Du har ansvar för ditt eget handlande! Åtminstone om du är barn…

– Sluta! Du får inte slå Lisen!
– Men hon kallade mig för pucko! Hon gjorde mig arg.
– Det spelar ingen roll, du får ändå inte slåss.
– Jag kan inte låta bli. Det känns som att jag är tvungen att slå henne när hon säger sådär!
– Det är klart du kan låta bli! Det är ju dina händer, det är ju ingen annan som tvingar dig att lyfta dem och slå Lisen, eller hur!?

Jag har många gånger tänkt på hur vi vuxna inte låter barnen komma undan med att skylla sitt agerande på någon annan. Det spelar ingen roll var andra barn gör, man har ändå makten över sina egna händer och sin egen mun:

”Ingen annan kan tvinga dig att slåss. Du väljer själv!”
”Du kan inte skylla på någon annan för att du sa att du tänker döda din syster. Det är din mun och den har du makten över.”

Varianter av dessa påståenden har nog de flesta som arbetar eller lever med barn som passerat småbarnsåren gjort. Det är viktigt att lära barnen att de har ett personligt ansvar, eller hur!?

Jag har också många gånger tänkt på hur vuxna själva försöker smita undan det där personliga ansvaret för sina egna känslouttryck. Jag har hört föräldrar och pedagoger säga till barn:

”Ja, jag vet att jag har sagt att vi inte får skrika här hemma men det är väl inte konstigt att jag blir arg på dig och höjer rösten när du slår din syster!?”
”Förlåt för att jag blev så arg förut och kallade dig för trotsig och jobbig! Men du måste förstå att när du skriker i affären då blir jag arg och då säger man ibland dumma saker.”
”Tänk att du skall göra mig så här ledsen…”

Jag tycker att det är otroligt viktigt att lära barn att ta personligt ansvar för sina känslouttryck! Och jag tror att de lär sig, inte bara av det vi säger om deras känslouttryck, utan minst lika mycket, förmodligen mer, av det vi säger om våra egna.

Tar du personligt ansvar för hur du uttrycker dina känslor?

Mer på samma tema: Vem har makten över dina känslor?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
9 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Gisan
9 years ago

Senast igår hade jag en dag då mitt tonläge inte var högt men tonen inte särskilt trevlig. Jag hann inte hejda mig innan det ”gnälliga” kom över mina läppar. Men jag bad min son om ursäkt för det. ”Det gör inget.” fick jag till svar. ”Jo det gör det gör det” kontrade jag ”för du kan inte rå för att jag har en dålig dag.”
Nu låter det som jag är väldigt snusförnuftig och gör allt rätt, vilket inte alls är fallet. Men jag försöker behandla andra som jag själv vill bli behandlad. Det är mänskligt med dåliga dagar, situationer som man inte behärskar av olika anledningar. Men hur man tar itu med det är viktigt att ta ansvar för.

Ulrika Öst
Ulrika Öst
9 years ago

Mitt i prick. Tack snälla för en ”positiv örfil”. Detta ska jag verkligen fundera mer på och inte bara i agerandet mot barnen utan även i äktenskapet, jobbet mm. Stort tack!!!

anita malmros
anita malmros
9 years ago

Jag tar ansvar för mina känslor och har gjort det sedan barnen var små. Vad jag gjorde och gör ännu då de är vuxna är att inte stoppa deras känslouttryck. Jag lyssnar till gråten, ilskan eller vilken känsla som än uttrycks har fått sin gång/ utlopp. Känslorna är ju verkligen redskap att bearbeta livet med och hjälper oss att tänka nytt och förstå och lyssna på våra behov. Läste din intervju och som vanligt blir mitt hjärta varmt och lyckligt! Många föräldrar vet ej att de har behov när de kommer på dina kurser. Nej för de har fått stänga av sitt signalsystem då de var barn. Jag vill bara understryka det du säger i intervjun, barn kan och vi behöver ej träna dem, utan LYSSNA och inte vara så rädda för känslor utan lita på att barnet släpper ut den känsla det behöver och återtar då kontakten med sin egen intelligens!!! Vi behöver ta hand om barnet inom oss och lyssna på hen, så vi kan vara vuxna med våra barn! Tänk om vi snart kan sluta projicera på allas våra barn och låta dem växa inifrån sig själva. Kunna lita till sitt inre i kärlek till sig själva, livet och därmed lättare lyssna på andra och samtidigt ta sitt ansvar- svara an på sig själva, sina gränser och behov! Jag skrev för några år sedan ett lite häfte från ett ofött barn om just detta, att lita på barnets egna uttryck, förlaget tyckte att det var ett för smalt ämne. Säger en del om hur vi vänt oss från oss själva, vårt inre lilla barn. Tack för ditt fantastiska jobb Petra!

Jessica
Jessica
9 years ago

Huvudet på spiken!
Jag undrar om du kan reda ut en fråga jag har funderat på. De flesta vuxna säger ofta åt sina barn att säga förlåt, tex när de puttat en kompis i parken, jag undrar hur det påverkar barnets sätt att hantera känslorna i den uppkomna situationen. Oftast ligger det ju något bakom putten men i den ilskan måste de ändå säga förlåt för att någon annan säger åt dem att göra det!
Blev lite rörigt men jag hoppas du förstår vad jag menar!

Martin
Martin
Reply to  Jessica
9 years ago

Jag hittade en i mitt tycke vettig utläggning om ett bra sätt att lära barn (och vuxna) hur man säger förlåt på ett sätt som gör att det finns större chans att det blir ett äkta förlåt snarare än bara ett tvingat.

http://www.cuppacocoa.com/a-better-way-to-say-sorry/

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: