Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Jag var på Liseberg i helgen. När min son och jag körde den klassiska tävlingen om vem som kunde banka ner flest grodor i hål gjorde jag en association. Jag kom att tänka på att det är ungefär likadant som många föräldrar gör med sitt dåliga samvete – bankar ner det. Trycker bort det.

Jag tycker mig märka en allmänt spridd uppfattning om att dåligt samvete hos föräldrar inte bara är jobbigt, utan dessutom både onödigt och olämpligt:

– Föräldrar skall inte behöva ha dåligt samvete. Att vara förälder är världens svåraste jobb. Det är synd om dagens föräldrar som kämpar och sliter för sina små telningars skull. Det finns ingen vettig anledning till att de dessutom skall plåga sig själva med skuld och skam.

– Föräldrar bör inte ha dåligt samvete. Det är inte bra för barnen eftersom de märker av det och kan få för sig att det är de som orsakar sina föräldrar lidande. Dessutom bör föräldrar inte slösa bort den värdefulla tid de tillbringar tillsammans med sina barn på att vara dystra! Barn är mer betjänta av föräldrar som är tillfreds och nöjda.

Se där, det tycks finnas flera goda skäl att dunka ner det dåliga samvetet så fort det sticker upp sitt fula tryne! Problemet är att det inte funkar på lång sikt. Det blir som ett evighetsspel. Grodorna fortsätter ploppa upp sina huvuden i olika hål tills den som slår är helt utmattad och inte orkar längre. Det dåliga samvetet försvinner helt enkelt inte för att vi gång på gång säger till oss själva att det är fel att ha det.

Ett viktigt budskap

Jag tycker att vi skall göra tvärtom! Sluta trycka ner det dåliga samvetet och börja lyssna på vad det har att säga. Jag är nämligen övertygad om att det dåliga samvetet bär med sig ett viktigt och värdefullt budskap. Det är därför det inte ger upp sitt pockande på uppmärksamhet. Vilket budskapet är? Enkelt uttryckt: ”Du har missat att ta hand om något som är viktigt för dig!” När man drabbas av dåligt samvete är det ett tecken på att en inre konflikt pågår. Man har tillgodosett, eller försökt tillgodose, några behov, på bekostnad av något eller några andra. Det dåliga samvetet vill påminna om det finns behov som inte blir (riskerar att inte bli) tillgodosedda.

Anta att du har en röst som gnatar i bakhuvudet: ”Du är en dålig förälder. Du stressar jämt. Du är för lite med barnen och när du väl är med dem är du ofokuserad!” Förmodligen kommer snart en annan röst till ditt försvar: ”Men du är ändå bättre än många andra föräldrar! Du hämtar redan kl. fyra på dagis, det finns de som inte hämtar förrän vid femtiden … Och vad är förresten alternativet!? Du måste ju för sjutton jobba, tvätta, städa och laga mat! Det är ju inte precis som att du sitter och latar dig istället för att vara tillsammans med barnen.”

Om du inte vill låta ordkriget fortgå i huvudet ( = slå ner grodan med enda resultat att den dyker upp i ett nytt hål) föreslår jag att du lyssnar på och försöker förstå båda rösterna. Vad är det som är viktigt för var och en av dem? Om vi börjar med den skuldbeläggande rösten så antar jag att den, bortom orden som sägs, vill påminna om hur mycket du gillar att prata med dina barn. Att du verkligen är mån om att ha en förtrolig och tillitsfull kontakt med dem. Försvarsrösten erinrar om ett annat behov. Kanske vill den göra dig uppmärksam på ditt behov av mer handfast omsorg om barnen? Att det är viktigt ställa mat på bordet och se till att det finns kläder att ta på.

Att släppa det dåliga samvetet

När du förstått vilka behov de båda rösterna vill påminna om blir konfliktlösning nästa steg. Kanske säger du ungefär så här till dig själv:

”Jag har kommit på att jag haft stort fokus på se till att barnen får mat och annan viktig omsorg och missat att ta hand om behovet av kontakt i den utsträckning som vi mår bra av. Jag vill fundera på om det finns något jag kan göra framöver för att ta hand om båda de här behoven!”

Kanske hittar du lösningar som möjliggör för dig att få mer av det som är viktigt. Kanske blir svaret att ingen lösning syns just nu. I det sistnämnda fallet tror jag att det är viktigt att uppmärksamma och erkänna det för sig själv och tillåta sig att känna efter hur det känns. (”Jag känner mig ledsen eftersom jag inte ser hur vi kan tillgodose behovet av kontakt och förtrolighet i vår familj just nu.”) När behovet uppmärksammas och accepteras behöver det inte längre ta sig uttryck i form av självkritik för att nå medvetandet.

Men det kan också vara så att en noggrann och medveten granskning resulterar i en insikt om att båda behoven faktiskt blir väl tillgodosedda. Jag tänker på en mamma som gick en av mina kurser. Hon berättade att hon hade dåligt samvete för att hon och hennes man oftast åt middag efter att barnen somnat på kvällen. Hon längtade efter familjemiddagar fyllda av förtroliga samtal, men när verklighetens middagar mer handlade om att skydda sig själv från kletiga ketchuphänder och torka upp utspilld mjölk hade hon och sambon bestämt sig för att låta barnen äta middag tidigare på kvällen. Den här mamman uttryckte stor lättnad när hon insåg att det inte alls innebar att de var dåliga föräldrar. Tvärtom hade de faktiskt tagit hand om familjens behov på ett mycket bra sätt. Varje kväll hade de en lång nattningsstund med barnen där de pratade om bra och dåliga saker under dagen och på mornarna satt en förälder en stund i soffan och myste och pratade med barnen. Behoven av samtal och förtrolighet blev faktiskt fyllda, insåg hon. De blev det bara på ett annat sätt än i många andra familjer.

Den här insikten och den efterföljande lättnaden kunde mamman inte uppleva förrän hon verkligen mötte och lyssnade på sitt dåliga samvete. Dessförinnan hade hon omväxlande använt olika rutinmässiga argument mot det dåliga samvetet (”vi är ändå ’good enough’ som föräldrar, ”det kanske funkar för andra att äta ihop, men de har inte lika livliga barn som vi”, ”alla har dåligt samvete för något”) och kritiserat sig själv för att hon inte var bra nog och verkligen borde äta tillsammans med barnen.

Föräldrars dåliga samvete är alltid befogat!

Jag hör ofta påståendet att föräldrar bär på en massa obefogat dåligt samvete. Att man inte skall grotta ner sig. Att man skall tänka att man är good enough. Jag tror tvärtom! Föräldrars dåliga samvete är alltid befogat, i bemärkelsen ”värt att lyssna på”. Det bär på budskap från ditt inre och vill berätta för dig att det finns risk att du håller på att missa något som egentligen är väldigt viktigt för dig. Man kan jämföra det dåliga samvetet med signalen från en brandvarnare. ”Tut, tut! Möjligt problem identifierat!” Att strunta i tjutet från brandvarnaren kan få allvarliga konsekvenser och därför gör också de flesta av oss bedömningen att det är värt att reagera. Att inte lyssna på sitt dåliga samvete, att istället trycka undan det med hänvisning till att ”alla har dåligt samvete för något” eller ”jag gör så gott jag kan”, är lite som att plocka bort batteriet ur brandvarnaren när den tjuter – utan att först ha försäkrat sig om att det inte brinner.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Vill du köpa flera böcker? Kanske ge den som sommarpresent till ditt barns pedagoger? Missa inte Bokus fina mängdrabatt just nu! Läs mer om den här –>

Vill du lära ännu mer om dåligt samvete och hur du kan lyssna på det istället för att trycka bort det? Då rekommenderar jag Liv Larssons bok Ilska, skuld och skam.

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (13)

  • Avatar

    Tina

    |

    Hej, kommer din bok komma ut på Storytel? Vore fint då jag ny förtiden lyssnar på böcker. Som småbarnsförälder har jag kommit på att det är det bästa sättet för mig.
    Hälsningar Tina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Tina, tyvärr finns just nu inga planer från förlagets sida på en ljudbok.

      Reply

  • Avatar

    anita malmros

    |

    Åter stort tack Petra! Underbart och tydligt, så gör vi med oss själva. Detta kallar jag att ta ansvar och svara an på sig själv och öppna för den inre visdomen. Barnen längtar så mycket efter att vi gör det, så vi kan möta dem i varje ny situation, här och nu i sanning! Länge leve våra intelligenta känslor som bara är, varken rätt, fel, bra eller dåliga. De är tydliga och klara signaler som vi, exakt som du beskriver trycker och bankar ner.

    Reply

  • Avatar

    Aryel

    |

    Skitbra spot on inlägg! Tack Petra!

    Reply

  • Avatar

    Annika

    |

    Tack! Det var en jättebra och nyttig vinkling, bästa på länge!

    Reply

  • Avatar

    Heidi

    |

    Hej, toppenblogg, toppenbok! Du har säkert skrivit om detta men då jag inte riktigt hittar rätt så frågar jag.
    Kommunicera och uttrycka sina egna behov och ta reda på vad barnet vill och så vidare. Men hur gör man det med en tvååring? Till viss del kan jag förstås lista ut vad hens behov är. Men hur får man fram att ”nu måste du klä på dig för vi måste åka”? Eller får man bara se till att ha gott om tid och lirka sig fram..?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jepp, finns inga knep ;-). Tid och tålamod är en förälders bästa vän…

      Reply

  • Avatar

    LiSa

    |

    Du borde börja med en podcast! Jag hade lyssnat på alla dina avsnitt. Tänk vad kul att få lyssna på dina fantastiska råd och din kunskap!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Lisa. Faktum är att jag har rätt fullt upp ändå, men vem vet, en vacker dag ser livet annorlunda ut och då kanske det blir en pod.

      Reply

  • Avatar

    Eva

    |

    Hej Petra!
    Vi har diskuterat din bok i en bokcirkel, och jag tänkte höra om du redan tagit upp två frågeställningar som väckts hos oss:
    1. Ålder på barnen. Att lyssna in barns behov är ju olika saker beroende på hur gammalt barnet är. Det vore spännande att höra dina tankar kring detta. Jag upplever till exempel inte att min femåring är redo att själv beskriva sina känslor så hos oss handlar utmaningen mycket om att kommunicera på andra sätt. Det hade jag gärna läst mer om.
    2. Barn med särskilda behov. Barn har ju olika lätt att uttrycka sina känslor och när en har ett barn med särskilda behov blir det å ena sidan ännu viktigare att hjälpa barnet att hantera känslor å andra sidan en ännu större utmaning för föräldern (som dessutom ofta är väldigt pressad av situationen). Här tror jag din bok väcker många tankar om hur en kan vara en lyssnande och nära förälder till lite ”speciella” barn. Kring barn med vissa diagnoser pratas det ju dessutom väldigt mycket att det är viktigt med ”tydliga ramar”, ”gränser” och ”raka besked” och jag tänker mig att det i mångas tolkning blir auktoritär uppfostran.

    Jag gillar verkligen din bok, och jag gillar ditt sätt att uppmuntra föräldrar att ”tänka själva” – samtidigt har jag upplevt att många jag pratat med fått lite magknip, trots att jag vet att det inte är din mening. Föräldraskap är svårt och jag tror definitivt det finns en stor efterfrågan på en uppföljare där du går djupare in i situationer där det blir extra svårt. =)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Eva,
      vad roligt att ni haft en bokcirkel kring min bok! Tack för att du ville dela dina tankar. Jag skall bära med mig dina funderingar och kanske kommenterar jag dem i en bloggpost framöver. Annars blir det i uppföljaren ;-).

      Allt gott
      Petra

      Reply

  • Avatar

    Heidi

    |

    Hej Petra! Tack för ett fantastiskt inlägg. Tyckte så om artikeln i Nära barn med dig också. Det här var välbehövligt att höra för mig. Jag är hemma med mina två små barn och har ofta dåligt samvete. Mycket för min egen skull for att jag aldrig kommer iväg på något eget. Vilket resulterar i att jag inte är den mamma och människa jag egentligen vill vara. Tålamodet tryter och jag känner mig ledsen. Vilket jag får dåligt samvete för..En sån bra uppmaning att lyssna på den inre visheten. Tror jag gjorde det mycket mer då jag levde ett singelliv men nu med livet med familj glömmer jag ofta analysen av mig själv och vad som händer med mig och bara kör på. Ser så framemot att läsa din bok! Bor utomlands men ska beställa den så fort jag kommer hem på sommaren.

    Reply

Lämna en kommentar