Därför finns det inga barn som överreagerar!

Vi har haft anledning att prata om sorg och saknad i vår familj på senaste tiden. I slutet av april dog min älskade mamma, barnens fantastiska mormor. Hon som var ”barnslig på ett bra sätt” och som kom ihåg hur det var att vara barn. ”Till skillnad från de flesta andra vuxna.”

Ett av dessa samtal var en riktig ögonöppnare för mig. Jag pratade med min tioåriga dotter om när och hur sorgen gör sig påmind. Samtalet lät ungefär så här (jag har självfallet låtit min dotter läsa och godkänna det här inlägget före publicering):

– Vet du mamma, jag känner mig inte ledsen hela tiden. Inte alls hela tiden. Faktiskt så blir jag mest ledsen när det händer småsaker, som att någon säger något lite taskigt till mig eller jag inte hittar min mobil eller någon tränger sig i matkön. Då blir jag ledsen. Först för det, men sedan fylls det liksom på med sorg över mormor och allt som har hänt.
– Så först är du ledsen för att du inte hittar mobilen och sedan är du ledsen över mormor?
– Ja, och sedan snurrar det runt i huvudet och så är jag bara ledsen utan att riktigt förstå varför.
– Hur är det för dig?
– Konstigt. Och jobbigt! Som att de där småsakerna är som nycklar till sorgen över mormor. Den sorgen är liksom inkapslad i mitt hjärta och jag kommer bara åt den med hjälp av andra nycklar. Problemet är att de där nycklarna låser upp sorgen utan att jag kan kontrollera det.
– Vet du, det där kan jag känna igen! I morse grät jag för att jag tappade en klick grädde på golvet, men egentligen tror jag att jag grät för att jag saknar min mamma.
– Precis!
– Det du berättar nu får mig att tänka på vuxna som jag träffar som säger att deras barn ”överreagerar” eller ”överdriver sina känslor” eller ”blir omotiverat arga eller ledsna”…
– Det finns barn som säger så också, mamma! En gång blev jag ledsen för att sandslottet vi hade byggt på i flera dagar blev förstört. Då var det en flicka som sa till mig: ”Men du, det var väl inget att bli så ledsen för. Det var ju bara ett sandslott!” Jag vet att hon ville trösta mig, men för mig var det inte bara en sandslottsbygge. Det var en lek som jag tyckte om för att jag fick gemenskap.
– Mm, jag tror att jag fattar… Tror du att det finns barn som överreagerar?
– Jag är tveksam… Nä, jag tror inte det. Det kanske ser ut så för de vuxna när ett barn blir ledset för att hon snubblade, men barnet kanske tänker: ”Åh, nu snubblade jag och Maria har retat mig så mycket idag och jag är hungrig och ikväll måste jag spela fiol…!” och så gråter barnet för allt det där.
– Det låter som att du tror att ett barns reaktioner alltid är rimliga? Men att vuxna inte alltid förstår vad det är barnet reagerar på.
– Ja, så tror jag! Fast de flesta vuxna vill inte erkänna att de inte förstår så därför säger de att barnet reagerar omotiverat istället. De fattar inte att ”Städa ditt rum!” eller ”Gå och lägg dig!” eller ”Du måste packa upp din mackalåda” är en sorts nycklar som låser upp andra känslor som finns inuti barnet.

Tack, min älskade underbara dotter! Aldrig tidigare har det varit så uppenbart för mig, som efter vårt samtal: Barn överreagerar inte, de har inga omotiverade känslor, de bryter inte ihop över småsaker! Det är bara vi vuxna som inte förstår barnens reaktioner.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
28 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Petra
Petra
8 years ago

så fint och bra förklarat!
Känner igen många barn i detta OCH mig själv. Men aldrig lyckats förstå ( och absolut inte) förklara detta så bra och tydligt!

JoLi
Reply to  Petra
8 years ago

Håller med dig 🙂 bästa förklaringen jag någonsin hört!

Susanne
8 years ago

Men åh vad sant!!

Johanna
8 years ago

Det går ju itne över som vuxen det där med nycklarna. Det blir bara så att vi blir bättre på att hålla det låst. Hanterar just nu sorgen över en vän och höll på att börja gråta för en Marianne (godiset alltså) för att jag kom och tänka på henne. Jag blir arg och ledsen över småsaker precis som barnen som beskrivs. Att vuxna inte förstår att det är samam för barn är för mig oförståbart.

Em - mitt liv på NZ
8 years ago

Så sant! Jag kan bara se till mej själv och om jag och maken hamnar i gräl om något ”obetydligt” som jag blivit arg över. Det är ju sällan den där småsaken man är som argast över, utan andra orsaker som ligger och trycker. Självklart är det samma sak för våra barn, bara det att vi vuxna tyvärr ofta glömmer bort det och ser våra barn som mer simpla än dom är. Men dom fungerar ju precis som oss! Tack för ett tänkvärt inlägg 🙂

Inger
Inger
8 years ago

Sänder er ett varmt tack, hade lämpligt nog läst detta inlägg tidigare idag då mitt barn hittade en sån nyckel under kvällen och instängd frustration och sorg kom ut, tack vare era kloka ord kunde jag hjälpa mitt barn öppna några lås och släppa ut tårar som hållits inne länge. Tack!

Anna
Anna
8 years ago

Underbart samtal du hade med din dotter.
Så enkelt och klart det kan bli när hjärtat får tala.

Tack till dig och din dotter för att ni delade med er!

Lotta Lindgren
Lotta Lindgren
8 years ago

Många kloka ord. Det är lätt att glömma bort att det ibland är droppen som får bägaren att rinna över. En fråga som man kan ställa sig är ”var går gränsen – är det okej att reagerar så att du sårar dem som finns runt omkring”? För mig finns det sådana tillfällen och över tid, gång på gång är det inte okej. Alla behöver utveckla förståelse för hur man påverkar andra genom sitt sätt att vara. Sorgen kan bero på många olika saker och på det ena eller andra sättet behöver den bearbetas.

Lotta
Lotta
Reply to  Petra
8 years ago

Ja, jag tror att jag är med dig. Ingen känsla är fel eller överdriven.

anita malmros
anita malmros
8 years ago

Såå fantastiskt tydligt och klart! Barn vet hur det är för dem, vad de känner och hur de behöver uttrycka det. Det är vi vuxna som har ansvar att jobba med oss själva, så vi i närvaro kan lyssna på barnen med empati och trygghet. Inifrån oss själva finns varandet och kärleken, viljan och den egna rösten som speglar vem vi ÄR! Ett barn, endast barnet själv vet hur det känner och behöver få empati och stöd att känna färdigt! Om vi följer och är med, återhämtar sig barnet och kan tänka nytt och hitta sig själv med nya erfarenheter och möjligheter! Därefter acceptera livet och nuet som det är i glädje och kärlek!!!

Marie Östberg
Marie Östberg
8 years ago

Intressant läsning. Stämmer verkligen. Wow, vilken verbal 10-åring! Uttrycker sig som en vuxen, jag hade själv aldrig hittat de fina beskrivningarna och orden.

Caroline
8 years ago

Vilken klok och insiktsfull dotter du har, känner så väl igenom mig i känslan att en lite sak kan få alla känslor att svämma över.

Jessica M
Jessica M
8 years ago

Åh så underbart att läsa!!!
Aldrig, aldrig, borde vi ju glömma hur det är att vara barn!
Tänk så kloka de är, precis så är det ju för oss vuxna också!!
Nu vill jag köpa din bok!!
Tusen tack från hela mitt lilla hjärta!!!

Björn
Björn
8 years ago

Hej
vilken ögon öppnare , har precis vid läggning av min 13 årige son haft ett samtal om att gråta för mycket och att det inte för mig är förståeligt.
Var en mening med att jag skulle läsa detta.
Tack alla för era tankar.

Katarina
Katarina
8 years ago

Så klokt. För mig gav det nycklar till varför jag inte kan gråta annat än under väldigt speciella omständigheter. Jag var alltför lydig som barn och slutade gråta tidigt. Och nu som vuxen så hittar inte sorgen ut. Varken den gamla sorgen som kapslades in då, eller sorgen kring saker som hänt alldeles nyligen. Som att jag inte hittar hur jag ska ta mig in eller hur den ska kunna komma ut. Men om nu nycklarna till rummet där sorgen bor är små vardagliga saker som går en emot så är det ju inte konstigt att jag aldrig kommer in i det rummet. Nycklarna kastar jag ju konstant bort eftersom jag ”inte gråter över småsaker”.
Nu förstår jag att det är just genom att tillåta gråten över småsaker som jag kan öppna till den stora sorgen. Tusen tusen tusen tack till er båda för att ni delar med av era insikter. <3

Händelsevis
8 years ago

Åh vilken bra text! Det brukar du dina texter vara men detta var något alldeles extra! Hälsa din dotter att hon redit ut både ett och annat för mig nu, som bara är en vanlig mamma som inte fattat det där med nycklarna innan. Detta ska jag dela som bara den! TACK!

Carina
8 years ago

Helt enkelt fantastiskt! Igen! Jag älskar dina texter för jag kan själv se mig i dessa situationer när jag själv var barn. Tack!

inger
inger
8 years ago

Bra skrivet!
Och jag vill gå ännu längre och skriva människor.
Önskar ett samhälle där vi tillsammans kan acceptera egna och andras känslor och få ta hand om dem i stället för att svälja och bita ihop hela tiden.
Tror att det skulle bli lite lättare att andas för oss allihopa faktiskt.

LenaLi
8 years ago

Som andra redan skrivit här:
Detsamma gäller ju vuxna. Jag avskyr kommentaren: ”Det där är väl inget att bli ledsen för!” Det enda möjliga svaret är väl ”Jo, tydligen!”…

Sen kan man ibland behöva fundera på varför man reagerade så starkt, och vid behov ta itu med det. Hittar t o m en hjärnforskares tankar kring detta:

Emotion only lasts in our bodies for about 90 seconds. After that, the physical reaction dissipates, UNLESS our cognitive brain kicks in and starts connecting our anger with past events.
Read more at: http://www.azquotes.com/quote/763693

Som alltid är det oerhört givande att samtala med barn. 🙂

supermamsen
8 years ago

Vilket fint och viktigt samtal! Tack för att du och din dotter delar med er!

Malin
8 years ago

Klokt och insiktsfullt. Barn är magiska att förklara det svåra så enkelt om vi bara tar oss tid. Tack för ett fint inlägg jag gärna delar vidare så vi blir påminda i vardagen❤️Kram Malin

Anna
Anna
8 years ago

Det här fick jag anledning att reflektera över idag. Min son menade att vi hade ”förstört hela hans liv” i samband med att vi plockade undan surfplattan.
Självklart finns det saker bakom, som jag försöker nysta i att förstå (men i grunden handlar det om att få bestämma mer själv). Och om man nystar sig fram till det egentliga problemet, så var reaktionen inte orimlig.
Och jag tänker att hans *uttryck* (att vi förstört hans liv) är ”överdrivet”. Men att hans känslor är rimliga – bara en liten utmaning för oss föräldrar att försöka förstå vad han reagerade på – egentligen.

Karin Persson Haas
8 years ago

Jag arbetar bl.a. som gruppledare på djupgående självkännedoms kurser där vi stödjer deltagarna i att möta sig själv och bl.a sin barndom. Det är en både känslosam, djup, tuff och kärleksfull process. Min erfarenhet är att de flesta barn på ett eller annat sätt känner sig missförstådda och inte sedda/hörda som den de är. Det är då vi börjar skapa försvarsmönster och beteende som skall skydda oss från smärtan det innebär när vi som barn inte blir sedda. Jag tror att vi måste inse att vi inte är kapabla till att förstå våra barn rakt genom. Utifrån tanken att liv är utveckling och att evolutionen ständigt fortgå så är våra barn längre fram i utvecklingen än vi föräldrar är. De är ett steg längre fram – hur skall vi då kunna förstå de helt och hållet. Kan vi ha det med oss så kanske vi kan börja kommunicera med barnen utifrån det perspektivet och be de att förklara för oss hur de tänker och känner istället för att utgå från att jag som förälder vet bäst. Vi må ha längre erfarenhet av att leva ett människoliv på jorden men utifrån evolutionen har våra barn kommit ett steg längre. Jag tror att odla ömsesidigt respekt för det kan vara en fin väg för att mötas.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: