hur de skall få sina behov tillgodosedda, för precis som du skriver så kan det vara så att barnen då inte får det som är viktigast för att de skall må bra.

      Reply

  • Avatar

    Vickan

    |

    Blir glad av din text och ser ofta att föräldrar som försöker förstå sina barn och lägger ner tid till att förstå dem och få dem att förstå har ofta har en mer trivsam och avslappnad relation.

    Vi har dåligt med rutiner och regler men är noga med att barnen sover gott äter näringsrikt och lär sig förstå vikten av att acceptera och behandla sig själv ,andra och miljön väl och ha så roligt som det går.

    Vad det blir av det har jag inget facit på ,men det känns bra.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      :-)!

      Reply

  • Avatar

    Ida

    |

    Du är så klok! Blir alltid så glad å varm av att läsa dina inlägg! Boken ska beställas idag!!

    Reply

  • Avatar

    Bang

    |

    Hittade din blogg idag av en slump. Vad är detta för trams? Barn försöker testa vuxna gemom att inte lyda. Det är föräldrarnas roll att bekräfta sin auktoritet och säga till på skarpen: gå och lägg dig nu! Behöver inte bli svårare n så…..

    Reply

    • Avatar

      Lotta

      |

      @Bang: Jag tycker inte alls att barn ska lyda! Om alla barn hade gjort som sina föräldrar sa så hade världen stannat. Liksom om alla anställda hade lytt order i företag så hade ingenting fungerat. Barnen försöker säga något när de utmanar gränserna. Jag har fyra stycken och jag uppfattar att barn försöker skapa större handlingsutrymme för att de själva uppfattar att det som de har är för snävt eller svarar helt enkelt inte mot deras behov. När de gör det är det värt att lyssna, diskutera och sedan skapa den famn och de regler eller rutiner som de behöver. Det händer att den vuxne tex förstår att läggdags måste vara tidigare än vad barnet tycker, och förhandlingen får stanna vid hur läggdags ska se ut för att barnet ska komma till ro. Men att ge order? Jag vill att de ska fostras till att ta hand om sig själva, inte göra som de blir tillsagda.

      Reply

      • Avatar

        Bang

        |

        Jag har förstått att du förespråkar att barnen inte ska lyda. Det är bland annat därför skolan ser ut som det gör i Sverige ju.

        Reply

      • Avatar

        Lotta

        |

        Jag tror inte att skolan ser ut som den gör för att barnen inte lyder, jag tror att de svarar direkt på det beteende vi som vuxna har. Bryr vi oss bara om uppförande och prestation utan att basera det på en ömsesidig relation, så är det just uppförande vi får. Finns det ingen ömsesidig relation, så finns det ju ingen anledning att uppföra sig med respekt, för den vuxne betyder ingenting för barnet. Ungefär som en dålig chef, som bara kräver att du ska göra som du blir tillsagd, men inte vill lyssna på om du har idéer eller faktiskt en dålig dag, eller en familjesituation som påverkar din vardag. Hur länge stannar du på det jobbet?

        Reply

  • Avatar

    Marielle

    |

    Mycket kloka tankar! Vi har en dotter här hemma med mycket stort närhetsbehov. Hon är 6 år och vill ofta komma och lägga sig hos oss på natten, hon gråter ofta när vi lämnar henne på förskolan, hon vill inte gå själv på barnkalas mm Jag tror egentligen att enda vägen till trygghet är att låta henne vara nära, och försäkra henne om att vi finns här, vi kommer tillbaka, vi stannar och är med när hon ber om det osv. Men ibland börjar jag tvivla och dömer mig ur andra föräldrars synvinkel och funderar på om vi ”skämmer bort” ”är för mjäkiga” och istället borde ”släppa taget” eller ”klippa navelsträngen”. Jag vill ju inte att det är vi som är anledningen till hennes osäkerhet och att vi spär på den genom att bemöta osäkerheten med en extra kram, eller hejarop på simskolan. Det är så svårt det här!

    Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Hej, jag håller med dig i teorin, men i praktiken blir det ju väldigt svårt att alltid ta hänsyn till barnens inre liv. Jag har en nästan fyraåring med stor och livlig fantasi som liksom skärmar av sig och lever i sin egen värld väldigt, väldigt ofta. Det är ofta fantastiskt att höra hans berättelser och lekar – men faktum är ju att det finns en vardag, också, och en logistik med hämtningar och lämningar etc som måste klaras av, frukost som ska ätas och kläder som ska tas på. Han är intelligent och kan verkligen vara med i alla möjliga diskussioner – men när han går in i sina lekar kan jag stundtals knappt få kontakt med honom. (Till exempel var han i går morse väldigt upprörd över att hans pappa inte hade sagt hej då, trots att pappan gjort en stor procedur av avskedet innan han gick till jobbet och kramat och pussat alla i tur och ordning. ”Det märkte inte jag,” var fyraåringens svar – han hade haft fullt upp med att fundera på något annat.) Jag försöker titta honom i ögonen, prata mjukt och vänligt, flera gånger – men när jag inte får någon respons eller bara goddag yxskaft-svar händer det (som i morse, när jag var på väg att bli försenad till mitt jobb och försökte hålla efter fyraåringens spralliga lillebror och samla ihop alla saker vi skulle ta med oss och fyraåringen inte alls hade lust att sätta på sig sin stövel utan bara ville prata om Batman och brandbilar och till slut lade sig i en hög på golvet och skrek att han var TRÖTT) att jag ryter åt honom, bara för att få hans uppmärksamhet. Inte så klokt, jag vet, men vad gör man? Han har ju ur sin egen synvinkel goda skäl att inte bry sig om mina krav – han vill kanske ha mer uppmärksamhet själv, eller tycker helt enkelt att det är roligare med Batman eller med stövlar, men jag har ju inte bara honom att ta hänsyn till.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nix, det är inte lätt. Och självfallet är det inte alltid möjligt att tillgodose barnets behov, på det sätt som barnet önskar, i just den stunden. Min poäng med artikeln är att vi behöver ta ett steg tillbaka och fundera över varför barn gör som de gör och hjälpa dem att få sina behov tillgodosedda. Inte att vi alltid skall göra det på precis det sätt barnet vill eller i just den stunden. Har du läst min artikelserie om att sätta gränser med respekt? http://petrakrantzlindgren.se/category/tema-granser/ (Scrolla ner och läs bakifrån så du får dem i rätt ordning.)

      Reply

  • Avatar

    Lotta

    |

    @ Marielle. Ge närheten tycker jag! Har samma erfarenhet och barnen släpper när det är dags för dem. Men, jag ska erkänna att det har förekommit att jag absolut inte hade lust att sitta och titta på barnkalas med mitt barn i knät som bara deltog som publik. Men då har jag vid något enstaka tillfälle helt enkelt sagt ”Jag har faktiskt ingen lust att följa med på kalaset. Är det viktigt för dig att få vara med? ” Så har vi resonerat utifrån det, nån gång slutade det med att barnet valde att vara hemma, och nån gång följde jag med iallafall. Fast de flesta gångerna har jag följt med och barnet har fått den närhet den vill.

    Reply

    • Avatar

      Marielle

      |

      Tack för din kommentar! Känns skönt att veta att man inte är ensam, varken med ett barn med stort närhetsbehov eller med tankarna kring hur man bemöter det! 🙂

      Reply

  • Avatar

    Linalotta

    |

    Det låter så logiskt och enkelt det du skriver om Petra, men så i praktiken har jag ändå så svårt att få till det! Vi har väldigt mkt konflikter med vår 4,5-åring. Tex idag när barnen skulle på cykelutflykt med sin pappa. Sonen älskar att cykla o ser fram emot detta, men ändå så vägrar han komma o klä på sig när det börjar bli dax att åka. Han är inte mitt uppe i någon lek utan flänger bara omkring i huset. Vi försöker på alla sätt o vis tala med honom bla genom att fråga honom om han vill följa med ut, vilket han gärna vill! Och att han i så fall måste komma o klä på sig nu! Men fortfarande ingen reaktion!! Det hela slutar med desperata hot om att få stanna inne, vilket till slut oxå blev resultatet o då givetvis ett hysteriskt utbrott. Förstår ju att denna typ av bestraffning inte alls är konstruktiv, men när man är mitt uppe i situationen o desperat försöker hitta en utväg så är det lätt att ta till hot när inget annat funkar. Jag känner mig såååå misslyckad o ledsen varje gång det blir så här. Men jag kan inte lista ut vad det är för behov som ligger bakom att vår son trots att han jättegärna vill göra en sak ändå vägrar samarbeta för att komma dit? Vår son har en grav tal o språkstörning, vilket gör att han inte själv kan förklara vad han tänker o vill, men i övrigt normalfungerande. Bristen på talat språk är ju i sig anledning till mkt frustration från båda håll, men vi försöker lyssna o förstå honom så gott vi kan.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej,
      jag bara gissar här Linalotta: kan det handla om att din son har ett behov av självständighet och självbestämmande som han försöker tillgodose på det här sättet? Som att han tänker ”jag skall allt visa dom att det är jag som bestämmer i mitt liv och att jag kan själv!”? Detta sätt att försöka få behovet tillgodosett får visserligen negativa konsekvenser för honom, men icke desto mindre kan det vara den där upplevelsen av att ha makten i sitt eget liv som han jagar. Vad tror du?

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Claudia

        |

        Hej Linalotta, hej Petra. Min son var i just den där åldern när han ofta sa att min man och jag bestämde allt och hela tiden.Han brukade säga det med mycket frustration. Min man och jag tyckte inte alls att vi gjorde det, men det var jättetydligt att min son ville ha mer autonomie. Vi försökte ge det till honom. T.ex. fick han släka ljuset själv på kvällen, dvs han la i sin säng, blädrade i böcker eller Kalle Anka och Bamsetidningar och sen släkte han själv när han tyckte att der var dags och somnade. Det fungerade jättebra – jag minns inte att han var jättetrött på morgonen, så han släkte väl inte för sent 😉 Och jag har inte hört det där ”ni bestämmer hela tiden” i länge :). En bra sak till med det var, att han inte längre kom ut flera gånger när han skulle lägga sig, men var så stolt over sin ny autonomie och vår förtroende i honom, att det blev jätte enkelt att lägga honom på kvällen (in i sängen, godnatt puss och färdig :). Jag berättar det bara för jag tycker att det är jättemycket möjligt som Petra säger. I våra fall var det i alla fall så.

        Reply

  • Avatar

    Kina

    |

    Något jag verkligen skulle behöva ha tips på är hur man kan agera när det är flera barn med i leken. De svåra situationerna med vår fyraåring uppstår sällan när det är bara han och vi vuxna – utan när hans lillasyster är med och har behov som hamnar i på tvärs mot fyraåringens. Precis som Linalotta beskriver tycker jag att konflikterna kan uppkomma plötsligt, utan någon större förvarning, och eskalera oavsett vad jag gör och säger. Tex på morgonen – tre av fyra morgnar går allt bra med påklädning etc, den fjärde är det kaos, när jag ber fyraåringen ta på sig sin overall svarar han genom att skrika, sprattlas, rulla runt, springa iväg, slå sin lillasyster och oss föräldrar, vägra lyssna på lugnt prat – han skriker neeej neeej neeeej jag VILL INTE eller pratar om helt andra saker när vi sätter oss ner, ser honom i ögonen och talar lugnt till honom. Kruxet är att även barskare tillsägelser gör att det hela eskalerar, det finns liksom inget som betyder STOPP. Härom morgonen var jag sjuk och trött och bad barnen vara extra hjälpsamma. Resultatet: fyraåringen ställde till med fullständigt kaos. Till slut började jag gråta av utmattning, då skrattade fyraåringen. ”- Ser du inte att jag är ledsen? Jag skojar inte, det är på riktigt. Kommer du ihåg när du hade feber och inte orkade någonting? Så mår jag i dag, jag är sjuk och trött och har ont och är ledsen. Ibland behöver vuxna också att någon tar hand om dem och är snäll mot dem. Jag skulle bli så glad om du kunde hjälpa mig i dag.” Då fick jag en kram – sedan fortsatte härjandet, han kunde inte göra någonting själv och när jag skulle hjälpa honom kastade han sig hit och dit och skrek.
    Jag var själv ett känsligt barn som frös till bara mina föräldrar rynkade ögonbrynen och sa nej med barsk röst. När fyraåringen är på ”fel” humör har vi hittills inte hittat ett enda sätt att sätta stopp för hans utåtagerande beteende förutom att ryta åt honom från tårna (och det vill vi förstås inte, men det händer ibland när vi förlorar fattningen). Vi försöker prata om hur vi vill ha det på morgonen vid lugna tillfällen, men han vill sällan, när vi vill prata om känslor och fråga vad han tycker om sådant som orsakar bråk pratar han om allt möjligt annat, om kompisar eller cyklar eller vad som faller honom in och som får bort samtalet från det jobbiga. Och jo, teoretiskt skulle vi kunna lämna hallen, låta honom rasa av sig i fem minuter och sedan starta om (det funkar ibland) men när det väl händer står lillasyster där påklädd och svettas i en varm overall, vi föräldrar måste iväg till jobbet. Det vi ofta gör är att inte prata alls i ett par minuter utan (ganska bestämt) tvinga i honom i overallen och ställa honom utanför dörren. Väl ute brukar han snabbt bli på gott humör igen. Har du några tips för att lösa situationer SNABBT när barn blir ”överhettade” och inte är kapabla att prata lugnt?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      När du säger ”lösa situationer”, vad menar du då?

      Reply

  • Avatar

    Kina

    |

    …jag menar avleda, trappa ner, få ner konfliktnivån på något vis. Just nu är det ofta – ur mitt vuxenperspektiv – så att fyraåringen på morgonen, just när vi är på väg ut, gör något som han vet att han inte får göra, t ex slänger saker omkring sig. Då kan jag säga något i stil med: Nej vet du vad, stövlarna ska vara i skohyllan. Kan du plocka upp dem är du snäll? Tre gånger av fyra gör han det. Den fjärde svarar han med ett skratt, tar upp stövlarna och slänger dem på mig/i väggen. – Aj, säger jag. Det där gjorde ont på mig. Jag vill att du plockar upp stövlarna. Då bryter fyraåringen ihop, slår mig, skriker att ”han är arg på mig när jag säger dumma saker”. -M, jag ser att du är arg, men sluta slåss, det är bättre att försöka prata, säger jag. – Du är DUM! skriker fyraåringen, tar tag i overallen och slänger iväg den också. Börjar sedan skratta hysteriskt. Detta sker alltså samtidigt som jag ska försöka klä på lillasyster och göra storebror i ordning – och sedan lämna dem båda på två olika förskolor och rusa till mitt pendeltåg. Någonstans där vill jag lyckas, tja, säga något som inte eskalerar konflikten utan får den att svalna av men jag kan ofta inte komma på vad tusan det skulle vara.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nix, jag har inga knep för att snabbt komma ur den typen av situationer. Åtminstone inga som inte inkluderar att barnet blir rädd för dig eller upplever sig kränkt. Och jag tolkar det du skriver som att det inte är något du vill uppnå?

      Som jag ser det behöver du förstå vad det är som gör att ni så ofta hamnar i den här typen av situationer. Vad är det som är viktigt för ditt barn, som han försöker förmedla genom att slåss, skrika och kasta saker? Kan det handla om att han längtar efter mer självbestämmande? Kan det handla om att han längtar efter kontakt? Kan det handla om ett behov av att bli lyssnad på och förstådd i det som är viktigt för honom? Eller något helt annat?
      När du har en teori om vad som är viktigt för ditt barn kan du ta några steg tillbaka och fundera över hur du kan hjälpa honom att få det – på andra sätt – sätt som är konstruktiva och som tar hänsyn till hela familjens behov.

      Ja, det stämmer att detta tar tid. Men det måste inte ta tid just i hallen på morgonen. Det handlar om tid som du/ni behöver avsätta vid andra tillfällen. Tid för att bygga upp en relation som är präglad av intresse, nyfikenhet, respekt, gemenskap, förståelse, uppriktighet osv.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Kina

    |

    …jag kanske ska tillägga att han ofta är väldigt klok och pratsam, att vi i normala fall har en varm, kärleksfull relation där han berättar för mig om saker som hänt t ex med kompisar på förskolan, vi hjälps åt hemma, myser och kramas många gånger om dagen, han får ofta höra att han är älskad etc. Men det är som att han ibland, när han är trött och arg och ledsen, inte kan sätta stopp själv för sitt utåtagerande beteende och det är utmattande för både oss och honom.

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Herregud vilket trams! Vilket bakomliggande motiv finns det när man har en 12 åring som pillar hål på sina sårruvor så de aldrig läker. Något som gör att han går runt med oläkta sår ständigt o jämt. Vad säger experten om såna riktiga problem. Vad kan det bero på kära du att han inte lyssnar på våra förklaringar om varför han bör låta bli. Måste ju bero på nåt…säkert uppmärksamhet….eller nej vänta….ja just det..han vill bestämma själv.Du har säkert nåt filosofiskt dravel att komma med. Kvalificerat trams i en fantasivärld är vad du sysslar med

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag blir väldigt nyfiken på vad du själv tror, Maria! Varför gör han så?

      Reply

Lämna en kommentar