Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

”Bra jobbat!”
”Vad duktig du är!”
”Vilken fin teckning du har gjort!”

Detta är exempel på sådant jag undviker att säga, både till mina barn och till andra människor, och jag har skrivit flera texter här på bloggen om varför jag tycker att föräldrar bör vara sparsamma med att bedöma och berömma barn. Jag har skrivit att jag är tveksam till att berömma barn eftersom jag tror att det lär barnen att lyssna mer efter andras godkännande än efter sin egen inre röst och längtan. Jag har skrivit att beröm kan skapa otrygghet eftersom det bakom varje positiv bedömning också lurar ett hot om kritik (om du är duktig idag kan du förstås vara dålig imorgon). Jag har skrivit att beröm erbjuder en ganska instabil grund för kontakt och förtrolighet, att intresserade frågor ofta är mer ändamålsenliga. Nästan varje gång har jag mött samma invändning:

”Men alltså, det är ju så världen och hela vuxenlivet fungerar! Vi blir bedömda – först i skolan och sedan av chefen och kollegorna. Föräldrars uppgift är väl ändå att förbereda barnen för det verkliga livet!?”

Samma argument – att det är bra att tidigt vänjas vid bedömningar – hörs också från de som anser att barn bör få betyg redan från fjärde klass i skolan (och inte som idag, från sjätte klass). Den underliggande tanken tycks vara att eftersom unga och vuxna människor ofta bedöms och betygssätts så bör vi vänja barnen vid det redan från början. Så att de är väl förberedda och vet vad som väntar.

DSC_0362

Eftersom invändningen är så vanlig vill jag gärna dela mina tankar och funderingar kring den.

Är det verkligen så här världen fungerar?

Vissa delar av världen gör det, det håller jag med om. Men inte hela världen. Det finns delar av mitt liv, ganska stora faktiskt, där jag inte blir bedömd och betygsatt. Jag tänker på relationerna till mina vänner och min familj. Där får jag vara precis som jag är, där är jag välkommen och omtyckt, oavsett om jag presterar bra och är duktig. Detta är också det verkliga livet. Är det inte viktigare att föräldrar lär barnet om den delen av livet? Bedömningar, betyg och etiketter kommer de att mötas av och få tränas på i så många andra sammanhang – i skolan, på fotbollsträningen, på första sommarjobbet. Men var, om inte i hemmet, skall de lära sig om den villkorslösa kärleken och acceptansen? (Och nej, jag tror inte att vi både kan bedöma våra barn och förmedla att vi älskar dem villkorslöst. Det är två skilda budskap i samma kanal och jag ser en överhängande risk att det ena budskapet väger tyngre än det andra. Den risken är jag inte beredd att ta.)

Hur vill vi att världen skall fungera?

Hur vill du? Det stämmer ju att bedömningar och betyg är en del av vuxenlivet. Många människor har lärt sig att deras värde ligger i vad de presterar. Att bra prestationer gör en människa mer värd än mindre bra prestationer. Att misslyckanden betyder att man är värdelös och framgångar att man är värdefull. Men är det verkligen så här vi vill att det skall vara?! Om vi inte vill det, om vi vill att våra barn skall växa upp och veta att de är värdefulla oavsett vad de presterar, måste vi då inte också agera för att förverkliga den värld vi drömmer om? De kommer inte att bli någon förändring om vi fortsätter göra likadant.

Är inte barndomen viktig i sig?

Är huvudsyftet med barndomen verkligen att förbereda barnen för vuxenlivet, genom att vänja dem vid det som komma skall? Kan man inte istället tänka sig att det finns en poäng med att låta barnen vara barn och njuta av barndomen? Jag tänker att barndomen är och bör vara ”liv i sig” – inte bara en förberedelse för framtida liv.

I somras läste jag en bok av Alfie Kohn. Han skriver ironiskt och tänkvärt om påståendet att barn bör förberedas för vuxenlivet, genom att utsättas för de utmaningar och svårigheter som hör vuxenlivet till:

”När jag hör folk klaga på att deras barn slipper arbeta hårt, skyddas från oundviklig konkurrens, berövas fördelarna med skrapade knän och så vidare, är jag frestad att svara med ironiskt fejkad hjärtlighet:

Jävligt rätt! Och vet ni vad mer de där veka föräldrarna gör? De läser för sina barn på kvällen! Inte bara det, de läser vilken bok barnet än kräver – för deras älskade små änglar är ju universums centrum, eller hur? Det kan jag i alla fall säga: De där rackarungarna kommer att få en rejäl chock när de kommer ut i den verkliga världen och upptäcker att ingen kommer att krypa i säng med dem och läsa högt medan de ligger där och inte gör någonting. Ledsen Charlie – det är inte så livet fungerar. Om du vill veta vad en bok handlar om så kommer du ta mej fan att behöva ta reda på det själv!”

Hjälper vi verkligen barnen genom att vänja dem?

En annan fråga är förstås också huruvida det verkligen hjälper barnen i deras framtida vuxenliv att vi bedömer och betygsätter dem när de är små. Tänk om det är precis tvärtom! (Vilket jag tror att det är.) Tänk om det är så att barnen är mer hjälpta av att växa upp utan bedömningar och etiketter. Tänk om det är så att erfarenheten av att vara villkorslöst älskad och accepterad ger barnet en egen inre trygghet och gör henne mindre sårbar för de bedömningar hon kommer att möta i vuxenlivet.

I våras satte jag små små frön i krukor. Jag gav dem näring, värme, ljus och vatten. När de första stjälkarna vuxit en bit stagade jag försiktigt upp dem. Jag väntade på gynnsamt väder innan jag satte ut de små plantorna på en skyddad plats i trädgården. Om några år, när rotsystemet utvecklats och de blivit mer tåliga planterar jag kanske om dem i ett lite mer utsatt läge, viss om att de då kommer att klara det. Hur gör med dina växter? Ger du dem optimala möjligheter att utvecklas eller ställer du ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården, med tanken att det är ett bra sätt att förbereda dem för det verkliga livet? Hur tycker du att vi skall göra med barnen?

Vad tycker du?

Självklart skall vi förbereda våra barn inför vuxenlivet! Frågan jag vill lyfta i den här texten är hur vi bäst gör det. Vad tycker du? Vilka är dina svar på de fyra frågor jag ställer?

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
32 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Niklas
Niklas
9 years ago

Fast är verkligen ”bra jobbat!” i samma bollpark som ”vad duktig du är!”? Det förstnämnda bedömer ju ansträngning medan det senare bedömer person? Spontant tycker jag det är en stor skillnad och jag använder även ”bra jobbat” själv. Skulle gärna vilja höra dina tankar om detta, Petra.

maria hernborg
maria hernborg
9 years ago

Hej, jag brukar nog säga till min son att han är duktig till och från, men jag tror inte det innebär att jag ställer honom i ett mörkt hörn för att han ska vänja sig vid ett kallt klimat utan stödpinnar..han får så mycket kärlek det bara finns också…önskar däremot att de kunde skjuta på betyg till senare i skolan, det är värre än den bekräftelse de får av oss vuxna utanför skolan…kram och tack för bra ord!

Margareta
Margareta
9 years ago

Kan man liksom bara GILLA det här inlägget. I så fall GILLAR jag det.

Lisa
Lisa
9 years ago

Bra skrivet Petra.Jag håller med dig. Halkar dock dit av gammal vana ibland. Men ett bra exempel idag var när dottern och jag spelade pianoläxan tillsammans och jag både glatt gör high five och säger ”bra jobbat”. Sen säger jag (vilket jag efter att läst din text ska fortsätta med i stället för/ eller i alla fall mer än det första). -”va roligt det är att spela med dig!” -jag tycker det är jättekul att lära mig tillsammans med dig”.

Katarina
Katarina
9 years ago

Jag berömmer och bedömer en hel del och tänker att det är kanske inte så bra egentligen. Men hur ändra riktning? Känns konstigt att plötsligt sluta med det. För att det känns som att jag slutar ge. Som att jag inte längre tycker att barnet har gjort något bra. Blir det inte konstigt att plötsligt inte längre få beröm?
Hur göra övergången?

Katarina
Katarina
Reply to  Petra
9 years ago

Har gått och tänkt på detta idag och det är ju inte antingen eller… Inser att jag gör både och. Talar ofta om, och visar, för mitt barn, att jag tycker om att vara med hen. Och jag säger att jag ser att hen har kul eller trivs. Kan fråga om saker som hen gjort, hur hen tänkte/kände och om det blev som hen tänkt sig och om det var roligt eller på liknande sätt visa att jag räknar med hen.
Men jag berömmer och bedömer oxå.

Och jag tänker att det kanske inte är så viktigt att sluta berömma och bedöma utan det viktiga är att barnet får marineras i känslan av att vara värdefull bara för att hen finns.

Madde
9 years ago

Jag använde ”bra jobbat” senast idag på min dotters fotbollsmatch som en motpol till alla föräldrar som agerar tränare hela tiden. Tycker det är svårt när barnen hela tiden drabbas av prestationskrav och vill väl väga upp det med ”du duger precis som du är”

S
S
9 years ago

Håller inte alls med. Jag tycker det är rätt viktigt att min son får veta när han gjort något bra. Varför? Jo, för att mina föräldrar nästan aldrig sa att jag var duktig, jag gjorde allt för att de någonsin skulle säga något bra. Jag jagade och jagade till ingen nytta, sen gav jag upp. Mitt självförtroende är rätt lågt tack vare det.
Att säga att min son gjort något bra är att ge honom chansen att känna sig stolt över sig själv och att kunna växa som individ. För att citera dig: ”ger du dem optimala möjligheter att utvecklas eller ställer du ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården, med tanken att det är ett bra sätt att förbereda dem för det verkliga livet? ” – Ja, jag ger honom alla optimala möjligheter att utvecklas, och av din text så låter det som att du gör det sistnämnda. Han får alla möjligheter att utvecklas, och ett gott självförtroende därtill för att han ska ha modet och styrkan att leva i ”det verkliga livet” (med ”det verkliga livet” menar du väl vuxenlivet antar jag? För han lever i detta nu i det verkliga livet).
Att inte ge barnen beröm och bekräftelse är för mig att inte låta dem utvecklas till sin fulla potential, med dina ord: ”ställa ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården”.

Och nej, jag lovordar inte betyg i lägre klasser – tvärtom.

Lisa
Lisa
9 years ago

Jag tror det :-). Idag bad hon mig komma och spela med henne. Kändes ju himla bra och kul!

Mia
Mia
9 years ago

Hej!
Jag är nog en sådan där som överöser min dotter med komplimanger och beröm i hopp om att det skall få henne att känna sig älskad och underbar 🙂 Det vill ju alla föräldrar. Men jag tror att det ligger mycket i vad du säger och skulle vilja försöka få min dotter att känna att hon är precis lika värdefull helt utan prestation.

Jag älskar att bli berömd och uppskattad själv och därför kommer det helt naturligt att ge det till min dotter. Jag skulle givetvis önska att hon inte behövde beröm för att känna sig uppskattad, men just nu efterfrågar hon det konstant. Jag vill bryta den trenden! Vill inte att hon skall vara så upptagen av hur hon ser ut och hur duktig och snäll hon är.

Kan du ge exempel på hur du hanterar praktiska situationer? När hon säger:
– Mamma, titta!! Jag kan måla en gubbe!!
Vad svarar du då? ”Jag ser det, var det roligt?”
– Titta, jag kan cykla!!
Vad svarar du då? ”Jag ser det, vad kul!”
– Mamma, tycker du att jag är fin nu?
Vad svarar du då? ”Det är du alltid, min vän”

Emma
Emma
9 years ago

Det var intressant att läsa. Jag själv använder ofta ordet duktig men jag vill berömma henne på andra sätt. Detta var en push i rätt riktning !

Theresia
Theresia
9 years ago

Jättebra inlägg, ännu en gång 🙂 Jag, och min sambo, ser verkligen fram emot din föreläsning i Vellinge ikväll!

Sofia
Sofia
9 years ago

Jag vill bara säga ett stort och varmt TACK till dig Petra!
Är ensamstående mamma till tvillingar på 5 år och jag har sedan de föddes varit inne på mycket av det du tar upp. Hur man är förälder på bästa sätt, både för dem och mig.
Du har lärt mig mycket, fått mig att fundera över ännu mer och gör så att jag känner att jag är en bra förälder som lär mig varje dag. Jag och mina barn (som är väldigt olika) pratar och diskuterar mycket om allt. Vad de tycker, känner och varför. Hur vi tillsammans kan förbättra och förändra när det behövs. Jag respekterar det de säger och tycker och de gör det samma gentemot mig. Oftast 🙂 Och du har stor del i att vi har en sådan fantastisk relation som vi har.
Tack!

Sara
Sara
9 years ago

Ett barn tittar i första hand till sina föräldrar (beror väl lite på ålder) efter tecken på bra/dåligt. På vilket sätt ska man bekräfta för dem att det dom gör är ”bra” (eller dåligt) när de söker detta? Hur ska man te sig när de kommer stolta med sina arbeten, pyssel, teckningar eller prestationer och söker bekräftelse? Vill också bara tillägga att jag själv ofta kände mig ledsen som liten och ung för att jag nästan aldrig fick höra ”bra jobbat!” eller ”va duktig du är”. Jag och min självkänsla (tror jag) hade förstärkts mycket av att i hemmet få den här typen av bekräftelse någon gång då och då. Särskilt om någon hade berömt de ansträngningar jag lagt på något. Kanske hade jag i dag inte haft en sån prestationsångest över att mötas av negativ kritik eller ingen respons alls på det jag gör.

Hanna
Hanna
9 years ago

Jag har alltid sökt bekräftelse, för det är när jag presterat som jag blivit sedd. Jag har idag EXTREM prestationsångest! Jag berömmer min son ibland, absolut, men jag försöker att vara mest intresserad. Och om vi ska ”förbereda barnen för verkligheten”, borde vi inte isåfall ge negativt också? Nja, jag vill ju ge min son är en grundkänsla att oavsett om han ritar jättebra eller är värdelös på att rita så vill jag att han ska veta att han är bra. En bra självkänsla.
Finns många saker man kan säga iatället för ”vad duktig du är”. När min son t.ex plockar bort, städar eller hjälper mig, så säger jag bara ”tack för att du hjälper mamma”, istället för att säga ”vad duktig du är som hjälper mamma”. Jag vill tro att det är en ganska stor skillnad.

Anakin
Anakin
9 years ago

Jag vete tusan om du inte även blir bedömd i din familj… Om jag får vara filosofisk ogillar jag kommentarer som ’bara vara sig själv’ och ’duga som man är’ och ’villkorslös kärlek’. Vad BETYDER det? Vilket själv då?

Jesper Juul bland annat och många andra säger ju att vi har grundläggande behov som står i motsatsförhållande till varandra, där det ena är grundat i ens egen vilja på andras bekostnad (integritet, egoism) och det andra är behov av gemenskap (samarbete, självutplåning). Jag tror att ens eget jag utvecklas under barndomen , och som vuxen hittar man ett ’jag’ i en egen funnen balans mellan dessa två. Att säga till ett barn ’bara var dig själv’ är i mina ögon helt meningslöst. Jag tänkte alltid ’hur gör man då?’ när jag var liten och fick det svaret… Och OM ens jag hamnar för långt åt ena ytterligheten, dvs i total själutplåning eller i total egocentrism, är man ens möjlig att älska då, i praktiken? Eller åtminstone, leva tillsammans med? Så du BLIR bedömd i din familj, Petra. Inte betygsatt, men bedömd. Det är sannolikt inte ok för din partner att du är otrogen, till exempel. Vore din partners kärlek villkorslös, däremot….

Jag tror att beröm, i meningen ’duktig’ och ’bra’, uppmuntrar den vi berömmer att utveckla sin samarbetande sida, på gott och ont. Om vi vill ge lika uppmuntran till barnets integritetsutvecling får vi också säga ’vad bra att du säger ifrån’ när barnet skriker och sparkar på oss. Jag tror inte att det är fel.

Jag har däremot ett problem med ordet duktig, som kan klinga lite nedlåtande ( å andra sidan säger min man ’duktig fru!’ till mig när jag plockar ur diskmaskinen, det gör mig glad). Kanske kan man undvika generaliserande bedömningar, som ’du är duktig’, och använda ’jag tycker om när du gör så, tack’ istället? Det sistnämnda är lika mycket en bedömning som det första, men mindre allmängiltlig.

Vad tror du om det?

Anakin
Anakin
Reply to  Petra
9 years ago

Vi är nog på det hela taget överens, tror jag 🙂

Agnes
Agnes
9 years ago

Förstår din poäng men tror inte det behöver vara så svartvitt och att det alltid skulle vara fel att berömma prestationer. Målet är väl inte bara trygga barn som älskar sig själva, utan också att uppfostra människor som kan uppfylla sin potential och bli bra på saker – vilket både ger dem personligen glädje i livet och på ett större plan för samhället framåt. Mina föräldrar praktiserade den typ av uppfostran du beskriver och jag har nog bra självkänsla vilket jag är glad för, men det tog mig ett tag att förstå vad som räknas som en ”bra” prestation i samhället och uppskattas av andra (i skola, universitet, jobb) och jag kan ha svårt att motivera mig att prestera. Med min son är jag noga med att visa att jag älskar honom oavsett vad, men ser mig också som hans guide till livet och där ingår att ge honom verktygen för att bli bra på saker, vilket är svårt att bli utan feedback.

hipp
hipp
8 years ago

Hej! Hittade din blogg idag och fastnade direkt!
Just detta inlägg fick mig dock att fundera.. jag har en dotter som snart är 13 år och sen hon var liten har jag försökt att inte säga ”vad fin du är”, ”bra gjort”, ”vad duktig du är” osv. Nu sitter jag här med en dotter som tror att hon inte kan nåt alls, att hon aldrig gör nåt bra, att hon aldrig är ”duktig” på nåt… självkänslan är i botten. Kul, härligt misslyckad man känner sig som förälder…

Amy
Amy
6 years ago

Hej Petra,

Jag läser många av dina gamla inlägg och försöker förstå Allt. 🙂 Sån är jag.
Jag fastnade lite på ordet ”etikett” i detta inlägg. ”Klassens clown”, ”pappas prinsessa” ”duktig flicka” etc. Förstår att jag ska hålla mig borta från att ettikera min dotter, och då kom jag på att jag gör det ibland! På detta vis:
(min tvååring står på huvud på golvet)
– Är du upponer-jejen?, säger jag då. eller
(min tvååring dansar runt på golvet)
– Här kommer danstjejen!, säger jag. etc.

Faller det inom kategorin att ettikera? Hon blir rätt nöjd när jag säger det och instämmer i min ”etikett”. Men nu fick jag en klump i magen. Snälla, berätta nyanserna för mig!
Tack, för Allt.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: