Den vanligaste orsaken till att barn inte håller vad de lovat

Swisch! En snöboll flög strax ovanför mitt huvud och träffade lyktstolpen bredvid busskuren. Det var en pojke i åttaårsåldern som kastat den. Ett ögonblick såg han rätt nöjd ut med sin träff, innan hans lärare kom fram och tog ett fast tag om hans arm.

”Men Oskar! Jag har ju sagt till dig att du inte får kasta snöboll.”
Bortvänd blick.
”Du kunde ju ha träffat tanten där i huvudet!”
Jag vände mig om för att se vilken tant läraren menade och konstaterade lite harmset att jag var den enda vuxna kvinnan på hållplatsen.
Fortfarande bortvänd blick hos pojken.
”Titta på mig när jag pratar med dig!”
Pojken vände sitt ansikte mot läraren.
Läraren sänkte rösten: ”Det är farligt att kasta snöboll, Oskar, förstår du det?”
”Mm.”
”Kan vi vara överens om att du inte kastar snöboll igen?”
”Jag är jättepricksäker. Jag träffar aldrig någon människa!”
”Det kan du inte veta! Du har inte träffat någon hittills. Jag vill att vi är överens om att du inte kastar snöboll under skoltid!”
”Mm.”
”Mitt problem är att jag inte vet om jag kan lita på dig, Oskar. Vi hade ju faktiskt redan en överenskommelse om att du inte skulle kasta snöboll. Du hade lovat mig! Kan jag lita på dig den här gången?”
Pojken slet sig loss från lärarens hand, tog några snabba steg bort och skrek: ”Ja! Okej!!!”

Vad betyder det att komma överens?
Jag tror att sannolikheten är ganska stor att den här pojken kommer att kasta snöboll igen. Men det betyder inte att han bryter någon överenskommelse. För han har inte ingått någon överenskommelse! Den vanliga definitionen av att komma överens är att enas om en åsikt. Tror ni att pojken och läraren delar åsikten att det är farligt att han kastar snöboll och att han därför bör sluta med det? Är det vad hans ”okej!” betyder? Jag tvivlar. Jag tror att hans okej betyder: ”Jag ger dig det enda svaret som du kan acceptera så att jag slipper ur den här jobbiga situationen!”

Jag träffar ganska ofta vuxna som frågar hur man lär barn hålla löften och följa överenskommelser. Många vittnar om att de gör överenskommelser med barn, som sedan gång på gång bryts av barnet:

”Vi har kommit överens om att hon skall sluta spela kl. 20, men sedan sitter hon ändå kvar framför datorn nästan varje kväll.”
”Han har lovat mig att diska tre gånger i veckan och sedan blir det ändå nästan alltid bråk om det.”
”Vi har enats om en regel att man inte får äta i soffan, trots det hittar jag både godispapper och äppleskruttar på soffbordet.”

boy-709943_1280

Är ni verkligen överens?
Innan man ställer sig frågan hur man lär barn att hålla hålla löften och följa överenskommelser tycker jag att det är viktigt att stämma av om det verkligen är överenskommelser man gör med sitt barn:

”När du gjorde den här överenskommelsen med din dotter att hon skulle stänga av datorn kl. åtta varje kväll, tror du att hon kände sig fri att inte säga ja till det?”
”Men det måste väl finnas en gräns för spelandet!? Jag tycker inte att det är okej att hon spelar istället för att sova.”
”Det kan jag gott förstå. Min fråga gäller vad ditt barn tycker. Tycker hon att det är en bra idé att stänga av datorn klockan åtta?”
”Nej, det gör hon säkert inte. Det märks ju ganska tydligt.”
”Mm… Så varför tror du att hon ändå gick med på överenskommelsen?”
”Äh… Kanske för att hon vet att hon borde stänga av datorn? Eller … kanske för att hon kände sig tvungen? Jag vet faktiskt inte.”

Självklart kan det vara så att barnet faktiskt är överens med den vuxne. Men det kan också finnas en mängd andra anledningar till att ett barn säger det som den vuxne vill höra. Här är några förslag på sådana, andra anledningar:

Barnet vill
undvika den vuxnes ilska eller missnöje
undvika hårda ord
undvika dåligt samvete
undvika att känna sig som en dålig människa
undvika straff/undvika att gå miste om en belöning

Allt det ovan listade kan vara mycket effektivt när det gäller att förmå barnet att uttrycka enighet med den vuxne. Problemet är att när det väl kommer till kritan och barnet skall leva upp till det hon sagt är den inre motivationen inte med nödvändighet så stor. Det inre samtalet är fullt av ursäkter till varför det är okej att hoppa av: ”Jag sa bara så för att fröken var så arg”, ”Han tvingade mig att lova”, ”Jag lovade bara för att jag inte skulle få någon glass annars”.

En Volvo blir inte en Ferrari bara för att man säger att den är det …
… och ett krav blir inte en överenskommelse bara för att man säger så. Om den vuxne inte kan acceptera att barnet säger nej till den föreslagna överenskommelsen så är det heller ingen överenskommelse. Det är en situation där den vuxne använder sin makt för att förmå barnet att säga vissa ord. När barnet sedan avstår från att hålla ord är inte frågan som passar bäst: ”Hur får jag mitt barn att hålla överenskommelsen?” Den mer ärliga frågan är: Hur får jag mitt barn att lyda mig?” Svaret på den frågan är enkelt: Genom att hota, straffa, muta, skuld- och skambelägga barnet. Det finns inga andra ”mjuka” eller ”snälla” metoder för att få barn att göra som vuxna kräver.

Låter dessa metoder inte tilltalande? Då tror jag målet behöver omvärderas. Kanske sikta på samarbete och överenskommelser – i ordets sanna bemärkelse – istället? Hur man når det målet? Mig veterligen finns inga snabba lösningar eller enkla knep för det. Istället handlar det om ett ständigt pågående relationsarbete , ett fokus på ömsesidighet och förhållandet mellan barn och vuxen – snarare än en ensidig upptagenhet av att justera barnet.

Varför ställer vuxna frågor till barn när det inte är villiga att acceptera barnets svar?
”Jag frågade min dotter varför hon hade sagt att hon skulle stänga av datorn klockan åtta, när hon uppenbarligen inte alls var överens med mig om det.” Mamman som jag nämnde tidigare kom tillbaka vid följande kurstillfälle och berättade. ”Hon sa att hon hade sagt det bara för att hon visste att jag skulle skälla på henne annars. Och vet du, (mamman vände sig till mig) hon skickade med en fråga till ’den där fröken på kursen för föräldrar’. Hon tyckte att jag prata med dig om varför vuxna ställer frågor till barn när de inte är villiga att acceptera barnets svar?”

Jag tycker att det var en osedvanligt spännande fråga och nu är jag nyfiken på era svar på den! Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på detta.

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?
Gränser med respekt (artikelserie)

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (16)

  • Avatar

    Helena

    |

    Jag förstår hur du menar, men jag är ändå nyfiken på hur du tycker att läraren skulle gjort och sagt istället? Det skulle vara jätteintressant att få höra vad du hade sagt till pojken om du var läraren. Med vänlig hälsning, Helena

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag gissar att du menar vad man skulle ha sagt om man var förälder till barnet som inte vill stänga av datorn? Det beror på vad man vill uppnå! För egen del är jag intresserad av att hitta lösningar som funkar för alla inblandade så jag hade förmodligen berättat om vad som var viktigt för mig (att du får den sömn du behöver) och frågat vad som var viktigt för barnet som gjorde att hon var ovillig att stänga av. Sedan hade jag uttryckt att jag gärna ville prata med henne om hur vi kunde göra för att det skulle bli bra för oss både. (Kolla artikelserien jag länkar till i sist i bloggposten ovan om du blir nyfiken och vill veta mer.)

      Reply

      • Avatar

        Anna Lindeman

        |

        Hej Petra, jag gissar att Helena vill ha svar på sin fråga som är så tydlig och klar men som du undviker att besvara.Läs frågan igen!
        Tror den handlar om snöboll o inte dator om du frågar mig.
        hälsningar Anna.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Tack Anna! Du har så klart rätt. Var inne i mina egna tankar när jag svarade Helena. Jag har skrivit ännu ett svar i anslutning till hennes kommentar nu.

        Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Helena, såg Annas kommentar här nedan och inser att du förstås frågade om snöbollen. Jag var i tanken helt inne i det sista jag skrivit, om datorn. Sorry!

      Jag tänker så här: Det viktigaste för att undvika en situation som den med snöbollen på hållplatsen är vad som händer innan den. Den här läraren har uppenbarligen vetskap om att Oskar brukar kasta snöboll. Så jag tänker att hon i ett lugnt sammanhang kan ta ett snack med Oskar:
      – Jag har sett att du ofta kastar snöboll och jag gissar att du gillar att göra det?
      – Jag har sett att du så gott som alltid träffar ditt mål och jag antar att du har övat massor?
      – Jag känner mig ändå lite orolig när du kastar på platsen X och Y eftersom jag tänker på vad som skulle hända om någon fick en snöboll i huvudet (eller vad det nu är läraren oroar sig för). Även om du är pricksäker så KAN det ju hända att du råkar kasta snett eller att någon som inte ser att du kastar springer i din väg. Vad tänker du om det?
      – Har du något förslag på hur vi kan lösa det här så att det blir säkert för de som är omkring dig också?/Mitt förslag är att vi gör så att…. Vad tänker du om det?

      Nyckeln till samarbete är dialog, ärlighet och respekt. Utifrån det så tror jag Oskar och fröken har möjlighet att komma till en ömsesidigt accepterad överenskommelse. OM den sedan överträds så kan fröken påminna: – Oj, Oskar! Nu blev jag ordentligt rädd! Det så ut som om den där tanten kunde fått snöbollen i huvudet. Kommer du ihåg vår överenskommelse? Jag skulle känna mig så mycket lugnare om du håller dig till den. Är det okej för dig? Och lyssna på Oskars svar! Är det inte okej för honom behöver läraren förstå varför och snacka med Oskar om hur de kan göra istället.

      Om Oskar inte vill göra någon överenskommelse? Om han struntar i andras säkerhet och bara kör sitt eget race? Ja, då är det förmodligen inte snöbollskastandet som är grundproblemet. Kanske handlar det om att Oskar har behov av uppmärksamhet? Större frihet? Något helt annat? Hur som helst, då är det där som en stor del av pedagogens fokus behöver ligga, i att lösa grundproblemet.

      ”Det här tar tid och energi! Man har inte tid med detta i skolan!”
      För det första är jag inte säker på att det tar mer tid än att gång på gång påminna och bråka med Oskar om hans beteende.
      För det andra, om det nu är så att det tar för mycket tid, tid som inte finns i skolans värld. Ja, då är det kanske så att läraren måste kräva lydnad av Oskar? Men var då åtminstone ärligt, tänker jag, och kalla det för vad det är: krav på lydnad. Att kalla det för ”överenskommelse” är rent ljug.

      Reply

      • Avatar

        Helena

        |

        Tack! Jättebra, förebyggande samtal helt enkelt. 🙂 Jag tycker det är väldigt intressant och lärorikt att få exempel på bra lösningar istället för exempel på dåliga, oftast så förstår man ändå hur barnet känner sig när denne får en avhyvling. Men i bland är det väldigt svårt att faktiskt veta vad man kan säga i stället. Mvh Helena

        Reply

  • Avatar

    Lars

    |

    Jaa, du har väl redan kommit fram till detta själv i ditt resonemang.

    Vill man – som förälder – komma fram till en lösning, så måste man få barnet att känna sig delaktig. Få en diskussion, där du lyfter fram varför du vill få den här ändringen… det är ju inte för ditt bästa – utan för barnets bästa. Snöbollskastandet i storyn var ju hur mesigt som helst – men vill du att barnet ska lägga sig tidigare, så är ju det för att dom ska vara pigga i skolan t.ex.
    Du lägger fram resultaten… du berättar det lugnt och enkelt… sen så frågar du barnet om han/hon är intresserad av det resultatet, kommer du fram till ett ”ja” där – så kan du ju föreslå sätt att testa det. ”Men om du testar en hel vecka att gå och lägga dig tidigare, så kanske du märker att du inte är så trött när du ska spela fotboll på kvällen. Märker du skillnad då, så vet du ju att farsgubben inte är så dum ändå!”

    Sen så kan man ju prata om en vecka, ”har det blivit skillnad? Vad vill du själv?”
    De flesta barn (och även en hel del vuxna) gör ju tvärt emot bara för att! Om du tjatar sönder ungarna med nåt så får du dom bara att lägga locket på och ignorera, du måste få dom att inse att det här som du säger är för att dom kommer må bättre.

    Hjälpa till med saker hemma, typ plocka upp leksakerna efter sig eller nåt… vet inte då, antingen för du väl locka med nåt som dom verkligen gillar, eller ”hota” med att dom kommer tappa lekakerna. Äh, vet inte riktigt… lock funkar bättre än pock åtminstone! 😀

    Som sagt tycker jag personligen att det där med snöbollskastningen var bara fjantigt av läraren. OK att det var nära att träffa en annan, men det är väl bara att påpeka att han måste se sig för innan han kastar… ”för om du hade träffat henne med snöbollen, då hade inte jag försvarat dig när hon blir arg” 😉

    Kanske lite taskigt, men å andra sidan är det väl bra att han ser sig för och inte vill göra något som kan få andra att bli sura/irriterade/arga

    Det är väl de här sakerna som jag kommer på så här på rak arm.

    Reply

  • Avatar

    Nils Lundgren

    |

    Petra,
    Intressant det du skriver om, och den oärlighet som uppstår. Jag tänker att det skulle kunna vara så att vi som vuxna inte vill komma med direkta förbud, använda maktspråk, hot och sanktioner av fler skäl. Dels därför att det inte är något sympatiskt ledarskap och därför att man är rädd för att skada en relation. Det är heller inte OK att bete sig diktatoriskt eller auktoritärt i vår kultur. Vi har dessutom ofta ganska lite att sätta bakom våra hot om barnet skulle syna våra kort. Har vi inte en relation så kan vi inte använda oss av en känslomässig utpressning heller.

    Dessutom är det ju så att vi faktiskt gärna vill att barnet själv ska förstå varför ett visst beteende inte är OK. Därför börjar man med att vädja till barnets förstånd. Mycket är vunnet om man kan få barnet att både tänka och känna efter själv. Det går ju inte att hitta på förbud mot allt som inte uttryckligen inte är tillåtet.

    Det skulle kanske också kunna vara så att man faktiskt har en överenskommelse som båda parter tycker är vettig, när den görs, men som barnet bryter senare när lusten blir för stor eller olika normer kommer i konflikt. Det är väl inte konstigare än alla löften och överenskommelser som vuxna gör, både med andra och sig själva, men inte förmår att hålla. Jag tänker att det är svårare för barn att hålla ett löfte då de har kortare impulskontroll. De förstår inte konsekvenserna, alla gånger och har svårt för att förutse vad som kan eller kommer att hända. Dessutom har de ett kompistryck som kan vara väldigt starkt och som gör det ganska lätt att bryta mot en överenskommelse eller norm. Vad gör man då när överenskommelsen bryts? Skuldbeläggning och känslomässig utpressning är väl det vanliga. Och hur bra är det?

    Reply

  • Avatar

    Christer Munthe

    |

    Håll själv som vuxen allt du lovar barnet.

    Min sex år gamle brorson och jag besökte Skansen. Pojken bad mig köpa en kanin.
    Du har ju berättat att du hade två kaniner när du var liten, säger brorsonen. Jag svarade att det är ett stort ansvar att ta hand om ett djur: mat, vatten, rengöra buren, observera att kaninen mår bra, se till att inga andra djur stör kaninen.
    Föreslog att vi kan hyra en kanin eller kanske två under en vecka.
    Vi kom överens om att vi skulle sköta om kaninerna tillsammans.
    Tiden gick och jag hoppades innerligen att min brorson hade glömt hyra-kanin-löftet.
    I förrgår säger pojken: ”Jag vet att du som alltid pratar om att man ska hålla sina löften kommer att hyra en kanin.”

    Igår hämtad vi två kaniner.
    Vänligen
    Farbror Christer Munthe

    Reply

  • Avatar

    Christel

    |

    Jag tycker det är lärorikt att läsa din blogg, men jag har ibland svårt att applicera det på mina egna barn. Jag har en dotter på 5 år, som jag försöker vara så tydlig jag kan med….men jag möts av så mycket ilska och skrik så jag har börjat tappa fotfästet. Jag har börjat få kraftiga stresspåslag när hon drar igång. Ex. ikväll. Hon vill inte sluta titta på Bamse för att gå och lägga sig och lyssna på när jag läser en bok. Hon vill hellre titta klart på Bamse än att jag läser.
    Jag låter henne titta klart på Bamse och bekräftar det hon själv har sagt.
    – OK, då blir det ingen bok ikväll utan vi tittar klart på Bamse.
    Är det här något som vi är överens om?

    Cirka 5 minuter innan Bamse är klar så informerar jag bara om att snart är Bamse slut och då går vi och lägger oss.
    När Bamse slutar så kommer hennes fråga:
    – Mamma, kan du läsa bok?
    Jag svarar att ikväll så tittade vi på Bamse istället för att läsa bok.
    Hon fortsätter några gånger, i normal samtalston om att hon vill att jag ska läsa.
    Jag svarar lugnt att vi ikväll såg på Bamse istället för bok.
    Då ser man på henne att det är på gång med ett skrik snart, för hon börjar åla sig, vill inte gå till sitt rum och sen drar gnäll och skrik igång.
    Sen kan man inte prata med henne, för vad jag än säger så skriker hon
    – Läs en bok!!

    Jag vet inte längre hur jag ska agera. Min dotter är smart och jag förstår precis hur hon tänker, nu vill jag se till att få både TV och bok! Jag kan ta det, men jag kan inte ta hennes skrik längre, jag vet inte hur jag ska resonera med ett barn som skriker och som inte lyssnar på ett enkelt resonemang.

    Reply

      • Avatar

        Christel

        |

        Hej och tack för svar! Det här funkar…ibland. Men när min dotter är för trött eller hungrig så lyssnar hon inte och skriker bara rakt ut när något går emot henne. När kan man ställa krav på ett barn att det inte går att skrika rakt ut bara för man är trött /hungrig? När det händer på dagis drar hon alla blickar till sig. Hon säger själv att hon tycker det är jobbigt när andra ser hennes raseriutbrott.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Du kan ställa krav på det precis när du vill. Men vad hjälper det?! 😉 Hon väljer ju fortfarande själv om hon skall skrika eller inte. Jag tänker att du har två viktiga ledtrådar i det du skriver: trötthet och hunger. Du har möjlighet att förebygga mycket av dessa konflikter genom att agera innan hon är trött och hungrig. Om du ändå hamnar i ett läge när hon är trött och hungrig och skriker för att det inte blir någon bok så tänker jag att hon kanske kan få skrika. Vi kan inte förbjuda folk att reagera när de blir besvikna. Det vi kan göra som förmodligen minskar barnens frustration är att avstå från att klandra och kritisera dem för att de känner som de gör. Beklaga att det inte blev som hon ville just ikväll, uttryck att du förstår att hon blir besviken och lämna platsen: ge utrymme för reaktion. Känslor som tillåts komma till uttryck behöver sällan explodera. Är min erfarenhet.

        Reply

  • Avatar

    Tina

    |

    Kort och gott. Ställ ingen fråga om svaret redan är givet och det inte finns en valfrihet eller alternativ.

    Reply

  • Avatar

    Anders

    |

    Ett mycket intressant inlägg! Och jag är helt inne på din linje att, så långt det är möjligt, resonera MED snarare än beordra barn. Jag har dock några invändningar som jag gärna skulle höra dig resonera kring…
    Överenskommelser måste vara förstådda och accepterade av båda parter. Det gäller ju även mellan vuxna. Men det finns ju väsentliga skillnader mellan barn och vuxna, som är av betydelse för överenskommelser om olika regler. Barn har av naturliga skäl både en mer begränsad erfarenhet och en lägre förmåga att kunna föreställa sig konsekvenser av olika handlingar. Om man ska ”komma överens” om hur ofta man ska få äta godis, hur sent man ska få vara uppe om kvällarna etc. så skulle nog rätt många 5-åringar föreslå ”varje dag” och ”tills jag blir trött”. Men den vuxne vet att det inte är hållbart i längden. Hur hittar man en kompromiss/gemensamt alternativ, när man har så olika förutsättningar att hitta rimliga och i längden hållbara sådana? För att utgå från dina exempel:
    – snöbollskastaren kan ha överskattat sin förmåga, och även om han inte träffat någon människa hittills så kan det ju bero på att alla andra tvingas hålla sig ur vägen, eller att han helt enkelt haft tur. MÅnga som kör för fort har aldrig kört på en annan människa, men vi har ändå hastighetsbegränsningar.
    – barnet som inte vill stänga av datorn: är barnet fullt kapabelt att se sambandet mellan att sitta uppe för länge, och att vara för trött för att kunna koncentrera sig ordentligt på något dagen därpå? Om barnet och föräldern inte kommer överens – är det då barnets förslag som ska gälla?
    Det är rätt vanligt att människor (t.ex. lärare) säger ”Ska vi…” istället för ”Nu ska vi…”. Man formulerar instruktioner som frågor för att mildra dem, ofta för att man är rädd att uppfattas som auktoritär. Strikt taget är det ju oärligt att ställa en fråga när man egentligen vill beordra, som du skriver om. Men det betyder ju inte med nödvändighet att man inte får ge instruktioner, eller order. Det finns många sammanhang där det är lämpligt att den som är mer kunnig och erfaren faktiskt bestämmer. Det tillämpar vi ju på en mängd olika områden i vårt samhälle. Är det verkligen alltid rätt väg att gå att förhandla fram ett gemensamt alternativ? Bör man inte snarare acceptera att människor kan vara olika kvalificerade att bedöma situationen? För att tala konkret i det här sammanhanget: är inte läraren och föräldern i dina exempel ändå mer kvalificerade att avgöra vad som är bäst för barnet?
    Jag menar nu självfallet inte att man inte ska LYSSNA på barnet, heller inte att den vuxne alltid har rätt. Men barn och vuxna har olika förmåga inte bara att finna rimliga lösningar, utan också att kunna efterleva dem. Utöver skillnader i erfarenhet och kognitiv förmåga finns det rent fysiologiska aspekter att överväga. Hjärnan mognar i praktiken bakifrån, vilket bl.a. innebär att impulskontrollen vid affekt utvecklas senare än förmåga till rationellt tänkande. Impulskontrollen är inte fullt utvecklad förrän i 20-årsåldern, eller senare. Det är en delförklaring till varför tonåringar kan uttrycka en stark övertygelse och ambition om att använda preventivmedel när man diskuterar detta med dem, men sedan helt strunta i detta när de väl fylls av känslor i en intim situation. De främre delarna av hjärnan, där ”överjaget” sitter, är helt enkelt inte tillräckligt utvecklat för att kunna lägga band på känsloimpulserna när de väl aktiveras. Så när en 5-åring inte gör vad man ”kommit överens om” kan det ju helt enkelt bero på att hen VAR överens med den vuxne när överenskommelsen gjordes, men är oförmögen att efterleva överenskommelsen när situationer fyllda av frestelser uppstår. Det är en sak att lova att inte äta godis annat än på lördagar, en annan sak att motstå en framsträckt godispåse på tisdagen… och man kan i princip vara helt överens med mamma och pappa om att man inte ska sitta vid datorn till långt in på natten, men helt ändra uppfattning när man är mitt inne i datorspelet när klockan slår läggdags.
    Så – jag vill hålla med dig, men förhoppningen om väl genomförda förhandlingar som grund för förändrat beteende känns en smula idealiserad.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag är enig med dig. Ibland är det helt enkelt så att den vuxne behöver och bör bestämma. Och då tycker jag att vi skall kalla det just det. ”Nu bestämmer jag att …” Inte låtsas som att vi gör en överenskommelse med barnet.

      Reply

Lämna en kommentar