Bör vi verkligen alltid ta barns känslor på allvar?!

– När jag är ledsen säger fröknarna att jag har fina flätor eller fin tröja. Om de nu tycker det måste de väl inte säga det, just när jag är ledsen?
– Varför tror du att de gör det?
– Jag tror att de gör det för att jag skall bli glad, men jag vill inte bli glad när jag känner mig ledsen.

Ordväxlingen med min dotter utspelade sig när hon var fem år. Hon trivdes inte riktigt i förskolan och var ofta ledsen. Jag är säker på att hennes tolkning av pedagogernas avsikt var riktig. Det ligger ofta välmening bakom ord som dessa. Och ändå upplever barnen det inte alltid så.

Finns det bra känslor och dåliga känslor? Finns det känslor som vi bör försöka ”trolla bort” eller inte tänka på? Jag tror inte det. Jag brukar föreställa mig känslor som symbolerna på bilens kontrollpanel. Alla symboler är viktiga och på samma sätt som en blinkande oljetryckslampa indikerar att det krävs en åtgärd, visar förekomsten av de känslor som ofta kallas ”negativa” att något behöver tas omhand. Det ledsna barnet kanske behöver förståelse eller trygghet? Det arga barnet kanske längtar efter respekt eller gemenskap?

Vad behöver det sura barnet? Det blyga? Det missmodiga? Att inte reflektera över detta, utan istället försöka avleda (”Skall vi se om vi hittar ditt favoritpussel?”) eller förminska (”Det går snart över!”) är jämförbart med att försöka täcka över oljetryckslampan när den lyser. Det kan förefalla fungera på kort sikt, men långsiktigt riskerar det att få en del negativa konsekvenser.

person-906895_640

Bild: Pezibear

”Men skall vi verkligen alltid ta barnets känslor på allvar? Vissa barn reagerar överdrivet starkt. Då är det väl bättre att försöka mildra känslorna och lära barnet att inte överreagera?” Jag möter ibland den här idén, att vuxna bör försöka hjälpa barn att känna lagom mycket. Jag ser åtminstone två problem med att omsätta den i praktiken.

För det första förstår jag inte hur vi skall kunna avgöra om barnets reaktion är överdriven. Det som är en liten sak för den vuxne är kanske en stor sak för barnet? Vad ger den vuxne rätten och förmågan att definiera vad som är stort och smått för barnet och vad som är lagom mycket oro, rädsla, sorg eller glädje?

För det andra är det inte säkert att det är tydligt vad ett barn reagerar på. Jag minns att jag, några dagar efter att min mamma gick bort, tappade en klick grädde på golvet och började storgråta. En person utan inblick i mitt liv hade säkert kunnat tolka det som en överreaktion. Jag är glad att min man inte gjorde det. Istället fångade han in mig i en lång, varm kram som berättade att han förstod att gråten handlade om så mycket mer än en gräddklick och att min känsla var okej.

När ett barn, till synes, blir argt över en felplacerad tallrik eller vettskrämt för en humla – hur kan vi avgöra om detta är en stor eller liten sak och vad det egentligen är som barnet reagerar på? Det kan vi inte, eller hur? Tills motsatsen är bevisad – vilket den förmodligen aldrig kan bli – tycker jag därför att vi bör utgå från att barnets reaktioner är adekvata, rimliga och berättar något om barnets behov. Vad tycker du?

(Denna text har tidigare publicerats som en krönika i Förskoletidningen.)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Mer på samma tema:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Därför finns det inga barn som överreagerar!
Skärp till dig och sluta spela teater!
Förstå eller förklara – vad väljer du?
Vill du har barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?
Barn bestämmer själva när de har gråtit färdigt!

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
13 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Mika
Mika
8 years ago

Bra text! Barn har ju ett utvecklad känslospråk, men de kan inte alltid kommunicera kring känslor. Det glömmer många vuxna och ser bara det som konkret händer. Eftersom min dotter gillar att ta för sig och dessutom har ett fysiskt funktionshinder, så hamnade hon utanför normen hur flickor ska vara, blev hon lätt utanför gruppen. De andra barnen började ignorera henne, att ta med henne i leken, och som reaktion på denna utfrysning blev hon mer utåtagerande. Fröknarna kunde inte hantera hennes reaktion utan sa till mig: ”Vi har gett upp med att få med henne i gruppen”

Elin
Elin
8 years ago

Jag tror att vissa vuxna är rädda för barns känslor. Vi har en 21 mån gammal dotter. Vi fikade tillsammans, hon, jag min man och farmor och farfar. Dottern har precis fått äta bullar, tycker det är jättegott och ville gärna ha en till. Men fick en, precis som vi andra för sedan var det slut. Där fick hon sin första motgång. Sedan ville hon direkt iväg och leka, jag erbjöd mig att gå med och hämta några böcker som hon kunde bläddra i medan vi vuxna drack klart vårt kaffe. ”NÄPP!” svarade hon på det. Det var hennes första motgång. Då drar hon farmor i handen, som också vill dricka upp sitt kaffe, så hon säger också att dottern får vänta en liten stund. Dotterns reaktion blir att skrika efter nappen på en gång, för hon blev ju ledsen. Och elaka som vi är, så fick hon inte nappen heller. Hon fick inte mera bulle, inte någon vuxen som gick iväg och lekte med henne på en gång och inte nappen! Klart hon blev ledsen. Då kom hon och satt och grät i mitt knä en stund, jag sa att jag förstod att hon var ledsen. Sedan gick farfar och läste bok och hon blev glad igen, vilket hon tydligt skrattande sa ifrån vardagsrummet. Jag tänker på det där med den tappade grädden, så var det för vår dotter. Och hon har inga större bekymmer i sitt liv än bullar och nappar och lekkamrater, så självklart blir hon ledsen.

Farmor var ganska upprörd att vi lät henne gråta, jag blir mer upprörd när barn inte får gråta.

Tina
Tina
8 years ago

Min 6-åring uttryckte just det i en av de finaste komplimanger jag någonsin fått. Hen grät, tröstlöst, och när jag frågade om varför sa hen ”mamma, jag tycker om det där du säger när jag är ledsen : gråt du”

anita malmros
anita malmros
8 years ago

Jaa tänk om vi kunde lyssna och bara följa med barnens känslor, vara närvarande och trygga. En känslas uttryck behöver inte ta så lång tid, får ett barn från början stöd och respekt så passerar det genom kroppen och barnet kommer att snart vara i balans igen. Känslorna är signaler om behov är tillgodosedda eller inte, de är också vårt naturliga ”verktyg” att ta hand om det som hänt oss, de läker och sorterar erfarenheter och kanske det viktigaste – de hjälper oss att våga se verkligheten som den är och låter medvetenheten vara klar och till och med utvidgas. Jag tror inte att känslor varken är bra eller dåliga, positiva eller negativa. De bara är och som barn värderar vi inte så mycket över huvudtaget. Vi har alla vårt inre lilla perfekta barn inom och det är dit vi behöver gå då barnen väcker upp olika känslor och smärtor, barnen har inget med dem att göra, det handlar om vårt eget bagage. Det finns så mycket vi kan lära av varenda liten människa som är våra barn, de är de bästa läromästarna och behöver oss så vuxna som det bara är möjligt! Känslor är ofarliga, de ingår i livet och vi har skapat en kultur som fått så mycket om bakfoten. Smärta uppstår ju egentligen mer då vi kämpar emot naturen än gå med den. Eftersom vi själva ej fått ha våra känslor så väcker ju barnens enormt mycket. Jag säger inte att det är enkelt men det går och vi har så mycket att vinna på att ge barnen stöd och lyssna på dem ovillkorligt! Tack Petra för dina fina formuleringar, det blir så tydligt och är så hoppfullt!

Linda
Linda
8 years ago

Hej Petra! Tack för många kloka tankar!

Jag har funderat en del kring min egen fyraåring. Hon har, och har nästan alltid haft, oerhört starka känslor. Jag ser mycket av mig själv i henne men tror också att de frustrerade och arga känslorna som dyker upp beror på att hon varit ”sen” språkligt och inte alltid kunnat göra sig förstådd. Vi är alltid tillåtande till att hon ska känna och låter henne ”leva ut känslorna”. Men. Ibland tänker jag att hon behöver redskap till att kunna lugna ner sig/landa i känslorna/stanna upp och tänka efter. Hur tänker du kring detta? Av egen erfarenhet vill jag lära henne att kunna ”samla sig”. (T.ex, dottern leker med kompis, de missförstår varandra. Båda blir irriterade, den andra tänker om , dottern skriker, stampar och smäller i dörrar. Till slut skräms kompisen och vill inte leka längre). Hur göra detta på ett respektfullt sätt? Kanske snarar handlar om hur hantera känslorna än att ”lugna ner sig”!?

Linda
Linda
Reply to  Petra
8 years ago

Tusen tack för din feedback, hade missat den.

Precis som du skriver försöker vi att göra: ”du får vara arg/besviken/ledsen men jag vill inte att du kastar saker” t.ex. Vi fortsätter utforskandet med hur hon ska hitta strategier till att hantera sina känslor! Tack för stöd på vägen!

Maria
Maria
8 years ago

På min arbetsplats är det mycket laddat kring känslor nästan en rädsla. Vi ska vara duktiga hela tiden. Funderar över våra bagage och hur de påverkar. Tänk så lätt om vi fått lära oss hantera acceptera känslorna från början istället.

Linda
Linda
6 years ago

Så bra skrivet! Jag önskar att min son hade reagerat med att bli ledsen istället för arg. Det är svårt att hjälpa… Har du några tankar kring bemötande av ilska?

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: