Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan?!

Tänk dig en skolklass på utflykt. De kommer till en trappa. De måste gå uppför trappan för att komma till målet för utflykten. En flicka, Lisa, protesterar. Hon vill inte fortsätta. Läraren förklarar och lirkar med Lisa: ”Vi måste uppför den här trappan. Det är däruppe som vår samlingsplats ligger. Det är fint däruppe! Kom med nu, Lisa!”

När Lisa fortfarande inte kommer börjar läraren gå uppför trappan för att visa henne hur man gör. Lisa stannar ändå längst ner vid trappan och skriker ännu högre. Hon förstör lugnet för de andra barnen. Det är förstås inte okej! Läraren tillrättavisar: ”Kom igen nu Lisa, så jobbigt är det inte att gå uppför en trappa!”

Lisa slutar skrika och övergår till ett mer gnällande läte samtidigt som hon tar fram äpplebitar ur en påse och börjar kasta på sina klasskamrater. Läraren får nog! Varken hon eller de andra eleverna skall behöva acceptera den här typen av störande beteenden. Hon vässar tonen i rösten: ”Du förstör för dina kompisar när du håller på så här. Nu gör du som jag säger! Gå uppför trappan som de andra barnen eller så är du inte välkommen här! Hur skall du ha det!?”

Lisa börjar skrika högljutt igen, men rör sig inte ur fläcken. Läraren konstaterar med uppenbar ilska i rösten: ”Okej! Du har själv valt. Kom inte och säg något annat sedan!”

Hon tar ett fast grepp om Lisas rullstol och rullar tillbaka henne till skolhuset.

Nej, det här skulle förstås aldrig hända

Och om det ändå hände skulle protesterna inte låta vänta på sig. Rop om bristande respekt och förståelse skulle, med alla rätt förstås, ljuda vida omkring. Att begära av Lisa, som är förlamad från midjan och ner, att hon skall gå uppför en trappa är förstås helt orimligt. Hon vill ju inget hellre än att kunna gå, att vara som alla andra, men hon kan inte! Lisa gör så gott hon kan, det förstår ju vem som helst!

Det fascinerar mig att lika mycket förståelse som finns för de begränsningar som fysiska funktionsnedsättningar innebär när det gäller barns förmågor att ”skärpa sig” och ”göra som alla andra”, lika lite förståelse tycks finnas när det gäller neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar! Nyligen beslutade tingsrätten i Lund att avvisa skadeståndskravet från en familj vars 12-årige son släpades i handlederna ut ur klassrummet när han störde klassen genom att fila med en linjal på bänken. Gång på gång har jag läst positiva tillrop och gillande kommentarer på facebook och i bloggvärlden. ”Äntligen lite sunt förnuft i Skolsverige!”, ”Skönt med en tydlig signal om att det inte är okej att störa i klassrummet!”, ”Så jävla rätt! Ut med buset ur klassrummet!” På Expressens ledarsida kommenteras domen med ett påstående om att det ibland är rätt att kränka barn som ”lever rövare”. Vice ordföranden för Lärarnas Riksförbund har också uttalat sig positiv till utfallet i tingsrätten. ”Det är glädjande att man nu stöttar lärarna i deras arbete att upprätthålla en arbetsro i klassrummet.”

Men alltså, vilken är skillnaden mellan Lisa som inte kan röra på sig och Pelle som inte kan sitta still och vara tyst? Varför tror sig så många veta att Lisa gör så gott hon kan, men att Pelle nog kan skärpa till sig ”om han bara vill”? Är det för att Lisas funktionsnedsättning syns på utsidan? Är det för att vi själva ibland ”betett oss störigt”, men förmått skärpa till oss? Är det för att vi vid vissa tillfällen lagt märke till barn som ”stökat” och sett att de slutat när de blivit påminda om vilket beteende som är önskvärt? Jag tror att det ligger en hel del i den sista förklaringen och det förundrar mig också. För om vi såg ett barn som reste sig upp ur en rullstol och började gå tror jag knappast att vi därav skulle dra slutsatsen att andra barn som sitter i rullstol säkert också kan gå om de bara vill?

En del författare säger att barn alltid gör så gott de kan. Jag vet inte om det är sant. Det jag vet är att det finns väldigt många barn som gör så gott de kan, och att de – i våra vuxna ögon – ändå inte gör gott nog. Att säga att de kan skärpa sig, att påstå att de väljer att störa, att kalla dem ouppfostrade och hävda att det måste lära sig ta ansvar för sina handlingar är precis lika respektlöst som att skälla på att den som är förlamad för att hon inte kan gå!

Men skall ungarna få bete sig hur som helst? Det måste väl ändå vara arbetsro i ett klassrum?!

Självklart skall det vara arbetsro! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta är inte detsamma som att acceptera kaos i klassrummet. Tvärtom! Att acceptera att det finns barn som har svårt att sitta still och vara tysta gör det lättare att skapa ordning i klassrummet. För det är först när man har accepterat förekomsten av ett fenomen som man kan agera för att hantera det. Så länge vi låtsas som att alla barn kan om de vill så kommer vi fortsätta ha problem i klassrummen!

shutterstock_182183843komp

Det är lätt att säga att det är fel att kasta ut störiga elever ur klassrummet. Men lärare är inte mer än människor! Ibland rinner ilskan helt enkelt över. Är du själv alltid samlad och ”pedagogisk”?

Nej, jag är inte alltid samlad. Jag vågar inte svära på att jag aldrig skulle släpa bort en elev i handlederna, även om jag verkligen hoppas att det inte skulle hända. Jag förstår att känslor kan rinna över. Men det betyder inte att det är rätt och riktigt! Något annat som fascinerar mig mycket är hur det kan komma sig att så många uttrycker förståelse för läraren som gjorde just detta – agerade på sina känslor och släpade ut en sjätteklassare ur salen – men anser att sjätteklassaren ifråga borde kunnat ”skärpa sig”!

Vad skall man göra istället då, när en elev hela tiden stör i klassrummet?

Att fråga vad man skall göra när en elev upprepade gånger stör i klassrummet är ungefär lika kortsiktigt och begränsat som att fråga vad man gör när det gång på gång börjar brinna i en skola. Hur släcker man bäst alla bränder? En självklar och viktig del i lösningen skulle ju då förstås vara att arbeta med förebyggande brandskydd. Kolla att alla elinstallationer är säkra. Se till att inga tändstickor eller tändare ligger framme och lockar till användning. Undvika att ha lättantändliga vätskor och material i lokalerna. Montera upp brandvarnare som meddelar innan branden fått spridning, osv. Ingen professionell brandingenjör skulle lägga huvudfokus på frågan hur man släcker bränderna när de väl uppstått! Ändå är det så ofta där fokus hamnar när det gäller pedagogiska frågor i skolans värld: ”Vad gör man när problemet väl uppstått?” Viktigast av allt måste väl ändå vara att se till att det inte uppstår? Att arbeta förebyggande. När det gäller relationsproblem (som konflikter mellan barn och vuxna ju är) tänker jag att det förebyggande arbetet ligger just i att utveckla och vårda relationen. Mitt recept på samarbetsinriktade relationer ser ut ungefär så här:

1 skopa nyfikenhet på barnets tankar
1 stor ambition att förstå barnets känslor och behov
1 fång likvärdighet och respekt
1 näve respektfull ärlighet
Riklig daglig samvaro
En rejäl nypa humor
Prestigelöshet

Vill du läsa mer om vad detta innebär och hur det kan förverkligas? Kika gärna runt här på min blogg eller läs min bok, Med känsla för barns självkänsla.

Men det är väl inte skolans uppgift att bygga relationer och uppfostra eleverna!? Föräldrarna skall uppfostra. Skolan skall förmedla kunskap.

Så tydligt uppdelat är det faktiskt inte!  Den som läser skollag och läroplan ser att skolan, utöver att förmedla kunskaper, också har ett tydligt värdegrundsuppdrag/fostransmål. I skollagens kapitel 1, paragraf 4 står tex:

Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.

I läroplanen för grundskolan från 2011, under rubriken ”Rättigheter och skyldigheter” formuleras uppdraget så här:
Det är inte tillräckligt att i undervisningen förmedla kunskap om grundläggande demokratiska värderingar. Undervisningen ska bedrivas i demokratiska arbetsformer och förbereda eleverna för att aktivt delta i samhällslivet. Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.

Man kan förstås tycka vad man vill om detta, men faktum kvarstår likväl: Skolans uppdrag är betydligt mer omfattande än att förmedla kunskaper.

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
106 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Ninna
Ninna
8 years ago

Åh Petra, du är så bra! Jag utbildar mig till lärare och har följt rättsfallet med stort intresse. När jag hörde om den friande domen pustade jag ut och tänkte ungefär ”någon jävla ordning får det faktiskt vara!”. Men här kommer ditt inlägg som en käftsmäll och vrider allt upp och ner. Hur kunde jag någonsin, ens för en sekund, tänka att det är okej att släpa ut en elev ur klassrummet? Även som en akut, sista ”brandsläckningsåtgärd”, nej! Tur att du finns och kan bidra med lite rätsida. Tack!

Hanna-Maria Öhlin
Hanna-Maria Öhlin
Reply to  Ninna
8 years ago

Fram för fler lärare (och andra vuxna såklart!) som vågar öppna ögonen och erkänna att man kanske tänkte lite fel här… Starkt gjort av dig! Hejja!

Anna
Anna
Reply to  Ninna
8 years ago

Ja Ninna, du är i en spännande fas nu när du pluggar på lärarutbildningen – jag var där för inte så längesen. Nu är jag i verkligheten, i verkliga möten med barn i skolan och jag ångrar ofta att jag läste till lärare. Det är lätt att vara ideologisk när man sitter så långt från arenan som du gör just nu. Jag tänkte precis som dig förut. Jag blir ledsen när jag läser artikeln. Den innehåller mycket ide men lite verklighetsförankring. Tyvärr.

Anna 2
Anna 2
Reply to  Anna
8 years ago

Håller helt och hållet med dig, Anna. I all litteratur står det så fint om hur man ska bemöta eleverna och vilka verktyg som man ska använda för att skapa arbetsro. Verkligheten ser inte alls ut som böckerna och när man står och svettas framför 30 vilda ungar är exemplen man läste om och diskuterade i grupper på Lärarhögskolan väldigt långt borta.

Sara
Sara
Reply to  Anna 2
8 years ago

Håller HELT med Anna och Anna 2. Jag vikarierade nyligen, panikextrainkallad och fick en riktig kalldusch av verkligheten i en del klassrum. Det var hårresande vilka tjafs som förekom, och i 99,9 procent av fallen var klasskamraterna till den eller de som störde inte ett dugg roade utan mer frustrerade än mig över att inte kunna komma igen femtio, ibland fyrtio minuter under lugn och ro. Speciellt de barn från sviniga hemförhållanden vars kanske ENDA chans till ro under veckan var i klassrummet. Jag har själv två barn, en utåtagerande ”diagnosunge” och en tyst, blyg ”plugghäst”- bådas favoritlärare har genom hela sin skolgång varit de sjukt stränga med kadaverdisciplin. Varför det? Respekt. Ömsesidig…PS. Luftiga ideal om samverkan och demokrati gäller även de barn som faktiskt har det svårt, svårt på en nivå som inte en person med trettiofyra spralliga elever till kan lösa. Vad är det som säger att ungen som blev utsläpad inte NU faktiskt får den hjälp den kanske behöver?

Micke
Micke
Reply to  Anna
8 years ago

Orkar inte ens komentera. Författaren har säkert aldrig varit i ett klassrum men är bäst på konflikthantering. Bara en sån sak att jämföra verkligheten med hennes påhittade historia. Banalt…
Kom ner till jorden och se verkligheten. All heder åt dagens lärare – jag beundrar er! Artikelförfattaren har mycket att lära. Texten bevisar det.

Nadia Khan
Nadia Khan
Reply to  Ninna
8 years ago

Det är alla 25 elever i klassen som ska få ta del av:
1 skopa nyfikenhet på barnets tankar
1 stor ambition att förstå barnets känslor och behov
1 fång likvärdighet och respekt
1 näve respektfull ärlighet
Riklig daglig samvaro
En rejäl nypa humor
Prestigelöshet
..alltså inte bara dem som är stökiga.
Jag var själv stökig i skolan. Jag gjorde det för att hävda mig, jag var lat, det var kul, andra barn skrattade och ingen disciplinerade mig. Nu skäms jag.
Mvh fd stökig elev.

Johanna
Johanna
Reply to  Ninna
8 years ago

Så ni anser alltså på fullaste allvar att alla, i hela klassen, ska behöva bli lidande för att Pelle inte kan sitta still? Är det verkligen rimligt? Jag tycker inte det. Frisk eller sjuk. Fysisky eller psykiskt, så kan man inte förvänta sej eller kräva att en hel klass ska anpassa sej och få bristande undervisning för att EN elev inte klarar av samma sak som övriga. Det är fullständigt orimligt att kräva av Lisa att hon ska stå ut med Pelles störningar och samtidigt kunna prestera fullt ut med sina studier. Sjuk eller inte, man behöver gå studiero. Något som elever som denna Pelle stjäl från sina klasskamrater utan minsta dåligt samvete. Oacceptabelt! Om mina barn beter sej som skitungar i skolan, vilket är exakt vad denna Pelle gör, så önskar jag innerligt att läraren tillrättavisar. Ordentligt. Funkar inte ord, varsågod, släpa ut ungen och ring mej efter lektionen så att jag kan ta mej ett snack om vikten att respektera sina klasskamraters rätt att få studera i lugn och ro. Sluta bete er som att barn plötsligt inte förstår ord som nej eller sluta. Säg det oftare. Och understryk med handling!

Yrsa
Yrsa
Reply to  Johanna
7 years ago

Ursäkta, men VAD vet du om Pelles samvete?
Han har förmodligen sämre samvete när han stökar än vad Lisa har för att hon inte kan gå.
Men lika lite som hon kan laga sina trasiga ben, lika lite kan han laga sina trasiga signalsubstanser.
Skillnaden är att han f ö r v ä n t a s kunna göra det.
Det gör inte hon.

Jörgen
Jörgen
Reply to  Ninna
8 years ago

Håll fast vid din första tanke! Är det så att killen har svårt att sitta still och stör de andra eleverna ska han givetvis ut. Ut ur klassrummet och helst ut ur klassen. Det finns specialklasser för sådana elever….

Monica
Monica
Reply to  Jörgen
8 years ago

Det fanns specialklasser for sana barn…….nar vi gick i skolan…..idag ar skolan en sa kallad ”inklusive” skola dar alla ska ga i samma klass……och for manga barn med neuropsykiatriska funktionshinder blir det faktiskt en exkluderande skola da de tillbringar merparten av dagen i korridoren. De kan inte skarpa sig mer an den rullstolsburna eleven kan resa sig och ga. Sa jag tackar och bugar till skribenten av artikeln
Mamma till 4 pojkar med funktionshinder

Maths Bertell
Maths Bertell
8 years ago

Väl skrivet, jag kommer genast att tänka på debatten om lyckopiller och depression, där det också finns en stor portion ”det är väl bara skärpa sig”-resonemang. Eftersom jag har jobbat i förskola, vet jag hur olika barns förutsättningar kan vara. Men vet man varför ett barn beter sig på ett visst sätt, är det ju svårt att bli arg. Tycker jag.

pEr
pEr
8 years ago

Jo men en sak: Alla gör så gott de kan hela tiden. Faktiskt. Sen att det ibland räcker är en annan sak… 😉

pEr
pEr
Reply to  pEr
8 years ago

att det ibland INTE räcker skulle det stå… Ivern, den ivern… Jag har jobbat som lärare och hade aldrig sådana problem med elever. Diagnos eller inte.

Linda Grann
8 years ago

Jättebra som vanligt Petra! Gläder mig att du skriver om bristen på förståelse som barn med dessa svårigheter ofta möts av då ämnet är viktigt. Tyvärr möter jag också människor (från barn till vuxen) som mer synligt har funktionsnedsättningar som även de utsätts för övergrepp i form av egentligen olagliga begränsnings- och tvångsåtgärder. Exempelvis barn utan tal som bältas i sina stolar för att få dem ”motiverade” att sitta still. En sak som aldrig hade hänt på grundskola. För barn på grundsärskola och då speciellt träningsskola finns en ytterligare problematik i att barnen inte kan förmedla vad de är med om. Och tyvärr så reagerar inte allmänheten lika starkt när det gäller dessa barn, de är ännu mer i en minoritet. Men även där börjar det äntligen hända lite i rätt riktning även om det går alldeles för långsamt…

Snart färdig spec.lärare
Snart färdig spec.lärare
Reply to  Linda Grann
8 years ago

Då undrar jag, var du sett att man bältar elever i grundskolan? Å jag skulle vilja påstå att alla elever i grundsärskolan visst kan förmedla sig..på sitt sätt.

Linda Grann
Reply to  Snart färdig spec.lärare
8 years ago

Uttryckte mig slarvigt. Inte grundskola utan grundsärskola med inriktning träningsskola. Finns att läsa om i en tidigare debatt främst i tidskriften Skolvärlden. Och jag menar så klart att barn utan tal kan ha svårt att berätta vad de har varit med om. Att alla kan kommunicera är jag rörande överens med dig om att alla gör!

Ridan
Ridan
8 years ago

Hur borde han agerat då? Enligt dej alltså?

Elev stör prov. Blir tillsagd men fortsätter. Blir tillsagd igen och ges möjlighet att lämna klassen men godtar inte detta utan fortsätter.

Att ens hamna i denna situation är inte optimalt. Men nu är du där vad gör du? Har jobbat med ganska många liknande kidz och hade inte gjort som ovan. Men det är lätt att kasta skit om man inte är eller har varit i samma sits.

Det jag kan hålla positivt med denna dom är att rätten nånstans anser att störa klassen inte är ok. Det kan tvinga fram att skolorna behöver säkra grupprum etc för dessa elever.

Det betyder inte för mej eller någon jag jobbat med att det är en bra lösning på problem.

Yrsa
Yrsa
Reply to  Ridan
7 years ago

Jag kan besvara din fråga, Ridan!
Jag har Själv npf. Bl.a.
Jag var en störig och utåtagetande person ffa i lågstadiet och jag var garantetat eleven de flesta skulle vilja bälta.
Jag har gått igeonom otaliga mängder terapi utan resultat, tillslut fick jag mediciner som till viss del fungerade.
Men det fanns en otrolugt viktig åtgärd som jag saknade i skolan och det var förståelse och inkludering.

JAG var den som stod i centrum med mina problem, ändå var JAG den enda personen som INTE inkluderades i problemlösningen.
Barn med npf är otroligt analytiska.
Ofta kan vi, bara vi tillfrågas, själva svara på vilka åtgärder som passar oss, förutsatt att vi djälva får delta i diskussionen.
Nu får vi tyvärr inte det.
Istället fattar vuxna beslut över barnens huvud och barn har sällan något annat val än att lyda och försöka anpassa sig.
Ett första steg är att låta barnet själv komma till tals:
VAD upplevde hen som jobbigt?
VARFÖR var det jobbigt?
HUR var det jobbigt?
Och VARFÖR kändes hens agerande som den enda utvägen?
Har vuxna tid att skapa sig förståelse, UTAN att skuldbelägga blir det ofta lättare att hitta en lösning som alla är överens om.
Annars blir det återigen en massa krav som barnet inte kan leva upp till.
Mer krav, mer stress, mer problem.

Christina
Christina
8 years ago

Var finns att läsa att det finns en dokumenterad funktionsnedsättning hos denne kille?

John
John
Reply to  Petra
8 years ago

Fast nu står det ju faktiskt att eleven INTE hade en diagnos. Diagnosen kom först senare efter sagda tillfälle, vilket man ser om man faktiskt läser domen.

John
John
Reply to  Christina
8 years ago

Läser man domen står det att eleven INTE hade en diagnos. Först efter händelsen diagnostiseras han.

Cecilia
Cecilia
8 years ago

Men hur kan man ens göra en jämförelse mellan ett barn i rullstol och ett ”stökigt och utåtagerande barn!? Det står ingenting om att barnet som blev utsläpat från klassrummet hade någon diagnos… Uppenbarligen har läraren försökt medla vid tidigare tillfällen och fick nu till slut nog. Jag tycker det är uppenbart att dagens föräldrar misslyckas någonstans på vägen med att lära sina barn vad respekt är! Självklart ska även barn behandlas med respekt. Ditt resonemang hade kanske fungerat om barnet varit 2 år och inte förstått innebörden, men här handlar det om en tolvåring som mycket väl förstår vad du säger.

Hanna-Maria Öhlin
Hanna-Maria Öhlin
Reply to  Cecilia
8 years ago

Misslyckats och misslyckats?!? Jag antar att du är av den skolan att du tror att de som får ett barn med, låt säga, Downs Syndrom får det för sina synders skull också, eller? Om DU inte har den erfarenheten av att ”helt uppenbart” misslyckats med ditt barn kan jag ju bara gratulera! Det betyder förmodligen att du inte har några barn med några funktionsnedsättningar… Jag tycker inte att jag har misslyckats med mina barn, dom är det finaste som finns, alla 3! Men det betyder inte att det är enkelt på något vis, jag (och många med mig) har förmodligen kämpat tre gånger så hårt med våra (som du kallar ”misslyckanden”) mot vad du eller andra med ”normalstörda” barn har. Och om du tycker att det bara är att säga ifrån kan jag tala om att dessa barn får minst 5 gånger så mycket tillrättavisningar som andra barn… Det är så lätt att ha åsikter om saker man inte vet något om… Jämförelsen med den rullstolsburna flickan Lisa är i allra högsta grad relevant eftersom det så tydligt beskriver det faktum hur det ses på neuropsykiatriska vs. andra funktionshinder/nedsättningar!

Jenny
Jenny
Reply to  Cecilia
8 years ago

Håller helt med dig! Kunde inte sagt det bättre själv.

sanna
sanna
8 years ago

Bra skrivet! Problemet kanske istället ligger i att det saknas resurser i skolan. För stora grupper orsakar stress för både barn och lärare. Det måste satsas pengar på att minska grupperna i skolan, så det finns mer tid att ägna till de barn som behöver extra tid och omtanke. På avdelningen där jag jobbar (förskola) har vi barn som behöver små grupper och mer tid att påbörja/avsluta aktiviteter och har därför fått resurs så vi kan göra just det. Det kan vi se har gjort stor skillnad!

Johan
Johan
Reply to  sanna
8 years ago

Håller helt med dig! Måste satsas pengar på skolan och förskolan. Det blir fler och fler barn som uppfattas som ”stökiga” eller att de har en diagnos. Kan ju ha med att göra den förändring av barngrupper som har tillkommit de senaste åren. Förr var det ca 15 barn i en klass och nu kan det vara 25. Det gör stor skillnad att minska klasserna.

kristian Faleström
kristian Faleström
8 years ago

Enligt skolans styrdokument är skolan inkluderande vilket betyder att alla barn har, oavsett diagnos, rätten att gå i skolan som vilken annan elev. Det lärarna sliter med varje dag är att ALLA ska känna sig accepterade och välkomna i skolan. Dock är detta en fin balansgång. I slutänden är det omöjligt att bedriva undervisning om en elev stör för 26-29 andra elever. ( gift med en lärare som sliter med detta varje dag)

Klara
Klara
Reply to  kristian Faleström
4 years ago

Man kan ju annars hävda det uppenbara, att det i slutändan är omöjligt att generellt bedriva undervisning för barngrupper på 26-29 barn i grundskolan. (Och på många håll i landet skulle denna gruppstorlek räknas som relativt liten). Gruppstorleken innebär att en orimligt stor andel barn inte får drägliga förutsättningar att delta och tillgodogöra sig under visningen.

Klara
Klara
Reply to  Klara
4 years ago

Det innebär i förlängningen att själva undervisningens utformning med stora barngrupper blir diskriminerande och en fråga om bristande tillgänglighet bland annat för barn med funktionsnedsättning inom npf.

Malin
8 years ago

Nä då får vi väl stå med händerna i sidorna och låta Pelle fila vidare på bänken så resterande 24 (?) elever i klassrummet inte heller klarar matteprovet. Att störa ordningen innebär inte per automatik en bokstavs-kombination, det finns barn som är ouppfostrade och då tyvärr respektlösa och i brist på föräldraransvar hemifrån måste lärare få något verktyg att ta till så det blir lugn i klassrummet för alla elevers skull. Särskilt de med bokstavskombinationer.
Enligt Skolverket får elever inte störa ordningen för andra elever i klassrummet och då läraren bett eleven muntligt att lämna klassrummet utan gehör och eleven då fortsätter med det störande momentet, så anser jag att läraren gjorde det som var nödvändigt. Utan att veta närmre utgår jag från att läraren känner sin elev och vet om eventuella diagnoser eller om det här beteendet beror på andra faktorer.

Karin
Karin
Reply to  Malin
8 years ago

Det måste ju finnas andra sätt att lösa den här typen av situation än de två ytterligheter du beskriver, inte göra något eller använda våld? Känner du till lågaffektivt bemötande? Alla lärare måste ha en bred palett av olika typer av pedagogiska metoder för att kunna leva upp till skollagen, alla elever har rätt till det stöd de behöver. Och apropå föräldraansvar så var anledningen till att han inte ville lämna klassrummet att då skulle föräldrarna få reda på att han blivit utvisad. (och ja pojken i detta fall hade ADHD). Om vi lämnar det här specifika fallet så är det viktiga vilket stöd lärare får för att hantera svåra situationer. Här kommer ett utbyggt elevhälsoteam, resurser och kunskap kopplade till barn med särskilda behov in i bilden. Ser man på de rättsfall som dykt upp så har det nästan alltid varit så att huvudmannen inte gett de förutsättningar som krävs vilket lett till att en enskild lärare hamnat i en svår situation. Lärare borde få träna på att hantera svåra situationer på ett icke våldsamt sätt och få utbildning och stöd för att kunna hjälpa barn med särskilda behov. Det finns fantastiska lärare och det finns de som kanske inte egentligen borde vara lärare, precis som inom alla yrken.

John
John
Reply to  Karin
8 years ago

Fast nu står det ju faktiskt att eleven INTE hade en diagnos. Diagnosen kom först senare efter sagda tillfälle, vilket man ser om man faktiskt läser domen.

Helena
Helena
Reply to  John
8 years ago

John: tänker du att ett ben inte är brutet förrän läkaren på röntgen bekräftat det brutet? Bör det då vara ok att gå på benet tills dess?

Helene
Helene
Reply to  Helena
8 years ago

Ja Helena……det är faktiskt så att en lekman inte kan konstatera några diagnoser. Det krävs faktiskt expertis för det. Hur vill du att omvärlden ska agera enligt ditt sätt? Ska man behandla alla som om de led av cancer också eller hjärtsjukdom innan det blivit konstaterat? Lite knip kring hjärtat så ger man personen hjärtmedicin. Någon kanske är deprimerad så då delar man med sig av sina lyckopiller för att vara bussig?

Klara
Klara
Reply to  Helene
4 years ago

En annan metod som annars aldrig slår fel är att förutsätta att barnet gör så gott hen kan. Som Bo Hejlskov Elvén brukar säga: Vi vet inte om det stämmer att alla barn gör så gott de kan, men vi vet att det är effektivt att agera utifrån det.

Så förväntar vi oss att professionella agerar i kontakt med våra barn. Utifrån forskning och beprövad erfarenhet, med barnens bästa för ögonen, genom att ständigt följa upp, utvärdera, förändra. Minst ett par ungar i varje klass har npf, det funkar inte att stå handfallen och rycka på axlarna inför varje klass varenda termin och skylla på dåliga föräldrar. Det är oproffessionellt. Jag skulle aldrig lämna min bil på en verkstad där personalen hade det förhållningssättet, men jag förväntas lämna mina barn där?

Maria
Maria
8 years ago

I en perfekt värld hade man gjort som du skriver, Petra. Men tyvärr är det inte möjligt i denna värld.
Låt mig förklara. För att kunna göra allt det du skrev om förebyggande ”brandskydd”, och dessutom hinna lära ut något på samma gång, det skulle kräva något av följande:
1. En übermänsklig superhjälte-människa som har 20 par ögon och kan koncentrera sig på 5000 saker samtidigt.
2. En hel hög lärare och pedagoger, så att det skulle gå max 3 elever per lärare. Då kanske denne skulle ha en chans att hinna både läsa av eleverna varje sekund, tolka alla signaler rätt, anpassa undervisningen rätt för varje elev osv.

I fall 1, så finns det tyvärr inga sådana lärare. Jag håller med om att man försöka mera att göra allt det du skrev, men om lärarna redan idag dignar under deras börda, hur kunde de dessutom utföra allt det du önskar? Lärarna är ju bara vanliga människor som oss andra, och det är ofta svårt att hinna göra det du beskriver t.o.m. med 1-2 egna barn.
Och i fall 2 så förstår alla som kan lite ekonomi att det inte finns en ringaste chans för Sverige eller något annat land att kunna genomföra detta. Inte bara för den extrema kostnaden, för var skulle man hitta så många bra pedagoger så det räcker en pedagog på vart tredje barn i skolåldern?

Tyvärr är det så att med dagens system så klarar lärarna helt enkelt inte av den enorma press de har, därför är det inte alls konstigt om någon lärare tappar fattningen som i exemplet du beskrev. Det är i mina ögon fel att ens kräva av läraren att denne ska klara av allt du beskrev när hen undervisar en hel klass.

Maria
Maria
Reply to  Petra
8 years ago

Jag håller som sagt med dig om att det vore bäst om denna din bild vore den allmänt rådande praxisen. Jag ber även om ursäkt om jag blev lite brysk.
Men jag har själv egna barn, jag har flertalet lärare i min närmaste krets, och jag har småsyskon som dagligen beskriver hur det fungerar i skolan. Jag vet därför att denna bild, hur önskvärd den än vore, är totalt omöjlig att genomföra i praktiken.
Därför anser jag att om läraren pga resursbrist i denna situation tvingas välja mellan följande: att ca 20 elever inte lär sig något alls pga en störande elev, eller att ca 20 elever kan ta till sig lärandet efter att eleven släpats ut, då väljer jag hellre det senare. Även om det var mitt barn som störde.
Att bete sig störande/ouppfostrat kan ha många orsaker, men dessa orsaker får aldrig bli en ursäkt för störande/ouppfostrat beteende.

Annika
Annika
8 years ago

Mycket bra skrivet. Jag håller också med Sanna. Det beror mycket på brist på resurser i skolan. Jag har sett ett par exempel då fler vuxna satts in i stökiga klasser. De ”jobbiga” barnen blir ofta trygga, lugna och mer glada när de känner att de får stöd och hjälp och andra eleverna och läraren får en bättre arbetsmiljö där de kan slappna av och fokusera på att lära sig. Det är för mig en gåta varför vi utsätter alla i skolan, de ”jobbiga” barnen, deras klasskamrater, lärare och andra vuxna, för en usel arbetsmiljö och personliga nederlag med i många fall bristande självkänsla som följd, när det ofta handlar om brist på vuxenstöd.

Maria
Maria
Reply to  Annika
8 years ago

Gåtan har ett enkelt svar: Pengar och brist på bra vuxenstöd.
Pengar: Samhället idag har tyvärr allt för lite pengar för den välfärd vi kräver. Om vi sätter in t.ex. 2 vuxna per klassrum, varifrån ska vi ta de lönerna (alla Sveriges klassrum * 2 * en medelhög lärarlön) ? Från pensioner, barnbidrag, studiestöd, arbetslöshetsunderstöd?
Brist på bra vuxenstöd: Om vi skulle tredubbla mängden vuxna i skolorna, varifrån skulle de tas? Det finns inte tillräckligt många vuxna som både kan och vill jobba som assistenter eller pedagoger.

Sanna
Sanna
Reply to  Maria
8 years ago

Ja jag tror inte att det är orimligt att fördela skatteresurserna annorlunda. Vi skulle kanske till och med få skatta lite mer, men vi skulle i utbyte få fler välmående barn och unga.

Annika
Annika
Reply to  Maria
8 years ago

Barn som tillåts misslyckas i skolan med låg självkänsla som följd och sjukskriven skolpersonal pga dålig arbetsmiljö kostar också mycket skattepengar. Då föredrar jag om mina skattepengar går till preventiva åtgärder istället för reaktiva.

Nils Lundgren
Nils Lundgren
Reply to  Maria
8 years ago

Det är inte brist på antalet vuxna eller resurserna, enligt experterna.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article18391147.ab

Ulrika
Ulrika
8 years ago

Hej Petra du skriver verkligen klokt och jag håller med dig i mycket av det du skriver men det är ändå något som gör mig upprörd. Om vi har en rullstolsburen flicka så är det som du skriver orimligt att kräva att hon ska gå upp för trapporna jag tycker att det borde vara lika orimligt att kräva att man som diagnosbarn ska klara att sitta tyst och stilla i ett klassrum med 30 andra elever. Om vi ska förebygga så måste dessa elever ges förutsättningar, kanske skulle det vara bättre om de har en egen liten klass med lugnare tempo och arbetssätt. Nu ska de vara med i de stora klasserna (som de inte klarar) för att det annars är kränkande. Är det inte kränkande att vara den som stör och är bråkig hela tiden, den som både elever och lärare skäller och skriker på. Jag har en 10 årig son med lättare koncentrationssvårigheter som aldrig får ro i klassrummet för att det ska tas hänsyn till diagnosbarn som hela tiden stör. Förresten så är det en hel klass som störs och får svårt att lära sig. Vad tänker du?

Henrik
Henrik
Reply to  Ulrika
8 years ago

Mycket bra svar. Ingen får ju känna sig utanför eller bli kränkt i dagens samhälle. Alla skall va i samma klassrum enligt diskrimineringslagen, för alla e vi lika? Nej det e vi inte. Låt dom som behöver extra uppmärksamhet och har särskilda behov va själva och ta det i deras takt. E det diskriminerande? Nej absolut inte. Då kan dom ta det i sin egen takt utan att störa 20 andra elever. Jag ser inte detta som nedlåtande utan som mer hjälp till dom som behöver det.
Sen tillbaka till frågan: Ja släng ut eleven om den stör lektionen och ring föräldrarna.
Jag hade uppskattat det som förälder att få det samtalet.

Åsa
Åsa
Reply to  Henrik
5 years ago

Relationen är viktig, ja. Men fick en tanke. Tänk om eleven i fråga inte orkar att upprätta mer är t.ex. två sådana relationer men klassen har 10 olika lärare…? Vilka stackars lärare (och vilket ämne för de övriga eleverna) drar då nitlotterna?
Och vi som lärare? Personligen tar det väldigt mycket energi för mig att hela tiden ”förtjäna” respekt i form av relationen med eleverna. Kan man som människa relatera med hur många som helst? Eller ska man välja bort de som ”klarar sig ändå” och kommer de då att fortsätta att klarar sig? Svar nej.
Nä jag känner mig verkligen otillräcklig (och jag är långtifrån ensam). Jag vill men orkar inte..:(

Camilla
Camilla
Reply to  Ulrika
8 years ago

Tänkte precis som du!

Läste och läste Petras text efter ett svar hur lösningen ser ut för ALLA, det enda som stod var hur vi släcker bränder!!

Lika illa som det är för den rullstolsbundna, lika illa är det för de (flertal)barn som har svårt att koncentrera sig och blir tvingade att lära för livet i ett stökigt klassrum.

DB
DB
Reply to  Ulrika
8 years ago

När jag gick i skolan kallades dessa klasser för Obs-klasser. Dålig klang och knappast värdigt en inkluderande skola.
Det du menar är att man ska plocka bort ”diagnosbarn” från den vanliga klassen och därmed utgår du från att det ALLTID är ”diagnosbarnen” som stör och att de ”normala” barnen alltid sitter som små ljus? Det låter hemskt!

Susanna
Susanna
8 years ago

Inkluderad skola fungerar inte. Att kräva att ett barn med diagnos ska fungera i vanlig klass är som att kräva att en döv ska klara skolan i vanliga. Ingen av de barnen kommer klara utbildningen. Skillnanden mellan den döva eleven och den med diagnos är att den döva inte stör men många barn med diagnoser stör och på det sättet sabbar skolan för deras klasskompisar

DB
DB
Reply to  Susanna
8 years ago

Du har en felaktig liknelse kring vad barn med diagnos klarar och inte klarar. Min son, med diagnos, är jätteduktig på matte men inte lika duktig på att skriva. Han stör ibland, precis som andra klasskompisar. Ska han inte inkluderas då?

Maria
Maria
8 years ago

Känner tacksamhet att du och din blogg finns

Carolina Mortensen
8 years ago

Tack Petra, så bra skrivet. Det tar tid att förändra, det viktiga är att ha målet i sikte och inte ge upp.

Petra
Petra
8 years ago

Tack för ett väldigt bra inlägg. Jag håller verkligen med dig och känner att du fått ut precis det jag önskar att jag själv hade skrivit.

Nils Lundgren
Nils Lundgren
8 years ago

Det finns naturligtvis barn med diagnoser som är störiga. Jag tror att det är farligt att säga att alla störiga barn borde ha en diagnos, eller att störighet och olydnad är en diagnos. Alla mins säkert från sin egen skoltid hur klassen ibland kunde sitta som ljus, ibland stöka som vilda apor beroende på vem som var lärare. Barn och vuxna beter sig olika i olika situationer. Den som är hårt hållen hemma kan leva ut i skolan. Det har inget med slapp uppfostran att göra eller brist på regler. Felet är att alla elever är inte motiverade. De förstår inte nyttan, det ser inte det intressanta, de vill inte tävla. Tristess är utspädd smärta. Skolarbetet är skittrist för många elever som inte passar mallen, inte minst för många begåvade. Att de har möjlighet att reagera mot detta är för individen rationellt och sunt. Skolan är destruktiv när den skapar skoltrötta elever. Hårdare tag och lydnad kommer inte att göra den bättre. Det är synen på kunskap, lärande, barn och själva syftet med verksamheten som inte fungerar. Det är också en fråga om med vilken rätt vi tvingar andras barn att utsättas för den förnedrande tristessen år efter år i en verksamhet som allt för ofta skapar barn med dålig självkänsla och skoltrötthet.

Karin
Karin
Reply to  Nils Lundgren
8 years ago

Helt rätt Nils!

DB
DB
Reply to  Nils Lundgren
8 years ago

Väl skrivet!
…och hör och häpna: Det är till väldigt stor del lärarnas ansvar att motivera barnen och väcka deras slumrande nyfikenhet.

Med risk för att få onda ögat tycker jag att lärare/pedagoger inte alltid tar sitt ansvar. Man skyller gärna på stökiga och omotiverade elever, diagnosbarn eller föräldrar som är för slappa med sina barn. Man har absolut för få resurser men så har det alltid varit. Jag kommer ihåg när jag gick i skolan och hur otroligt stor skillnad det var mellan kvaliteten på lärarna, där vissa lärare kunde fängsla ALLA elevers intresse och få dem att prestera storverk, och andra lärare stod där och försökte medan de ”stökiga” eleverna och fler därtill halvsov under lektionerna.
Så visst kan lärarna göra skillnad… titta gärna på den utmärkta dokumentären ’Waiting for Superman’ (http://www.imdb.com/title/tt1566648/) som belyser problematiken.

Jag har sett väldigt mycket slentrian hos läraryrket både i min egen skolhistorik samt i mina barns skolgång och för många lärare, och ickelärare, är det lättare att skylla på att eleverna är omotiverade än på lärarnas förmåga att lära ut.

Nygårds Helle Jonsson
Nygårds Helle Jonsson
8 years ago

Just det där med störande elever i klassrummet gör mig väldigt kluven. Vi hade en kille i klassen som var otroligt livlig, pratade rätt ut, störde alla andra i klassen osv, det enda sättet att lugna ner honom var att fysisk bära eller släpa ut honom ur rummet så han fick sätta sig i korridoren en stund och lugna ner sig. Det fanns ingenting annat som fungerade. Det gick inte att förutse vad som triggade honom, man märkte ingenting innan han spårade ur och det gick inte att prata med honom när han var så inne i det, det pratades givetvis med honom när han var lugnare men ja, det enda som faktiskt hjälpte var att fysiskt flytta honom från klassrummet. Det var först i högstadiet han började förändras och lugna ner sig, innan dess var det rentutsagt en pina att försöka koncentrera sig på lektionerna när han satte igång.

Carina
8 years ago

Vi glömmer en sak: lärarnas ( och alla andra vuxna! ) känslotillstånd i den givande stunden! Om läraren är trött, frustrerad, ofokuserad, forcerad, icke-närvarande osv så speglas det i barnens beteende. Det vi sänder ut får vi tillbaka. Särskilt barn med funktionsnedsättning på ”insidan” är hyperkänsliga för vad andra sänder ut och det som kommer ut ur munnen inte är i harmoni med det emotionella tillståndet – tja, då är det inre tillståndet hos den vuxna som snappas upp. M.a.o. dubbla budskap skapar förvirring och frustration.

Catherine Sonesson
Catherine Sonesson
8 years ago

Om du vore mamma till ett av de andra barnen som varje dag får sin undervisning förstörd av ett barn som inte klarar av klassrumssituationen, vad skulle du tycka då?
Inkludering är nog bra, om resurs följer med så att vi kan hantera dessa elever i klassrummet. Så ser inte verkligheten ut tyvärr. Så måste jag välja mellan 1 eller 25 andra..? Då är valet klart. Skulle mina barn bete sig på liknande sätt (barn kan ju bete sig illa utan att ha några egentliga problem annat än tonårshormoner) så varsågod och släpa ut dem.

inger
inger
8 years ago

Det är ju inte så enkelt att alla stökiga ungar i klassrummet har en diagnos.Långt därifrån! Det är respekt,tålamod och att inte veta varför man går i skolan som fattas.Vi vuxna som arbetar i skolan har mkt kunskap om de funktionshindrade eleverna.

Clint Dyning
8 years ago

Varför i hela fridens namn har man en skola där barn med diagnos sätts i samma klass som alla andra. Det är ju att be om kaos.

Och nej, ni som skriker efter mer ”resurser” till skolan, att slänga pengar på problemet hjälper inte. Det har vi gjort i decennier nu, mängden pengar till skolorna har stadigt ökat men ingen förbättring i sikte.

Nils Lundgren
Nils Lundgren
8 years ago

Respekten, ödmjukheten och tålamodet måste framför allt finnas hos de vuxna. Det finns barn som får hela sin skolgång förstörd i dysfunktionella klasser. Den som har ansvaret för att undervisningen fungerar i klassen är till sist läraren. För att läraren ska kunna ta sitta fulla ansvar så måste läraren därför själv få mandat att själv bestämma hur lektionerna ska se ut och vilka regler och villkor som gäller, annars kan det inte vara OK att lägga ansvaret på läraren. Att gå i skolan efter sjuan borde vara frivilligt. Att lära sig något är en aktiv handling. Om inte viljan finns fungerar det dåligt. Man kan leda en häst till vattnet men inte tvinga den att dricka. Det man själv väljer och själv tar ansvar för är dessutom roligare än det man måste. Ansvaret för att lära måste ligga på eleven. Alla lärare måste vilja vara lärare för att eleverna ska vilja vara elever. Lärarna måste tycka att deras ämne är det bästa som finns och att de har ett meningsfullt och roligt arbete. Inget är så oinspirerande som en skoltrött lärare. Det är skolledningens och politikernas ansvar att se till att lärarna kan och vill. Undervisningen måste kunna möta och utmana var individ på den nivå där hen är. Därför är det helt knas att dela in elever i klasser, och det efter ålder. Pedagogiken är ofta tokig. Barnen måste lära sig tidigt att ta mycket större ansvar själva för att driva sina egna projekt och få hjälp med att utveckla ett aktivt lärande. Idag passiviseras barnen, inte minst med hjälp av konforma regler och påhittade mål. Barnen blir mycket mer ambitiösa om de får vara delaktiga i sitt lärande. De måste få utlopp för sin nyfikenhet, sin energi och lust till att skapa själva, i alla ämnen. Och det måste börja med lärarna. Har inte läraren drivkraften själv så är det omöjligt för hen att inspirera barnen. Självkontroll, att tyst passivt sitta ner och koncentrera sig på något trist en längre stund, måste övas i lagoma stunder. För oövade är det väldigt svårt innan tankarna börjar fara iväg eller myrkrypningarna kommer. Särskilt om ribban är för låg eller för hög. Man kan inte heller stätta samma ribba, ha samma förväntningar på alla elever. Rödpennorna måste bort. Det måste vara tillåtet och uppmuntras att göra fel, om och om igen. Det är nämligen så man erövrar kunskaper och gör nya upptäckter. Många barn är fulla av energi, nyfikenhet, lust och kreativitet. De ingredienser som behövs för att lära och som skapar entreprenörer men som skolan idag och igår inte kan hantera. Det är illa när regler och betyg används för att sortera barn efter flummiga målsättningar, skapade av människor med snäva horisonter utan respekt för kreativa processer eller elevernas drivkrafter.

Helena
Helena
8 years ago

Jag tycker du gör en dum jämförelse. Jag kör efter devisen alla vill om de kan (till skillnad från kan om de vill som många kör) Lisa KAN inte GÅ upp för trapporna. De allra flesta elever VILL faktiskt sitta still (det finns undantag) och arbeta på lektionerna men de KAN inte på grund av olika anledningar.

Om man ger barn rätt förutsättningar kan de också göra det. (Man skulle kunna bära upp Lisa och hennes rullstol.) Det kan vara att vara i liten grupp eller att ha någon som sitter bredvid eleven hela tiden. MEN om man inte har det och har en elev i en grupp som inte KAN sitta still och vara tyst och vägrar klassrummet måste man göra något. Jag försvarar inte våld men om man har 25 andra elever i klassen som sitter och vill lära sig något men inte gör det på grund av att en elev stör. Det är inte heller OK.

Carl
Carl
8 years ago

Hur mycket vi än anpassar så kommer det uppstå situationer i klassrummen då det blir stökigt. Vi hamnar i en intressekonflikt där de skötsamma elevernas rätt till en god arbetsmiljö ställs mot de störande elevernas rätt att störa de andra utan att bli kränkta av att lärare säger ifrån. Jag vet att jag låter lite raljant, men det är faktiskt så det ser ut.

Om vi på riktigt bryr oss om de elever som har svårigheter i skolan så måste vi tänka annorlunda. Istället för att använda deras olika diagnoser som en ursäkt och lära dem att göra detsamma så måste de ges verktyg för att förstå och hantera sina svårigheter. Inkludering kan aldrig få handla om att de tysta eleverna som inte vågar säga ifrån ska acceptera att få sina rättigheter kränkta.

Vår uppgift är att rusta eleverna för ett självständigt liv. De måste kunna fungera i situationer som inte är skräddarsydda efter just deras behov. Elever med exempelvis adhd har ännu större behov av tydlighet, struktur och disciplin, att förvägra dem det är ett svek. Det visar dessutom en ganska unken människosyn, där elever med diagnoser görs helt befriade från att behöva ta ansvar för sina handlingar eftersom vi redan gett upp och ser den som förlorade. Vi måste också förstå vad t.ex. adhd är. Koncentrationssvårigheter, problem att fokusera och kontrollera sina impulser är symptom på adhd. Där krävs stödjande insatser för att skapa en fungerande miljö för de eleverna. Respektlöshet, oförskämdhet mot lärare och kamrater är dålig uppfostran, med eller utan diagnos och där krävs tydlig gränssättning och lärare som vågar säga ifrån och göra vad än det krävs för att alla elevernas rättigheter till en god arbetsmiljö ska kunna tillgodoses.

Therese
Therese
Reply to  Carl
8 years ago

Tack för den klokaste kommentaren!

Emma
Emma
Reply to  Carl
7 years ago

Tack! Bästa kommentaren.

Anette
Anette
8 years ago

Jag tycker detta är väldigt svårt. Jag är en förälder som har barn som inte har någon diagnos eller funktionsnedsättning. Mina barn vill gärna lära sig och störs verkligen av allt stök i klassrummen. Jag kanske hade sett det annorlunda om det var mitt barn som hade behov av extra stöd. Jag tycker ändå att problematiken hamnar i att alla barn ska gå i samma klass oavsett hur stora behoven är. Det hade ju varit ok om resurserna fanns men verkligheten ser ju inte ut så. I min dotters klass går det en kille med diagnos som gör att han behöver ha en extra resurs hela tiden. Trots det så skriker han rakt ut, hoppar runt och slår de andra barnen. I samma klass går även en kille som har det väldigt stökigt hemma vilket gör att han behöver mycket uppmärksamhet och stökar runt i klassrummet samtidigt som han drar med sig en annan kille i det. I klassen har det även börjat en tjej som inte kan prata svenska eller engelska och som bara får tolk 3 timmar per vecka. Den tjejen sitter av förklarliga skäl och gråter i klassrummet eftersom hon inte förstår vad läraren säger. På min dotters utvecklingssamtal får jag sedan höra att min dotter kan vara lite okoncentrerad ibland. Förutom extra resursen (som för övrigt inte har någon utbildning och som inte klarar att hantera den killen som hon är där för) så ska en lärare försöka undervisa alla dessa barn. Detta gör att min dotter hamnar ”efter” i utbildningen eftersom de som vill lära sig inte hinns med. Jag tror att alla barn oavsett behov skulle behöva hamna i olika klasser där alla känner att de kan lära sig efter sin förmåga. Det sätts väldigt mycket fokus till de barn som är stökiga och som vi borde förstå, men det blir ju till bekostnad av att mitt barn inte lär sig det som krävs och att hon har ont i magen av att gå till skolan. I en perfekt värld skulle det vara som du skriver ja, men ska en generation ”offras” innan det blir en verklighet. Kanske är jag egoistisk i mitt tänk men jag tror att som det är nu så gynnas ingen av det utan vi hamnar bara i en ond spiral. Din artikel är bra på många sätt men den upprör också på så många områden. Men som sagt, jag vet ju inte hur jag skulle känna om det var mina barn som behövde extra stöd.

Rikard
Rikard
8 years ago

Frågan om diagnos eller inte är för mig fullkomligt irrelevant. Såväl i fallet med rullstol i trappa som med störande pojke under matteprov. Jag har varit med och tränat rullstolsburna barn att ta sig upp och ner för trappor med rullstol, så det är ingen omöjlighet, även om det naturligtvis är svårare, jobbigare och långsammare om man inte kan använda sina ben.
På samma sätt är det i klassrummet om man inte kan använda sin kognitiva kapacitet för att lösa mattetal lika lätt som andra. Det är naturligtvis svårare, jobbigare och tar längre tid. Men det är inte omöjligt, om bara förutsättningarna att lyckas finns.

En tabbe vi ofta gör är att vi tror att barnen ställer till med störande beteende för att de vill störa, för att de är ouppfostrade, det är för många barn i klassen eller för att läraren är underbetald. Inget av dessa antaganden har något vetenskapligt stöd. Barn med ett matteprov framför sig jobbar med matteprovet, om de har en chans att lyckas med det.

Den här grabben hade sannolikt inte förutsättningar att lyckas med matteprovet, så han försökte istället undvika det, vilket läraren lät honom lyckas med genom att ta ut honom ut klassrummet. Lärdomen för honom och för klasskamraterna som såg på blev: ”Om du utsätts för en uppgift du inte lyckas med, så kan du undvika uppgiften genom att störa och bli utslängd”. Matteprovet var ju kört i alla fall, antingen tvingas han visa sin okunskap på provet, eller så behöver han inte visa något alls av sina bristande mattekunskaper. Skammen över att inte kunna det de andra kan, frustrationen över att han misslyckas ännu en gång, skulle kunna förklara varför han sågar med linjalen i bänken.

Den centrala frågan är ju: Varför skriver inte pojken matteprovet? Har han kanske glömt hur man räknar? Är han kanske stressad av provsituationen? Det är ju bara pojken som vet och kanske ska man i en sådan situation undersöka varför han inte kan skriva matteprovet, istället för att fokusera på hans beteende för undvikande?

Jenny
Jenny
Reply to  Petra
8 years ago

Välkommen ut i verkligheten Petra! Dum jämförelse mellan någon som kan t r ä n a s i att gå uppför trappan och en som inte har förutsättningar!

Rikard Tordön
Rikard Tordön
Reply to  Jenny
8 years ago

Inte alls dum jämförelse om man vill belysa allmänhetens attityd till olika typer av funktionsnedsättningar. Vissa har svårare att ta sig upp för en trappa och vissa har svårare att hantera stress och skam i ett klassrum. Varför känner vi mer sympati med de förra än de senare? Petra gör en helt adekvat jämförelse.

Nils Lundgren
Nils Lundgren
Reply to  Rikard
8 years ago

Bra Rikard! Det är själva mallen det är fel på. Inte ungarna, inte uppfostran, inte lärare eller föräldrar! Det är ett systemfel.

Cecilia L
Cecilia L
Reply to  Rikard
7 years ago

Håller fullständigt med dig Rikard! Hade man redan tidigare tagit reda på varför pojken ”stökade” så hade man troligtvis aldrig kommit dit hän att läraren tvingades lyfta ut eleven. Det här fallet är bara ett bevis på vuxnas misslyckande.

Cecilia
Cecilia
Reply to  Rikard
7 years ago

Tack för att även du skriver så kloka ord!

patrik
patrik
8 years ago

Det har konstaterats att det är fel på systemet. Det skulle behövas mer resurser. Att säga så här skulle vi gjort, så här ska vi undvika mm är inget svar på om läraren gjorde rätt i det läget han var i. Om det trots allt redan har börjat brinna så hjälper det inte att stå utanför och fundera på vad som skulle gjorts. Nu brinner det och man måste agera. Ska vi låta skolan brinna ner eller rädda det man kan. Vad skulle läraren ha gjort? Jag tycker domen är bra men det är inget att hurra över. Snarare är det trist att det gått så långt

Anna Schulz
Anna Schulz
8 years ago

Jag blir mörkrädd när jag ser vad Cecilia och andra skriver. Att varje dag önska att ens barn bara träffar goda människor med storsinthet och förståelse i hjärtat när man vet vad det finns för folk därute är tröttsamt och hopplöst.

Ni skulle bara veta hur barn och föräldrar kämpar. Och kämpar. Och kämpar.

Helene
Helene
8 years ago

Det är precis sådant här daltande som man läser om i denna tråden som skapar problem för dessa ”stökiga” barn. Fasta ramar och konsekvenser för sitt handlande är det som ”rätar upp” barnen. Resurser? När jag gick i skolan fanns inga extra resurser i klassrummen. Man hade EN lärare i varje ämne. Människan har väl inte ändrats så mycket evolutionärt på denna tiden att det skulle krävas så mycket mer idag för att kunna sitta still och lyssna. Jag är helt säker på att mycket av stöket i skolan hänger på dålig uppfostran och att det är mycket bekvämt för dessa kassa föräldrar att skylla på diagnoser o dyl. Dessa föräldrar har troligen själva aldrig fått lära sig hur man beter sig för de är också uppväxta i samma daltande dagiskultur som sina barn. Ett stort problem i den ”kulturen” är att man tror sig enbart ha rättigheter som individ och inga skyldigheter. Man har fullständigt glömt att man förutom att vara individ också tillhör ett kollektiv där resten av världens människor ingår och behöver visas rimlig hänsyn. Jag har jobbat länge med dessa ”stökiga” barn när de blir lite äldre (tonåringar) och då blir det helt plötsligt en fullständig överraskning för dessa individer när de inte längre kan ”regera” sin omgivning och måste lära sig de sociala koderna som de inte fått med sig hemifrån. Till alla föräldrar…..sluta skylla på en massa diagnoser och ta tag i era ungar istället. Har själv haft en dotter med ADHD, men anser inte att det finns några ursäkter för att hon skulle få uppföra sig på ett sätt som drabbade andra.

Cattastroph
8 years ago

du är så galet klok! ALLA borde läsa din blogg. Det borde vara obligatoriskläsning av den i samtliga skolor och av samtliga föräldrar!

Björn
Björn
8 years ago

Helt rätt att kasta/släpa ut ungen. Varför ska EN person ha rättighet att förstöra för ALLA andra.

Lars Sundström
Lars Sundström
8 years ago

”Den ska utveckla deras förmåga att ta ett personligt ansvar.” – Är inte det just vad han fick lära sig via att bli utkastad? Alla de andra barnen fick också en kurs i hur man tar personligt ansvar, och de kunde genomföra provet vilket de nog har rätt till i skolan. Eller har de andra eleverna ingen rätt alls? Det är nästan som att påstå att våldsverkare får fortsätta på gatorna då offret saknar kompetens att ge humor och ömsesidig respekt. Jag håller med om allt du skriver men skriv också från varje persons perspektiv; Lisa, Resa, Johan S, Nazir (som glömt hur man gör kvadrerings-regeln), Anders (som inte fick frukost), Johan B (som hatar att bli kallad Johan B och blev av med sin cykel dagen innan)…. Vem här för deras talan? Kanske de ska stämma den där killen som filade på sin bänk och hindrade att de inte får en bra utbildning. Som ”stjäl” en massa tid, skapar dålig stämning i skola och hem och är grymt energikrävande. Alla dessa ”bulldozers”, tjejer och killar, som bara skulle ta plats hela tiden med sitt gap, skrik och annan skit.

Sen skulle den där killen ha tagits om hand mycket tidigare. Han borde fått otroligt mycket mer hjälp så att inte blev sittande på skolan med en fil. Han måste ju må skitdåligt vareviga dag då resten av klassen ser ner på honom (Ty det gör de!).
Jag avundas inte de som blir lärare. Ni ska ha all heder men mest behöver ni få göra ert jobb som är att ge utbildning.

Nadia Khan
Nadia Khan
8 years ago

Jag undrar om artikelförfattaren känner till att både barn och vuxna är programmerade att testa gränser?

Cheewi
Cheewi
8 years ago

Har ungen för mycket energi för att kunna sitta still i ett klassrum, då känns det som att sänka energinivån är logiskt.

Skicka ut ungen att springa ett par varv runt skolan.

Anders Pettersson
Anders Pettersson
8 years ago

Inför föräldrakörkort i Sverige.

Marcus
Marcus
8 years ago

Det är klart att situationen är beklagansvärd, men jag tycker att din jämförelse haltar lite. I ditt exempel med rullstolen består inte den huvudsakliga delen av skolgången av ett klivande i trappor, utan det är ett undantag som självklart ska förstås, respekteras och hanteras värdigt och med respekt. Om skolgången hade bestått av mestadels trappgång hade den skolan inte varit lämplig för en rullstolsburen.

På samma sätt – om den huvudsakliga delen av skolgången består av lektionstid i en sal är den skolan inte lämplig för en elev som inte klarar den typen av aktiviteter. Framför allt inte om eleven därtill förstör skolgången för övriga elever. Lösningen är att hitta en annan undervisningsform med bibehållen kvalitet, antingen för klassen eller för den specifika eleven.

Jag tycker definitivt att läraren gjorde rätt. Vad vore alternativet?

Stefan Corbett
Stefan Corbett
8 years ago

Bara en reflektion:
Jämförelsen haltar. Den rullstolsburna flickan har ett konstaterat medicinskt problem. Det är däremot inte säkert att ett utagerande/”trotsigt” beteende är kopplat till ett psykiskt handikapp. Vissa barn är bara drabbade av föräldrar som anser att samhället genom skolan har ansvar för uppfostran av barnet, och i bland så är beteendet barnets rop på uppmärkdamhet, tex att man har en hemmiljö som är dysfunktionell.

Naturligtvis så kommer de barn som inte har specifika problem att minska sitt asociala beteende om det leder till konsekvenser.

De barn dom saknar denna förmåga bör utredas medicinskt, där (med hänsyn till aktuell ålder och rimlig mognadsgrad) antingen få medicinering för konstaterade problem, eller flyttas ur klassen till en miljö som passar hennes/hand inlärningsstil bättre, t rx mindre klass, specialpedagog osv. Det skulle både gynna den specifika eleven och klassen i övrigt.

Pamela
Pamela
7 years ago

Skolorna i Sverige har alltid varit så stökig mot vad i Finland. Hade en bekant familj som flyttade hit till Finland från Sverige och deras barn kom hem första dagen från skolan här och var helt chockade över att eleverna sitter och HÖR på läraren. I Sverige var de mest kaos i klassrummen och ”ingen hörde på”. Så skönt med ordning och reda här. Man kan fokusera och visa respekt för lärarna. Och då är ungdomar också lyckliga här, visar undersökningar. Och Sverige vill ha lärare från Finland för att de fått mycket bättre utbildning. Mycket bättre skolsystem och har bättre disciplin.

Upplever att det är så mycket daltas hit och dit i Sverige och man ska såå akta sig för allt man säger så man inte förstör barnens självkänsla och allt sånt.

Barn får nog bra självkänsla ändå fast man inte daltar. Barn ska ha tydliga gränser, veta när de gjort fel och de behöver inte sägas på nå många omvägar.

I Sverige är de nog betydligt vanligare också att unga mår dåligt och det tror jag beror mycket på uppfostran.

Förstå, respektera och lyssna på barnens känslor men de behöver inte vara en massa daltas om att ”hur kände du nu när du slog Pelle så han började blöda”.

Då ska hen veta att hen gjort fel och ta konsekvenser av det = skämmas, så det inte händer igen!

Jag har då inte börjat må dåligt över att mina föräldrar varit sträng i uppfostran. Sagt rakt ut om jag gjort nåt fel. Satt lite tvål i munnen om jag pratat dumt. Tillrättavisat mig direkt om jag varit elak mot någon. UTAN en massa annat krångel.. ”hur jag kände nu” osv. Ett barn vet vad man får inte får göra och om de ändå gör det så ska de tillrättavisa och uppfostras till väluppfostrade individer som vet hur man ska bete sig åt andra. Och de anser jag blivit och alla andra i min skola (då jag gick där). Vi visste var gränserna gick. Och vi mår så bra så ♡

PS. Vi har också fått en massa kärlek och beröm i vår uppfostran och oj vad vi har mått bra av det!

Cecilia
Cecilia
7 years ago

Blir ömsom rädd och förbannad, ömsom hoppfull och stärkt när jag läser allas kommntarer. Ni som påstår att författare inte vet vad hon talar om, bevisar bara vem som egentligen inte alls har koll. Ni som säger er veta/tycka att det är ok att handskas med elev på detta sätt är bara omedvetet inkompetenta. Petra pratar om att inte fokusera på att släcka bränder utan mera på nyfikenheten ”Hur gör vi för att det inte ska uppstå igen? Hur gör vi för att hjälpa eleven att göra rätt?
Om frågorna är för svåra så vänligen ta arbete någonstans där du inte har umgänge med barn eller människor du står i maktposition över. Vi vuxna äger alltid ansvaret. Mycket svårt men ändock!
Vi med barn som har funktionshinder av något slag, diagnostiseras eller ej, (svårigheterna finns) kämpar hela tiden för att få omgivningen att se med andra ögon, att förstå och tänka annorlunda.
Så snälla ni säg inte att ni verkligen vet vad som är rätt sätt mot elever som utmanar….var nyfiken och lägg lite ansvar i ditt eget knä!

Jessika
Jessika
7 years ago

Hej Petra,

Jag läste ditt inlägg i går och blev mycket illa berörd. Själv har jag ingen erfarenhet av neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar, men jag vet hur det är att ha en fysiskt funktionshinder. När jag var liten var jag Lisa i rullstolen.

Jag vill gärna dela med mig av vad som skulle skett med Lisa under min uppväxt. Jag skulle aldrig ha kommit till den där trappan. Jag skulle ha varit hemma i klassrummet eller fått en ”ledig” dag – trots att jag skulle velat följa med. För utflykten var ju inte anpassad för någon i rullstol, och ingen hade tänkt på att ändra utflyktsmål eller helt enkelt ställa in. Istället fick jag snällt vänta på min tur att kunna delta – om den någonsin kom.

Jag tycker det är farligt att ställa funktionsnedsättningar mot varandra, speciellt två så marginaliserade grupper. Man ska aldrig uttala sig om vad andra känner eller är med om utan erfarenhet.

Vi måste visa förståelse mot varandra, oavsett om funktionshindret är fysiskt, neuropsykiatriskt eller psykiskt. Vi måste hjälpas åt – inte slå på varandra.

Mvh
Jessika.

Jessika
Jessika
Reply to  Petra
7 years ago

Hej Petra,

Tack för ditt svar.

Framför allt reagerade jag på detta:
”Det fascinerar mig att lika mycket förståelse som finns för de begränsningar som fysiska funktionsnedsättningar innebär när det gäller barns förmågor att ”skärpa sig” och ”göra som alla andra”, lika lite förståelse tycks finnas när det gäller neuropsykiatriska och psykiska funktionsnedsättningar!”

Jag har inte upplevt att den ”förståelsen” finns – men du kanske har andra erfarenheter.

Min poäng är att man aldrig ska jämföra funktionshinder, vilket du gör i texten ovan. Och med tanke på jag upplever att du skriver mycket klokt gör det mig bedrövad att du sprider en bild om fysiska funktinoshinder som inte stämmer med verkligeheten. (Sedan finns det givetvis olika erfarenheter, alla beroende på vad man mött i livet.)

Jag vill helt enkelt uppmärksamma dig på detta – och säga att vi inte bör jämföra. Det gör ingen gott.

Mvh
Jessika.

Jessika
Jessika
Reply to  Petra
7 years ago

Nu är du inne på det som var hela min poäng. Varför jämföra funktionsnedsättningar? Vem vinner på det?

Ingen tror jag, och därför ska vi inte göra det.

Jessika
Jessika
Reply to  Petra
7 years ago

Och jag, som har egen erfarenhet av fysiskt funktionshinder kan inte förstå varför den jämförelsen är så viktig för dig.

Men där är vi uppenbarligen oense. Jag tycker du gör funktionshindrade barn en otjänst. Det står jag fortfarande fast vid.

Barn med dessa svårigheter ska inte jämföras med varandra.

Jag tror tyvärr inte vi kommer längre här. Men förhoppningsvis kan det jag delat med mig av vara något du bär mesig inför framtida inlägg.

Mvh
Jessika.

Maria
Maria
Reply to  Jessika
4 years ago

Jessika, jag har också fysiska funktionsnedsättningar och jag måste säga att jag tycker att jämförelsen Petra gör är bra. Den visar på att om man inte har funktionsförmåga att interagera med den miljö, eller den pedagogik som man förväntas kunna fungera i så är det inte individens fel att det inte fungerar, det är en otillgänglig miljö eller en otillgänglig pedagogik för den individen. För personer utan djupare funktionshinderkunskap blir det ofta inte tillräckligt tydligt om man inte visar på det uppenbart absurda. Trots en i grunden mycket tydlig bygglagstiftning avseende tillgänglighet har vi över hela landet en omfattande otillgänglighet, ofta på grund av att man inte har referenser för vilka utformningar som faktiskt fungerar och varför det är viktigt att det fungerar just så. Att göra en jämförelse där det framgår att förväntningarna blir lika felaktiga om man tror att en person med rullstol ska kunna använda en trappa som de blir om man förväntar sig att en person med underutvecklad frustrationstolerans och impulskontroll ska kunna hålla sig lugn när hen misslyckas då har man felaktiga förväntningar men för de flesta är det ganska logiskt uppenbart att en person med rullstol inte klarar att använda trappor (jag säger de flesta för i mitt yrke träffar jag på dem som inte förstått detta också) men eftersom kognitiva funktionsnedsättningar liksom t.ex. synskador som inte tvingar en att använda vit teknikkäpp, inte syns så är det mycket svårare för den som förväntar sig att en person ska kunna hålla sig lugn eller att personen ska kunna se menyn på väggen bakom disken, utan att man har fått veta vilka behov de har. Det innebär inte att man tror att synskadade har problem med frustrationstolerans eller impulskontroll.

Karin
Karin
7 years ago

Skolan är ett tvång, barnen är som slavar, tvungna till att vara på ett ställe, har inget val hur illa de än passar in eller trivs. Föräldrar är också tvungna att se till att barnen går dit. Hemskola är inte tillåtet. Tycker detta är något som behöver diskuteras mer. En del barn skulle må bättre att få lära sig på andra sätt, sitta instängd inomhus och få använda kropp och händer så lite är inte optimalt för alla. Ska skolan vara obligatorisk borde vi åtminstone se till att det fanns mer variation och sluta värdera teoretisk bok/datakunskap som finare än allt annat. Sluta sätta diagnos på de som inte passar till skolans modell av hur man ska vara och vad man ska finna intresse i, låt dem lära sig annat, i andra miljöer

Therese
Therese
7 years ago

Mycket bra skrivet och förklarat.

Skrev själv denna kommentar på ett annat stället:
”Mer kunskap till politiker, skolchefer, skolpersonal ja alla som fattar beslut kring förskola/skola och som dem som träffar dessa barn varje dag. Börja med ett bättre bemötande från alla och förstå att barnens agerande beror på något som är fel i deras omgivning och hur vi tillsammans kan försöka ändra till det bättre för att nå eleven och se deras starka sidor och få barnen att växa och känna att dem kan och är lika mycket värda som alla andra. Först då kan vi begära mer av dessa barn. Alla barn gör så gott dem kan men dem behöver rätt förutsättningar för att lyckas.”

Maria
Maria
4 years ago

Tack för en bra text! Texten tydliggör för det första ett tydligt tankefel, alldeles oavsett andra problem i skolan. Jag arbetar som vuxenutbildare och föreläser bl.a. om just funktionshinderkunskap, vilket 90 % av landets befolkning lider en skriande brist på trots att många arbetar med personer med funktionsnedsättning, och det som tydligast framkommer när jag samtalar med mina kursdeltagare är just att man har svårt för att överföra kunskap om ett område, i det här fallet att en person med en rörelsenedsättning och som använder rullstol inte kan gå i en trappa, till ett annat område, här, att samma förhållande mellan oförmåga och felaktigt ställda krav kan uppstå hos en individ med en kognitiv funktionsnedsättning. Eftersom detta ofta sker redan ganska högt upp i beslutsledet (på politisk nivå eller förvaltningsnivå) innebär det att man missar att ge skolan de redskap den, som institution, behöver för att kunna bedriva undervisning för både elever med inlärningssvårigheter och för elever utan dessa svårigheter. Ett bra exempel på detta är en nybyggd skola som sägs vara byggd för att särskilt vara anpassad för elever med npf samtidigt som skolan är byggd för 800 elever med endast en ingång och ett öppet runt trapphus som sträcker sig från bottenvåning till översta våningen. Elevantalet och den fysiska utformningen i många delar av byggnaden direkt motverkar att elever med npf ska kunna fungera i lokalerna. Om man flyttar över slutsatsen att det krävs att hela byggnaden fungerar för uppsatt mål för att målet ska vara nått till att det krävs att hela skolsystemet och läroplanen är utformad för att kunna fungera för alla elever, annars är inte målet nått, ja de ser man tydligare var problemet ligger. Vi har ett system som bygger på att alla ska in i samma skolbyggnad och samma klassrum, särskilda undervisningsgrupper är tyvärr en bristvara och finns inte alls på många skolor. Samtidigt ökar man lärarnas administrativa åtaganden och antalet barn i varje undervisningsgrupp (klass). Den ekvationen går inte ihop och det är inte konstigt att många lärare går på knäna. Det jag däremot tycker är mycket märkligt är att vi i debatt efter debatt lägger skulden på barnen. Barnen har skolplikt och kan inte välja om de ska gå till skolan eller inte. Oavsett hur barnen fungerar och oavsett hur illa skolan fungerar för barnen så har barnen skyldighet att gå dit…även om det innebär att de när de gör så kommer att störa sina klasskamrater och lärarens undervisning. Vi måste om vi vill förändra det här lägga skulden där den hör hemma och det är inte på barnen. Jag lyssnade härförleden på en av Kent Hedevågs gamla föreläsningar där han tar upp att ett av skolans problem idag är att långt fler elever än de som har eller har rätt till en diagnos har problem med att hänga med i undervisningen i dagens skola. Jag tycker att det skulle vara betydligt mer klädsamt om vi påbörjade ett förändringsarbete av skolan till en skola där elever undervisas uppdelade efter de pedagogiska behov de har, i stället för att nöja oss med att skuldbelägga elever som uppenbarligen inte, oavsett vad vi tycker, lyckas tillgodogöra sig skolan som den ser ut idag. Jag tycker inte på något sätt att det är självklart att EN lärare ska kunna undervisa över trettio elever varav flera har inlärningssvårigheter som antingen syns utåt som ”stök” eller som får eleven att i det tysta halka efter och må dåligt men så ser det ut i både skola och förskola med huvudmännens goda minne men ett dysfunktionellt system förändras inte för att man skuldbelägger dem som tydligast visar på systemets brister.

Mary
Mary
2 years ago

Hur mycket skall elever som sitter still och nöter igenom och faktiskt klarar att inte störa klassen, hur mycket skall de behöva utstå?

Är det inte bättre att dessa stökiga elever med utmaningar då istället går tillsammans separat och får extra mycket hjälp?

Skall två av trettiotvå få styra i klassen?

När är det nog?

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: