Stolthet och självkänsla

Jag har skrivit två böcker. Den första boken jag skrev var en doktorsavhandling i statsvetenskap. Jag var inte speciellt intresserad av statsvetenskap egentligen, men när en professor på universitetet sa att jag hade potential och uppmanade mig att ansöka till forskarutbildningen såg jag det som en skön bekräftelse, inte bara på min kompetens, utan också på mitt värde som människa. Jag trodde nämligen att jag var som mest värdefull när andra beundrade och berömde mina prestationer. Så jag skrev den där avhandlingen. För att det var svårt. För att det imponerade på andra människor. För att jag fick beröm. För att jag ville vara älskad.

Nu har jag skrivit en bok till. Inte för att vara smart. Inte för att imponera. Inte för att få beröm. Jag har skrivit en bok för att jag har något viktigt att berätta. Något som engagerar mig, som jag vill sprida och som jag vill uppleva gemenskap kring.

Det har fascinerat mig en del att den stolthet jag känner för dessa två böcker är så olika. Den andra boken, Med känsla för barns självkänsla, säljer bra. (Den mest sålda fackboken under mars, enligt branschtidningen Svensk Bokhandel.) Och jag berättar det gärna! Här på bloggen, på facebook och irl. Det är som en stolthet med en varm kärna av glädje. En glädje som jag vill dela med andra människor. En glädje som längtar efter firande i gemenskap med andra.

Om min doktorsavhandling hade haft samma framgångar (vilket den inte hade) skulle jag inte alls ha pratat om det på samma sätt. Jag hade förstås önskat att alla visste (hur skulle jag annars kunna bli föremål för deras beundran?), men jag skulle ha valt andra, mer subtila sätt att låta dem veta. För den stolthet jag kände då var en helt annan än den jag känner idag. Den var en kall stolthet, driven av rädsla och självtvivel: ”Tänk om jag inte duger!?” En stolthet på andras bekostnad. (Det är svårt att verka smart om alla andra också är smarta.) Det var en ensam stolthet som jag inte kunde dela och fira i gemenskap med andra.

Min vän Jojo, som kan en massa om stolthet och om skam, har förklarat för mig att det finns olika sorters stolthet och att den stolthet en person känner över det hon gör hör ihop med vilken acceptans hon har för den hon är. Jag känner skillnaden i hela min kropp och jag är hoppfull inför framtiden när jag märker hur många vuxna idag som har en medveten omsorg om barns självkänsla. För visst vore det underbart om våra barn växte upp och lärde sig lyssna inåt!? Om de hade modet att förverkliga sina egna drömmar. Om de visste att deras värde inte ligger i hur många gånger på en dag som de får höra från andra människor att de är duktiga eller presterar bra. Om du kunde dela och fira sin stolthet över det de gör i gemenskap med andra.

Taggar:, ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (10)

  • Avatar

    Malin

    |

    Hej Petra!
    Beundrar dig och din klokhet! Du är en förebild för mig. Jag har själv skrivit en bok på ämnet som liknar det du skriver i din bok Känsla för självkänsla. Den heter Älskade DAMP-ungar! från problemfokus till lösningsfokus. Jag älskar dock din bok och vill dela med mig av den till alla jag känner så att de ska må bättre själva för att i sin tur få andra att må bra! Tack för att du skrivit denna bok. // Malin

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart! Mer lösningsfokus åt folket ;-).
      Tack för fina ord.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Jojo Tuulikki Oinonen

    |

    Tack Petra, du lär mig mer om mitt eget ämne, när jag får höra det genom dina ord. 🙂
    Fin koppling till självkänslan, det där med skillnaden på den varma goda stoltheten, den autentiska stoltheten som glöder inifrån, och den hybriska stoltheten, som söker att upprätta en kränkt självkänsla. Den hybriska har som syfte att platta till den andre, göra sig större, bättre än ”du”. En försvarsreaktion. Ett försök till bevarande av sin egen känsla av värdighet. Men den stoltheten lämnar oss ofta med en känsla av tomhet och isolering, eftersom den också klipper kontakten till den andra, påverkar relationen.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Jojo, för det du lärt mig!

      Reply

  • Avatar

    Karin Sjögren

    |

    Tack för härlig delning Petra 🙂 (åsikt?) Vad jag kände när jag läste.. glädje, sammhörighet, igenkännande och hopp. Hopp för framtidens barn, med vuxna som uppskattar barn för det dom är FANTASTISKA precis som dom är. Som lyssnar ställer frågor och är nyfikna på barnens otroliga kunskap, ställer frågor som stödjer barnen att fortsätta sin forskning/undersökning av vad just dom har som är unikt. Kram Karin din NVC kompis

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kram tillbaks Karin :-)!

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Jag tycker att allt du skriver är intressant och brukar hålla med – även om det är svårt i praktiken ibland (pga dåligt ”underarbete” kanske, när man blir stående i akuta situationer som inte borde ha uppstått). Min fråga är vad du tycker om David Eberhardts bok Hur barnen tog makten? Jag har nyligen läst den och tyckte bäst om de större frågorna som togs upp, den svenska skolan och genus t ex, men undrar hur du ser på att han tycker det är helt fel att barnen styr så mycket idag. Allt från vad man ska se på TV till vad man ska äta och vad man ska göra på helgerna.

    Mvh

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Karin, nu var det ett tag sedan jag läste Davids bok, så det blir lite summariskt.
      Jag har två huvudsakliga invändningar:
      1. Jag håller inte riktigt med om den bild han målar upp av barn som bestämmer allt och föräldrar som lämnat ifrån sig makten. De allra flesta föräldrar jag möter (det är många!) kämpar hårt med att hitta en balans mellan barnens behov av inflytande och sina egna och andra människors gränser och behov.
      2. Även om jag hade hållit med om problembeskrivningen (vilket jag alltså inte gör) så är jag tveksam till den lösning han föreslår som jag uppfattar handlar om en tillbakagång till ett mer auktoritärt föräldraskap, där föräldrar kräver, hotar, straffar och mutar och barn lyder. Jag ser inte, som David tycks göra, två alternativ att välja mellan: ett auktoritärt eller ett eftergivet föräldraskap. I min värld finns det åtminstone ytterligare ett alternativ: ett likvärdigt föräldraskap. Jag har skrivit en del om det här: http://petrakrantzlindgren.se/2014/01/12/om-foraldrarna-inte-ar-auktoritara-blir-barnen-granslosa-eller/ och här: http://petrakrantzlindgren.se/2013/12/27/jag-behover-inga-vetenskapliga-bevis-for-att-veta-att-jag-och-mina-barn-mar-bra-av-att-motas-i-respekt/

      Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Hittade just din blogg och har nu beställt din bok. Vilket ska bli väldigt intressant har en 6årig dotter hemma som jag mer lr mindre har 10 000 diskussioner med om allt veranda dag. Hur gör man för att kunna behålla sitt egna lugn och inte trycka ner henne i alla dessa diskussioner jag hoppas att jag hittar lite tips och idéer från din bok eftersom du har många kloka blogg inlägg

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sandra,
      välkommen hit!
      Allt gott
      Petra

      Reply

Lämna en kommentar