Mobbning i skolan. Därför är Morgans mission ett Mission Impossible!

I Sverige är mellan 7 och 8 procent av alla barn och unga i skolan utsatta för mobbning. Det betyder att i snitt två elever i varje klass gång på gång blir kränkta. Just nu handlar det om ca 60 000 elever. Sedan början av 1990-talet har ingen förändring skett. Andelen mobbade barn och unga har legat konstant.

bullying-679274_640 (2)

Just nu sänds tv-programmet Morgans mission på SVT. I programmet tar sig skådespelaren Morgan Alling, tillsammans med mobbningsforskaren Björn Johansson, an en åttondeklass i en skola i Ystad. I syfte att förändra klassens mönster och strukturer låter de bland annat eleverna diskutera vad mobbning och kränkningar är, möta människor som mobbat och blivit mobbade, arbeta med klassens sammanhållning och regler.

Mot bakgrund av de synnerligen nedslående siffrorna gällande mobbning i den svenska skolan är varje initiativ att lyfta fram och komma tillrätta med kränkningar förstås lovvärt. Dessvärre tror jag att programmet vilar på felaktiga antaganden och jag tvivlar på att resultatet blir det önskade (även om vi tittare förstås kommer att få följa ett från början vackert men vacklande projekt till framgång, det tillhör programformatets dramaturgi.) På SVT:s websida säger Morgan Alling:

– Varför tillåter vi att folk beter sig illa mot folk? Vi håller inte på så som vuxna men vi tillåter att barn gör det, det är helt knäppt. Ingen jäkel skulle tillåta det.

Och vidare:

– Vår idé är väl att vi försöker bota hela systemet. Alla har ett ansvar så vi försöker även utbilda eleverna vad de kan göra, inte bara våra lärare som redan är världens bäst utbildade i detta, utan även få eleverna att bli världens mest utbildade i ämnet.

Det är här jag tror att Morgan Alling har fel. Möjligen stämmer det att svenska lärare är världens bäst utbildade när det gäller mobbning, men de kan ändå alldeles för lite. Och tvärtemot vad han påstår beter sig vuxna visst illa! Kanske inte så ofta mot varandra, men väldigt ofta mot barn!

Jag är övertygad om att vi omöjligt kan komma tillrätta med mobbning i skolan förrän vi också tittar på de vuxnas beteenden, och då menar jag inte bara hur vuxna agerar för att hantera kränkningar och mobbning mellan elever, utan också hur de själva beter sig gentemot elever. Faktum är att jag, ganska ofta när jag besöker en skola, ser vuxna som använder sig av mobbningens inneboende mekanismer i relation till eleverna, för att förmå dem att bete sig på önskat sätt. (Självklart gäller detta inte alla lärare eller alla skolor!)

Mobbning väcker rädsla och skam

Mobbning sker genom psykiska, verbala eller fysiska kränkningar och gemensamt för all mobbning är att den väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Samma två mekanismer använder vuxna i skolans värld sig ofta av för att förmå elever att ”bete sig bra”. Här är några exempel på vanliga ”pedagogiska verktyg” som jag sett och hört pedagoger använda, och som jag tror kränker barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcker rädsla och/eller skam:

Läraren sätter negativa etiketter på eleven
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!

Läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?
När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?

Läraren ger eleven skulden för sina känslor
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!
Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt och ansvar över vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.

Läraren uttrycker vad eleven borde förstå
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.
Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det!

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?

Läraren utestänger
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.

Läraren hotar
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!

Läraren mutar
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.

Läraren befaller
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!
Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!

Läraren straffar
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.

Barn gör som vuxna gör

När en elev kränker en annan elev kallar vi det mobbning. När en elev kränker en lärare kallar vi det bristande respekt. När en lärare kränker en elev kallar vi det pedagogiska metoder eller uppfostran. Men jag tror att ungarna struntar i dessa terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga kommer barn och unga att fortsätta kränka varandra.

Egentligen börjar det inte i skolan. Det börjar redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar skolan vid med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!

I programmet Morgans mission talas det om att bryta de mönster och strukturer som finns i skolan för att på så sätt motverka mobbning. Det är säkert så att den typ av arbete med elevgruppen som illustreras i programmet är viktigt och har betydelse. Och det är otillräckligt. Så länge de vuxna inte reflekterar över och förändrar hur de bemöter barn och unga tror jag att det är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra skolans mönster och strukturer.

Om jag får önska mig handlar nästa satsning från SVT om att sätta de vuxnas relationer till barn och unga i fokus. Att lyfta fram de vuxnas ansvar – inte bara för att sätta gränser när barn och unga kränker varandra – utan också som förebilder och läromästare när det gäller att skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.

Några sista förtydliganden

En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka eleverna och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna vidare här på bloggen eller kika på min bok Med känsla för barns självkänsla. Där har jag skrivit massor om hur vuxna kan ta ansvar för och skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.

Kära pedagoger och föräldrar! Låt mig avsluta med att betona att mitt syfte med att skriva den här texten inte är skuldbelägga er och berätta att ni är ”dåliga”. Jag förstår att det jag skriver kan landa som kritik och väcka både dåligt samvete och ilska. Men det är inte därför jag skriver detta. Jag skriver det för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga. Vad tror du?

Nyfiken på att gå en kurs om kommunikation och konflikthantering med barn? Läs mer här –>

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
58 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Helena Lindfors
8 years ago

Mycket bra formulerat Petra! Tack för att du vågar belysa pedagogens/lärarens/förälderns attityd och förhållningssätt till barnen. Har också hört alltför mycket ”smygkränkningar” som kommer från vuxna. Eller helt enkelt svagt ledarskap. Dessa blir en grogrund för mobbning.
”Barn gör inte som vi säger – barn gör som vi gör!”
Heja dig!
/Helena Lindfors

Martin
Martin
Reply to  Helena Lindfors
8 years ago

Vilken lysande formulering ”svagt ledarskap”. Jag tror det handlar om just det. Att det inte är illvilja som ligger bakom vuxnas kränkningar i skolan, utan behovet av kontroll och trygghet i kontakten med eleverna. Och kanske bristen på kompetens eller självförtroende.

ingrid
ingrid
8 years ago

Instämmer i dina reflexioner. Morgan Alling är skådespelare och engagerad i komplexa frågor. Mobbning och förtryck börjar redan i våra familjesystem och de fortsätter sedan på förskolan, skolan, arbetsplatser och inom andra gruppsammanhang. Det går inte att bota med att missionera och göra TV av dessa relationssvårigheter. Intentionen att förändra är självklart jättebra, men det kräver professionella – långsiktiga lösningar från välutbildade mogna pedagoger.

Kicki
Kicki
Reply to  ingrid
8 years ago

Ingrid, Morgan Alling är så mycket mer än skådespelare.
Det är som att säga att Petra är bloggare.

Frida
Frida
Reply to  ingrid
8 years ago

Det går utmärkt att utbilda människor i historia, geografik, natur, hur djur beter sig, religion. Dokumentärer görs varje dag i olika ämnen. Så även i beteendevetenskap. Och självklart tror jag Morgans program är ett utmärkt sätt att sätta fokus på hur vi beter oss mot varandra. De avsnitt jag sett tycker jag han gör det utmärkt på. Han utger sig inte för att vara expert, utan novis och med stort hjärta för att människor inte ska bli utsatta för kränkningar eller mobbning. Det tycker jag att man inte behöver vara expert för att ha. Tv-konceptet utgår ju från en novis och en expert som tillsammans ska forska kring mobbning och vad man kan göra åt det. Tillsammans med en skolklass. Man behöver inte vara professor för att förstå att det drar igång mycket stora processer runtomkring i Sverige. Jag tycker det är fantastiskt, jag blev mobbad under delar av min skoltid men jag är inte bitter, därför gillar jag idén om att ta reda på vilka strukturer som råder som tillåter mobbning att ske.

robert hulander
robert hulander
Reply to  ingrid
8 years ago

hur menar ni nu. Det är lärarna som mobbar men det är bara lärare som kan rätta till det. Här ska inte komma någon charlatan, skådespelare och tro att han kan nått.

Anita Malmros
Anita Malmros
8 years ago

Ja Petra, precis så är det! Och så himla svårt, vi vuxna är så rädda för våra egna känslor och den smärta vi bär på att vi istället håller på med barnen! Vi få stå ut med att vuxna känner skuld o allt vad sanningen kan väcka! Kommer ihåg TV-programmet ”ett fall för Louise” där familjer visade sina svårigheter. Louise Hallin visade hur det är vuxnas ansvar att skapa trygghet och fungerande relationer. Då blev det ramaskri att barnen lämnades ut! Så detta är ett så laddat ämne, vi trycker ner barnen och förminskar dem när vi inte vågar och kan gå till oss själva! Så tack för allt ditt medvetande görande! Det finns så mycket blinda fläckar och hopplöshet i oss vuxna och vi behöver hjälpa varandra att våga öppna upp och se vårt eget inre sårade barn!! Barn gör aldrig det vi säger utan det vi gör!!! Jag startar mer än gärna föräldrastöd grupper för se som vill börja utforska sig själva i en kärleksfull och bejakande miljö! Vi kan bara förändra och hela vår värld inifrån! Barnen är de bästa läromästarna och alltid mer medvetna om vår rika inre värld än vi kan ana! Låter vi dem visa oss kommer vi vuxna att hitta in till oss själva och all oändlig vishet vi från början bär med oss in i livet!!!

Maria
Maria
Reply to  Petra
8 years ago

Hej vet hur det känns då jag har varit mobbade i skolan själv när jag var barn från 4e klass till början i gymnasiet
Blir vansinnig när jag får reda på att ett batn blir mobbad

Fredrik Lindholm
Fredrik Lindholm
8 years ago

”När en lärare kränker en elev kallar vi det pedagogiska metoder eller uppfostran.” Detta motsäger jag mig starkt. De vuxna som agerar så som du beskriver kanske TROR att det är en pedagogisk metod men att ”vi” kallar det så är fel. Ännu viktigare är att dessa metoder används i första hand av föräldrar och hur föräldrar agerar har minst lika stor påverkan på barnen som vad vi lärare gör. Allt ansvar kan inte ligga på skolan.

I övrig håller jag med om att det finns en risk med ett TV-program kan få det att se ut som att det är enkelt att motverka mobbning och trakasserier. Det är väldigt viktigt, men kommer aldrig att vara enkelt.

Ninna
Ninna
8 years ago

All heder åt Morgan och hans mission MEN det är ju du Petra som borde få ett eget TV-program!

Karin
8 years ago

En annan reflektion i frågan 😉
https://nansomjag.wordpress.com/2015/10/18/forebild/

Jessica
Jessica
8 years ago

Jag tror som du. Jag tror inte att barn som omges av vuxna som respektera andra vuxna och barn, som tar deras behov och känslor på allvar (även om man inte alltid förstår eller håller med) mobbar. Det handlar om att skapa ett tillåtande klimat, skolan är förstås en stor del av det men lika mycket familjen hemma.

Maggan
Maggan
8 years ago

Tycker du har fel. Upplever inte att det är bristande kompetens eller utbildning som gör att det är så svårt att stävja mobbning i skolan. Däremot upplever jag en oförmåga att göra nånting alls, en sorts handlingsförlamning. Morgans Mission gör nåt, vilket är ett enomt steg framåt, jämfört med hur det har varit. Hur skulle du har gjort i den här klassen om du hade fått bestämma?

Kicki
Kicki
Reply to  Petra
8 years ago

Jag tycker nog att han inkluderar även lärarna. Nu har ju heller inte alla avsnitt visats ännu. Men tex senaste avsnittet handlade ju till stor del om just läraren.

Att jobba så fokuserat med en klass, med hjälp av utomstående, är nog en oerhörd möjlighet som inte många skolor har chans till. Normalt sett är det ju ofta enbart skolans personal som sköter samtalen och övningarna och olika uppgifter. Och kanske inte ens i den utsträckning som görs i programmet.

Som jag förstår det så är eleverna väl omhändertagna och får ju en otrolig massa stöttning och uppbackning.
http://www.sydsvenskan.se/asikter/ungdomarna-skildras-med-varme-och-respekt/

Du verkar litegrann ta för givet att det här ska gå åt pipan.

Här är reflektioner ett läsår senare från läraren och några elever.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=6271445

Att eleverna filmas och att det sänds på TV är något som du verkar kritisk till. Men är det inte ett bra grepp att vi får insyn i hur det går till i korridorer och klassrum och hur eleverna egentligen resonerar, där och då, på plats?
TV och deras roll att skildra och belysa och bilda oss är ju en otrolig möjlighet. Det som sker i programmet går ju inte att få fram bara genom skrivna berättelser och intervjuer gjorda flera år senare.
Här ges både elever och lärare chans att ta itu med saker som de kanske själva inte ser sin egen roll i. Och dessa strukturer man vill komma åt blir så tydliga, anser jag, i programmet.

Synd att du direkt sågar det som otillräckligt – istället för att lyfta det utifrån skillnaden det faktiskt gör. Du går direkt på det som är dåligt utan att se nyttan ett sånt här programinitiativ/projekt faktiskt gör. För både elever och lärare och som folkbildande och belysning av grundproblemet, med strukturer och möjliggörare.

Sanna
Sanna
Reply to  Petra
8 years ago

Jag håller helt med Petra här, skolan har mycket kvar att utveckla när det gäller att vara förebilder. I senaste avsnittet står en lärare inför det faktum att elever blivit upprörda över något han gjort/inte gjort. Han ställs inför ett professionellt val; att försöka se sig själv genom ett elevperspektiv och i den mån bekräfta eleven i detta ELLER att försvara sitt eget vuxenperspektiv. Han väljer det senare. Och han är en av alla lärare och vuxna som dagligen gör detta vägval eftersom det tyvärr ingår i vår kultur att underordna barnperspektivet i skarpa lägen. (Såklart finns undantag) Jag hade gärna sett fler kritiska röster höjas från lärare när de ser en kollega som inte klarar att bemöta elevernas upplevelse, men responsen är tystnad vilket är ett skrämmande tecken på att man inte reagerar på detta längre.
En professionell yrkeskår ska alltid hålla ett självkritisk förhållningssätt till sig själva och sina kollegor i syfte att utveckla sin verksamhet och lärarkåren behöver fundera varför mobbingstatistiken inte förändras.

Stella
Stella
8 years ago

Barn lär sig av oss vuxna. Det är verkligen learning by doing som gäller. Vi kan inte bara i teori lära våra barn/elever att mobbning är? Vi måste visa dem att det är fel genom att själva göra rätt. Jag är lärare och hoppas och tror att jag aldrig någonsin kränkt eller kränker mina elever. Det är också mitt och allas vårt ansvar att sätta ner foten när någon talar om en elev/talar till en elev på ett dåligt sätt. Jag är inte bara lärare, jag är mamma också. Hur vill jag att mina barn blir bemötta på förskolan/skolan? På samma sätt försöker jag bemöta mina elever som är någon annans barn. Däremot hade jag önskat att du skrev lite mer om kränkningar hemma. I din text är det lärarna som visar upp det dåliga exemplet. Som så ofta tyvärr. Återigen blir det hem vs skola vilket i den här debatten och ”missionen” inte gynnar någon alls. Vi behöver ta krafttag mot kränkningar och mobbning tillsammans. Men också ganska viktigt att som förälder tänka på att läraren har hand om en klass med många elever och alla i behov av olika saker. I den klassen finns redan någon som hemifrån lärt sig att prata illa om andra, lärt sig att slå andra då man är arg, lärt sig att vi inte kan ta emot fler flyktingar för då blir vi för många, lärt sig att inte säga ifrån när man blir orättvist behandlad, lärt sig att…ja ni förstår poängen. Alla barn kommer med ett bagage till sitt klassrum. Jag som lärare kan göra mycket men inte allt. Vad vill du att ditt barn/dina barn har i sitt bagage när de börjar skolan? Säg det inte till dem, visa dem. Prata inte illa om andras barn eller andra barns föräldrar vid middagsbordet, nämn inte att vi inte har plats för fler flyktingar nu mm mm. Det kommer även göra mitt jobb som lärare ”roligare” och ”lättare”. Så vi kan fokusera på rätt saker i skolan och må bra tillsammans medan vi gör det! Att gå i skolan ska vara kul! Och tryggt.

Maria
Maria
8 years ago

Klart det finns lärare som beter sig som du skriver ff. Men din bild känns förlegad och gammal. Alla människor i Sverige har gått i skolan och när en diskuterar skola så tar en upp sin egen skoltid. Men det har faktiskt hänt saker och vi lärare utvecklas också. Självklart gör vi fel ibland men med de exempel du ger känner jag inte igen mig eller mina kollegor i. För att vara framgångsrik som lärare idag måste vi bygga relationer med eleverna. Det funkar inte längre att bara vara auktoritär. Bestämt och tydlig, javisst men med en varm känsla och ett respektfullt bemötande bakom annars står vi oss ganska slätt mot en elevgrupp. Men däremot håller jag med dig om att vuxna inte alltid är sjyssta. Mest förvånad blir Jag på pedagoger som ger uttryck för en god elevsyn men kan kränka andra vuxna utan att blinka. Så att vi måste jobba med hur vi bemöter varandra överallt i samhället är jag helt överens med dig om.

Sara
Sara
Reply to  Maria
8 years ago

Tyvärr stämmer bilden alldeles för bra in på de flesta vuxna i mina barns skola. 🙁

Men det är bra att du nyanserar bilden, jag tror inte att det gagnar någon att vi förutsätter att skolan generellt är dålig och det är härligt med goda exempel.

Vad gäller kränkande beteende mellan vuxna så ser jag också det hela tiden, och håller helt med dig om att vi alla behöver prata mer om respektfullt bemötande!

Emma
Emma
8 years ago

Tack för ett insiktsfullt och viktigt inlägg! Jag blir nyfiken på att höra dina förslag på alternativa respektfulla uttalanden av läraren till elever i situationer du beskriver i inlägget.

Supermamsen
8 years ago

Bra text! Du är så fenomenal på att ringa in olika områden och alltid se saker ur barnperspektiv.

Jag känner mig ledsen när jag inser att jag då och då använder både det ena och det andra mer eller mindre kränkande bemötandet mot mina barn. Ibland tryter orken och det kan bli taskiga kommentarer (du är lat, du som är 10 år…. osv) eller hot (inget lördagsgodis, dataförbud…).

Självklart måste vi vuxna föregå med gott exempel. Barnen är värda lika mycket respekt som vuxna.

Tack vare din blogg jobbar jag på att bli ”en annan jag”.
Tack! ♡

Eva Sonnevi
Eva Sonnevi
8 years ago

Tyvärr tycker jag att man förenklar problemet med mobbning. Så länge vi lägger allt ansvar på
skolorna kommer vi aldrig komma åt problemet. Eleverna kommer med värderingar när de kommer till skolan, värderingar som byggs upp runt eleverna hemma, det är inte enkelt att arbeta med dessa ensam som lärare. Den dagen alla vuxna tar ett gemensamt ansvar och ser att alla vuxna runt eleverna vill hjälpas åt, då kanske vi har en möjlighet att komma någonstans. Med synen vi har i vårt individualiserade samhälle idag kommer vi komma åt problemet, där vuxna bara lägger skulden på någon annan kommer vi inte komma långt.

Petter Bragée
8 years ago

Hej Petra. Bra att debatten är igång. Och jag tycker från mitt perspektiv du har bra vinklar och åsikter. Jag ser dock inte riktigt att åsikten om de vuxnas ansvar står i motsättning till vad Morgans mission står för. Se gärna tankegångarna bakom serien på vår hemsida. Och såklart själva programmen där vi trycker på de vuxnas och hela skolans ansvar. Vi säger inte att det bara är barnen som ska bli medvetna. och jag är glad att många lärare uttryckt uppskattning för serien, att de också lär sig av den. Själv har jag helt ändrat perspektiv på mobbning. För mig handlar det inte om offer och förrävare, utan om onda mönster som de vuxna har det huvudsakliga ansvaret för att förändra. Vi säger inte att metoden att skicka in en skådespelare och en forskare på en skola är den rätta. Det är ett sätt att sätta spotlighten på ämnet. och leda till den goda debatt du är en del av. Tack igen för detta inlägg. Petter Bragée, projektledaren SVT

Helen Pihl
Helen Pihl
8 years ago

Det här är din absolut viktigaste text!!!
<3
Kan inte nog rekommendera din bok. Vi vuxna MÅSTE lära oss att kommunicera med kärlek och därmed med respekt!

Karin
Karin
8 years ago

Jag tror att du förenklar något som är mycket mer komplext. Om jag förstår dig rätt skulle man till 100% fokusera på lärarnas roll och om man kunde få dem att sluta kränka så skulle problemet vara löst. Morgans mission bygger på en dansk programserie byggd på ny dansk forskning om mobbning. I den danska originalversionen hette programmet Myginds mission. För dansk forskning om mobbning, se: exbus.dk Det är inte en parts (lärarens) ”fel” att mobbning uppstår. Mobbning kan uppstå i en klass medan en annan i samma skola (med samma lärare) inte har mobbning. Mobbning är ett stort forskningsfält och jag har inte sett en enda modern teori/forskningsresultat som har pekat ut en ”syndabock”.

Frida
Frida
Reply to  Petra
8 years ago

Och det är just därför fokus bör ligga på att lära barnen vad det är för sttukturer och mönster. Hur de låter, hur kan säga ifrån på rätt sätt, så att de vågar säga ifrån mot varandra men också mot lärarna.

Mobbning sker mot alla olika håll. Elever mobbar lärare. Lärare mobbar elever. Lärare mobbar lärare. Elever mobbar elever.

Mobbning är ett komplex ämne. Men det Morgan gör är att ta reda på vad som sker i skolan och hur ser det ut på nätet. Där lärarna INTE är.

Den sociala nätmobbningen är ett gigantiskt problem.

Det är just därför jag tycker Morgans Mission är så fantastiskt. De fokuserar inte på nån roll som är dum, varken lärare eller elever utan att sätta stopp för kränkande handlingar OAVSETT vem det är som utför handllingen. Stärk eleverna kunskap och ni kommer få se på fasiken.

Jag har själv varit utsatt och jag tycker Morgan är på helt rätt spår. Trams att fokusera på bara lärare eller bara elever eller bara skolan eller bara…

Fokus bör ligga på att ingen ska behöva bli kränkt oavseett hur det ser ut eller av vem.

Frida
Frida
8 years ago

Jag förstår att du som bloggerska finner det smart att hoppa på Morgans mission. Det är ofta en bra stratetgi att säga: Nej, det där är inte tillräckligt bra”. Men det är lite billiga poäng du gör.

Morgan motsäger inte det du säger. Han har tydligt redan i program ett så säger han att för att komma tillrätta med problemen måste man bota HELA systemet. Då innebär det att utbilda ALLA, så även eleverna . Och det är det jag tycker Morgan gör så bra. I program två fick vi ju se hur en elev just pratar om lärarens kränkning. I senaste programmet ser vi hur läraren Kent säger en kränkande kommentar som får barnen att reagera.
OM man sett alla tre programmen så förstår man att eleverna har blivit modiga, vågar säga ifrån. Varför? Troligtvis för att Morgan lär de att se strukturer och Mönster som tillåter dumma kommentarer att ske, även från utbildade lärare. Morgan har stärkt deras självkänsla så de vågar säga ifrån till en lärare och en annan lärare sa: ”Nu börjar tjejerna att säga ifrån och det är inte killarna vana vid”. Ja. Man ser vad man vill se, men jag ser att barnen gör en fantastisk utveckling. De tar tag i problemen direkt. De vågar säga ifrån. Även mot lärare.

Och du har ju rätt i att problemen är större. Men Morgan har aldrig utgett sig för att ta tag i ALLA former av mobbning. Jag tror han fokuserar på en del. Lärarna är ju redan världen mest utbildade. Det är väl dags att lära eleverna lite också.

Morgan fyller en stor funktion för oss som varit mobbade och det är att vi får upprättelse. Skolorna gör inget. Lärararna är utbildade men ändå tillåts det. Nu är det dags att lära eleverna att säga ifrån mot varandra och mot lärare och rektorer.

För mig blir det en lite ankdamm när en expert, eller bloggerska, ska få syre genom att hoppa på ett av de största tv-program som gjort för beteendevetenskapen och antimobbningen i Sverige.

Maggan
Maggan
Reply to  Petra
8 years ago

Du kallar Morgans mission för ett Mission Impossible. Kan tycka att det är ett påhopp. Blev mobbad i skolan, och det är många år sen. Tyvärr verkar inget ha förändrats i skolvärlden, trots välmenande pedagoger och likabehandlingsplaner. Ett område där jag tycker att skolvärlden har misslyckats ENORMT är att ge mobbningsoffren upprättelse och erkännande. Upplever att Morgans mission där fyller en stor funktion. Jag tycker det är bra att det sker framför kameror. Mobbare ska inte kunna gömma sig och de mobbade ska inte behöva känna att de MÅSTE gömma sig. Det sistnämnda är en känsla man tar med sig genom hela livet.

Maggan
Maggan
Reply to  Petra
8 years ago

Okay, jag fattar. Med risk för att bli språkpolis: mission på svenska och engelska är två helt olika saker. Men jag tycker det är dags att sluta TITTA på situationen och GÖRA nåt åt situationen. Hittills är det här programmet det som kommit närmast.

Sven
Sven
8 years ago

Bra artikel, tydligt nog. Ännu tydligare om du lämnat några förslag på alternativa beteenden (uttryck).

Anna
Anna
8 years ago

Hej.. jag är själv fritidsledare. Tar hand om ca 100 st ungdomar ifrån årskurs 4 -19 år.

Vi har ett problem med attityden i samhället.
Jag märker på min små 4-6an. De har ingen respekt mot nån.dessutom är det värst mellan ungdomarnamn själva..

Vi har ett stort gäng på 10-15 st som bara ska synas.höras.och bestämma.

Vi är 3st ledare. Vi hinner inte med och ha små grupper.
För då finns det 20 andra som inte får våra uppmärksamhet.

Vi känner oss så hjälplösa ibland.

Så man måste ta till de fula knepen..nu har jag sagt till dig 1-2ggr.nu får du gå hem för dagen.och komma tillbaks imon.

För att kunna ägna tid åt de andra som sköter sig..
Jag tycker inte det är fel.

Veronica
Veronica
Reply to  Anna
8 years ago

Jag förstår din poäng, arbetar själv i förskola och möter många barn med problemskapande beteenden och hamnar i situationer där jag måste lösa konflikter dagligen. Håller med dig om att det är ett samhällsproblem och att man många gånger upplever barnens bristande respekt både mot vuxna och mot varandra. Det är här vi måste reagera och inse att vi faktiskt inte kan påverka någon annan än just oss själva, vi kan inte förändra barnens beteende utan att först reflektera över vårt eget. Efter att jag läst Petras bok ”Med känsla för barns självkänsla” har jag börjat använda mig av de verktygen i mitt arbete och märker en otrolig skillnad. Du skriver att man ibland måste ta till fula knep och det är just här vi kan göra annorlunda. Genom att prata med barnen på ett annat sätt, lyssna in och försöka förstå barnets situation och reda ut varför barnet beter sig som det gör kan vi faktiskt göra skillnad. Jag börjar även märka skillnad i hur barnen bemöter varandra nu och att de tagit efter mitt sätt även när de samtalar med varandra. Även i konfliktsituationer märker jag skillnad, de anklagar inte varandra på samma sätt längre utan börjar med att beskriva sin egen upplevelse av situationen så att vi kan hjälpas åt att lösa den. Att bemöta på ett respektfullt sätt tar inte längre tid och är inte särskilt svårt men vi måste reflektera över hur för att kunna göra en förändring. Här är Petras blogg och bok viktiga kanaler för att öppna ögonen och öronen. Jag kan varmt rekommendera att fortsätta läsa här på bloggen eller hennes bok!

Lu
Lu
8 years ago

Att påstå (som Morgan Alling gör enligt citatet) att mobbing bara är något som barn ägnar sig åt är djupt orättvist mot barnen. Det är också okunnigt, vilket inte minst diskussionen kring det sk Krokom-målet, då en medarbetare tog livet av sig efter att ha blivit mobbad av chefen, visar. Att vuxna mobbar vuxna är ett problem – inte minst i arbetslivet. Mobbing är alltså något som vi människor till och från ägnar oss åt – stora som små – och ska vi kunna komma till rätta med det måste vi förstå de mekanismer som gör att det händer och kan fortsätta. Utan denna kunskap blir ack så välmenande försök att göra något åt det verkningslösa. Att mena väl räcker inte – det är resultatet som räknas – och det uteblir om man inte förstår vad det är man försöker lösa. Och i sämsta fall blir även det välmenande skadligt. Inte minst genom att det presenterar en bild av ett fenomen som inte stämmer med verkligheten och som gör att alltför många kan luta sig tillbaka och tänka att ”det där rör ju inte mig”. Jag stödjer verkligen Petras försök att lyfta blicken från barnen och ta in det större perspektivet. Precis som Petra gör genom att lägga mobbingen från barn respektive vuxna sida vid sida och visa att även om den ser olika ut har den samma effekter.

LenaLi
8 years ago

Nu förstår inte jag riktigt vad som är fel. ❓ Dina tankar om hur vuxna gör mot barn (och även mot andra vuxna) hänger jag med på.

Men inte ens Morgan tror väl att ”Morgans mission” ska lösa hela mobbningsproblemet? Ska man därför låta bli att göra programmet? Det tycker inte jag, utan jag tycker väldigt mycket om det, för jag uppfattar att man prövar ett annat grepp:

Att ungdomarna ska få lära sig att ALLA ska
1. känna igen mobbning (även subtilare) och
2. ta ansvar för att sätta stopp.
Och ta med sig den insikten ut i livet.

För båda delarna är oerhört svårt, även för vuxna.
I programmet är man mkt noga med att man inte vill peka ut ”bovarna”, utan att alla har ansvar för situationen även de som bara tittar på. Man visar hur svårt det är.
Morgan kan ta exempel från sig själv. Han hittade sin identitet, chans att göra sig gällande, som den som var ”rolig”. Därför vet han hur lätt det är att man, för att få flera skratt, blir ”för” rolig, så att det drabbar någon annan.

Jag tycker det känns som om han har möjlighet att nå ungdomarna. Det behövs givetvis experter också, men det här uppfattar jag som ett annat sätt att greppa problemet.

Grov mobbning, uppenbar misshandel är ju lätt att identifiera. Och alla håller med om att det är fel.

Men det här subtila förblir knepigt hela livet: Det var ju bara skoj. Har du ingen humor? etc För problemet är att man vill ju kunna skoja också…

LenaLi
Reply to  Petra
8 years ago

Hej igen!
Först förstår inte jag hur du menar, sen förstår inte du vad jag inte förstår… o s v. Hejohå! Det här med kommunikation är alltid lika knepigt. 😉 Nytt försök:

När du skriver att programmet är “Mission impossible” och “vilar på felaktiga antaganden och jag tvivlar på att resultatet blir det önskade” uppfattar jag det som att du tycker programmet misslyckats. (Det verkar jag inte ensam om, ser jag i kommentarerna.)

Därför försökte jag förklara varför jag tycker så mkt om det, även om det inte tar upp de vuxnas beteende (vilket vi iofs inte vet än, flera avsnitt återstår.)

Som jag upplever det vänder Morgan sig direkt till ungdomarna och har (tror jag) möjlighet att nå dem. Om jag hade barn i skolåldern skulle jag vilja titta på programmet tillsammans med dem, som utgångspunkt för samtal kring detta. Just för att det kan vara subtilt – precis som vuxenmobbning.

Det tycker jag är suveränt. (Teoretiskt sett kan ju mitt barn vara en omedveten “skojmobbare”.)

Möjligen är mina tankar tydligare i mitt inlägg om detta:
https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2015/10/13/om-morgans-mission-mot-mobbning/

LenaLi
Reply to  Petra
8 years ago

Jag vet ju att vi människor alla uppfattar allting olika. Tycker ändå att det alltid är lika intressant.

Jag uppfattade inte att man hävdade att vuxna inte bär sig illa åt mot andra. (Däremot har utsatta vuxna andra möjligheter att agera än barn, som är hänvisade till skolans (icke)hanterande.)

En kille berättade i ett starkt inslag hur han mobbats av vuxna, och en lärare tyckte jag tydligt visade att han fastnat i popularitetsfällan och inte riktigt kunde ta ifrågasättandet.

Ändå har jag som sagt inte uppfattat att programmet utger sig för att lösa hela mobbningsproblemet. Jag har engagerat tittat på det, läst en del av chatten och hemsidan. Men bara som vanlig tittare.

Vi får enas om att vara oense, helt enkelt. Det är OK, kommer ändå fortsätta att med stort utbyte läsa din blogg. 🙂

PS: Vi kanske har världens bäst utbildade lärare, f a det är sämre överallt annars, vad vet jag.

Marika
Marika
8 years ago

Barn gör som vuxna gör. När det gäller vuxnas beteende handlar det inte bara om relationen lärare och elev utan om vuxna i allmänhet för visst mobbar vuxna varandra. Ofta. På arbetsplatser, i hemmet, på fotbollsplaner och inte minst på nätet flödar allt från små sarkasmer, höjda ögonbryn till regelrätta påhopp och kränkningar.

Jag tycker du har rätt i så mycket du skriver Petra, men att begränsa mobbning till skolans värld är att förenkla och förringa ett problem som är alldeles för välbekant för många vuxna, och deras barn. Barn ser, hör och tar efter.

Niklas
Niklas
8 years ago

Tack Petra för en bra och viktig text.

Förvånansvärt många av kommentatorerna som inte verkar ha läst mer än rubriken. 🙁

Eva Karin
Eva Karin
8 years ago

Hej Petra,

Jag tycker om att läsa din blogg! Jag håller med om mycket du skriver, men inte allt. Ibland blir jag förbannad, men du sätter igång många tankar hos mig och jag återkommer alltid för att läsa mer. Kul!

Så till saken.

Jag har en liten teori om varför det fungerar som det gör i skolan och det du skriver tycker jag passar in i min teori.

Jag har i flera omgångar arbetat som vikarie främst på högstadieskolor och jag tycker det är fantastiskt. Jag verkligen älskar högstadiekids! Första vändan jag arbetade med detta slog det mig dock vilken konstig värld skolan är. Det är som att där gäller andra regler än i ”verkliga” livet.

Jag kände igen mig från min egen skoltid. Jag kände igen hierarkierna, och hur dessa uppehålls, men jag såg dem plötsligt utifrån. Från ett annat perspektiv. Jag såg hur lärare och elever accepterar vissa beteenden som aldrig skulle accepteras på andra arbetsplatser och detta tänkte jag mycket på. Det är en helt egen kultur.

Så min teori då: De flesta som arbetar som lärare har gått från att gå i skolan till att läsa på universitetet till att bli lärare och komma direkt tillbaka in i skolans värld. De får aldrig chansen att uppleva en annan arbetsplats, får inga nya perspektiv utanför skolans värld så att säga, och upprätthåller därför skolans kultur, kanske utan att ens reflektera över att den är som det är. När man är färdig lärare och kommer tillbaks till skolan och börjar jobba så sitter också denna kultur kvar i väggarna, och även om man vill förändra så är det jättesvårt att ändra en kultur som sitter så hårt.

Det du säger om att lärare behandlar elever respektlöst tycker jag kan passa in i denna teori. Man upprätthåller liksom den kultur man känner till. Man accepterar på något konstigt sätt att det är som det är i skolan. Och kultur är som sagt mycket svårförändrat!

Detta är EN sida av saken. Det finns många andra problem i skolan som jag skulle kunna koppla till detta med mobbing, men det blir ett för långt inlägg 🙂 Jag vill också lägga till att detta gäller ju inte alls alla lärare. Jag känner jättemånga bra lärare och de förtjänar all respekt för att de tar hand om våra barn. Men, det är något jag har funderat på, om det kan finnas någon sanning i detta?

Christina
Christina
8 years ago

Tack for detta. Gjorde mig glad att du tog upp det och ledsen och radd samtidigt. Det har ar ju vardag! Tack for att du vagar ifragasetta och oppna debatter som ar kansliga.
En trogen foljare, Christina

Anna
Anna
8 years ago

Hej Petra!

Först och främst vill jag tacka dig för att du om och om igen lyfter fram barnens perspektiv och bidrar med så många goda idéer om hur vi människor kan bemöta varandra mer respektfullt, i synnerhet hur vi vuxna kan bemöta barnen med mer kärlek och respekt.

Jag önskar så att jag bara kunde läsa dina inlägg och din bok och bli inspirerad och vilja ändra på saker – för det är det jag känner någonstans. Men jag får gång på gång avbryta läsningen för att jag mår för dåligt av det.

Jag har funderat mycket på detta. Jag vet inte om jag kan förklara det på ett bra sätt och jag vet inte om du kan förstå men jag ska göra mitt bästa.

I stora delar av det du skriver så underkänner och kritiserar du hur vuxna beter sig i olika positioner (föräldrar, lärare mm). Man får ofta inledningsvis se hur du bryter ner många av våra försök att t ex sätta gränser/bestämma/utöva makt och hur du belyser misstag efter misstag. Ibland något hånfulla rubriker (tänker på gräsklipparn).

Jag reagerar på detta för det gör det svårt för mig att ta till mig det du skriver och jag vet inte men något säger mig att jag inte är ensam om det då du också vid några tillfällen i efterhand har försök förklara vad som var din ”avsikt” med texten.

Med din oerhörda analysförmåga vad gäller mänskliga beteenden och relationer så önskar jag att jag kunde ta till mig det du skriver på ett bättre sätt och jag tror att det skulle vara lättare om du fokuserade mer på det positiva, på lösningar, idéer och möjligheter och ägnade lite mindre textyta åt att lyfta fram alla fel och brister du ser. Jag inser att det kanske är ditt personliga sätt att skriva och argumentera – att först lyfta fram det du vill ifrågasätta – men jag tänker att det kanske går att bygga upp sådana texter på ett något annorlunda sätt. Jag tror att vi vuxna då blir mer mottagliga för dina tankar och mer förmögna att förändra vårt beteende.

karin
karin
8 years ago

Så otroligt bra skrivet! Av egen erfarenhet så kan jag bara instämma med att de vuxna behöver ta ansvar för hur de beter sig mot barn. De barn i skolan som mobbade var ofta kränkta förnedrade eller slagna i sina hem och jag har upplevt hur lärare fortsatt mobbningen i skolan. Det behövs andra sätt som ger barnen en känsla av värdighet för allt de får höra med andra ord är att de är värdelösa. En barndom med hot misshandel och skamkänslor kan sitta i resten av livet och tyvärr ärvas vidare. Det är dags för en förändring. Tack för att du gör det du gör.
/Karin

Josta Forméus
8 years ago

Hej Petra.
Av en händelse såg jag dig på TV och du fängslade mig oerhört.
Har nu kollat runt på din blogg och kan inget annat än tillstå att du är fantastisk.
Att många av lärarna borde ha bättre kunskap för att bemöta barnen är det inget tvivel om. Det finns också lärare som inte ska vara lärare. Man måste ha fallenhet för vissa yrken vilket många saknar.
Jag arbetade ett år inom demensvården och det var skrämmande hur lite personalen visste hur de skulle bemöta de sjuka!?
Fortsätt ditt goda arbete.

Ha det gott
~ Josta

Fanny S
Fanny S
8 years ago

Jag måste bara tillägga att jag upplever att vuxna ofta beter sig illa mot andra vuxna, vad jag skulle kalla vuxenmobbning. Jag har sett det flera gånger när jag jobbat på sjukhuset som undersköterska eller haft praktik som sjuksköterskestudent. Min pappa har blivit jättedåligt behandlad inom sitt jobb inom näringslivet. M.m. M.m.!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: