Fotboll, balett, tennis… Om barns aktiviteter och vikten av att fullfölja det man påbörjat

Alltså det här med aktiviteter… Att anmäla sig och sedan sluta. Hur får man barnen att fullfölja aktiviteter som de börjat på?

När jag ibland har öppen frågestund i slutet av mina föreläsningar händer det att delar av publiken liksom somnar in. Alla föräldrar är förstås inte intresserade av alla frågor. Med några få undantag, varav ett gäller barns aktiviteter. Detta att barnen börjar på aktiviteter och sedan inte vill gå dit eller vill sluta helt tycks vara en utmaning som förenar de allra flesta föräldrar. Så när en kvinna i rummet inledde sin fråga så här kunde jag liksom se hur alla satte sig upp ordentligt och nickade igenkännande. Kvinnan fortsatte:

Ta min dotter till exempel. Förra terminen ville hon gå en tenniskurs. Hon gick dit tre gånger och deklarerade sedan att hon ville sluta. Jag lät henne göra det. Den här terminen sa hon att hon ville gå på dans. Jag stämde av flera gånger om hon var säker. Jodå, det var hon. Jag frågade en extra gång innan jag betalade in kursavgiften och hon svarade bestämt att dans var hon säker på att hon skulle gilla. Tro det eller ej, men efter tre gånger var dans också tråkigt och nu vill hon sluta… Hur får jag henne att förstå att om man anmäler sig till något så skall man också fullfölja?

file4621269753277

Mammans fråga speglar ett inte helt ovanligt förhållningssätt bland föräldrar. Jag brukar tänka på det som att man ”bara tittar i en vågskål”. Man ser att det finns fördelar med ett visst handlingsalternativ och funderar sedan på olika strategier för att nå dit och missar att det finns en vågskål till, som rymmer nackdelar med handlingsalternativet och strategierna för att nå dit. (Utifrån samma enögda perspektiv förespråkar en del vuxna belöningssystem och utskällningar eftersom det ”funkar” i bemärkelsen att det får fram önskat beteende.)

I den ena vågskålen

Argumenten för att förmå ett barn att fullfölja påbörjade aktiveter (som löper över tex en termin) brukar låta ungefär så här:

* I vår familj avslutar man det man påbörjar. Det är viktigt att lära sig det.

* Det är viktigt att lära sig innebörden av en överenskommelse. Har man lovat att man skall göra något så skall man hålla det också!

* Jag vet att hon får roligt bara hon går dit.

* Det är viktigt att lära sig pengars värde! En danskurs kostar faktiskt 1 000 kr/per termin. Vad lär man barnet om man låter henne sluta efter tre lektioner?

* Barnet lär sig massor på att delta i organiserade aktiviteter: turtagning, lagkänsla, solidaritet… Jag har själv många fina minnen från min fotbollstid och jag har den att tacka för mycket av det jag har lärt mig!

I den andra vågskålen

Låt mig nu stanna upp vid möjliga problem och risker med att förmå/övertyga ett barn som inte vill fortsätta en aktivitet att ändå göra det och ifrågasätta några av de angivna argumenten. Inte för att jag tycker att riskerna med att fullfölja är större än vinsterna (hur ni värderar olika konsekvenser i er familj vet du förstås mycket bättre än jag!), utan för att jag ogillar enögdheten. Jag tycker att det alltid finns anledning att titta på alla möjliga konsekvenser av ett handlande och att väga för- och nackdelar mot varandra innan man bestämmer sig för hur man vill göra. Att titta i båda vågskålarna.

Här är några av argumenten mot att förmå barnet att fortsätta en påbörjad aktivitet:

* Barn kan behöva lära sig att inte fullfölja!

Ja, det är viktigt att lära barnen fullfölja. Och det är viktigt att lära dem avsluta aktiviteter som de inte upplever som meningsfulla. Jag vill att mina barn skall bära med sig dessa budskap genom livet:

– Om du inte mår bra av något, överväg att sluta med det!
– Din tid är värdefull! Använd den till sådant som är meningsfullt för dig.

Att låta barn avsluta aktiviteter som de ogillar kan kanske hjälpa dem förankra dessa budskap i sig själva?

* Tillit och förtroende är viktigt. Att hålla löften och överenskommelser är något som jag verkligen vill lära mina barn. Frågan är bara hur jag bäst gör det. Jag är långt ifrån säker på att det är genom att övertala eller tvinga dem att fortsätta med aktiviteter som de vill sluta på.

Vad menar vi egentligen när vi säger att det är viktigt att lära barnen att hålla överenskommelser? Varför är det viktigt? För att vi vill att barnen skall förstå vikten av omsorg om andra människor, eller hur?

Om jag inte städar som jag lovat blir pappa besviken eftersom han uppskattar när det är ordning.
Om jag berättar om något som en annan person bett mig hålla tyst om blir hon ledsen eftersom det är viktigt för henne med integritet.
Om jag inte går på min aktivitet som jag lovat blir de andra barnen/ledaren besvikna eftersom…? Ja, vadå!? Blir de verkligen besvikna? Bryr de sig ens? Frågan jag uppmanar dig att fundera över: Lär jag verkligen mitt barn att ha omsorg om mina och andra människors behov genom att förmå honom att fortsätta med aktiviteter som han ogillar? (Jag säger inte att det inte finns tillfällen när fullföljandet av en aktivitet kan vara viktigt för att andra människor skall uppleva omsorg. Det jag säger är att vi behöver vara uppmärksamma på om det faktiskt är sant i den aktuella situationen.)

En annan viktig fråga är om barnet ens har utvecklat nödvändiga förmågor för att förstå innebörden i att lova något. När en femåring lovar att hon vill gå på tennis menar hon att hon just i den här stunden tycker att tennis låter som en toppenidé. Inte att hon kommer att vilja fortsätta med tennis även om det inte känns roligt eller meningsfullt när hon väl varit där. Att försöka lära samma femåring betydelsen av ett löfte är helt enkelt meningslöst, eftersom hon ännu inte utvecklat de kognitiva förmågor som krävs för att överblicka framtida möjliga konsekvenser av sitt val.

* Vad lär jag mitt barn om pengars värde om jag låter henne sluta en tusenkronorskurs efter tre tillfällen? Den här retoriska frågan besvarar jag gärna med en motfråga: Vad lär du ditt barn om du försöker övertyga henne om att fortsätta med hänvisning till kostnaden? Här är några tänkbara förslag:

– Mina föräldrar bryr sig mer om pengar än om mig.
– Om man betalat för något måste man göra det, även om man känner sig olycklig av att göra det. Pengar är viktigare än välmående.

Sedan undrar jag, och förmodligen också barnet: Blir pengarna som kursen kostade mindre förlorade om barnet går på kursen (och lider)? Du har väl 1 000 kr mindre i plånboken oavsett om barnet går på kursen eller inte?

* Ditt barn är inte du och det finns fler än ett sätt att lära sig viktiga färdigheter. Att du har fina minnen och lärde dig mycket värdefullt av dina aktiviteter som ung betyder inte att ditt barn får samma upplevelser och lärdomar. Jag håller med om att det är viktigt att barn lär sig turtagning och solidaritet och får uppleva gemenskap och vi-känsla. Men allvarligt talat, det finns väl massor av olika sätt att lära sig det?

Sammanfattningsvis

Innan du ställer dig själv frågan hur du får ditt barn att fullfölja en aktivitet. Börja med att fråga dig själv om det är värt det. Det finns alltid två vågskålar. Titta i båda!

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
39 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Mia Ström
Mia Ström
9 years ago

Tack Petra för dina aspekter om vågskålar när ens barn inte vill fortsätta en aktivitet. Jag är mitt i en sådan verklighet nu och ”kämpar” just precis med hur jag ska förhålla mig till varför min son inte vill fortsätta med tennis – som han tyckt så mycket om. Ditt inlägg gav mig mer att landa i och fundera på ett extra varv. Mvh, Mia

Karin
Karin
9 years ago

Men hur vet man att barnen verkligen vill sluta? Jag var just en sådan unge som beskrivs i inledningen – jag gick på tre-fyra olika dans- och gymnastikkurser när jag var mellan 6 och 8 år och slutade oftast tvärt efter ett par gånger. Skälen var olika, men ofta kunde det vara t ex att jag bråkat med en kompis, att jag inte fått dansa som jag ville under en viss lektion etc. När pappa frågade: är du verkligen säker på att du vill sluta? sa jag ja – men efter några dagar ångrade jag mig, varje gång. Fast eftersom jag sagt att jag ville sluta kunde jag inte med att säga som det var, att jag egentligen ville vara med igen (jag var en ganska envis unge som inte gärna medgav när jag hade fell), utan då fick jag vänta till nästa termin när jag kunde skriva upp mig på nytt… Jag önskar i efterhand att mina föräldrar hade frågat fler gånger, med några dagar emellan, och – ja faktiskt – pressat mig lite mer. Jag tycker att mina föräldrar lärde mig allt möjligt bra, men eftersom jag oftast hade det ganska lätt för mig i t ex skolan lärde jag mig aldrig riktigt värdet av ansträngning, av att inte ge tappt, förrän jag var vuxen. Att behöva kämpa på med en danskurs, trots att det inte alltid var så lätt, hade varit värdefullt för mig, tror jag.

Ylva
Reply to  Petra
9 years ago

Har precis hittat hit till din fina sida! Har två döttrar varav den äldsta har ridit och nu spelar gitarr samt spelar i band. det går verkligen upp och ned med aktiviteterna och hur motiverad hon är att gå dit. Jag har verkligen haft tankar som snurrat genom åren om det är rätt att tvinga dit barnen eller inte. Men efter några års erfarenhet och tankegrubbel har jag landat i följande. Jag har satt som rekommendation om än en stark sådan att från den gången hon säger att hon inte vill gå kvar på sin aktivitet behöver hon gå tre gånger till. Sen är beslutet hennes. Detta för att hon ska få möjligheten själv att känna att det går upp och ned och vi samtalar också om vad som påverkar hennes skiftningar. Krav, prestation, ledarens/ lärarens engagemang samt annat runt omkring som kan påverka.

anna
anna
Reply to  Karin
9 years ago

Hej. Jag gjorde som så att mitt barn fick gå på dansen, som det nu gällde och sen frågade jag omedelbart efter dansken slutade om det hade varit kul! Om hon då svarade ja så propsade jag att hon skulle gå nästa gång och så där höll jag på tills obehaget inför att vara ny (som jag tror det handlar om) gav sig! /anna

Sabina
Sabina
9 years ago

Du bemötte inte argumentet ”Jag vet att hon får roligt när hon väl är där”, vilket jag tycker är det svåraste.

Det är ju jättevanligt hos barn som ju lever i nuet på ett annat sätt än vi vuxna att de ofta är inne i något annat när det är dags att åka till dansen och inte har lust att byta aktivitet just i denna stund, även om dansen alltid är jättekul och hon varje vecka kommer hem glädjestrålande och visar upp vad de lärt sig.

Just det där att förmå barn till att göra saker ”för deras eget bästa” för att man vet att de mår bra av det på lång sikt även om de inte känner för det precis i denna stund, hur tänker du kring det?

Britta
Britta
Reply to  Sabina
9 years ago

Jag tycker det är viktigt att skilja på att gå dit nu och att fortsätta hela terminen. Vår äldsta har ofta haft svårt att komma iväg och vi har varit ganska hårda på att det man anmält sig till deltar man i. Ett beslut om att avbryta helt ska aldrig tas strax innan man ska gå. Däremot om det efter flera samtal landar på att han inte vill så ser jag ingen anledning att fortsätta.

Ellika
Ellika
Reply to  Britta
9 years ago

Tack för den kommentaren. Det var en distinktion som jag kommer ta till mig när mitt barn är stort nog för aktiviteter.

anita malmros
anita malmros
9 years ago

Jaa så tänkvärt! Vi vuxna behöver hämta hem oss själva och utforska vad barnens uttryck och beteenden väcker i oss själva. Blev vi tvingade att göra saker för att slippa våra föräldrars skuldbeläggande och missnöje. Vill vi ha barn som litar till sig själva och lär sig svara an på sig själva och tar ansvar i sina liv. Tänk om vi kan skapa ett samhälle där de offer vi är som barn får växa upp till vuxna mogna som inte tror att hjälpen, fixandet, det rätta kommer utifrån! Utan som till fullo litar på sin inre kompass och varken behöver förminska sig själv eller andra!

Sofie
9 years ago

Ibland kan det också vara så att det finns en underliggande anledning till varför man inte vill fortsätta, en anledning som barnet inte har förmågan at uttala eller ens förstå, en känsla. Vår dotter gick på dans och tyckte det var superkul pratade om det hela tiden och visade gärna sina framsteg. Rätt som det var ville hon inte, hon var ledsen vid lämning och vi funderade över varför pratade med henne och hon visste inte, hon sa att det var tråkigt att dansa att hon inte ville. Samtidigt såg vi att så inte var fallet. För när hon var därinne så var hon 100% igen. Efter några gånger av krångel och funderingar började en tjej från förskolan i samma grupp och dottern sa direkt när första lektionen med kompisen var klar. Att nu tycker jag att det är kul igen, det är inte lika läskigt med de stora barnen i gruppen när jag har min dagiskompis med.

Aha.. hon älskade dansen och nu fick vi reda på att hon hade tidigare haft en vän i gruppen, en tjej som hon aldrig hade nämnt men som hade slutat och därmed hade trygghet försvunnit. Och nu när trygghet finns igen så är det helt fantastiskt.

Agneta
Agneta
9 years ago

Argumentet att ingen annan på kursen bryr sig, är kanske inte helt sant – om alla föräldrar låter barnen sluta efter ex vis 3 ggr, så blir det ju ingen kurs, vilket kanske åtminstone några, anser är tråkigt.
Jag tycker att man måste tänka solidariskt mot övriga ingående personer i en grupp; om JAG har rätt att låta bli att bry mig om övriga, så har ju alla andra samma rätt och var hamnar vi då?

Annia
Annia
9 years ago

Bra reflektion! Här måste jag säga att mina föräldrar är ett stort föredöme för mig. Jag fick själv välja aktiviteter. Ingen tvingade mig att gå (de kunde dock påminna mig om att jag oftast hade kul när jag väl kom iväg, ibland var det ju bara jobbigt att ge sig iväg). Dock fick jag veta att när avgiften var betald så blev det ingen annan aktivitet (som kostade pengar) den terminen. De höll också hårt på att det skulle finnas ”oplanerad” fritid – för läxläsning, avslappning, kompislek och aktiviteter med familjen.

Martin
Martin
9 years ago

Föräldrar bör bli mer engagerade i sina barns idrottande, inte använda idrotten som en barnvakt. Det ideella engagemanget försvinner mer och mer, det gynnar varken era barn eller er själva. Vi skapar exkluderande verksamheter utav verksamheter som varit inkluderande och tillgängliga för ALLA.

Ta dig tid att hjälpa till i barnens idrottsförening!
Ge lite tillbaka, efter allt vad dem gör för ditt barn..

Christoffer
Christoffer
Reply to  Martin
9 years ago

Håller med. Varför så lite aktiviteter gemensamt? Och varför måste man ”lämna” ett dagisbarn på en aktivitet? Man kan väl vara med, åtminstone som åskådare? Inte så konstigt om det snabbt blir otryggt annars…

Sara
Sara
9 years ago

Det kan finnas många olika anledningar. Tror det viktigaste är att lyssna på barnet och försöka reda ut varför hen inte vill gå. Har en son som börjat på diverse aktiviteter och sedan velat sluta. Efter att testat några olika aktiviteter insåg jag att det inte handlade så mycket om själva aktiviteten utan vägen dit. Han ville hellre vara hemma. Han tyckte det var jobbigt att packa ihop och åka iväg. När jag verkligen lyssnade på min son och försökte förstå varför kom vi fram till just det. Sist vi skulle åka till simskolan frågade jag hur det kändes. Han svarade med att ”nu är det så här mamma och det får vara så”. Nu är det mycket lättare för både honom och mig när vi ska iväg, och ibland vill han verkligen inte och ber mig respektera honom vilket jag gör och då hoppar vi över en gång. Det är inget självändamål att gå på en aktivitet. Så lyssna på barnen och försök förstå dem och hitta en väg som funkar.

Louise
Louise
9 years ago

Hur gör man då när barnet inte vill gå till simskolan? Simning är livsviktigt att kunna.
Jag har tvingat iväg sonen för att jag inte ville betala för en termin till (kostar ca 1000 kr/termin). Under en termin hade han en simlärare som var jättesträng och sonen blev ledsen varje tillfälle, men jag tvingade iväg sonen ändå. Jag försökte att sonen skulle få byta till annan tid/plats för att få en annan simlärare, men det gick inte.

maria
maria
Reply to  Louise
9 years ago

Jättesvårt. Vi hade ett liknande problem. Sonen gick då med på att vara med på simskolan om min man bytte om och var med. Det fick inte min man alls vare sig han pratade med svenska livräddningssällskapet eller med simlärare. Då pratade min man med en simlärare i en annan grupp och fick vara med fast det stred mot alla regler. Vet inte hur det löst sig annars. Vi är verkligen inga simlärare varken min man eller jag. För att lära sig simma måste man vara trygg och det är man inte med en sträng simlärare. Tvång löser ingenting.

Karolina
Karolina
9 years ago

Jag undrar också över just simskola. Ser hur min dotter verkligen inte vill vara där, men hon säger ändå att hon vill fortsätta. Precis innan vi ska dit säger hon att hon inte vill men jag säger att hon får gå ändå. Hon lyssnar inte på instruktionerna och hon försöker inte ens utan slarvar igenom rörelserna. I somras klarade hon i alla fall att ta dig fram utan att sjunka men nu är det som om hon är tillbaka på ruta ett. Jag vill inte tvinga dit henne Men hon måste ju lära sig simma. Är snart 8 år.

Karolina
Karolina
Reply to  Petra
9 years ago

Tänkte precis då själv efter att jag skrivit kommentaren. Därför frågade jag henne om hon skulle vilja simtränare med mig istället och då blev hon jätteglad och sa att hon mycket hellre ville det.

Maria
Maria
9 years ago

Jag ser det som problematiskt i sig att vi lever i ett konsumtionssamhälle, där det finns många aktiviteter som många barn inte har råd med. Jag skulle se ett annat slags samhälle där man får prova på så mycket som möjligt som barn. Ett av mina barn har en lindrig funktionsnedsättning. Många aktivitietesledare är så stressade att de inte anser sig ha tid att inkludera honom i sina grupper. Vi föräldrar får alltså skapa särskilda grupper för honom och andra barn med funktionsnedsättningar. Det är inte störst förlust för honom alls för han trivs där han är. Det är en förlust för alla de barn föräldrar aktivitetsledare som aldrig får träffa honom och andra funktionsnedsatta barn och lära känna dem på riktigt. Det som är problemet är att det handlar om pengar, aktiviteter ch konsumtion och att vara en människa som passar in hela tiden. Det är vi vuxna som skapat allt detta som är problemet och vi bör väga oss ordentligt i alla upptänkliga vågskålar innan vi har en massa åsikter om våra barns fritid och vilka de som ska träffa och vilka föräldrar och barn vi vill passa in med.

Katarina
Katarina
Reply to  Maria
9 years ago

Håller helt med! Har ett barn som är väldigt försiktig till en början. Tittar helst på och det tar sin tid innan han känner sig sugen på att delta. Den tiden finns sällan har jag märkt. Är man inte med på noterna på en gång så får man liksom sköta sig själv efter bästa förmåga.

Johan Lindén
Johan Lindén
9 years ago

Mycket bra och välskriven artikel! Rekommenderar dig och andra att fullfölja ämnet och läsa på denna artikeln: http://www.naturalchild.org/guest/peter_gray8.html

Ställer mig dock väldigt kritisk till eran artikels uppmanande rubrik ”[…] vikten av att fullfölja det man påbörjat” med tanke på den kloka summeringen

ingrid
ingrid
9 years ago

Utvecklingspsykologi är en framkomlig väg när det gäller barns olika förmågor.
Att ta ansvar tränas vi i och att ansvara för ett fritidsintresse eller djur är olika ansvar.
Det finns vuxna som byter aktiviteter oftare än andra, vilket innebär att det finns olika behov av aktivitet för olika människor oavsett ålder, sammanhang och situationer i livet.
Att tro att livet kan styras via en enkel manual och bruksanvisning vore att förminska människors kreativitet, intelligens och emotionellt olika behov. Vår självständighet och empati börjar i samspelet med våra föräldrar eller andra pålitliga vårdnadshavare som är mogna i sitt egna emotionella inre.

Shadi
9 years ago

Detta har jag funderat på så mycket, tack för ett mycket tänkvärt inlägg.

Tamara
Tamara
9 years ago

Tack för ett viktigt samtal.
Jag brottas med en annan vinkel av detta ( kanske har du Petra skrivit om det tidigare? ) – varför vi alls sätter våra barn tidigt i aktiviteter ?

Jag har valt att för mitt barn som snart fyller 5 att inte ha några aktiviteter alls hittils. Nu börjar jag fundera på det men står fortfarande kluven. Tar gärna hjälp att tänka.

Jag tänker att deras vardag är så fylld av aktivitet och kompisar på dagis. Sen älskar jag aktiviteter och ser allt det fina och nyttiga med det (ena vågskålen). Ser också hur den lilla tid som finns med familj och hemma är mycket kort. Och i vårt temposamhälle chansen att få chansen att vila, att ha tråkigt och bara vara i det. Är baksidan av de givande aktiviteterna att de lär sig att livet är fullgott om man har fullt upp och får ständiga intryck…. så går min brottningsmatch – tacksam för input.

tvillinganna
tvillinganna
9 years ago

Jag tänker att lite vänliga puffar för att fortsätta kan vara en fördel – just för att som förälder vet man ju att nästan allt man provar är tråkigt nån gång, men oftast blir det roligare ju mer man lär sig.

Naturligtvis gäller det – som alltid att vara uppmärksam och försöka läsa och förstå sitt barn och varför hen säger att något är tråkigt, eller inte vill gå. Men som vuxen har jag många gånger haft nytta av att veta att det kan löna sig att härda ut, för att få belöningen av att det senare blir jätteroligt.

Helena
Helena
8 years ago

Varför tycker barnet att det är tråkigt?

Lisa
Lisa
8 years ago

Usch, detta är svårt! Väldigt intressant och bra inlägg… Dock är ju jag en av dem som tittar tillbaka på mig själv som barn och inser att jag varit en ”quitter” större delen av mitt liv. Hoppat på och av diverse aktiviteter och aldrig tillåtit mig själv att vara nybörjare, utan alltid ledsnat vid minsta motgång. I den positiva vågskålen (med facit i hand) så har det ju lett till att jag är lite av en mångsysslare, men jag saknar verkligen att inte ha ägnat något speciellt intresse mer tid och få känna mig som en mästare på det… Liiite mer tryck/utmaning från mina föräldrar skulle nog gjort mig gott iaf…

Bra att vi diskuterar detta, för det finns sååå många argument att lägga i de båda skålarna :-/

Sara
Sara
8 years ago

Känner väl igen problemet och ofta beror det (i vår familj) inte på att aktiviteten är tråkig utan på att man just nu gör något roligare. Alltså ankommer det på oss föräldrar att planera så att det blir lätt för barnet att gå på sin aktivitet. Se till att barnet har ätit, sovit, lekt, inte stressat, inte komma försent (oerhört klurigt ofta).
Vad gäller simskolefrågan som återkom tidigare så är det i vår familj en överlevnadsfråga och det är så vi marknadsför den. Det är för att du inte ska dö om du trillar i vattnet och inte har flytväst. Kan ju verka skrämmande, men det är ju faktiskt sant och för oss som tillbringar mycket tid i båt på semestern en realitet.

Men se till att barnet inte har för mycket att göra, barn gillar att leka, det är vi vuxna som gärna adderar aktiviteter i tid och otid för att ge barnet förutsättningar att bli perfekta vuxna och hitta sina intressen. Ibland är ju Lego mycket bättre aktivitet än dans/fotboll/handboll/gympa.

Irene
Irene
8 years ago

Mina barn är idag vuxna, den yngste är 19 nu. Den äldste har ADHD, mellansonen har Asperger och den yngste är diagnosfri.
Under deras uppväxt ville dom, som de flesta barn prova på olika saker och ibland ville dom inte fortsätta. I början satt jag också fast i ”man ska fullfölja” träsket men sen började jag tänka om. När sonen sa att ”jag vill inte det här längre” så satte jag mig helt enkelt ner och tänkte mig in i hur jag själv var i den situationen i samma ålder. Vilka var mina bevekelsegrunder för vad jag ville eller inte ville?
Och utifrån det kunde vi sen diskutera hur vi kom vidare. Ibland fortsatte han med aktiviteten, ibland slutade han. Och pengar var aldrig en orsak till vad som beslutades. Avgiften var redan betald, och även om just min son inte längre ville vara med, så gjorde avgiften det åtminstone möjligt att fortsätta för dom som ville. För utan tillräckligt många betalande så blir det ingen aktivitet.

Mitt budskap är, försök att tänka dig in i hur barnet upplever det. Utan förutfattade meningar om hur det ”borde” vara.

A
A
8 years ago

Jag är kluven till aktiviteter över lag och tycker ofta att det är sån hets kring att barnen ska gå på aktiviteter redan från en väldigt låg ålder. Vi har, tillsammans med vårt barn, bestämt att vi ska gå på simskola. Det är den första aktiviteten han kommer testa på (han är 5). Han älskar vatten och att kunna simma ser vi som väldigt viktigt. Under sommaren har han verkligen levt upp när vi varit och badat, lärt sig ta några simtag och plaskat runt. Jag tror att han kommer att gilla det, men om han känner att han inte trivs eller om vi märker att han inte tycker det är roligt skulle vi aldrig tvinga kvar honom. Jag vet hur det känns att bli pressad in i en situation man inte uppskattar. Mina föräldrar har varit väldigt bra på att acceptera mina beslut att sluta, även om jag vet att framför allt min pappa sett det som att jag ”slösat bort min talang”, vilket emellanåt fått mig att känna att jag svek honom genom att avsluta ett intresse som vi hade delat. När jag slutade spela fotboll hade jag en tränare som ringde och tjatade varje gång det var dags för träning att jag skulle komma dit, jag ”kunde ju inte bara sluta”. Jag är glad att jag stod upp för mig själv, men jag upplevde det som jobbigt att göra det just för att tränaren var så anklagande och hela tiden försökte pressa mig tillbaka. Av den anledningen skulle jag aldrig utsätta mitt eget barn för samma sak, jag vill inte att han ska känna att han sviker eller gör fel när han väljer att avsluta något han inte mår bra i. Tvärtom vill jag att han ska kunna känna att det är skönt och tryggt att kunna lita på sig själv och sina känslor när han fattar beslut i framtiden.

Kerstin Bäck Luckman
Kerstin Bäck Luckman
7 years ago

Tack Petra!
Satt framför ”opinion live” häromkvällen och längtade efter din syn på det som diskuterades.
Känner igen mej som förälder ( har vuxna barn och barnbarn idag).
Jag vet att jag kände mej vilsen vid några tillfällen.
Alla föräldrar runt mej uttryckte åsikten; ” klart de skall fullfölja”. Och jag tyckte att det kändes så FEL.
Känner också igen mej själv som ” ung vuxen”, när jag hoppade mellan flera aktiviteter/ kurser och slutade rätt ofta….. Fick så märkligt dåligt samvete.
Du är så klok, och din röst behövs i debatten!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: