Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

kids-644265_640 (2)

Taggar:, , , , , , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (18)

  • Avatar

    Anna

    |

    Vilken bra men samtidigt nedslående text…Samtidigt så stärker dina texter åtminstone mig som förälder. Att våga lita på min förmåga. Som tur är växer man in i föräldrarollen. Man får ju övning varje dag ?

    Reply

  • Avatar

    Tove

    |

    Bra och viktig text! Jag önskar att vi kunde sudda ut orden metod och verktyg helt i den här debatten, då skulle vi kanske kunna landa i att parta om varandra på ett respektfullt sätt.

    Reply

  • Avatar

    Madeleine

    |

    Ibland behöver jag ”tolk” för att översätta det jag menar i ord och meningar som förstås! TACK för att Du var min tolk idag!

    Reply

  • Avatar

    Kattiz

    |

    Mycket bra sammanfattning på hur lätt det är att tro o ta fel på sin barnsförmågor o i sin egen roll som förälder. Mycket man lärt sig sen första barnet o anpassat o utvecklats till små syskonen. Att framför allt lita på sin magkänsla o stå upp i sitt föräldraskap. Man kan inte o bör inte heller ge efter i allt o tron att barnet blir nöjd. Du tar upp mkt konkret tex har era barn ritat på väggar? Nej vi har inga pennor liggande framme. Va inte? Nej det skulle funka med den äldsta men inte med flera år yngre syskon. De får pennor när de önskar rita men då sitter vi vid köksbordet & städar bort efteråt. Barn testar nyfiket saker även om 2,5 åringen inte rört toabotsten. Händer det plötsligt… småbarn ska vara under ens uppsikt, ansvar/frihet kommer mer ju äldre o mognare barnen blir. Att saker får ständigt påminnas är mer regel än undantag o barn glömmer ofta när lusten o nyfikenheten slår in. 🙂

    Reply

    • Avatar

      Xanthopteryx

      |

      Det räcker med att titta lite i spegeln så inser man hur lätt det är att glömma saker *ehrmhost*

      Reply

  • Avatar

    supermamsen

    |

    Superbra skrivet! Att kunna leda respektfullt med förståelse för olika tankar, önskemål och åsikter. Egentligen så självklart! Det är ju så vi vuxna försöker bemöta varandra. Det är viktigt att ha samma ”tänk” när vi bemöter våra barn.
    Tack! 🙂

    Reply

  • Avatar

    Johnna

    |

    Tack Petra!
    Detta inlägg var verkligen vad jag behövde.
    Jag har försökt jobba mycket med att bemöta mina barn med respekt och lyssna på deras åsikter, tankar och känslor. Samtidigt har jag ibland kännt att jag inte stått upp för mina gränser då jag varit så rädd för att kränka dem, jag vill så gärna säga ja och låta dom få som dom vill samtidigt känns det ibland som att komma in i Pippis hus när jag är med mina barn, dom vill måla väggarna rosa och gula, hänga i takkronor, baka pepparkakor på golvet och göra pannkakor med äggskal i. Dom är så otroligt kreativa =) och ibland kan jag känna att, även om jag lyssnar och låter dom prata om sina ideér och drömmar, det blir lite väl mycket nej nej.
    Jag ska försöka tänka igenom vad som är viktigt för mig som förälder, vilka gränser som är viktiga. Vad jag tycker är viktigt att säga nej till. För som du skriver, barn går ju mycket på lust och vad dom vill ha just nu. Jag är ju faktiskt ansvarig för mina barns välmående och att dom mår bra även om det betyder att jag kommer behöva säga nej, med respekt.
    Jag tror verkligen att jag behöver mer råg i ryggen till att våga säga nej, våga vara en ledare, även om jag kommer anses vara skittråkig och ”dumma mamma”.

    Än en gång tack för ditt inlägg och tack till alla er som skriver kommentarer, ni delar med er av så många kloka ord!

    Allt gott!
    Johnna

    Reply

  • Avatar

    agnetha

    |

    Såååå viktiga ord Petra och så välformulerat. Jag blir berörd och rörd av din text. Jag kan känna ditt engagemang i både barn och förälder och din förståelse. Vad jag är glad för att du finns, för dina kloka formuleringar och texter och för att du gör ett fantastiskt arbete med att sprida ett förhållningssätt som vi båda så starkt tror på.
    Agnetha, Active Parenting

    Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    En bra text, men jag blir arg när du föreslår att man ska börja vikthetsa med ett litet barn. Extremt skuldbeläggande och en skitdålig start på det livet. Börja vid 2, varför inte?! Uppmuntra till nyttigt ätande, det är väl bra, men att säga att ett barn kommer att bli tjockt för att det för stunden vill äta godis, det lägger grunden för en rätt tråkig framtid.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Men Jenny, läs inlägget en gång till! Jag föreslår INTE det, utan precis tvärtom.

      Reply

  • Avatar

    Kristina Renard -Hård

    |

    Jag är femtiotre och borde verkligen lärt mig att inte ta den där extra bullen ?
    Tack Petra för att du outtröttligt står på barnens sida och gör allt för att förklara för och beröra föräldrar och andra vuxna som finns nära våra barn.

    Reply

  • Avatar

    Gullan

    |

    Man ska ALDRIG använda ”tjock” som ett hot! Du lär dom då att förakta tjocka, att dom tydligen gjort något fel. Tjocka barn behöver INTE att ens kompisar ”vet” sån fördomsfull smörja! Snälla förtydliga ännu mer att det alternativet är fel, eller omformulera att utesluta utseende-shamingen!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag trodde faktiskt att det var helt uppenbart att jag inte tycker att man skall säga till barn att de kan bli tjocka. Tydligen var det inte det, så ja, jag har förtydligat texten.

      Reply

      • Avatar

        Jenny

        |

        Tack för förtydligandet! Det var inte alls tydligt från början (inte för mig iaf), därav min rätt ilskna kommentar. Tack för att du tar åt dig och kan ändra 🙂

        Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tack!!! för alla dina kloka ord!

    Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Tack för alla uppskattande kommentarer om den här texten! De värmer mycket 🙂

    Reply

  • Avatar

    elin

    |

    Det var väldigt skönt för mig att läsa detta. Vår 1,5 åring har jättesvårt att komma till ro på kvällarna. Vill leka och busa med sina föräldrar, vilket är jättehärligt, men inte precis när hon ska sova. Förut varit det mycket frustration och ilska hos oss ”hon är ju trött varför sover hon inte?!”. Nu har vi ändrat inställning, efter middagen så tar vi och helhjärtat fokuserar på lek med vår lilla. Därefter tar vi på pyjamas och nattblöja osv. Sen får hon flaska, borstar tänderna och somnar. Ibland kan vi behöva hålla fast henne lite, men det är bara för att benen och armarna inte kan slappna av.

    Reply

  • Avatar

    Martin

    |

    När jag läste texten tänkte jag på förväntningar på föräldraskapet. Det är lätt att romantisera över hur det är att vara förälder, (att barnen alltid gör som man säger, är artiga, städar rummen och aldrig bryter ihop). Sedan är barn olika, men i många fall misstänker jag att normalläget är att det blir många konflikter i familjen då många barn är irrationella, här och nu och inte har så vida perspektiv då de inte varit med om så mycket än. Men det är inte så vanligt att detta lyfts upp inför att man ska få barn, vilket kan skapa skeva förväntningar på vad det innebär att bli förälder. En vardag med många konflikter kan säkert vara jobbig att acceptera för engagerade och ambitiösa föräldrar som tycker de har gjort allt enligt skolboken. Jag tänker dock att man måste ”sänka” förväntningarna och acceptera att allt inte är perfekt och att det är det som är det normala. Man kan vara en ok förälder ändå och gör ju alltid det bästa man kan utifrån sina förutsättningar och erfarenheter. Tänker även att det är lite samma problem med parrelationer, ibland kanske man har alldeles för höga och orimliga förväntningar på sin partner. Få saker i livet är som i drömmarna helt enkelt men livet kan vara roligt, meningsfullt och superbra ändå tänker jag. Det kan ju även kännas bättre än i drömmarna även om det inte blev som man tänkt. Lycka till alla!

    Reply

Lämna en kommentar