”Alltså, mycket skit kan jag ta, men när mitt barn skrattar eller flamsar när jag blir arg… Då rinner det fullständigt över för mig! Då är gränsen nådd! Det är så fruktansvärt respektlöst. Som att mina känslor inte betyder något, de är bara ett skämt!”
Mamman som berättade det här för mig är långt ifrån unik. Jag möter många vuxna som vittnar om hur provocerande det är när barn skrattar åt tillsägelser och skäll. Kanske kan du också känna igen dig i känslan av snabbt uppflammande ilska när ditt barn inte tycks ta dig på allvar?
Vad skall man ta sig till när ungarna inte bryr sig, utan i stället hånler en rakt i fejset? Jag tror vi behöver börja med att syna antagandet att barnets skratt är ett uttryck för att barnet inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.
Att skam kan utlösa skratt tror jag att de flesta av oss egentligen vet. Har du någonsin varit med om att lyfta handen till hälsning för att sedan märka att personen du vinkade till inte alls var någon du kände? Låt mig gissa att du då skrattade lite förläget? Har det hänt att du spillt ett glas vatten eller vin över dig på en finare middag? Följdes denna pinsamhet månde av ett skratt från din sida? Skammens skrattutlösande effekt fick jag själv uppleva häromdagen när jag var ute och gick med en vän. Jag snubblade till och föll pladask i en vattenpöl. Det gjorde ont, var kallt och inte alls roligt. Ändå skrattade jag. Jag ville liksom släta över min klumpighet.
Rädsla kan också framkalla skratt. Jag minns när jag precis börjat fjärde klass och vår nya magister blev arg för första, men inte sista, gången. Han skällde så spottet skvätte och slog knytnäven i katedern med stor kraft. Jag satt alldeles nära och helt opassande började jag fnittra. Tog jag inte magistern på allvar? Läget var faktiskt det motsatta. Jag tog in varje uns av hans ilska och var så rädd att det stack i fingertopparna och tårna. Kanske kan du också minnas en situation när du var barn och skrattade fastän du var rädd?
Ett barn kan alltså skratta som en direkt följd av att hon skäms eller blir rädd. Och att man kan skämmas eller bli rädd när en vuxen säger till eller skäller, det minns nog de flesta av oss från vår egen barndom. Men skratt kan också vara ett barns försök att ändra känslan som en annan människa har. Många barn lär sig att om de gör något som får en vuxen att skratta, så ler också den vuxne mot barnet och verkar nöjd och glad. Inte nog med det, när den vuxne är nöjd och glad är det också lättare för barnet att själv känna sig nöjd och glad. Att skratt fungerar som problemlösare är därför en hypotes som många barn utvecklar tidigt i livet. I ljuset av denna (för ett barn fullt logiska) hypotes är det inte så konstigt att ett barn skrattar när en vuxen blir arg, eller hur?
Tillbaka till mamman vars ord inledde den här texten. Jag tror också att gränsen är nådd om barnet skrattar när mamman blir arg. Och då tänker jag inte bara på mammans gräns. Jag tänker också på barnets. Jag tror att när barnet skrattar är det inte alls säkert att det är i avsikt att reta eller håna mamman. Skrattet kan likaväl vara ett tecken på att situationen är så obehaglig och ställer så stora krav på barnet att barnet inte förmår ta in eller ha omsorg om den vuxnes perspektiv. Vad tror du?
—
Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>
—
Hur kan man sätta gränser så att barnet både vill och förmår lyssna och bry sig om det man säger? Om det har jag skrivit i artikelserien Gränser med respekt, som du kan läsa här –>
—-
Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .
Åh, det hade varit helt underbart om du ville skriva något (helst en bok ?) som var riktad åt lärare.
Det får kanske bli nästa bok 😉
Åh du är så klok så jag blir rörd! Tack för din sida som jag gör reklam för så ofta jag bara kan. Varma hälsningar Charlott
Tack 🙂
Håller fullständigt med!
Ja ibland kommer skrattet när vi (både barn och vuxna) inte riktigt vet hur vi ska hantera våra känslor.
Ett exempel från min barndom. Jag, min syster och mamma var på gröna Lund. Jag och min syster åkte flygande mattan. Och blev fruktansvärt rädda. Nedanför stod mamma och såg paniken i hennes barns ögon, utan att kunna göra något. Vad hände? Jo mamma började asgarva, hon skrattade så att tårarna rann och kunde inte sluta förens vi var nere på marken igen.
Ibland tar känslorna andra uttryckssätt i brist på annat för att få utlopp.
Klockrent exempel! Tack för det.
Minns så väl ett tillfälle från barndomen. Jag gick på lågstadiet och hade fått veta av mamma att en lekskolekompis dött i en trafikolycka.
Sedan träffade jag några klasskompisar som inte hade hört den tragiska nyheten. Deras chockade miner när jag berättade fick mig och börja tokskratta, det fanns ingen stopp och jag flydde in på toa. Jag förstod ingenting och kände mig jättehemskt som skrattade.
Huh, tror jag kan föreställa mig hur skrämmande detta var för dig. Både olyckan i sig och din reaktion, som du inte riktigt själv förstod.
jag är superglad att jag hittat hit. tack för alla klokheter. du sätter ord på min hittills stumma magkänsla och ger mig verktyg som jag aldrig trott jag skulle behöva känna till. nyss fått mitt första barn ”på äldre dagar” och har tidigare ofta reagerat när jag sett i mina ögon avundsvärda föräldrar behandla sina barn tråkigt. men jag vet ju att alla gör ju så gott de kan, tills redskapen finns på plats och man vet hur de ska användas. tack igen. kram
Välkommen hit, Annika!
Hur kan man bemöta skrattet i denna situation för att inte förvärra situationen?
Lugnt kroppsspråk och ansiktsuttryck.
När du och barnet har kontakt igen: fråga vad som hände i barnet eller uttryck en gissning: ”Var det så att du blev rädd när jag höjde rösten?”
Tack Petra!
Det är just detta som skiljer din bok och blogg från andra- konkreta exempel och ”svar” på hur man skulle kunna agera rent praktiskt. Kanonbra!
Hej Petra!
Ibland när min treåring spiller/tappar något eller hamnar i en obekväm situation (kanske för att vi sagt till) och börjar skratta händer det att jag skrattar med henne. Det sker ganska spontant och oftast när det är något mindre allvarligt. Vad tycker du om den reaktionen? Att le/skratta med barnet?
Titta på barnet. Verkar hon avslappnad när du skrattar med eller blir hon spänd/orolig? Min gissning är att hon slappnar av och då tänker jag att det är bra för både henne och dig.
Med all respekt för dig och din kunskap. Men när barn skrattar åt vuxnas tillsägelser har jag svårt att tro att det varje gång har att göra med rädsla och känslor av skam. Har du besökt ett klassrum på sistone, kanske ett där en halvt gråtande lärare försöker skapa ett lugn bland (hån-)skrattande elever? Om inte, så gör du det INNAN du skriver den där boken med goda råd till lärare. God jul.
Hej Caroline,
Vad är det jag har skrivit som du tolkar som att jag menar att barns skratt ”varje gång” har med rädsla och skam att göra?
God jul till dig också 🙂
Genom hela texten skulle jag säga. ”Tvärtom tror jag att det många gånger är ett tecken på att barnet är väldigt påverkat av det den vuxne gör och säger. Påverkat på, ett för barnet, obehagligt sätt. Jag tror att skrattet är ett uttryck för barnets skam eller rädsla eller barnets försök att påverka den vuxnes känslotillstånd.”
Jag funderar på om det även kan ha att göra med att barn gör som vuxna gör… Jag tänker att det inte är alltför ovanligt att en förälder eller andra vuxna ler eller skrattar åt ett barn som blir arg. Visst, det kan se jätteroligt eller gulligt ut, barnet kanske säger något jätteroligt, men i min värld är det tabu att i det läget skratta eller flina åt barnet. Barnet har all rätt att bli arg, precis som alla andra oxå har, men får barnet ett flin eller skratt tillbaka så har man ju så att säga lärt dem hur även barnet ska bemöta en arg vuxen. Det är ju precis samma sak fast tvärtom så att säga. Bara en tanke att även det kan ha med saken att göra 🙂
Ligger nog (tyvärr) ganska mycket i den tanken, Ullis!
Jag tänkte något liknande bör jag läste denna (superbra) artikel. Petra, har du skrivit något om bristen i respekt hos vuxna som bemöter barn med skratt i tid och otid? Jag upplever detta hos äldre släktingar och det gör mig illa berörd när jag märker att mitt barn vill vara allvarlig/seriös/arg eller liknande och de skrattar åt henom. Jag känner att jag skulle behöva stöd i hur jag skall bemöta detta, i grunden vill de ju inte illa men för mig blir deras beteende fel.
Hej Julia! Jag har inte skrivit något om det. Jag tror precis som du att släktingarna bara vill väl, men det blir kanske inte helt lyckat om det händer ofta. Kan du helt enkelt säga det? ”Jag fattar att du vill väl/ göra X glad när du skrattar när X … Samtidigt ser jag att X är allvarligt/arg/ledsen och då tror jag att hon vill få förståelse för det. Är du med på hur jag menar?” Typ så. Med ord som känns naturliga för dig.
Hej
Nu förstår jag varför sonen reagerar som han gör, att jag inte fattat det tidigare kan bara förklaras med att jag känt mig så fruktansvärt arg och provocerad att inga andra signaler ”kommit in”. Tack, jag hoppas jag ska slippa se hans ”stopp-signal” igen. Jag vill ju verkligen inte skrämma honom.
🙂
När min son var 3 år och gick på förskolan ville en i personalen prata med mig en dag om att de hade blivit arg på honom och han hade svarat med att skratta och säga ”bajskorv” vilket så klart hade gjort dem ännu argare.. När jag frågar honom om vad som hänt så säger han att han ville att fröken skulle sluta vara arg och skratta istället och därför sa han bajskorv (vilket han tyckte var roligt) och skrattade. Det var hans sätt att bryta det arga!
Åh, goa unge! En helt logisk strategi (för en treåring). Vad fint att du frågade honom!
Tack Petra för allt du skriver, jag blir så ofta berörd när jag läser det du skriver. Ibland blir jag påmind om sånt som jag egentligen vet men just behöver bli påmind om och ibland har du hittat nycklar som är nya för mig. Som ensamstående mamma är det fruktansvärt ibland att inte kunna lämna över till någon annan när ens egen ilska vill rinna över och man inte kan tänka klart. Då är det skönt att få stöd genom andras (i det här fallet dina) insikter och tankar. Tacksam! <3
Tack!
Tack snälla för det här inlägget! Jag jobbar som barnskötare och har ett barn som tidigare varit extremt blyg, men nu ”blommat ut” och blivit högljudd, vild och stökig! När vi säger åt henne så skrattar hon oss rakt i ansiktet, men säger aldrig något till oss pedagoger. Jag har tänkt precis det, ”hur kan hon hånskratta åt oss? Hon som var så blyg för bara några månader sen?” Flera gånger har min tillsägelse snabbt följts av ”Nämen, jag skojar inte nu! Det är inte roligt.” Men nu ser jag ju sambandet. TACK!
🙂
Tack för att du så klokt för barnens talan! Så viktigt i denna tid när vi tid när vi tar så lite tid för varandra i samtal. Bra om vi åtminstone kan försöka förstå varför barnen reagerar som de gör.
Fortsätt att föra barnens talan. De behöver dig 🙂
Tack 🙂
Väldigt tänkvärt! Jobbar på förskola och har stött på det du beskriver en hel del. Ska ta med mig att försöka att inte ”ta åt mig” av skrattet utan snarare lugna ner mig ytterligare, och kanske vänta lite innan jag pratar vidare med barnet (så att vi båda får ett andrum).
Hej Petra! Har följt din blogg i bnåt år nu och äntligen tagit mig för att börja läsa din bok. Upptäckte för övrigt att jag hade två exemplar (har visst fått den goda idéen två gånger!) så jag gav ena exet till min särbo – perfekt!
Jag skulle önska att du någon gång vill skriva om hur man ska tänka när man som föräldrar har helt olika föräldrastilar. Är det ett problem? Skadas barnet av det? Jämför t.ex. auktoritärt och anti-auktoritärt föräldraskap/fri uppfostran. Är det alls förenligt osv? Kan det finnas fördelar i att barnen får uppleva båda delar eller kommer den auktoritära alltid ses som sträng osv?
Jag har haft mkt hjälp av detta inlägg i situationer med min dotter! Nu förstår jag….. Älskar din bok! Har rekomnedrat den till flera föräldra grupper på FB och alla jag känner. Tvingar dom och läsa den! 🙂
🙂
Jag satt just i solen och tog den sista tuggan mat från tallriken
Lugnet hade spridit sig det var gott. Den första försommardagen.
Så träffas jag av något kallt och hårt en jättedusch av kallt vatten över mig mina kläder bordet min telefon
Mitt barn 4 år
Hade beslutat sig för att öppna kranen till stora vattenkranen med 5 gånger större mynningen än normalt, en jättekraft med vatten. Han gjorde det efter maten bara för att han kunde eller hade jag inte lagt upp tillräckligt med pasta på hans tallrik till lunch?
Det var vad han klagade på under lunchen i vart fall. Han sa även att maten var äcklig fast han gjorde njutnings ljud när han åt.
Jag blir så ledsen.
Jag förstår ju att jag måste sätta igen den där kranen (på slang) jag har inte prioriterat det hittills. Jag är självstående med honom.
Han är också väldigt snäll men detta dumma händer ofta
Han har börjat ”skylla” på mig när det händer honom något dvs han ramlar eller så. Eller att jag inte hinner fram så snabbt som han vill när han ramlat till exempel. Då blir det arga på mig.
Jag får väl prata lugnt med honom när jag har lugnat mig men det här är jobbigt pinsamt och ledsamt.
Oh, låter både kallt, överraskande och otrevligt för dig!
Du skriver: ”Han gjorde det efter maten bara för att han kunde eller hade jag inte lagt upp tillräckligt med pasta på hans tallrik till lunch?”
Jag tänker:
Eller gjorde han det kanske för att se vad som hände om han vred på kranen?
Eller för att det har kommit vatten ur den tidigare när han vridit på den och han ville undersöka om det skulle hända igen?
Eller för att han visste att det skulle komma vatten ur kranen och tycker att det är superroligt när det händer?
Fyraåringar har inte ett särskilt väl utvecklat konsekvenstänk. Jag känner mig rätt säker på att han inte tänkte att han skulle klaga på maten genom att vrida på kranen. Det är för många tankesteg inblandade. Inte heller tror jag att han förutsåg att du skulle bli blöt och upprörd.
Min gissning är att det här är jobbigt pinsamt och ledsamt även för din son <3