Nej, du behöver kanske inte bli mer pedagogisk mot ditt barn!

”Alltså vissa dagar pallar jag bara inte att vara en pedagogisk förälder. Jag skriker åt barnen och använder ganska hemska ord. Sedan får jag förstås jättedåligt samvete på kvällen när de somnat.”

Känner du igen dig? Ibland rinner bägaren bara över, eller hur?

Pedagogisk men inte personlig?

Hur gör man för att orka vara pedagogisk hela tiden? Jag får frågan ibland och har funderat på om det verkligen är där problemet ligger: i förälderns pedagogiska ork. Ganska ofta tvivlar jag.

Med ”pedagogisk” menas ofta att prata med mjuk röst, vara förstående och resonerande. Många föräldrar som ställer frågan hur de kan bli mer pedagogiska är redan, i mina ögon, tämligen pedagogiska.

Men det finns något annat som de inte är: tydliga med sina egna behov och gränser. De lyssnar på barnet, försöker förstå och förklarar vad som är bäst för barnet, däremot berättar de ganska lite om sina egna känslor och behov. Det kan till och med verka som att de inte har några behov. När denna typ av föräldrar dristar sig till att uttrycka gränser använder de ett opersonligt språk, som inte relaterar till några personliga behov och preferenser:

”Det är inte okej.”
”Man får inte göra så.”
”Så gör vi inte här hemma.”

Frågan som lämnas obesvarad är förstås: ”Nähä, och varför inte det!?”

Det som inte syns, finns ändå

Nu är det ju inte så att våra behov försvinner genom att vi bortser från dem. Tvärtom. Ju mer vi struntar i de egna behoven av tex återhämtning, avslappning, gemenskap och stöd, desto mer påkallade gör de sig efterhand.

Till slut blir det en liten tuva som stjälper det stora lasset när behoven skriker efter att bli tillgodosedda. Sårande ord rinner, med ett ilsket eller bittert tonfall, över läpparna:

”Måste du alltid vara så jobbig!?”
”Kan du inte någon enda gång bara göra som jag säger!?”
”Hur svårt kan det vara att fatta…!?”

Efteråt gör det dåliga samvetet sig påmint och frågan pockar på svar: ”Hur skall jag göra för att inte brusa upp i lägen som dessa?” Men frågan lägger fokus på fel ställe, tycker jag. Frågan borde snarare handla om hur man kan göra för att undvika att hamna i lägen som dessa. För väl där, det vet de flesta av oss som har barn, är det mycket svårt att finna något sätt att kontrollera sig.

Tydligt och tidigt

Så hur gör man då, för att undvika att hamna i lägen som dessa? Man lyssnar till de egna behoven, tar dem på allvar och uttrycker dem. Tydligt. Och tidigt.

Den som uttrycker sig tydligt säger kanske så här:

”Jag känner mig ledsen och är mån om att vara ensam. Jag vill vara ifred här i köket tills jag ropar att maten är klar. Okej?”
”Jag har svårt att fokusera och skulle vilja prata ostört med min vän. Är du villig att leka i ett annat rum?”
”Jag är trött och behöver vila. Jag går och lägger mig. Kan du väcka mig när tv-programmet vi skall titta på börjar?”

Genom att berätta om sina egna känslor, behov och önskemål på det här sättet finns goda förutsättningar för kontakt med barnet och för positiv respons. Mycket bättre förutsättningar än om man berättar för barnet vad som borde göras, vad som är okej/inte okej eller hur ”man gör”. Barn är helt enkelt mycket mer intresserade av att göra som de älskade föräldrarna säger när de förstår att det handlar om något som är viktigt för dem än när det låter som att föräldrarna bara förmedlar opersonliga påbud från oklar avsändare (vilket jag gav exempel på tidigare).

Att uttrycka sig tidigt handlar om att klä de egna behoven i ord redan vid en mild känsla av irritation. Långt innan känslan stegrats till frustration och ilska. Det är helt enkelt alldeles för svårt att uttrycka sig på ett respektfullt sätt när känslorna väl har passerat kokpunkten.

När det inte blir som du ville

När bägaren ändå rinner över (för det gör den ibland) och du säger de där orden som du en stund senare önskar osagda: Ta tillfället att lära dig något! Istället för förtränga det som hänt, tänk igenom situationen när du väl är lugn igen: Vad var det som var viktigt för dig? Vilket eller vilka behov var det som skrek efter att bli tillgodosedda? Och hur kan och vill du agera annorlunda nästa gång, för att ta hand om dessa behov?

Mer på samma tema:

Gränser med respekt (artikelserie)
Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Petra på tv

Förra veckan var jag i Norge för att lansera min bok där. Då fick jag tillfälle att vara med i God Morgon Norge. Du kan se inslaget här.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
21 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Louise
9 years ago

jag vill skrika ut – ”Ja, det är så ”enkelt!” Min relation med mina barn förändrades när jag började använda mig av olika former av ”jag”. Det ”magiska” i dessa formuleringarna blev att jag fick motiverat för både mig själv och barnen, VARFÖR jag ville/inte ville. Och ibland så hinner jag faktiskt ändra mig innan jag kommunicerat.

Responsen från mina barn har inte väntat på sig, jag är övertygad om att vi har en mycket bättre kommunikation och relation idag än vad vi hade haft om jag inte ändrat mig (något jag kan se hos min man som ännu inte fått 5-öringen att ramla ner 😉 ).

Ska tillägga att jag inte alltid lyckas, ibland tryter orken etc och vi står i en skrikfest, men vi har betydligt färre sådana.

Louise
9 years ago

Så bra och konkreta tips! Tack!

Claudia
Claudia
9 years ago

Petra! Jag ville egentligen skriva ett privat meddelande men det går bra här med. Jag vill bara tacka dig för en fantastisk bra bok (har inte ens läst hälften). Jag fick den för två månader sedan och började läsa den ivrigt med mitt barn i fokus. Men efter en 30-40 sidor började jag reflektera över min egna barndom och mycket känslor som jag aldrig tagit itu med bubblade upp till ytan. Det slutade med att jag tog tag i detta och pratade öppet med berörda personer om hur jag mådde som barn. Fick ett jättebra bemötande och idag mår jag så bra! Tack vare din bok kunde jag sätta ord på vad jag tyckte gick mindre bra i min barndom. Och nu kan jag äntligen släppa det och läsa färdigt din bok!

Fredrik
9 years ago

Slutsatsen efter mitt eget ”experinenterande” med två barn under elva år är att det är svårt att uppdatera sin relation till barnets ålder.
Grabben fyllde elva härom dagen men jag har ingen fast åldersuppfattning på honom märker jag.
Det enda konstanta jag kan eftersträva är att vara en trygg kärleksfull vän och behandla honom som en vuxen, utan att ställa vuxna krav på honom. Som jag sa, eftersträva, knappt att jag lyckas till hälften känner jag. Vad det gäller kort stubin handlar det mest om min egen livsåskådning. Har jag valt att vara cool idag eller har jag kapitulerat inför dagens hack i LP-skivan? Lite ångest över sitt dåliga beteende kan faktiskt ge inspiration till förbättring nästa dag, så lite reflektion är inte dumt.

Eva
Eva
9 years ago

Hej! Vill bara hälsa att jag håller med! Jag bor i Frankrike och det känns som om i Sverige fokuserar man mycket på att respektera barnen – vilket är jättebra. Men respekt funkar liksom inte åt bara ett håll… barn måste också lära sig att respektera andra, inklusive sina föräldrar… Själv har jag försökt vara tydlig, till exempel när jag är sjuk och hängig : idag är jag trött så jag kommer inte orka med stök och bråk… kan ni leka något lugnt medan jag vilar en stund? I alla fall med mina barn har det funkat otroligt bra och jag har sedan försökt vara tydlig inom andra områden och värna om mig (lugn och ro med en bok, vara ifred och laga mat… ). Tack för en otroligt bra blogg!

Erika M
9 years ago

Så bra skrivet! Pedagogik är bra men man måste vara mänsklig. Jag försökte i många år att ara duktig och bara göra bra tills jag insåg att jag brottades med mitt egna minne av en mamma som aldrig blev arg. Hon lät oss förstå vad vi tyckte men briserade aldrig. Och nu som förälder själv blev jag ofta rosenrasande vilket kändes som ett misslyckande. Jag kände mig fel för jag reagerade. Så jag vill inte lämna vidare den känslan. Jag blir arg, jag gör fel, jag säger fel ibland. Men jag är mänsklig och jag ber om ursäkt. Vi pratar ofta det, jag och mina döttrar, om vikten av att få göra fel. Att inte kunna allt. Att få försöka men inte alltid lyckas men duga ändå. Och det känns mer rätt än att vara duktigt och perfekt pedagogisk.

Em
Em
Reply to  Erika M
8 years ago

Åh, tack Erika för dina ord! Att få ”duga ändå”, ligger så mkt kärlek i det. Just den känslan som jag tänker att en Familj ska förmedla. Och att ha det som signum, det får också ”duga” – större planer än så behövs ju egentligen inte!

Frida
Frida
8 years ago

Hej,
Tack för dina inspirerande ord! Jag ska köpa din bok så snart jag får tillfälle. Det jag gillar är att det du skriver är så logiskt och stämmer mycket väl med hur jag vill att mitt barns och min relation ska vara. Än är mitt barn inte så gammalt, 11 månader. Uttrycken för behov ser ju annorlunda ut innan vi kan sätta ord på dem. Har du möjligen några tips och råd för den riktigt tidiga kommunikationen? Jag vore väldigt tacksam om du ville skriva ett inlägg om respektfull kommunikation och gränssättning med det lilla barnet. Med vänliga hälsningar Frida

Em
Em
Reply to  Petra
8 years ago

Det låter verkligen intressant, ser fram emot!

förälder
förälder
8 years ago

Hej Petra!
Vi känner hemma att syskonbråken börjar på att bli påfrestande för oss alla så jag läste dina inlägg om syskonbråk här men tyckte inte riktigt jag kunde relatera till dem då det egentligen inte handlar om ömsesidigt bråk egentligen utan att lillasyskonet (2år) alltid förstör för storasyskonet (4år), jag känner att jag inte bara kan låta dem hållas i detta då storasyskonet får allt hen gör saboterat 🙁 lilla är även high need Vilket också gör allt lite klurigare… Känner att jag skulle behöva lite kloka råd från någon annan, och allt jag läser av dig ger sådan aha upplevelse! Hoppas du ser detta och har något tips till oss vuxna 🙂

förälder
förälder
Reply to  Petra
8 years ago

Hej igen och tack för svar!
Vi har funderat massor på vad det är hen söker i dessa stunder men det känns som vi är helt idélösa :-/ Uppenbarligen är det något i detta som triggar och ger något men vi kan inte riktigt komma på vad.. Vi har mycket ledig tid tillsammans och försöker finnas till hos båda, men kanske behöver lilla barnet mer av oss ändå?

förälder
förälder
Reply to  förälder
8 years ago

Kanske är det reaktionen från storasyskonet som lilla vill ha, stora leker helst för sig själv vilket lilla kanske upplever som tråkigt/jobbigt….?
Lilla kan prata jättebra men har ju ännu svårt att beskriva varför hen gör vissa saker..

Sara
Sara
8 years ago

Men när det ”inte går hem” fast man försöker förklara lugnt och stilla då? Jag känner att jag har försökt allt, jag har ropat, jag har skrikit, jag har gråtit, jag har hotat och jag har pratat lugnt och stilla innan jag blivit arg, och likväl. Barnet (4-åring) gör precis tvärtemot mina önskningar. Ta t.ex. en sådan enkel sak som att någon ringer och jag behöver få tala ostört, det är omöjligt. Barnet springer runt mig och ropar och bråkar och skrattar bara för att han vet att det irriterar och stör. Vad ska jag göra? Jag blir galen när han inte lyssnar!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: