Vill ha youghurt! Nej, vill inte ha youghurt! Om barn som ändrar sig stup i kvarten

”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”

ledsen pojke Känns det igen?! Små barns eviga ändrande och om ombytlighet. Irritationen som stiger upp inombords när detta upprepas gång på gång och risken att man själv hamnar på 3-åringens nivå i argumentationen.

Jag fick ett meddelande från en mamma för ett tag sedan. Hon skrev så här:

Hej!! Jag har en kille på tre och ett halvt år som trotsar enormt just nu. Det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: ”Jag vill inte ha skinn på korven, skala den!” (Detta kommer inte med en vanlig mening utan mer som ett utbrott, just för att korven har skinn.) När jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven… Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället. Och så här håller det på… Vad ska man göra då?

//Rådvill mamma

Eftersom jag vet att frågan är aktuell i många familjer väljer jag att svara på den här:

Hej!

Ja, det är förstås hur frustrerande som helst att ha ett barn som ändrar sig stup i kvarten! Och tänk vilken frustration det innebär för barnet att ändra sig så ofta. Jag vet hur det är för mig när jag vacklar mellan olika beslut, är osäker och ändrar mig. Jag känner mig irriterad, ledsen och orolig. Det jag behöver då är någon som förstår mig, som finns där för mig, klappar mig på armen och säger: ”Jag hajjar hur jobbigt det är för dig att inte veta varken ut eller in just nu.”

Min gissning är att din son behöver ungefär detsamma. Förståelse. Förståelse för hur jobbigt det är att inte vara säker på sitt beslut. Förståelse för hur frustrerande det kan kännas att ångra ett fattat beslut. Kanske skulle den där förståelsen kunna kläs i ungefär de här orden:

”Attans älskling. Först tänkte du att du ville har korv utan skal och sedan kom du på att du ville ha korv med skal och då var korven redan skalad… Jag tror jag kan fatta hur besviken du känner dig!”

”Först ville du gå till dagis och så kommer du på när vi gått en bit att du hellre hade velat cykla. Och så säger jag dessutom att vi inte har tid att gå hem och hämta din cykel!! Det är jättejobbigt, eller hur!?”

(Det här är mina ord. Jag föreslår att du klär din förståelse i ord som kommer naturligt för dig!)

Nu vet jag förstås inte hur du brukar säga, men jag vet att det är vanligt bland föräldrar att försöka förklara för och resonera med sitt barn i den här typen av konflikter. Det låter kanske ungefär så här:

”Du sa att du ville ha korven utan skal älskling och nu har jag tagit bort det. Det går inte att sätta på skalet på korven igen.”

”Jag förstår att du blir besviken, men nu har vi gått halva vägen till dagis och då kan vi inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”

Ja, det är ganska troligt att även en tre-och-ett-halvt-åring förstår det. Men just i stunden är han så attans besviken! Det kan verka som att det enda han vill är att få cykla – nu, nu nu! – men jag tror också att han kan nöja sig med det näst bästa: att mamma förstår hur gärna han hade velat cykla och att hon visar respekt för hans besvikelse.

Tyvärr upplever han varken förståelse eller respekt om mamman väljer att förklara det uppenbara. Tvärtom. Det verkar ju, tycker han, som att mamma inte fattar hur det här känns för honom! Och även om hon fattar så verkar hon tycka att känslan är fel (”Vi kan inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”). Så då står barnet där och känner sig inte bara besviken för att han inte får cykla. Dessutom verkar det som att hans älskade mamma, hans vän i världen, inte förstår hur det känns för honom!!! (Hur mycket förståelse upplever du själv om du säger: ”Åh, vad jag är besviken för att semestern är slut! Jag hade gärna haft en vecka till!” och din partner svarar: ”Jag förstår att du är besviken, men du ansökte faktiskt bara om fyra veckors sommarsemester. Nu har det gått fyra veckor och då är semestern förstås slut.”) Inte så konstigt att gråten trappas upp och konflikten blir allt mer låst… Så därför är mitt råd att försöka motstå impulsen att förklara för barnet och istället uttrycka förståelse för de jobbiga känslor som just i den stunden är levande i honom.

”Men om jag säger så där till min son så slutar han ju inte gråta! I värsta fall börjar han gråta ännu mer om jag bekräftar att jag ser att han är ledsen!” Jag hör invändningen ibland från föräldrar när jag pratar om detta sk. empatiska lyssnade. Jag antar att den speglar en önskan om att barnet skall sluta känna sig besviken, ha en annan och, för både sig själv och omgivningen, enklare känsla. Jag tvivlar på att det är möjligt! En treåring har den känsla han har och förståelse resulterar (tack och lov!) inte i att barnet slutar känna utan snarare i att känslan släpps fram när barnet märker att den är okej. Men det som också händer när barnet får empatisk förståelse är han kan bearbeta känslan och komma vidare. Detta blir mycket svårare för barnet om föräldern inte bekräftar och respekterar känslan.

Ytterligare en positiv, och viktig, konsekvens av en förälders empatiska förståelse är att barnet så småningom lär sig benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor. Detta är i sin tur, vågar jag påstå, förutsättningar för att på sikt också kunna utveckla förmågan att ta hand om och uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra. Den utvecklingen sker dessvärre inte över en natt, men med tålmodiga och förstående föräldrar vid sin sida kommer det förmodligen inte att behöva ta mer än 10-15 år.

Nej, jag är inte ironisk när jag skriver den sista meningen. Jag är fullt allvarlig. Att utveckla förståelse för sina egna känslor och att lära sig uttrycka dem på konstruktiva och respektfulla sätt är en lång och inte helt enkel process. Många vuxna lever ett helt liv utan att lära sig det, så om du kan ge ditt barn stöd i att utveckla dessa förmågor innan han tar steget ut i vuxenlivet tycker jag att du skall vara väldigt nöjd.

Läs också:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Hur svårt kan det vara att fatta!?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
39 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Bella
9 years ago

Det här behövde jag läsa idag, då jag också har en 3,5-åring som byter åsikter stup i kvarten. Så glad att jag hittat dig, läst din bok och känner att jag lyssnar ännu mer på mig själv, min spirituella sida. Min röst!

Långsiktiga mål med föräldraskapet glömmer man nog lätt bort i vardagens bergodalbana, tack förpåminnelsen – samma sak med mitt barn tvåspråkighet, att ha långsiktiga mål…

Jag lyssnade på Brene Brown TED talk och tänkte på dig o dina ord, läser hennes böcker nu och känner att ni talar samma språk, den empatiska lyhörda dialogen…

Tack! Mitt barn får en bättre mer empatisk o lyhörd mamma när jag läser dina ord!

ana
ana
Reply to  Bella
9 years ago

Jag håller inte med om lösningen. Jag tror att oändlös valfrihet gör mer skada än nytta för barn ( och även endel vuxna). Som barn ansåg jag att mamma och pappa visste bäst för mig. Mamma förklarade för mig hur mycket hon älskade mig och att hon alltid tog beslut som gynnade mig i längden. Därför var jag inte arg, frustrerad eller ledsen om det inte blev som jag föreslagit utan accepterade alltid deras beslut i god tro om att de var klokast och tog sina beslut med kärlek för mig. Jag har tidiga minnen från 2 och ett halvt år, även min mamma berättar att jag aldrig trotsade utan hade förståelse…

G.
G.
Reply to  ana
9 years ago

jag förstår vad du menar men samtidigt är det en viss fara att lära våra barn att tro att föräldrar vet bäst per default (eller pga deras kärlek till sitt barn). För att vara ärlig så många gånger vet jag inte vad som är bäst. Jag kan inte påstå att alla mina beslut är noga övervägda och välgrundade. Vi är människor och våra beslut är subjektiva.
Jag hade ett samtal om detta med min mamma. När jag var liten så gick jag på konstskola. Det var en tuff utbildning men jag trivdes i början. Men senare mådde jag inte alls bra, ville sluta, föräldrarna tyckte att jag ska fortsätta (4årig utbildning vid sidan om vanliga studier i en vanlig skola).
Nu många år senare pratade jag och min mamma om detta. Jag pratade något om konsten och min mamma sade ”Ser du, din utbildning kom till nytta! Du som inte alls ville gå dit”. Jag (ganska hårt & omoget) kontrade med att den utbildningen bidrog till att jag inte rörde mina penslar någonsins efter den, att den tog ifrån mig lusten att måla.
Min mamma blev ledsen, jag blev också ledsen att även nu kunde hon inte förstå min aversion mot den där skolan även efter at jag har förklarat den.
Men hon och pappa trodde ju verkligen att den konstskolan var bra för mig. De trodde att den gav mig möjligheter, öppnade konstvärlden. Och de har ju rätt också. Jag lärde mig massor. Men var det verkligen det bästa för mig? Kunde veta med säkerhet att det där beslutet var bästa för mig? Det kunde de inte. Och jag kan inte heller vara helt säker på att jag tar välgrundade beslut ang mina barn.

Sedan tycker jag att våra barn ska veta att föräldrars beslut kan bli fel & jag vill inte att mina barn ska acceptera alla mina beslut pga att jag älskar dem. Tänk om de senare träffar partner som gör dåliga saker med legitimerar det med ”Men jag älskar ju dig. Detta gör jag av kärlek.”
Jag tror på att synliggöra ”beslutsunderlaget” : ”Nej, vi kan inte äta spaghetti idag igen. För att kroppen ska växa behöver du äta olika saker, därför äter vi det och det ikväll” Då visar man barnet hur resonemanget går och att resonemanget kan sluta i olika resultat/beslut

Elin
Elin
Reply to  ana
7 years ago

Jag tror man ska känna efter hur moget barnet är att ta beslut. När jag slutade fråga min 1-2åring om saker och började bestämma istället då fick jag helt plötsligt en mycket medgörligare dotter. Däremot nu när hon är 3år kan hon delvis må bättre att få vara med och bestämma ex. Dom rosa eller blåa skorna. Och säger jag vi leker nu så borstar vi tänderna sen, så funkar de oftast????

Mamma till tre
Mamma till tre
9 years ago

Tack för att du tar upp detta! Kunde varit min son som beskrivs. Vi har mkt konflikter här hemma, främst i samband med måltider, men det händer även vid andra tillfällen. 3,5-åringen vill byta plats, inte äta maten, ha en annan tallrik etc. Vi försöker ofta göra honom till viljes, för att få lugn och ro, men oftast blir det fel iaf och utbrottet är ett faktum. Ibland känns det som att hans vilja och hans utbrott styr hela familjen. Vi är väldigt rådvilla vad vi ska göra, för att ha det såhär tar jättemycket energi, på ett negativt sätt. Jag vill inte skrika och vara arg på mina barn dagligen.

Elin
Elin
Reply to  Mamma till tre
7 years ago

Vid måltider kompromissar jag sällan om jag vet att det blir problem. Du fick den tallriken, nu äter du, annars kan du gå. Tjafset brukar sluta då???? Är väl olika men de funkar bra här. Barnen ska ha frihet ja, men bestämma allt nej! ????

Mamma til 3 vuxna barn
Mamma til 3 vuxna barn
9 years ago

Jag kanske är gammalmodig, men måste 3 åriga barn få välja om de vill gå eller cykla till förskolan tex? Ligger problemet inte i att om de får välja så ångrar de sig? Uppenbarligen så klarar de ju inte av att bestämma själva och välja över de sakerna , eftersom de får ”ågren” av det. Kanske bättre att de får vänta med att bestämma saker själva tills de klarar av att fatta beslut? Tills dess kanske föräldrarna ska bestämma vissa saker? Jag har inget minne alls av att mina hade såna utbrott överhuvudtaget.

ana
ana
Reply to  Mamma til 3 vuxna barn
9 years ago

Håller med heeelt!

Elin- kristen feminist
Reply to  Petra
9 years ago

Jag håller med om att barn ska få välja vissa saker och lära sig hantera sitt val men att jag också har förståelse för att man väljer att ta bort valmöjligheten för det som barnet inte verkar kunna hantera val av.

Lisa
Lisa
Reply to  Mamma til 3 vuxna barn
9 years ago

När min pojke var yngre tyckte jag det underlättade om han fick bestämma ”små” saker som t ex vilka kläder. Det är ju så mycket som föräldrar/föreskolepersonal bestämmer ändå och jag tyckte att min son verkade uppskatta att ha något som han bestämde.

Elin
Elin
Reply to  Mamma til 3 vuxna barn
7 years ago

Min dotter vart mycket medgörligare när jag började bestämma åt henne, hon vart förvirrad av att bestämma. Håller helt med. Barn ska inte alltid bestämma!

Babsan
Babsan
9 years ago

Hjälp, vad är detta för värld ni lever i. Blir så trött. Har själv två barn. Och har inte detta problem. Mina barn vet vad dom får och inte och rättar sig därefter. Kamraterna kommer och säger, fråga en gång till om du får, varvid jag hör dotterns kommentar. Varför då?

Tant K
Tant K
Reply to  Babsan
9 years ago

Vad skönt för dig att du inte har detta problem. Du kanske inte ens behöver vara trött!

Elin
Elin
Reply to  Babsan
7 years ago

Det strävar jag efter, tydlighet och gränssättning! Dock är jag lite på dålig på de då jag är uppväxt utan gränser.

Maria
Maria
9 years ago

Hej! Vi upplever också detta nu, plus världens separationsångest. Kan inte lämna mamma alls. Det är första gången i hans tre åriga liv som han inte kan lämna mig. Hur kan vi underlätta detta? I nuläget försöker vi bekräfta med att säga, jag förstår att du e jätteledsen att mamma måste åka. Det är verkligen jättejobbigt!
Kan vi göra annat? Kan tillägga att det blev såhär efter att han nyss börjat på dagis på förskolan. Inskolningen gick bra, men sen hade han blivit jätteledsen och pesonalen hade inte tröstat honom med bekräftelse, som han e van vid. Två morgnar lämnade jag en hysteriskt skrikande pojke där. Nu vägrar han åka dit, och jag kan inte heller lämna honom genom att de tar honom från min famn skrikandes. Så nu har vi paus. Hur ska vi underlätta för honom nu?Desperat mamma!

K
K
9 years ago

Hej! Jag håller med om allt och igenkänningsfaktorn är hög, men jag tror också att man ibland frågar barnen lite för ofta och mycket hur dom vill ha det. En tre-fyra åring orkar inta med alla dessa små beslut när de är hungriga och trötta. Dessutom kommer det in lite maktkänslor också om de vuxna springer benen av sig för att vara till lags utan hänsyn till sin egen ork. Det tror jag inte är bra utan skapar en slags ensamhet hos barnet (på tronen/piedestalen är det ensamt) och en känsla av obehag eftersom de ges makt att plåga mamma el vem som nu fixar och trixar istället för att kanske få sitta ner hon med. Färre frågor till trötta småbarn och hjälp barnet få syn på de andras behov också, när det är rimligt, så barnet småningom lär sig visa hänsyn också. Vi behöver inte fler småpåvar och plågade föräldrar som stressar livet ur sig. Vi behöver mer närhet mellan föräldrar och barn. Ögonblick av kontakt. Det får man väldigt bra just när det uppstår friktion.

anita malmros
anita malmros
9 years ago

Underbart beskrivet! Detta förhållningssätt är så viktigt och så mycket enklare. Att som vuxen följa med och vara ett stöd, ger barnet möjlighet att lita på sig själv och bli inifrånstyrd! Känslorna är inte det smärtsamma, de helar och hjälper oss att bearbeta det som livet kommer med. Att svara an på sig själv och ta ansvar, en möjlighet att behålla och utveckla sin egen kreativitet. Allt gott och heja dig Petra! Alla barns stora hopp! Varma hälsningar Anita Malmros

A
A
9 years ago

Tack för en påminnelse om det där med att berkräfta barnets känslor. Det är en utmaning i vår vardag med en fyra åring och baby i huset. Fyraåringen har hela sitt liv varit en känslig sort och jag har orkat bekräfta hennes känslor i nästan tre år, sen tog på nåt sätt empatin och stubinen slut. Har du tips på hur man ska orka bekräfta och bekräfta en som har svårt att sluta gråta? Är det bara att bekräfta så tar gråten slut? Hörde en tala om självkänsla och om vikten att inte avleda utan att barnet ska få gråta. Jag hoppas ju ändå att vår fyra åring ska bli en vuxen som är du med sina känslor och inte bara gråter utan kan se positivt också på motgångar och hitta vägar ut ur det ledsamma.

Karin
Karin
9 years ago

Jag tycker ofta att dina inlägg är kloka och läsvärda. Men ibland känns det som att du förväntar dig att vi föräldrar alltid ska vara på topp, alltid lugna och pedagogiska. För min del är det ganska tydligt att konflikterna med barnen blir värre just när jag själv inte är på topp – när jag är sjuk eller stressad eller ledsen över något (som inte alls behöver vara relaterat till barnen). Som i morse: jag hade sovit illa i en veckas tid pga sjuka barn, vaknade tidigt och kände mig snurrig och sjuk själv, insåg att jag missat en deadline pga vab + hade tappat bort ett nyinköpt månadskort. Allt detta gjorde mig stressad, vilket i sin tur ledde till att min känsliga, underbara fyraåring kände sig orolig och gick upp i varv totalt – ville inte ha frukost, ville ha frukosten NU, började bråka med sin lillebror, vägrade klä på sig, ville bara ha kläderna som låg i tvätten, reagerade på minsta tillsägelse genom att skrika etc. Jag tycker förstås att barnen ska bemötas empatiskt och med förståelse, men för egen del är det just när mina reserver är som lägst som barnen bråkar/stojar som mest – inte konstigt, eftersom de blir oroliga när allt inte är som vanligt – men just i sådana situationer klarar jag inte alltid av att vara förutseende, lugn och pedagogisk och bemöta alla känslor där och då utan kan säga ungefär: ”Vet du vad, jag mår inte riktigt bra, just nu har jag ont i huvudet. Om du ska vara i köket får du prata med din vanliga röst och leka lugnt, annars får du leka i ditt rum.” ”Om du inte äter nu får du vänta tills ni får frukost på förskolan.” Som förälder förväntar jag mig att de successivt, beroende på ålder och mognadsgrad förstås, lär sig att lägga band på sig själva ibland. Det är ju inte bara barnens känslor som räknas, utan också de vuxnas, och jag tycker att även barn måste lära sig att ibland anpassa sig till situationen och inte leva ut alla känslor på en gång.

Karin
Karin
9 years ago

Jag förstår hur du menar. Men när jag behöver stöd i mitt föräldraskap är det främst just i de situationerna jag beskriver här ovan – hur ska man lyckas med en vettig kommunikation trots stress, sjukdomar och gudvetallt? Vi har det oftast jättemysigt i vardagen – så länge jag och min man är hyfsat harmoniska är barnen det oftast också – men det svåra är de där små vardagskriserna, när vi är sjuka, det är mycket på jobbet, saker kör ihop sig etc. Jag tolkar dina inlägg som att du inte vill presentera några snabba lösningar eller färdiga förslag, utan snarare vill uppmuntra samarbete och respektfulla relationer i vardagen – kruxet är att även om vi vanligtvis har det fint och kontot med mysiga, näst intill konfliktfria dagar borde vara fyllt till brädden lyckas jag inte styra bort de jobbiga konflikterna just när jag saknar tid, är stressad osv. Jag skulle gärna vilja ha mer tips för de där situationerna!

maria
maria
9 years ago

Jag föreslår att barn tar mer ansvar inte mindre. Att skala av skinn från korv kan en treåring göra. En treåring kan till och med bestämma mat en gång i veckan och tillaga den(med stöd givetvis). Barn är oerhört praktiska och finmotoriska. Att känna med barnet som i exemplet ovan är väl alldeles utmärkt om barnet valt att gå och ångrar sig att cykeln inte är med. Och ibland kan man väl visst hinna hem. Det är nästan som någon slags reltigion att vi ska spara tid hela tiden. Tiden är det enda vi har om inte annat märker vi det när vi är på väg att dö.

Jessica
9 years ago

Jättebra blogg! Kul läsning! 😀 Själv har jag en tvååring (och två tonåringar) hemma. Vi bor i Spanien, och just nu finns en viss längtan till Sverige, så genom din blogg (och andras) får jag en inblick i den svenska ”vardagen”. 😀 Kommer såklart att läsa din bok inom kort! Ha det gott! /Jessica

Pernilla
Pernilla
9 years ago

Om man nu står där på cykelvägen på väg till förskolan på morgonen och sonen är jätteledsen över att han faktiskt ville cykla, hur kommer man vidare? Jag bekräftar hans känslor, visar att jag förstår att det är jobbigt för honom utan pekpinnar, men sen då? Vi har ju fortfarande en tid att passa. Hur tar jag steget från att stå där och låta honom vara upprörd till att faktiskt övertyga honom att vi inte hinner vända hem och måste gå vidare för att hinna till förskola/jobb i tid? Tiden är ju i regel rätt knapp om morgnarna tyvärr… //Pernilla

Johanna M
Johanna M
9 years ago

Du gör ett enormt viktigt upplysningsarbete och jag håller helt med dig om att man behöver vara en empatisk lyssnare som förälder!

För vissa barn, kanske främst barn med väldigt mycket empati och starka känslor, finns det ett behov av att både vara en empatisk lyssnare, men också visa vägen till hur man distraherar sig själv och tänker på något gladare. Jag körde just in i det där med att min dotter kunde bli allt ledsnare ju mer jag visade att jag förstod och sen började hon väldigt uttryckligen säga att hon blir för ledsen om vi pratar för mycket om det och att hon aktivt vill att jag ska prata om något gladare ibland.

Jag tror att hon vet mest om vad hon själv behöver. Jag tror därför att det inte alltid är sant att det är bra att fortsätta vara en empatisk lyssnare. Ibland tror jag att det bästa sättet att hjälpa barnet vidare är att först lyssna ett tag och sen, när det verkar vara läge och samtalet bara går på rundgång, säga något i stil med ”Ibland, när jag är sådär ledsen, hjälper det mig att prata om glada saker. Vill du att vi ska göra det, eller vill du att vi ska fortsätta prata om XXX?”. Min dotter svarar som sagt ofta att hon vill prata om gladare saker och nu kan hon ibland fråga efter att vi ska prata om något roligt för att hon ska sluta vara ledsen.

Cecilia
Cecilia
9 years ago

Hej.
Jag hade fått extrem beslutsångest om jag fått bestämma tex om jag ska gå eller cykla till förskolan. Om mamma bestämde det så var det inget jag kunde få beslutsångest över. När jag sen blev äldre blev det naturligt att ta egna beslut när inte mamma var med. Jag tror inte på egna valmöjligheter när barnet är litet.

ina
ina
9 years ago

Herregud vilket dravvel!!! Allt detta handlar ju bara om att barnen testar sina föräldrar för att se hur långt dom kan gå!! Om man aldrig säger ifrån till barnet att nu blir det så här, punkt slut.. Så kommer ju barnet vara den som bestämmer över sina föräldrar!! Barn är barn och dom ska ha regler och kunna lita på sina föräldrar, då blir barnen lugnare, när en förälder är svag och ger efter hit och dit för alla möjliga saker barnet vill, så tappar ju barnet respekt för föräldrarna och känner inte att det finns några ramar och då vet dom inte tillslut vad som är rätt eller fel utan bara skriker rakt ut och lyssnar inte på något, och varför skulle dom det?? När ni låter dom få precis som dom vill, tjaffsa om en korv??? Det är ju helt sjukt..

Maritha
Maritha
7 years ago

Tack för en intressant & bra inlägg. Det påminner mig verkligen om en grej min 4-åriga dotter sa här om kvällen.
Vid nattningen lyssnade vi på Ted Gärdestads låt- Himlen är oskyldigt blå. Precis efter han sjunger” älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns” sa hon åt mig att stoppa låten. Sen sa hon- Mamma, sådär vill jag att du ska säga till mig när jag blir ledsen” älskling jag vet hur det känns, när det i hjärtat bränns”…åhh, det vart väldigt tydligt för mig då och nu att hon det hon behöver är bekräftelse för sina känslor lite oftare..

emma
7 years ago

hej. väldigt bra små tips som får en att tänka till. vi har problem hantera vår snart 5 årings raseri utbrott och vill/kommer absolut testa med att arbeta med att bemöta hans känslor på ett annat sätt för att se vart det leder om han kan själv börja förstå och hantera sina känslor… intressant.

Camilla
9 months ago

Min son säger, ”jag vill duscha”, ”okej” svarar jag och då säger han ”jag vill inte duscha” och jag säger ”okej”. Sedan fortsätter det i en evig loop tills jag sade att jag inte vill leka den leken mer och inte tänker svara.. då minskade det.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: