Men allvarligt talat David Eberhard och TV4: Vart tog respekten vägen?!

”Lär dig hantera gamla människors ilska.” Så löd rubriken på ett inslag som jag såg i tv häromdagen. Jag vill gärna referera det här för att sedan dela mina reflektioner med er.

I studion: två inbjudna experter. Den ena är vinstutdelare i ett tävlingsprogram i tv. Det gör henne visserligen inte till expert på åldringar, men hon har träffat många gamla människor och faktiskt levt tillsammans med inte mindre än fyra stycken! Den andre experten är psykiater. Han arbetar inte med åldringar, har aldrig gjort, men i likhet med programledaren har han levt tillsammans med flera stycken.

Programledaren: Det här med gamla människor som är arga, det kommer och går i perioder…?
Den kvinnliga experten: Ja, det är ju en del av livet. Det handlar mycket om de olika stadierna som en gammal person kan vara i. Jag har en 87-åring hemma som är väldigt trotsig, så det är mycket ilska hos oss just nu…
Programledaren: Så då är ju frågan hur man hanterar detta? Man drabbas ju av dåligt samvete ibland om man tar i för mycket, men man måste ju hantera det och sätta en gräns?!
Den manliga experten: Ja alltså, åldringar är ju rätt skröpliga och fysiskt svaga, så det är lätt att hantera på det sättet… Om du har en ilsken åldring som sparkas och slåss så är det bara att hålla åldringen (han illustrerar hur han menar med raka armar utsträckta framför sig) eller ta undan den. Sedan är det förstås viktigt att inte tappa behärskningen själv… Men åldringar är mycket tåligare än vi tror!
Programledaren till den kvinnliga experten: Jag skrattade gott tidigare när du berättade hur du hade hanterat en gammal människa vid ett tillfälle. Du får berätta!
Den kvinnliga experten: Jag alltså, det var Elsa, som är 87 år och som upprepar ”nåväl, nåväl” i varje mening hon säger. Jag bestämde mig för att testa ett knep för att få henne att sluta med det. Så när hon kom igång med sina ”nåväl, nåväl” igår så kände jag bara att det här är så otroligt jobbigt att lyssna på så hon måste få uppleva det själv! Så jag började göra precis som hon. Sa ”nåväl, nåväl” efter varenda litet yttrande jag gjorde.
Programledaren: Hur gick det då?
Den kvinnliga experten: Det gick bra! Hon slutade. Annars tycker jag att avleda är det bästa knepet. Att få dem att tänka på något annat när de är arga för att de inte får kaffe eller för att de vill stanna uppe en stund till på kvällen.
Programledaren: Vi har fått in en brevfråga. Det är Anna som skriver och berättar att hennes åldriga pappa skriker om det är hans son som hjälper honom i säng på kvällen. Hon brukar låta sin far skrika en stund men sedan står hon inte ut och går in och tar över från brodern.
Den manliga experten: Jag är av uppfattningen att det inte är åldringen själv som skall bestämma vem som sköter läggningen på kvällen. Jag förstår att det är jobbigt, men om man inte tar konflikten med åldringen någon gång så kommer sonen aldrig att kunna ombesörja läggningsrutinerna.
Programledaren: Vi har en fråga till! Det är kvinna som skriver om sin 92-åriga mamma att hon försöker slåss, kastar och slår i saker när hon inte får som hon vill. ”Vi har tänkt att hon kanske är understimulerad och har försökt se till att hon får komma ut en stund varje dag. Ute är allt lugnt och hon är snäll, men när vi kommer in blir det bara bråk och skrik. Hur skall vi göra?”
Den manlige experten: Det är lätt hänt att tro att en missnöjd åldring skall stimuleras. Men jag tror att åldringar måste få ha tråkigt också! Och det är ju så att ju längre tiden går och man står ut så ökar sannolikheten att åldringen lugnar sig och inser att ”jag kommer ingen vart med det här beteendet”.
Programledaren till den kvinnliga experten: Alla gamla människor är ju unika. Har du märkt någon stor skillnad på de åldringar du haft omkring dig genom åren?
Den kvinnliga experten: De är väldigt olika. Men just trotssituationerna har man ju i varje ålder. Men jag har blivit mer ”laid back” i att inte bli så ledsen när de skriker. Jag har lättare att ta konflikten och vara hård mot dem.
Programledaren: För att sammanfatta: Man hanterar gamla människors ilska genom att vara konsekvent. Låta dem skrika färdigt…
Den manlige experten: Ja, eller att inte bli så upprörd. Det är inte ett uttryck för att du är en dålig människa skulle jag säga, inte så länge du är ”good enough”. Alla åldringar skriker.
Programledaren: (Nöjt leende.) Tack för att ni kom hit. Ni får komma tillbaka och prata mer!


Nej, det var förstås inte en intervju om hur man hanterar gamla människors ilska

Hade det varit det hade du förmodligen sett rubriker i kvällstidningarna efteråt. Inlägg hade delats med vindens fart på facebook. Upprördheten hade varit stor: ”Man kan väl inte bara ignorera gamla människors protester?! Som om de inte betydde något? Och det är väl ändå inte okej att driva med gamla människor genom att härma dem? Få dem att känna sig dumma och skämmas!? De är värda mer respekt än så! Och att påstå att alla åldringar skriker och att man därför inte behöver ta åt sig, vad är det för konstigt argument? (Föreställ dig ett företag där man avfärdade personalens protester som irrelevanta eftersom alla i personalen klagade!)”

Men det var som sagt inte en intervju om gamla människor. Det var en intervju om hur man hanterar barns ilska. Byt ut ”åldring” mot ”barn” i texten ovan så får du en ganska god bild av hur intervjun faktiskt lät. (Episoden med 87-åriga Elsa som upprepade ”nåväl” handlade i ursprungsintervjun om hur mamman härmat sin treåring när han låg på golvet i mataffären och skrek.) Och nej, det är inte många som har förfasat sig över intervjun. Inga virala stormar har dragit fram i de sociala medierna under det dryga ett och ett halva dygn som gått sedan intervjun sändes. Inte ens en liten bris faktiskt. (Här är den enda kommentaren jag hittat.)

Varför uteblir tittarnas reaktioner när det handlar om barn?

Och varför ifrågasätter programledaren och journalisten Jesper Börjesson inte det som ”experterna” Magdalena Graaf och David Eberhard säger? Inte en enda kritisk eller ifrågasättande invändning gör han under de elva minuter intervjun pågår! Låt mig upprepa de sätt som experterna föreslår för att hantera barns ilska:

–          att med muskelstyrka ”hantera” barnets ilska
–          att härma barnet i syfte att få henne att inse att hon är löjlig
–          att få barnet som uttrycker ilska att tänka på något annat
–          att hålla fast vid sin egen ståndpunkt utan att ge med sig
–          att vara hård mot barnet

Hur kan en journalist bara skratta och hålla med när de han intervjuar uttrycker att detta är bra sätt att möta en annan människa!? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte skulle bemöta andra människor på? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte själva skulle gilla att bli bemötta? Vore inte detta ganska motiverade frågor att ställa för en journalist som väl förhoppningsvis fått utbildning i ett kritiskt förhållningssätt?


Det som inte sägs

Ja, jag upprörs över det som experterna i programmet pratar om och föreslår eftersom det inte alls funkar med mitt behov av respekt för andra människor, oavsett om de är stora eller små. Men jag blir faktiskt än mer upprörd av det som de inte pratar om, nämligen barnets perspektiv. Tror Graaf och Eberhard att barn saknar förmåga att tänka och känna (något annat än ilska då förstås)? Eller är barns tankar och känslor inte viktiga? Eller råkade de kanske helt enkelt bara glömma bort barns perspektiv just den här dagen?

För mig står det helt klart att om vi skall kunna hantera barns ilska på ett respektfullt sätt så måste vi börja med att förstå orsakerna till barns ilska. Och det duger inte att, som Graaf och Eberhard gör, förklara den med olika ”perioder”: trots, förpubertet och pubertet. Som om all ilska under flera år av barnens uppväxt inte behöver förstås eller bemötas som något annat än en negativ biverkan av fysiologisk utveckling. Tänk om det i själva verket är något annat som inträffar i barnens liv i dessa perioder? Något som vi vuxna behöver förstå och hjälpa dem med (tex självständighetsutveckling)? Tänk om barnens ilska är ett uttryck för att de inte får den förståelse och den hjälp som de behöver? Hur bra hanterar vi då hela grejen när vi ignorerar barnens ilska? (Eberhard använder förvisso ordet ”härbärgera” med hänvisning till psykiatrin, men i mina öron låter hans form av härbärgering förvillande lik ignorans.)

Men låt oss för ett ögonblick ändå acceptera Graaf och Eberhards tanke om att det finns perioder i barns utveckling när de är ilskna utan andra orsaker än rent fysiologiska. Betyder det då att all ilska under dessa perioder kan skrivas på detta konto? Finns det inga orättvisor i barns liv i två-treårsåldern, i förpubertet och pubertetet? Blir barn aldrig kränkta under dessa perioder i livet? Annorlunda uttryckt: är all ilska hos ett barn i dessa livsfaser omotiverad? Om svaret på den frågan är nej, om det faktiskt finns motiverad ilska hos barn, uppstår frågan hur lämpligt det är att vi ”hanterar” barnens ilska genom att hålla dem ifrån oss med muskelstyrka, avleda deras uppmärksamhet, driva med dem eller bara stålsätta oss mot deras ilska? Vad lär vi dem då om empati? Om förståelse? Om respekt?

Det andra som jag också tycker att vi bör göra för att hantera barns ilska på ett respektfullt sätt är att försöka förstå hur barnet upplever sin ilska. Ett barn som har ett ”trotsutbrott” eller ett ”raserianfall” (som vi vuxna väljer att kalla det) känner sig förmodligen rädd. Det kan vara mycket skrämmande att uppleva starka känslor och än mer så om man dessutom förlorar kontrollen över dessa känslor. Att i detta läge mötas av en förälder som tex håller en på armlängs avstånd, skickar iväg en till ett annat rum eller härmar det man själv gör är förmodligen allt annat än hjälpsamt för barnet. Jag är övertygad om att barnet skulle vara betydligt mer hjälpt av att mötas av tröst, förståelse, lugn och trygghet. (Självfallet kan man samtidigt ibland behöva skydda både personer och prylar i omgivningen.) Om man behöver prata om det som hände är det mer meningsfullt att göra det efteråt, när ilskan fått klinga av, och både barn och vuxen har förutsättningar för kontakt och lyssnande.


Vuxnas och barns perspektiv

Om vi tar i beaktande att barnets ilska kan vara skrämmande för barnet och att den dessutom kan vara motiverad av andra orsaker än rent fysiologiska tycker jag att svaret på frågan hur man skall ”hantera” barnets ilska – givet att vi värnar barns psykiska välbefinnande – rimligen bör inkludera ett barnperspektiv. Inte bara ett vuxenperspektiv!

Låt oss till exempel titta på nattningskonflikten, som i den ursprungliga intervjun handlar om en sexåring som vill att mamman nattar honom och skriker om pappan gör det. David Eberhard säger att han visserligen förstår att mamman ger med sig eftersom det är så jobbigt när barnen skriker, men att han samtidigt tycker att det är föräldrarna som skall bestämma vem som nattar: ”Om man inte tar den konflikten någon gång så kommer ju pappan aldrig att kunna lägga.” Eberhards verklighetsbild är svartvit. Antingen vinner barnet konflikten, eller så vinner föräldern.

Men tänk om barnet inte bara bråkar för att bråka, för att han är i en utvecklingsfas. Tänk om han bråkar eftersom det är något som är viktigt för honom, på riktigt? Kanske nattar mamma och pappa på olika sätt? Kanske säger inte pappa de saker han behöver höra för att kunna somna tryggt? Kanske har han behov av att prata om vad som hänt under dagen och mamma är mycket bättre på att lyssna? Kanske hjälper mammas ryggmassage bättre än pappas sagoläsning när det gäller att slappna av och komma till ro? Genom att fråga pojken, lyssna på hans svar och verkligen försöka förstå skulle det kanske visa sig att det inte alls finns någon konflikt som behöver ”tas”! Kanske kan pappa ändra lite på sina nattningsrutiner så att pojken kan acceptera att det är han som nattar? Kanske kan mamma göra det där som är viktigt för honom (till exempel lyssna på hur hans dag varit) vid något annat tillfälle än just vid nattningen? Kanske vill mamma ta alla nattningar när hon förstår hur viktiga de är för sonen (och i gengäld kanske pappan kan ta hand om alla väckningar och frukostar)? Jag är övertygad om att det finns lösningar bortom svart och vitt. Lösningar där alla vinner. Men man måste förstås vara öppen för att söka sådana lösningar och öppen för att ett barn ilska kan vara lika sann och betydelsebärande som andra människors ilska.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Fem tips till dig som har trotsiga barn

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
42 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Madelein - mother to six wonderful kids
9 years ago

Så här är det nästan överallt i alla sammanhang, barn räknas på något sätt inte.

Nina Rutström - skjuter från spinnsidan
9 years ago

Det kryper i hela kroppen när jag lyssnar på ”experterna”. Jag bli förbannad. Det är förtryck, diskriminering och maktutövande som de utövar och ”tipsar” om.

Inget nytt under solen att Ebenhard sysslar med sådant iof. Det var han som pratade om konstnären Anna Odell som jävla idiot osv.

Jessica Jansson
Jessica Jansson

Tack för en fantastisk sida. Äntligen någon som skakar om alla ”ouppfostrade” vuxna och sätter ner foten. Det är precis det här beteendet som jag anser lägger grunden för våra osäkra barn och ungdomar. Stort tack igen. Ska sprida din sida till alla jag känner. //Jessica

Annika
Annika
9 years ago

Tack! Bra, bra. Ja allvarligt TV 4 vad är det här?

anita malmros
anita malmros
9 years ago

Tack igen Petra! Oh vad bra du skriver och så livsviktigt! Det är så skrämmande och tyvärr så vanligt med denna omedvetenhet. Maktfullkomligheten hos vuxna som faktiskt är ett förtryck!

Susanne
9 years ago

Åh vilken fantastiskt bra vändning du gör! Minns en liknande fast då var det djur och gamla som hade bytt plats. Glömmer aldrig.
Barn är oxå människor!

ulrika
ulrika
9 years ago

Precis vad jag behövde läsa. Tack.

Gisan
9 years ago

Jag har haft flera diskussioner (läs intressanta pratstunder) med min son om det här med att visa respekt för varandras känslor.
Häromdagen när jag läste din bok frågade han vad den handlade om. Jag förklarade lite och bl a sa jag att jag tycker att den är så bra för att man får tänka själv kring det du skriver. Det är inte massa ”pekpinnar” och regler.
– Nej för du gillar ju inte regler, kommenterade han.
Det värmde för han har förstått mitt budskap. Vi har pratat om familjer som har regler bara för att man ska ha regler. Där respekt för varandras känslor försvinner oavsett ålder men framförallt mot barn.
Tack för att du inspirerar mig till att bli en bättre mamma och medmänniska!

Lisa
9 years ago

Hej, hittade den här på nätet. Apropå debattstormen. Jag är inte säker på att det är samma inslag, men verkar vara något liknande..

http://hannarosell.se/2014/04/instinkter/

Hanna
Hanna
9 years ago

Håller verkligen med och tycker det är självklart att se det utifrån det sätt di gör när du förklarar det som du gör. Dock känns det som om ni/du är HELT perfekta. För min del ser jag bara alla de gånger jag misslyckats och gjort precis som ”experterna” trott att detta var det bästa. Men ibland har det varit pga trötthet efter för många vakna nätter eller oro av något slag. Många gånger då jag läser dina inlägg slår det mej hur perfekt jag måste vara och hur svårt det är att vara en bra förälder även om jag älskar mina barn över allt, läst massa psykologi och gjort allt alltid för att det ska bli lyckliga. Jag tror dock att lyckan inte bara beror på mej och att jag bara kan göra så bra jag kan utifrån hur långt jag kommit i livet. Men även tro på att kärleken kan göra underverk och att ge med barnen en naturlig syn på att se över sitt själsliga liv likväl som sitt fysiska. Jag har fyra juveler mellan 5-15. Och jobbar själv med ungdomar. Vet att jag har massor att ge men att jag inte klarar att vara så perfekt som dej. Tack för dina tankar!!! Kram

anon
anon
Reply to  Hanna
9 years ago

hej! jag förstår din upplevelse om föräldraskapet som tidsvis frustrerande, och blir också utmattad vid tillfällen. ibland är man mer sårbar, ex pga stress, och tar någons kommentar eller förslag som ännu ngt ”att uppnå” perfekt för att inte fallera som förälder. men, jag tror att petras kommentarer och förslag på ämnet barn är baserade på hopp om att folk fortsätter göra sitt bästa, men med en ny attityd och nya ideer om förhållningssätt/uppfostringsmetoder, inte att förstärka en ouppnåelig ”perfekt” föräldrarroll.

Karolina
Karolina
9 years ago

Jag kokar här där jag sitter! Men hjälp man blir ju på riktigt mörkrädd när man lyssnar på dessa experter. Men än läskigare är att så många barn växer upp i hem där föräldrarna saknar respekt för deras känslor och tankar, att programledaren och TV4 inte ser, att tittarna inte ser. Tack för att du skriver så bra, ska dela vidare för det här behöver alla läsa!

karin
karin
9 years ago

Håller med dig till viss del men inte helt. Det må vara så att min son verkligen vill att bara jag ska natta. Men jag kan inte sluta existera som egen person. Jag vill kanske gå på min kvällsaktivitet en gång i veckan, nån gång träffa en kompis. , träna. Jag jobbar vissa kvällar. Vi har fler barn som också har önskemål och behov. Det är så livet är. Man ska inte ignorera barn. Man vill själv inte bli ignorerad. Men faktum kvarstår: total behovtillfredställelse är inte möjlig. Vi lägger varannan kväll. Det funkar bra. Och sonen slappnar numera av när vi båda lägger honom.

Maria
Maria
9 years ago

Man undrar ju verkligen också om det inte fanns några mer kvalificerade som kunde ha fått prata om det här. Det känns ganska typiskt att när det gäller vissa ämnen, som barn i det här fallet, så kan vem som helst bli expert bara de har en åsikt. Något säger mig att dessa åsikter knappast baseras på forskning heller…

Anna
Anna
9 years ago

Jag tycker det är bra att du reagerar på experternas uttalanden och har ofta stor behållning av det du skriver (tack!), men måste också hålla med Hanna ovan. Summan av alla råd och tips och reaktioner kan också leda till att föräldraskapet med ens känns väldigt svårt, om inte omöjligt. Gör jag rätt nu? Oj, nu reagerade jag igen som jag inte skulle ha reagerat. Nu hotade jag och nu mutade jag, nu visade jag inte tillräcklig respekt…osv. Det är jättebra att väcka tankar och diskussion kring de här frågorna – absolut – men ibland finns risken att läsaren kanske mest känner sig matt. Och lösningen är förstås inte att sluta ge alla tipsen och att sluta ta upp alla frågor, men ibland har jag undrat om du reflekterar över att det kan bli nedslående också? Kanske kunde man i högre grad lyfta fram tanken om good enough parenting? Mina tankar gick till din blogg när jag läste följande kolumn:

http://www.kyrkpressen.fi/kolumner/393-Nar-blev-det-sa-svart.html

Missförstå mig inte, jag tycker du gör ett jättefint jobb och har en viktig uppgift. Poängen var bara att summan av kardemumman ibland känns mer nedslående än upplyftande. Och om man som mottagare blir matt och känner sig misslyckad går kanske inte budskapet hem på samma sätt som det skulle göra om man påmindes om att du och alla andra gör så gott de kan och vill sina barn väl, för det mesta.

Maria
Maria
Reply to  Anna
9 years ago

Jag håller med Hanna och Anna. Jag tycker att David Eberhard sa två väldigt bra saker i inslaget: Det handlar om ”good enough” och att man inte ska ha dåligt samvete för att man är människa.

I teorin är det lätt att bekräfta barnets känslor och ständigt visa respekt för alla känsloyttringar, men min erfarenhet är att det inte alls är lätt i praktiken. När barnet kastar sig på golvet och sliter av sig ytterkläderna när man har bråttom till skola och förskola eller då man själv är trött, irriterad och hungrig efter en lång dag på jobbet så är det inte så lätt att bete sig som en förälder i en Jesper Juul-bok.

Det handlar ju också, som någon skrev här ovan, om att man själv har behov och önskningar också. Om de behoven och önskningarna inte blir tillfredsställda (säg tex att barnen bråkar och far runt vid middagsbordet, medan man själv gärna vill äta sin mat i lugn och ro) är det inte då sunt att visa ilska och irritation? Bör inte barn lära sig att konfronteras med MÄNNISKOR istället för teoretiker och pedagoger? Människor blir arga om man slår dem. Människor blir arga om man inte lyssnar på dem. Människor blir stressade om man klänger och klättrar på dem när de har sagt att man inte vill, etc, etc.

Och om man då reagerar som en människa, utifrån sina behov, ska man ha dåligt samvete för det? Jag tycker att fokus på din blogg och i Jesper Juuls teorier ofta handlar om barnet – vad barnet har för behov och hur man bäst ska bemöta dem. Tex som du skriver i exemplet om sexåringen som bara vill att mamma nattar, då blir fokus genast på barnets skäl till detta. Det finns säkert en ziljon skäl till varför sexåringen inte vill att pappa nattar, men frågan du missar tycker jag är: Vad vill mamman och pappan? Är det inte sunt att deras önskningar och behov MÖTER sexåringens i en konflikt? Är det inte så familjelivet och livet ser ut för de allra flesta, att det uppstår konflikter när våra viljor krockar? Att ständigt fundera på varför den andra parten vill en viss sak, det tycker jag man kan göra till en viss gräns. Speciellt om det handlar om stora, dramatiska konflikter som påverkar hela familjelivet, säg tex att ett barn under en lång period protesterar mot att gå till förskolan. I det inkännande föräldraskapet ingår ju då att fundera på varför och hur man kan lösa situationen för barnet.

Men det blir inte praktiskt möjligt i vardagen med flera små barn att varje gång man ska ut genom dörren, in i bilen, till matbordet, hem från dagis, upp ur badkaret etc bekräfta, förstå och fundera på vad som ligger bakom barnets vilja och känsloyttring. Det är i all fall min erfarenhet. Därför blir det, även om du inte menar så, väldigt skuldbeläggande att hela tiden betona det ”rätta” sättet att hantera en konflikt. Man orkar helt enkelt inte vara den typen av förälder. Eller snarare, JAG orkar inte och ingen annan jag känner heller. Utan vi ryar och lyfter iväg barnet, våra viljor krockar, vi skriker och hotar, tjatar och mutar. Sedan skäms vi och skuldbelägger oss själva hela tiden för att vi inte är Petra-färäldrar eller Jesper J-föräldrar. Jag pratar mycket med vänner om detta! Det finns en enorm skuld hos föräldrar idag, och sådana här blogginlägg spär tyvärr på den skulden.

Är vi föräldrar inte bara människor? Kan vi inte bara få vara det, utan att få höra att vi skadar våra barns självkänsla på kuppen? Kan vi inte bara få vara good enough, ha ett tålamod som tryter, slänga oss på golvet i affären (som Magdalena i inslaget), hålla fast ett barn som skriker, sparkar och slåss, tjata och muta och hota ibland? Men ändå ge våra barn oändligt mycket kärlek och respekt och därigenom också vara fullt tillräckliga som föräldrar.

Lisa
Lisa
9 years ago

Jag håller med vissa punkter. All ilska är säkert inte obefogad och så klart måsta man ta varje situation för sig. MEN, överlag tycker jag att barn bör inte få allt för mycket uppmärksamhet när de skriker och är arga för det bekräftar beteendet. Jag tycker rädslan för att kränka är något extremt överdriven ffa i Sverige. Barn mår väl av disciplin och riktlinjer. Om inte föräldrar står för stabilitet och rutin blir barn bara förvirrade, osäkra och ffa bortskämda.

Julia
Julia
Reply to  Petra
9 years ago

Jag tycker så mycket om det du skriver på din blogg och delar dina värderingar. Jag känner mig ofta som en misslyckad förälder, som alltför ofta skäller på de underbara små människor jag fått att ta hand om. Jag försöker tänka att jag är good enough, och jag ser ingen motsättning i att tänka så och samtidigt jobba på att bli ännu mer som den förälder jag gärna vill vara. Jag har fått så många insikter genom din fantastiska klarsynthet och så mycket tips på hur jag ska kunna förändra mitt beteende. Och jag märker ju av en sån rörande samarbetsvillighet från barnens sida när jag bemöter dem på ett nytt, mer respektfullt sätt. Men det är många lägen där jag verkligen inte vet hur jag ska göra, och upplever ofta att jag inte förstår vad den underliggande orsaken är när min femåring är jätteupprörd och arg eller ledsen. Jag fortsätter läsa dina nya och gamla inlägg, känner verkligen att jag blir lite klokare varje gång! Tusen tack!!!

Lisa
Lisa
9 years ago

Ingen har sagt att man ska ignorera barn. Nu är det du som ser det svart eller vitt! Det du beskriver heter ”bekräftelse” och är inte liktydligt med uppmäksamhet.
Att konstant vilja ha uppmärksamhet som vuxen är inte ett friskt beteende, varför då lära barn att det är det?

Peter
Peter
9 years ago

Hej. Du undrar varför vi ska bemöta barn och vuxna olika. Jo, det beror på att föräldrar ska göra något med sina barn som kallas för ”uppfostran”. Barn är inte färdigutvecklade, vare sig fysiskt, psykiskt eller socialt. Uppfostran är i första hand till för att hjälpa dem med deras sociala och psykiska utveckling. Sedan kan man ju göra det på olika sätt. Efter fyra barn och ett barnbarn har jag nog kommit fram till att mjukare metoder är oftare att föredra, eftersom de är trevligare både för den vuxne, men framför allt för barnet, och eftersom de faktiskt är effektivare i det långa loppet.

Anna
Anna
Reply to  Peter
9 years ago

Tack Peter. Håller med fullt ut!

Å en annan sak: för mig är det en akt av kärlek att ge sina barn gränser och även rutiner… Det gör dem trygga! Önskar faktiskt själv jag hade haft tydligare gränser när jag varit barn. Det är både att visa kärlek och respekt enligt mitt sätt att se på det.

Känns fö så trist att debatten ofta blir så onyanserad 🙁

Marit Olanders
9 years ago

Hej Petra! Här kommer upprördhet och stöd från mig! Men också glädje över att DU skriver det du skriver. Allt gott!

Sara
Sara
9 years ago

Det känns i hjärtat att det du säger är rätt. Det är bara svårt att tänka om för det som ”experterna” säger är ju det man har hört så länge man kan minnas. Men jag vill ge mitt barn det jag själv saknar – en stark självkänsla.
Jag har en fråga när det gäller nattning. Man får många råd om man har ett barn som har svårt att somna av sig själv och har haft det sedan han föddes. Ett ofta förekommande råd är att låta barnet skrika tills det lär sig somna – det är ju jobbigt i föräldrahjärtat men efter några kvällar lär sig barnet säger de. Men det känns inte bra för mig. Vad är din åsikt? Sonen är under året och kan ännu inte prata.

Sara
Sara
Reply to  Petra
9 years ago

Jag förstår. Tack.

Cornelia
Cornelia
9 years ago

Tack för bra inlägg!

Kip
Kip
9 years ago

Jag tycker inte det är så konstigt att lära ett barn saker, i jämförelse med att visa äldre människor som börjar bli dementa respekt. Total skillnad.

vickan
vickan
9 years ago

Det är alltid upprörande då det inte är högt värde på att ha stor respekt och att inte ta tid att försöka förstå barns beteende och försöka få dem att förstå vad som är viktigt. Men samtidigt tror jag inte någon av de närvarande i programmet har barn som lider.
Tror också att morgon tv i tv 4 skall vara ”lättsamt” att titta på ,dock trist att dra upp att barn innebär problem så ofta som de gör.

Anna
Anna
9 years ago

Hej Petra
Ditt inlägg fick mig att reflektera om ordet förlåt och hur jag bör agera som förälder. Många gånger lär vi oss att det är ett socialt korrekt beteende att be om ursäkt. Men hur långt kan/ska vi som föräldrar dra det, utan att känna att vi kränker vare sig den som ”borde” be om ursäkt eller den som ”förtjänar” en ursäkt? Exempelvis så gick min snart 3åriga son i morse fram till sin lillasyster, 1 år, och puttade hårdhänt omkull henne så att hon ramlade i golvet och slog sig. Min man lyfte först upp vår dotter och tröstade henne, vart efter han, sittandes på huk på ett lugnt sätt förklarade för storebror att det inte är ok att vi gör illa varandra. Slutligen bad han storebror att be lillasyster om ursäkt, vilket storebro vägrade. Detta ledde sedan till en lång strid, där pappan krävde att storebror skulle be lillasyster om ursäkt, men storebror blev ledsen och irriterad och fortsatte vägra. Har du någon uppfattning om hur vi bäst borde ha löst denna situation? Min magkänsla var ändå att storebror kände sig mycket ledsen, arg och kanske kränkt? Samtidigt vet jag ju att det av många i samhället anses att man måste lära sig att säga förlåt och att det är först efter att det ordet har uttalats som en person har tagit sitt ansvar efter en felaktig handling.

Elna
Elna
9 years ago

Tack! Mycket bra skrivet!

Anna Lindeman
Anna Lindeman
7 years ago

Jag läser detta en lång tid efter aktuell händelse men inser plötsligt att detta kan va en orsak till att jag går igenom en skiljsmässa. Vi har inte som barn fått lära oss att vi är värda att bli respekterade utan blivit förlöjligade och jag har hela livet försökt lära mig att erkänna mina känslor trots att de inte blir respekterade och desamma gäller nog maken men han är mera omedveten om detta behov och har fallit till föga för att det inte är lönt att prata om känslor utan hävdar sig mera av instinkt.
Det gör att vi har fått helt olika förhållningssätt till barnets känslor. Jag får hela tiden framhålla barnets rätt till att känna och bli lyssnad på och respekterad medan maken inte ser nåt eller hör nåt och därför bara gör nåt om det gynnar hans egna känslor för stunden.
För ett år sen sjukförklarade han helt enkelt både mig och dottern för att slippa prata om verkligheten, att dottern bara var trött och behövde vila föll honom inte in utan hon skulle ha vård och skrivas in på bup omgående utan att ens prata med mig om saken.Min reaktion blev inte direkt menlös på detta dråpslag och sen ville han köra mig till akutpsyk utan att ens fråga hur jag mådde,följande tre månader frågade han inte en enda gång hur jag mådde trots att han ansåg att jag var sååå sjuk.Det börjar klarna nu angående orsak och verkan när jag läser detta. Att ta reda på hur det är ställt och lösa saker utifrån behov verkar omöjligt och jag tycker det är ett tecken på lathet i 46årsålder eftersom det kräver jobb att ändra gamla invanda beteendemönster.
Då jag fortfarande efter ett år inte når fram på nåt sätt så orkar jag inte hoppas på en gemensam framtid men undrar vad jag ska tänka på för att göra det bästa besluten för min tonårsdotter som är pappas flicka och har honom som både pappa o kompis. De var nyss utomlands för andra gången på ett halvår utan att fråga mig vad jag ansåg,vi har ju trots allt gemensam ekonomi och mig unnar maken inte ens en frys trots en mil till affär och ingen bil. Ett gott råd? Mvh Anna

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: