Morgonstress i barnfamiljen. Orsaker och lösningar!

nutcracker-442947_640
Det går fort. Plötsligt känns de lata och fria dagarna som ett avlägset minne. Över en natt skall vi ställa om till rutiner, tidspassning och planering. Vänja oss vid att säga hej då varje morgon. För många är allt det här liktydigt med stress. Värst är den under den där morgontimmen: Inget bröd i skafferiet?! Borsta tänder. Packa väskan. Hur var det med extrakläder på hyllan? Behövs gummistövlar idag? Just sjutton! Det var visst någon lapp som skulle fyllas i!? För dig som behöver lite hjälp att styra upp mornarna kommer här en ”felsökningsguide” med tillhörande tips.

1. För lite tid?
-> Lägg fram kläder och duka frukostbordet kvällen innan. Ställ klockan tidigare (förstås!).

2. För mycket tid? Ja, så kan det faktiskt vara. Problemet är att barnet hinner komma igång med egen lek och inte alls vill bli avbruten.
-> Kolla igenom hur mycket tid saker och ting tar på morgonen och planera efter det. Gå upp före barnet och väck barnet när du är färdig med ditt och kan ha fokus på ditt barn.

3. För dålig planering/bristande fokus? Jag pratar om de där tillfällena när du fastnar i en tidningsartikel/på facebook/i klädval, sedan tittar på klockan, blir stressad och skäller på ungarna….
-> Behåll fokus. Ta ansvar om det är du som är sen. Skäll inte på barnet!

4. Kontaktlängtande barn? Barnet behöver ett möte, samtal och närhet på morgonen efter att ha sovit hela natten (och ”varit ifrån” sina föräldrar). Om föräldrarna inte bjuder in till det på ett positivt sätt kan det hända att barnen tar till egna ”knep” som de lärt sig funkar ganska bra i jakten på kontakt (klär på sig långsamt, petar med maten, gömmer sig när föräldern ropar).
-> Planera in tid för samtal, samvaro och närhet. Sitt på sängkanten och prata en stund. Ät gemensam frukost. Mys i soffan.

5. För mycket tjat. För lite tillit. För lite ansvarsöverlämning? Samarbete kommer ur en upplevelse av gemenskap och tilltro till varandra. När föräldern hela tiden tjatar och påminner (ffa lite större barn) tappar barnet lusten att samarbeta och blir istället motvillig.
-> Lämna över ansvar till barnet och backa. Låt om möjligt barnet ta konsekvenserna av att komma för sent (utan kommentarer som ”Vad var det jag sa!”)

6. Orealistiska förväntningar? En del föräldrar tycks tro att barnen är i ”stand by-läge” på morgonen. Att de påklädda, tandborstade och klara bara sitter och pysslar med sina prylar i väntan på förälderns rop från hallen: ”Okej, nu är det dags att gå!”. Så är det förstås inte! Det barnen gör är viktigt för dem.
-> Acceptera att barn också behöver ställtid och förvarna om att det är dags att gå.

7. Oärliga/ogiltiga argument? ”Nu måste vi gå annars kommer vi för sent till dagis.” Handen på hjärtat: Är det sant? Är det för att barnet skall hinna i tid till förskolan som du vill komma ut genom dörren? Och är det ens viktigt för barnet att komma i tid eller är det kanske viktigare för henne att få pyssla klart med det hon håller på med?
-> Var ärlig! ”Jag är mån om att vi går nu så att jag hinner i tid till jobbet. Det är viktigt för mig att vara där halv nio eftersom jag har lovat mina arbetskompisar att vara det.”

8. Dåliga instruktioner? Vad säger du egentligen till ditt barn? Det finns tre typer av instruktioner som är svåra för barn:
Otydliga instruktioner: ”Sätt fart nu!” (Med vadå?) ”Gör det du skall!” (Och vad är det jag skall?)
För långa instruktioner: ”Nu vill jag att du borstar tänderna, sedan går du in på ditt rum och bäddar sängen, sätter på dig byxor, tröja och strumpor, sedan tar du din väska och kommer.”
Nekade instruktioner: ” Ta inte på dig en kjol!” (Vad vill du att barnet skall ta på sig?) ”Sluta genast springa runt!” (Är det okej om barnet hoppar?)
-> Tänk på att ge tydliga och görbara instruktioner.

—-

STORPOCKET

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (28)

  • Avatar

    inger

    |

    En annan orsak. Vi är inte gjorda för det här klocklivet rutinerna och planerandet alls tror jag. Lars Berg har skrivt flera böcker om att vi är gjorda för att arbeta två timmar om dagen och sen umgås vänligt med varandra. Livets mening kan inte vara allt detta struktuerande planerande och rutiner bara orden gör mig deppig.De ögonblick jag minns med värme från det att barnen var små var när vi helt oförmodat tog ledigt när stressnivån var för hög. Bara vara göra vad som helst. Dagis och skola och jobb springer inte bort för oss men det gör det mänskliga och kreativa och ingen döende bryr sig om att hen då och då missade klocktiden.

    Reply

    • Avatar

      Agnetha Lyck

      |

      Jo, ‘vanliga dödliga’ blir vansinnigt förbannade om man missar klocktider på morgonen/eftermiddagen… Då nattpersonal/dagpersonal inte vill annat än att få lämna rapport och gå hem! Så ser verkligheten ut om man jobbar i vården iaf. Gör mitt bästa för att lära sonen att komma i tid eftersom det är nonchalant att tro att hans tid är viktigare än någon annans!

      Reply

  • Avatar

    Mikael

    |

    Hahaha! Sätt fart nu! Klockrent…..så otydligt. 🙂

    Reply

  • Avatar

    Dennis Lattefarsor

    |

    Bra inlägg för en föräldraledig pappa som nästa vecka på egen hand ska rådda förskoletiderna och morgonrutinerna för storebror (bonusbarnets) i familjen. Samtidigt som föräldraledigheten med lillasyster ska bli så behaglig som möjligt.

    Tack! 🙂

    Reply

  • Avatar

    Katarina

    |

    Nr 4 kan även vara e nlösning att samsova 🙂

    Reply

  • Avatar

    Fia

    |

    Morgonrutinerna har vi bra kläm på! Jag planerar också tid för oväntade händelser så att det inte blir stressigt om någon vill ha flätor, ta kick-bike, packa väskan själv (har små barn) o liknande. Däremot fungerar eftermiddagarna mindre bra. Barnen är jättetrötta, särskilt såhär i början av terminen, och de kivas hela tiden känns det som. Skulle tacksamt ta emot 8 tips för bättre eftermiddagar efter skola/dagis ?.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag skall klura på det, Fia 🙂

      Reply

    • Avatar

      Maja

      |

      Håller helt med. När man kommer hem flyger grejerna huller om buller, barnen gråter och är hungriga, rotar i skafferiet efter något snabbt (sött) att äta. Det kivas och alla törstar närhet, sömn och näring. Puuh

      Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Håller med Fia. Mornar hos oss fungerar bra åtminstone om allt andra säger är sant. Vi är uppe och nästan ute på en timme, alla har ätit frukost 2 barn och två vuxna. Men som Fia skrev, svårare med eftermiddagar…

    Reply

  • Avatar

    Cattastroph

    |

    hmmmm…. Check på varje punkt! Du beskriver mig.. AJ! Men tack!!! ❤️ ska läsa igenom inlägget ett par gånger till och följa dina kloka råd. Tusen, tusen tack för en fantastisk blogg!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    Christina

    |

    Tack för tips. Vi väntar på att bli förälder till 3 barn under 4 år. Vi kommer adoptera dessa från Taiwan.
    Jag tar gärna emot tips hur man på ett roligt sätt kan lära barnen svenska. ?
    Det kommer bli en stor omställning för oss som ”glidigt” omkring i 12 års tid bara vi två. Tur att vi inte vet vad vi ger oss in i. ? Känslan att inte räcka till är nog det jag har tänkt på mest.
    Tack för en intressant blogg. ??

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Spännande resa ni ger er ut på! Lycka till 🙂

      Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Hej Petra! Jag vill gärna rådgöra en sak med dig. Det handlar om förhållningssätt vad gäller spel. Vår underbara son är 6,5 år och i våras köpte han nytt spel på sitt Playstation, Disney infinity. Detta spel har även nästan alla hans kompisar.
    Vår son är väldigt nyfiken, härlig och omtänksam. Under sommaren har ingenting varit roligt utom att spela. Vi har bråkat massor och det har varit sura miner på stranden. Vi märkte ett beteende som vi inte förknippade med vår son. Otrevlig och sur. Vi bestämde oss för två veckor sedan att han ska ta en paus i spelandet. Allt spel, Playstation och i-paden. Det märkliga var att det inte bekom honom. Vi fick nästan känslan att han blev lättad. Han har inte någon gång under dessa två veckor frågat om att spela. De flesta av hans kompisar acceptera läget och de leker annat! ”Om du inte vill leka med mig för att jag inte får spela, då är du ingen riktig kompis. Då är du en låtsaskompis” sa min son till en kompis som tyckte vårt beslut var trist.
    Nu är min undran; hur går vi vidare?
    Vi har ju självklart begränsat tidigare men det var mycket bråk och sura miner och vår kille tyckte inget annat var kul.

    Tacksam för svar! Kram Emma

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kanske börja med att fråga honom hur han själv tycker att ni skall göra?

      Reply

      • Avatar

        Emma

        |

        Såklart har vi tänkt prata med honom om hur han själv upplevt detta och hur vi ska gå vidare. Även om vi tillsammans kommer överrens om si och så många timmars spel och vilka spel osv men om detta ändå blir problematiskt. Bör man korta ner tiden mera och anpassa spelen? Jag antar det.

        Reply

  • Avatar

    Pamela

    |

    Vadå kanske inte så viktigt för barnet att komma i tid? Ska man inte lära sitt barn kanske att man ska komma i tid till skolan.. man kan ju inte låta barnen bestämma allt, bara för att man är rädd att förstöra deras självkänsla. Det finns vissa barn som aldrig skulle få färdigt med sitt om de skulle få bestämma när man åker. Senare i livet måste man ju veta att man ska komma i tid till viktiga möten etc.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nu hänger jag inte med dig, Pamela. Vad är det jag har skrivit som du tolkar som att man inte skall lära sitt barn att det är viktigt att komma i tid?

      Reply

    • Avatar

      Anna Henriksson

      |

      Hej, balansen för känsliga barn att känna sig stressade och att få vaara kreativa kanskeär viktig för senare välbefinnade,. Att vi bara är duktiga och i tid, vem främjar det i de långa loppet. Jag tucler te x inte att skolan håller sina löften om en trygg plats för barnen att vara på tex. Det finns mycket att fundera på vad man stressar sina barn, till och för . Trots allt. i slutändan ev våra egna värderingar präglar behandlingar av situationer. Anna

      Reply

  • Avatar

    Pamela

    |

    ”Och är det ens viktigt för barnet att komma i tid eller är det kanske viktigare för henne att få pyssla klart med det hon håller på med?”

    Det var kanske detta jag tolkade lite så. Men jag tror jag hade på samma gång en händelse i bakhuvudet. Det var en flicka som gick på eftis efter förskolan och nästan varje gång då hennes mamma hämtade henne, så sa hon att hon vill inte komma hem ännu, för hon var inte klar med sin lek. Mamman som säkert försökte tänka pedagogiskt(hon var lärare) sa åt flickan: Jahaa, nåmen då gör vi så. Du kommer hem själv då sen då du är färdig. Så gick mamma hem.. och flickan for hem själv då hon hade lekt klart! (vem har ansvar då för flickan?)

    Annat var det när hennes pappa hämtade; Nej, nu åker vi hem eftersom dagen är slut och så tog han henne under armen och bar hem henne!

    Började fundera hur du skulle ha gjort i denna situation, eftersom det inte hjälpte att prata med flickan (som hennes mamma gjorde först). Ibland måste man väl ändå ta till lite mer drastiskt och visa vem som bestämmer om barnet inte lyssnar. Antar att mamman inte ville visa åt personalen att hon inte fick henne att lyda, så hon tyckte det var bäst att låta dottern bestämma själv.

    Såg sedan att du hade skrivit; -> Var ärlig! ”Jag är mån om att vi går nu så att jag hinner i tid till jobbet. Det är viktigt för mig att vara där halv nio eftersom jag har lovat mina arbetskompisar att vara det.”

    Ursäkta om jag förstod fel det du skrivit. Håller på läser din bok just nu och är redo för att börja uppfostra min fem månaders kille inom en snar framtid 🙂 Gillar boken, även om jag tror det kan vara svårt att orka tänka så pedagogiskt varje gång! 😉

    Nu handlade ju ditt inlägg om att vara i tid, men det var lite samma situation ändå.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, självklart finns det tillfällen när föräldern måste bestämma! Jag tänker ffa på när man vill skydda barnet (tex från att springa ut i gatan och bli påkörd) eller andra människors behov.

      Du tolkar mammans beteende i ditt ex som att hon inte kunde få sitt barn att lyda. En annan möjlig tolkning är att hon uppfattade att det var viktigt för dottern att få avsluta i lugn och ro och att det var helt ok för henne att dottern gick hem själv.

      Reply

  • Avatar

    Supermamsen

    |

    Tack för bra tips!
    Imorgon drar vardagen igång.
    I vår familj är vi beroende av timetimern 😉

    Reply

  • Avatar

    Katti

    |

    Något som ibland är svårt, men ack så viktigt är att få barnen i säng tillräckligt tidigt för att de ska vara utvilade dagen efter.

    Reply

  • Avatar

    Anna i stugan

    |

    Apropå tydlighet: jag bad en gång min fyraåring att inte springa runt. Han svarade ”nejdå mamma, jag springer inte runt, jag springer BARA rakt fram, det lovar jag!” Insåg då hur mycket vi vuxna säger som låter glasklart för oss, men är väldigt otydligt för barnen.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂 Underbart! Tack för den.

      Reply

  • Avatar

    Kaisa Kavat

    |

    Jag körde ny taktik i morse som funkade klockrent. Hos oss går man inte upp utan tjat o gnat. Så trött på att börja dagen på detta sätt. Innan morgonstressen hann sätta igång kröp jag upp i sängen och började läsa högt ur den spännande boken vi läser på kvällen. Tog bara några minuter att få henne att vakna till som i vanliga fall är 20-30 minuter…. Lugn mamma, lugn tös…. Så ska det vara….

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt!

      Reply

  • Avatar

    Paris

    |

    TID är det bästa vi kan ge varandra, speciellt när det gäller barn. När mitt yngsta barn var litet hade jag honom på samma förskola där jag själv jobbade (litet samhälle). Jag öppnade varannan morgon (ofta redan 5:30). Jag satte fokus på att hålla min son glad och på gott humör när jag väckte honom tidigt på morgnarna. Det vann vi mycket på och det var ju också viktigt för mig när vi väl kommit till förskolan och skulle ta emot alla de andra barnen som brukade komma tidigt.
    Ja, vad gjorde jag då för att hålla honom på bra humör; Efter att själv gjort mig iordning lite snabbt, väckte jag sonen. Jag höll honom en stund i min famn och vi småpratade lite, han fick en lätt frukost (vi skulle ju strax äta på förskolan). Jag hade packat klart allt kvällen innan, sonen fick hoppa i myskläder och overall… sen var det bara att tuta och köra till jobbet… Nu är sonen vuxen och vi har pratat om dessa morgnar ofta efteråt. Härliga, fina och bara positiva minnen! Guldstunder <3

    Reply

Lämna en kommentar