”Om du älskar dina barn, har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”

”När du skäller på mig, mamma, är det svårt för mig att älska mig själv.” Så svarade min dotter mig när hon var sju år och jag frågade henne om hon älskade sig själv. Hennes ord väckte massor av tankar och känslor i mig och jag valde att dela dem på min blogg (det är flera år sedan nu).

I julas läste den danska folketingsledamoten Marie Krarup (Danskt Folkeparti) min text. Den väckte tankar och känslor i henne också. På sin fb-sida delade hon texten med orden:

Jag har den gammaldags uppfattningen att barn inte heller skall älska sig själva om de retar andra, tar andras leksaker eller svarar otrevligt… Det är faktiskt därför som det är förnuftigt att föräldrarna skäller ut sina barn då och då!

shutterstock_37659334

Detta blev startskottet på en brevväxling mellan Marie Krarup och mig, vars två första delar i dag publicerades i den danska tidningen Politiken. Här nedan kan du läsa våra respektive brev, översatta till svenska. Första Marie Krarup:

Kära Petra

Jag har läst din artikel om barnuppfostran, där din dotter berättar för dig att hon har svårt för att älska sig själv, om du skäller på henne. Därför drar du slutsatsen, att vuxna inte skall skälla ut barn. Tack för ditt råd. Men jag kommer inte att följa det. Jag kommer att fortsätta skälla ut mina barn om det är nödvändigt.

Jag är inte orolig för att mina barn inte kan älska sig själva om jag skäller ut dem. Faktiskt är det just precis det jag vill uppnå – alltså att de inte älskar sig själva, när de gör något fel.

Om de är onda eller obetänksamma i sitt beteende mot andra människor, skall de inte älska sig själva i den situationen. Det vill jag gärna göra dem uppmärksamma på. För jag är en auktoritet i deras liv, och jag har plikt att leda dem rätt, så gott jag kan.

Så om jag avstår från att skälla på dem eftersom jag hellre vill att de älskar sig själva, så sviker jag dem. Jag tydliggör inte för dem, vad de bör göra och särskilt inte bör göra. Jag riskerar att få barn som blir okritiskt självupptagna, och som inte får en moralisk kompass inbyggd. De kommer för första gången att få reda på vilka normer som råder i världen, när de stöter emot dem ute i den stora världen utanför familjen. Det vore synd om dem.

Så mitt råd är: Om du älskar dina barn har du plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!

Vänlig hälsning

Marie Krarup

Hej Marie!

Vi är eniga i en sak: Det är otroligt viktigt att vi lär barnen samhällets normer, att vara respektfulla, omtänksamma och ta ansvar! Allt annat vore, precis som du skriver, ett svek mot barnen.

Det vi inte är eniga om är hur vi bör göra detta. Du anser att utskällningar är viktiga och lämpliga. Det anser inte jag.

Skäll är, för det första, onödigt. Barn vill ”göra rätt” och samarbeta. Ibland vet de inte vad som är rätt. Ibland glömmer de. Ibland förmår de inte göra det rätta (kanske för att de inte ser hur de kan göra det utan att ge upp för mycket på sina egna behov.) I inget av dessa lägen behövs skäll. Det som behövs är att vi, i respektfull ton, berättar om hur barnets agerande påverkar andra människor, att vi påminner och att vi tillsammans med barnen försöker hitta lösningar som fungerar för alla.

Men vuxnas skäll är också, för det andra, olämpligt eftersom det väcker rädsla och skam hos barnet. Ur skam föds självförakt och rädsla gör det svårt för barnet att förstå vad den vuxne säger. Eftersom utskällningar nästan alltid uppfattas som orättvisa av barnet skadar de också relationen till den vuxne. Barnet känner förakt och motstånd, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare skäll. På så sätt motverkar upprepade utskällningar just det som många föräldrar hoppas uppnå: Barn som visar respekt och tar ansvar.

Slutligen Marie, är vi djupt oense när det gäller barns självkärlek. Du vill inte att barnen skall älska sig själva när de gör något som är fel. Jag vill att mina barn alltid skall älska sig själva, trots att de – precis som du, jag och alla andra människor – är ofullkomliga.

Allt gott!

Petra

Kära Petra

Jag tror att du har lite för höga tankar om människor och deras förmåga att tänka och handla rationellt.

Du talar om att man skall älska sig själv som den operfekta människa man är. Men du ber ju människor om att vara perfekta. För man skall inte skälla i din värld. Man skall inte bli arg. Men du kan inte mena att det låter sig göra? Folk BLIR alltså arga i den verkliga världen. Det är ett faktum som vi måste förhålla oss till.

Därför är det också i sin ordning att föräldrar skäller på sina barn, när barnen har gjort något oacceptabelt. Om inte föräldrarna gör det, kommer ju andra att göra det när de blir stora och fortsätter med sina felaktiga handlingar. Nej, då är det bättre att föräldrarna visar dem rätt, så gott de kan. Och det kommer mycket ofta att innebära skäll. För inte alla är så perfekta, som du förväntar dig.

Dessutom är det bra att skämmas, när man har begått något fel. För då kan man be om förlåtelse. Skam är den känsla som kommer när man förstår att man har gjort något fel. Den är definitivt inte skadligt. Den är faktiskt välgörarande.

Mvh Marie

Hej igen Marie!

Uppfattar du det jag skriver som att föräldrar inte bör bli arga? Det är inte det jag menar. Föräldrar blir arga och det är helt okej, till och med bra.

Den viktigt frågan är hur ilskan uttrycks. Sänder jag signalen: ”Det här är viktigt för mig. Det här accepterar jag inte därför att…”? Eller sänder jag signalen: ”Du duger inte. Du borde skämmas. Du borde veta bättre.” Stor skillnad! Det första kan väcka barnets empati. Det andra väcker rädsla och skam.

Du har helt rätt i att ”den sunda skammen” är viktigt och hjälper oss navigera i sociala sammanhang. Men neuropsykologisk, emotions-, anknytnings- och evolutionsforskning har visat att barn tidigt känner skam naturligt (utan att någon skambelägger dem) och att skammen bara är socialt gynnsam om barnet får hjälp att hantera den av viktiga och empatiska vuxna. När barn inte får stöd, eller till och med blir skambelagda av viktiga vuxna, drar de sig istället undan och stänger av sina känslor. Människor som upplevt mycket skam är mindre benägna än andra att lita på medmänniskor, ha impulskontroll och känna empati. Dessa effekter är förstås ett problem för dem själva, men också ett problem för samhället. För på vilken grund skall vi bygga en gemensam samhällsmoral, om vi inte bygger den på människors tillit och empati?

Bästa hälsningar

Petra

Kära läsare. Vad tänker ni om detta? Är det föräldrars plikt att skälla ut sina barn? Lämna gärna en kommentar och berätta hur du ser på det!


Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
63 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Karin
8 years ago

Ett inlägg i ämnet på min blogg:
https://nansomjag.wordpress.com/2016/02/08/2013/
Jag håller på dig! Lycka till med brevväxlingen!

Lotta Lindgren
Lotta Lindgren
8 years ago

Hej!
Det är intressant att följa er dialog. Jag tänker att skäll har inget eget syfte. Att avstå från skäll utan att öka ett barns förståelse hur ett problemskapande beteende påverkar andra och i långa loppet är heller inte bra. Det är min uppgift som förälder att med villkorslös kärlek vara med och påverka mitt barns beteende så att ingen annan blir lidande. Detta tror jag kan ske utan skäll och genom att bekräfta och lyfta det som fungerar. Tror också att det finns situationer då jag behöver markera att ett beteende inte är okej – nör någon annan farit illa.

Fredrik Andersson
8 years ago

Hej Petra,

Jag håller absolut med dig i det du säger. Jag tror att det är väldigt viktigt att inte sända signaler om att barnet inte duger och viktigt att inte ytterligare skam läggs på barnet av en för den viktig vuxen person.

Du säger också:
” Jag vill att mina barn alltid skall älska sig själva, trots att de – precis som du, jag och alla andra människor – är ofullkomliga”
och detta rimmar väldigt bra med själv-medkänsla (du har säkert koll på detta annars kan du läsa om detta på t.ex. http://self-compassion.org/) som jag tror är väldigt välgörande för både barn och vuxna!

(En annan person jag följer och som har väldigt bra tankar är Teal Swan, som håller med dig i dina tankar: https://www.youtube.com/watch?v=wMC7ULTSPEE )

Tack för ditt fina sätt att se på barn och vuxna!

Sandra
Sandra
8 years ago

Jag blir ledsen när jag läser det här inlägget. Det bara gick upp ett ljus för mig hur olika vi ser på varandra, på våra barn och kärleken till varandra. Jag tycker det är bra Petra att du har mod att lyfta denna fråga och dessa brev på det här sättet. Det är precis vad våra barn behöver – lyhörda och närvarande vuxna som ser till våra barns behov och rättigheter. Jag undrar om det finns någon människa som växer inombords utav skäll och yttre påfrestningar i form av hårda ord? Nej nej, ge barnen en känsla av skam! Är det så vi vill att vi ska behandla varandra? Jag skulle aldrig växa som person om mina allra käraste runt mig, skäller på mig! Vad är skillnaden mellan barn och vuxen? Inget, vi är alla byggda med samma känslor men skillnaden är att vi vuxna kan sortera bort vissa känslor, inte låta dem påverka oss men barnen suger åt sig som svampar och de vill inget hellre än att samarbeta med vuxna. I min mening är det vi vuxna som sätter hinder för detta samarbete genom att lägga skuld på barnen.

Jag blir ledsen att höra att det finns människor som tror att skälla på våra barn bidrar med positiv. Visst, på kort sikt kanske det ger resultat. men vägen dit??? Vad händer med barnet på lång sikt? Vad är det för en liten blomma inombords som kommer växa och hur? Vad kommer det att göra med barnets självkänsla?

/Sandra (barnsjuksköterska o mamma till tre flickor)

Sandra
Sandra
8 years ago

Fortsättning… På kort sikt menar jag att vi får barn som gör som vi vill och lydigt lyssnar pga de blir rädda för oss vuxna – så vill jag inte att mina barn ska agera – i alla fall inte eftersom jag tror att det handlar om känslan rädsla. Vill vi skrämma våra barn? Vad gör det med barnen på lång sikt?

/Sandra

Tack för att du lyfte denna fråga!

Anna i stugan
Anna i stugan
8 years ago

Så otroligt lustigt att just Marie Krarup var den första jag tänkte på när jag läste rubriken. Hon har nämligen också skrivit om att ”älska sin nästa” betyder, i hennes värld, att aga sina barn om de gjort något fel.

Du har ju forskningen på din sida Petra. Det enda man uppnår med utskällningar är att barn blir bättre på att ljuga och dölja när de gör fel. Det är fakta.

Och man behöver förstås inte vara perfekt. Det är stor skillnad på att skälla ut sitt barn för att bägaren rinner över, (och sen be om ursäkt) och på att använda det som ett medvetet verktyg i sin uppfostran. Tror även barnen märker denna skillnad tydligt.

Tine
Tine
8 years ago

Jag blir jätteledsen av att läsa vad människan skriver! Jag kan inget annat än föreställa mig vilken slags värld vi hade haft om alla resonerade som författaren till dessa brev.

Och barnen! Personen har barn. Barn som får veta att de inte duger, att de inte är värda att älskas när de beter sig på ett sätt som av auktoriteten inte anses önskvärd.

Det tokiga är att personen gör det med känslan av att hon gör sina barn och samhället en tjänst!

Jag känner mig väldigt olustig efter att ha läst detta. Maktlös, ledsen och olustig.

Elin
Elin
8 years ago

Hej!

Min spontana tanke att föräldrars skyldighet ligger i att vägleda. Där tror jag inte på skam och att förminska/fördumma någon genom att skrika och gapa. Det är bara att gå till sig själv hur man skulle vilja ha negativ kritik från chefen på jobbet? Konstruktiv kritik på möte – visst, uthängd och gapas på framför kollegorna – nej tack!

Min tanke som mamma (till en fantastisk 9 mån kille) är att jag kommer finnas där och vägleda men på olika sätt. Lite flummigt kanske men jag tänker väldigt bildligt och ser hur jag går brevid honom..

Nu när han är liten går jag framför, skyddar mot allt och visar vägen. För att det sedan ska utvecklas till att jag går bredvid honom, pekar ut faror och möjligheter, peppar och stöttar, tröstar och pratar. Och tillslut tänker jag mig att jag går bakom honom. Han tar egna beslut och väljer själv, men jag finns alltid där om han vänder sig om.❤️ (Och att det under hela tiden finns tillfällen och situationer som gör att jag måste kliva fram, eller kliva tillbaka.)

Tom Björk
Tom Björk
8 years ago

Att skälla eller bli arg? Är det olika saker , olika definitioner på samma fenomen och hur individen uppfattar och tolkar den aktuella situationen?
Barn föds med olika förutsättningar och temperament och behöver och klarar av olika saker när det gäller tex tillrättavisningar. När jag läser er korrespondens ser jag ingen stor skillnad er emellan. Jag tror att det mer kan handla om hur ni benämner och värderar arg/skäll.
Idag är det allt för många barn och ungdomar som föräldrar skyddar ifrån att känna skam. Att känna skam är lika viktigt som att känna alla andra känslor. Skammen behövs för att vi ska förstå rätt och fel och därigenom känna empati. Hur vi vuxna gör det spelar ingen större roll, det viktigaste är att vi lämnar barnet i den känslan utan att vägleda dem. Ett barn far bara illa av om det vid upprepade tillfällen blir straffad om det har uttryckt normala behov, inte om det handlat fel.

Elin
Elin
8 years ago

Här precis funderat över detta idag. Min dotter gör otroligt dumma saker väldigt ofta. Jag har sedan jag läst din bok börjat skaffa bättre reaktion till henne och allt de andra du skriver om. Men ibland orkar jag bara inte när hon gör 10 dumma saker på en dag. Ex hon badar lillebror sitter på golvet bredvid, jag säger: inte stänka vatten på lillebror nu. Hon säger nej då mamma. Efter en stund börjar lillebror gråta och han är full av vatten. Vad gör jag för fel? Är set okey att hon inte slutar med sitt beteende fast jag förklarar och sagt till hur många ggr som helst? Ska jag skälla? Ska jag förklara? Ska jag ignorera? Vissa saker har blivit bättre Med långt ifrån alla. Innan badet idag hade hon fått pysslat, hon var mätt och pigg. Inte så mkt mamma denna morgon, men vi satt vid samma bord åt frukost/pyssla hela familjen. Ibland känns de som hon faktuakt inte kan kontrollera sig själv? Men hon kan samtidigt komma och säga : jag slog katten/lillebror. Jag vill inte länge skälla ut mitt barn. Jag är rädd att slutar jag skälla/säga ifrån så kommer hon göra dumma saker jämt. Får väl höra att jag inte uppfostrar mitt barn. Det kanske blev för privat för att du svarar på detta. Hur kan jag på annat sätt få hjälp av dig?

Elin
Elin
Reply to  Petra
8 years ago

Har läst din bok och de flesta inläggen. Men de är svårt att få ordning på hur jag ska göra i verkligheten ibland. Jag följer alla dina råd om relations förbättring mm. Men just i de negativa situationerna tycker jag ibland att jag inte får klarhet i hur du menar att man ska göra när barnen beter sig fel. Hur kombinerar jag de du säger med verkligheten är ibland svårt. Känns som jag får hjälp med barnens känslor men inte alltid hur konkret man gör i de negativa situationerna

Tom Björk
Tom Björk
Reply to  Elin
8 years ago

Bestäm dig för att ge ditt barn en konsekvens för en viss situation. Du behöver då varken bli arg eller skälla, du behöver bara vara konsekvent och ”löpa hela linan ut”.
Situationen vid badet, titta ditt barn djupt i ögonen och säg: ”Anna” när du stänker vatten på lillebror blir han blöt och ledsen, om du gör så en gång till kommer jag att lyfta upp dig från badet och du har då badat klart!
Hon kommer naturligtvis bli arg/ledsen, men det viktigaste är att hon lär sig att det du säger kommer du också att genomföra – ge konsekvensen. Här gäller det som förälder att orka stå emot barnets förklaringar och ursäkter som tex ”jag lovar att inte göra om det”.
En del barn lär sig fort att mamma/pappa är de som bestämmer reglerna, medan andra barn med ett starkt temperament behöver samma konsekvens många gånger för en viss situation.
Det viktigaste är att ge barnet ett ”varför” efteråt, att vara en vägledare för barnet.
Ett tips är att ta kontakt med en rådgivare eller terapeut, vi människor har lätt för att ta med vårt förnuft i teorin men i praktiken kommer gärna känslorna in och styr i stället.

Elin
Elin
Reply to  Tom Björk
8 years ago

Okey tack!

Nanna
Nanna
Reply to  Elin
8 years ago

Jag har haft mycket hjälp av att tänka på att säga vad barnet SKA göra och låta bli att säga vad hen inte får göra. Det var någon som sa till mig en gång för länge sedan att vår hjärna sållar bort ordet INTE och att det är därför leken Simon ways fungerar.

Tex om jag är rädd att mitt barn ska springa ut i trafiken så säger jag Jag vill att du går här längs med trottoaren.

Maja
Maja
8 years ago

Förstår inte riktigt varför du vill dela med dig av hennes synvinkel och hoppas att det inte beror på att du tvivlar på att du har rätt. Jag håller med dig till 110%! Och det på grund av egen erfarenhet. Nej, uppfostran med respektfull och kärleksfull ton är det bästa för barnet, även om man som vuxen såklart inte är – som du skriver – ”fullkomlig” och såklart felar ibland och skriker till och surar. Men jag upplever att när jag tillrättavisar lugnt och pedagogiskt utan skäll så mår jag bättre och barnet lyssnar mycket bättre och agerar enligt önskat beteende efteråt. Att ha i åtanke: Barn gör inte som vi säger. Barn gör som vi gör. Ju mer jag skriker på mitt barn så kommer mitt barn skrika så på både mig och andra senare…

Kajsa
Kajsa
8 years ago

Vilket fint sätt ni talar med varandra, otroligt bra känsla för att visa hur en själv tänker utan att nödvändigtvis trampa för mycket på någons tå, vackert att se.

Jag själv står på din ”sida”. Det är för mig viktigt att inte skälla men erkänner, det händer ibland. Det är inget jag skäms för, är trots att mänsklig men vi talar om det efteråt och kramas om vi känner för det. Jag förstår vad Marie tänker, absolut, men då jag själv växte upp i en miljö där skäll kombinerades med både kärlek och utfrysning så känner jag att jag inte vill gå samma väg. Jag och min man är överens om att försöka förklara situationer istället för att skambelägga och är väldigt trygga med det valet. Det känns bra för vår familj.

Självklart blir man arg (ofta i vissa perioder) men det är ju oftast ändå vårt fel så det är svårt att låta barnet ta hela skulden liksom.

Jessica
Jessica
8 years ago

Jag tänker på att det råder förvirring kring vad skam är och vad den leder till. Att skam är ”jag är fel”, medan skuld är ”jag gjorde fel”. Viktigt, viktigt som du skriver att inte öka barnens skamkänsla. Vi tror kanske att det leder till att barnet ändrad beteende, men jag tror att det snarare är tvärt om. Forskning visar ju att skam är starkt förknippat med mycket negativa känslor och handlingar. Tycker att Brené Brown skriver väldigt bra och ögonöppnande om skam. Och jag jag alltid med dina ord om detta i bakhuvudet när jag är med min dotter.

anna
anna
8 years ago

Om jag har gjort något fel på jobbet, så vilken chef har jag mest respekt för – knappast inte den som skäller ut mig. Alla kan som sagt göra fel och en verklig ledare skäller inte ut sina anställda. Han löser situationen på annat sätt som innebär att den anställde växer i situationen, känner förtroende för sin chef och arbetar på att göra rätt nästa gång. Det beror säkert på vilken bransch man arbetar i, men en tydlig och bra chef behöver inte skälla på sina anställda för att lösa en uppkommen situation, han inger respekt och leder sitt verksamhet på annat sätt. På samma sätt bör vi väl behandla våra barn – som tydliga ledare – för att leda dem rätt i världen. Då kan jag inte se att skäll är ett bra medel, utan behandla barnen med kärlek och respekt.

Lotta Ekengren
Lotta Ekengren
8 years ago

Hej, håller helt med dig Petra. Det bara låter helt rimligt och det är ju bara att tänka själv hur det känns att få skäll, förutom de vetenskapliga skälen. Dock svårt att följa alla gånger. Men varje gång jag skäller skäms jag själv. Men jag blir bättre på att välja andra vägar än att skälla och jäklar i mig, lilla sonen blir mindre bråkig och mer harmonisk. Mvh lotta

Lisa Key
Lisa Key
8 years ago

De få gånger jag har skällt på vår dotter mår jag otroligt dåligt själv och är väldigt mån att be om ursäkt och berätta att jag gjorde fel, att jag skulle ha gjort på något annat sätt när jag blev arg.
Kom ihåg den gyllene regeln: behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Anna Lindeman
Anna Lindeman
8 years ago

Plikt? som vanligt i den svart vita debatten så är det antingen en plikt eller en skam att säja eller göra något och situationen verkar inte ha med saken att göra.
Jag kan inte minnas att jag skällt ut min dotter mer än någon enda eller kanske två gånger men tycker varken att det definierar mig som bra eller dålig förälder.Däremot tycker jag att den som skäller utan att ha fog för det utövar maktmissbruk och inte föräldraskap.
Den som försökt nå fram till sitt barn på pedagogiska sätt och till sist tappar humöret är bara en förälder som inte orkar längre och det behöver inte alls va så dramatiskt som att man älskar mindre eller är en dålig förälder.Om jag jämför mina egna fosterföräldrar så har jag farit mer illa av att den ena aldrig vågade visa känslor och säja sin mening än jag gjort av den andra som kunde tappa humöret rejält och skälla ut mig så det luktade svavel.Men mest av allt har jag farit illa av bristen på kommunikation,att inte få tala om den verklighet som är min och vara tvungen att tiga . Resten förpassar jag till dåligt humör och bristande förmågor som vi alla har mer eller mindre av utan att det gör oss till bättre eller sämre föräldrar. Kanske borde jag skällt ut min dotter någon mer gång också men hellre en gång för lite än en för mycket är mitt motto och att göra det i förberedande syfte verkar inte ha behövts då hon nu är en högst skötsam tonåring som kommunicerar bra trots hormoner och annat .Jag kan också intyga att den medfödda skammen är fullt tillräcklig för att hon ska ångra sig när hon uppfört sig fel och att be om förlåtelse är hon bättre på än de flesta vuxna. Tack för ordet,det är skönt att som vuxen få möjlighet att yttra sig desto mer.
/älskande tonårsmamma.

Theréze
Theréze
8 years ago

Hej Petra!
Jag anser precis som du att föräldrar inte ska skälla ut sina barn. Jag tycker inte att någon har rätt att skälla ut någon faktiskt. Jag själv vill inte bli utskälld, det skulle få mig att må väldigt dåligt och det skulle vara svårt för mig att hantera, så jag gissar att det är så för de flesta, både vuxna och barn. Däremot skulle jag kunna hantera att någon blev arg på mig och förklarade varför. Det är en stor skillnad för det skulle kännas mer respektfullt mot mig som person.
Om föräldrar har plikter mot sina barn så är det verkligen att överösa barnen med massor av kärlek och närhet så barnet får en god självkänsla. Jag tror att en människa som känner kärlek till sig själv, som är trygg i sig själv, lättare kan känna kärlek till andra och därmed blir en bättre medmänniska.
Jag är så tacksam för att jag hittade dig och din bok i min strävan att bli en bättre och mer medveten förälder. Du gör barns röster hörda och det tycker jag är fantastiskt! All kärlek till dig! ❤

Maria
Maria
8 years ago

Häpnar faktiskt av Maries kommentarer men det är inte så konstigt då jag är inne på samma linjer som du själv beskriver. Försöker sätta mig in i hennes perspektiv, verkligen. Men kan inte komma till att det är föräldrarnas plikt att skälla ut sina barn hur jag än försöker förstå hennes resonemang. Om jag för en stund bortser från att det är barn ni skriver om och går till mig själv. När jag gör något galet så vill jag helst få en välment tillrättavisning. Har jag lyckats göra någon riktigt arg kanske den personen inte förmår möta mig så konstruktivt just i stunden men då önskar jag en konstruktiv dialog åtminstone i efterhand. Annars lär jag mig ingenting, risken är stor att jag annars bara hamnar i försvarsläge. Och självklar skulle sjävkärleken påverkas. Varför skulle det vara annorlunda för barn? Vi måste komma ihåg att vi vuxna är barnens lärare inte deras poliser. Grunden till all inlärning är förståelse. Utskällning i min värld skapar ingen förståelse. Kortfattat – håller med dig Petra.

Sanna
Sanna
8 years ago

Det verkar vara många som missförstår dig och tror att du menar att man inte får vara arg och säga nej till sina barn. Jag har aldrig uppfattat det du skriver så, utan tvärtom, att det är bra att vara ärlig med sina känslor, men ändå försöka vara empatisk och respektfull. Jag tycker inte heller att du säger att man alltid måste vara perfekt eller göra rätt, utan det viktiga är ju själva relationen, dialogen och den grundläggande kärleken och respekten. Tycker att du har skrivit klokt, som vanligt!

Supermamsen
8 years ago

Jag håller med dig!
Dock kan det i en situation ibland vara svårt att behålla det där lugnet…
Men givetvis lär sig barnet mer av ett lugnt ifrågasättande och en förklaring än skäll som leder till skuldkänslor.
Barn gör rätt om dom kan!

Elisabeth
Elisabeth
8 years ago

Tack gode Gud för att det finns människor som du, Petra. Tack för att du finns där och för barnens talan. Så viktigt att vi ser våra barns behov. Att känna sig älskad är grunden för så mycket.
Tack för du argumenterar så klokt och ödmjukt mot Maries absurda syn på barnuppfostran.
Vi har tillräckligt med psykisk ohälsa bland barn och ungdomar ändå. Hennes resonemang skulle öka det antalet ännu mer.
Låt oss uppfostra våra barn men med ett förtecken av kärlek!!

Didi
Didi
8 years ago

Hej Petra!
Det är lite kul att lägga märke till hur du behandlar Marie med respekt medan Marie liksom lite ”skäller” på dig. Man kan ju iallafall säga att ni båda ”walk your talk”. Men jag tror att respekt föder respekt och att skäll föder motstånd.

Grottmannen som kom ut i ljuset
Grottmannen som kom ut i ljuset
8 years ago

Tack för ditt inlägg i debatten Petra! Denna fråga är mycket viktig att reflektera över och du lyfter fram detta på ett så konkret och bra sätt. Kan tänka mig att många inte ens funderar över att det skulle finnas andra alternativ än att skälla. Man tror kanske att den underkastelse skället resulterat i beror på att den man skällt på har förstått att den gjort fel. Och så fortsätter man som man alltid har gjort.

Min uppfattning är att de som klarar av att hantera ”negativa situationer” utan att skälla har uppnått en högre nivå i utvecklingen än de som skäller. Chanserna att lyckas både för egen del och för den man argumenterar med torde också vara avsevärt större.

Anakin
Anakin
8 years ago

Jag tänkte på en sak: ni blandar båda ihop begreppen ”skam” (det är något fel på MIG) och ”skuld” (det är något fel på vad jag GJORDE). När en har gjort något fel är det viktigt att kunna känna sig skyldig, be om ursäkt osv, men att känna skam är skadligt för självkänslan och är en destruktiv känsla. Jag tror att det underlättar förståelsen mellan er om ni tydligare definierar den skillnaden. Och nej, det är inte mina tankar, jag har bara precis tittat på Brené Browns föreläsningar 🙂 Rekommenderas starkt! Gissar att du känner till henne redan, men länkar ändå till hennes TED-föredrag om skam. https://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q=&esrc=s&source=web&cd=5&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiUz5__mvnKAhWkO5oKHelQAzAQtwIINzAE&url=https%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DpsN1DORYYV0&usg=AFQjCNE_t17O-V94iXiIOBCmWOZI6qrePw&sig2=s0v0-GtxQZe8ROBa4UxWNQ

Michaela
Michaela
8 years ago

Har just haft denna situationen i veckan att en förälder råkade skrika starkt åt sitt barn. Det enda som händer är att barnet blir rädd och känner skam. Tror ni att barnet nästa gång slutar att ha arga känslor inombords och för den delen också slutar visa det och sen lever lycklig och foglig i resten av sitt liv? Jo, bara om man skäller tillräckligt mycket kan man åstadkomma det. Fast ta då bort det där ordet lycklig.

Bra, Petra!

Mats
Mats
8 years ago

Hej Petra.
Vet inte vem hon danskan är ellervilket inflytande hon har i den danska debatten om barn och deras relation till sitt inre. Men jag är så otroligt glad och så galet tacksam att du väljer att göra det du gör, och att jag hittade din hemsida. Jag har med ditt sunda, trevliga, med barnet och våra behov som ledstjärna, jobbat varje tillfälle med att ta bort den skällande arga pappan och ta fram den nyfikne intresserade frågande pappan, och min relation till mina tre barn har förbättrats avsevärt. Skammen jag ger dem genom utskällningar har inget annat med sig än lägre självkänsla och ett större avstånd i relationen. Om jag som förälder inte jobbar tillbaka kontakten så finns en betydande risk att barnet känner sig oälskad och jag kan se hur det smittar genom att barnet gärna skickar vidare på ett syskon och sen är bråket igång. När jag tar mig tid och sätter mig ner med barnen och frågar och förstår så blir det plötsligt en helt annan utgång på situationen. Jag har tom hört hur min äldsta praktiserat samma metod i sina medlingar ibland?. Vänliga hälsningar Mats

Tine
Tine
Reply to  Mats
8 years ago

Vilken trevlig läsning! Jag känner mig hoppfull när jag läser det här!

Anna
Anna
8 years ago

Hej Petra,
jag har behållning av många saker du skriver men många gånger undrar jag också hur det du skriver ska fungera i praktiken. Du skriver i ditt sista brev att man får bli arg på sina barn och att du aldrig menat eller sagt att man inte får det. Däremot vill du inte att man skuldbelägger eller får sina barn att känna sig mindre värda när man skäller på dem utan man ska väcka empati. Gör man det är det ok att skälla. I de diskussioner och tips du lagt fram är detta extremt otydligt och jag vet många föräldrar som läser din blogg som aldrig höjer rösten till sina barn för att du skrivit att man inte ska det och trycker på det. De barnen är för övrigt de odrägligaste mest beräknande barn jag har träffat. Det är sällan jag träffar barn som är beräknande och gör elaka saker, men det gör dessa barn. De testar gränserna mot allt och alla, inte bara sina föräldrar vilket för mig är märkligt. Det är extremt tydligt att barnen gör detta för att de aldrig blir rejält åthutade och inte förstår var gränserna går. Barnen bekräftas i det oändliga enligt dina metoder och får gå ifrån rummet om de inte gör som de blir tillsagda men det är allt. Barnen är mindre empatiska och mer destruktiva än alla andra barn jag träffat. Detta är släktingar till oss som vi bor tillsammans med flera veckor på semestrarna så det är inga ögonblicksbilder jag har. Om du tycker att det är ok att höja rösten och även vara arg på sina barn så skriv det rakt ut. Läs noga vad du har skrivit i alla dina inlägg så ser du tydligt att du implicit säger att man inte får skrika eller höja rösten. Att du nu plötsligt skriver att man faktiskt får bli arg känns mest som ett sätt att möta argument som kommit till under diskussionens gång i er brevväxling. Ingen vuxen vill kränka eller förminska personen man skäller ut oavsett om det är barn eller vuxna, men ibland blir det så ändå för att känslorna tar överhand. Det är självklart inte bra, men hjälp oss istället att säga vad vi ska skrika i vår ilska. För arga kommer vi vara, det är en mänsklig känsla precis som alla andra.

Anakin
Anakin
Reply to  Anna
8 years ago

Hej. Ibland är det så att de odrägligaste barnen får de snällaste föräldrarna. En del barn är rätt jobbiga och går inte att bemöta på något annat sätt än på det mest omsorgsfulla och icke-konfrontativa sätt som går att uppmana. Detta misstolkas ofta som att ett vänligt, lågmält föräldraskap ORSAKAR problematiska barn vilket ibland är orättvist. Men ibland är det rätt tolkat; om det istället är så att föräldrarna undantrycker sin egen aggressivitet och själva saknar egna gränser kan detta givetvis leda till ganska provocerande barn. Jesper Juul skriver utmärkt om sund aggressivitet tycker jag. Förslagvis kan du fördjupa dig i: http://www.adlibris.com/se/bok/aggression-ett-nytt-och-farligt-tabu-9789146224303

Tine
Tine
Reply to  Anna
8 years ago

När jag läser din kommentar Anna så funderar jag på om vi verkligen följer samma författare. Aldrig har jag uppfattat det som att vi vuxna ska hålla inne känslor och reaktioner. Jag tolkar det tvärt om som att vi ska vara uppriktiga! Att skälla och bli arg är ju verkligen olika fenomen.

Jag tolkar det som att Petra syftar på att du i lägen då du är arg kan säga att du är just arg. Det behövs inte skäll för att någon ska förstå resonemanget ”När jag hörde den meningen blev jag arg”.

När du beskriver dina släktingar så uttrycker du dig som att de gör precis enligt Petras rekommendationer. Där har vi också skilda åsikter om vad Petra bidrar med. Och jag uppfattar nästan texten som att du skulle tycka att det är Petras fel att dina släktingar inte beter sig så som du tycker att barn ska bete sig. För att hon inte varit tillräckligt tydlig i sin undervisning i ämnet ”Hur vi får barn att göra som vi vill”.

Petra, jag vill som motvikt till detta inlägg berätta att jag inte tolkar dig och dina texter så som Anna gör. Jag tolkar det som att det du skriver vill bidra till reflektion kring relationen människor emellan, öka barns självkänsla och hjälpa läsaren att kommunicera kring sina egna behov och gränser. Inte hur man får någon att bete sig.

Marianne
Marianne
Reply to  Anna
5 years ago

Jag är också nyfiken på svaret på detta inlägg (som saknas?). Framförallt aspekterna ”barnen bekräftas i det oändliga”, ”testar gränserna mot allt och alla”.

Jag reflekterar även över att svar jag sett på konkreta frågor i denna blogg (t ex när man är stressad pga att man har en tid att passa och barnet inte vill klä på sig) emellanåt blivit luddiga, av typen ”Ja, det här är precis så tråkigt, att den vuxne gett upp.”

Jag håller med om det du skriver i stort; dvs att man ska försöka resonera sig fram på lika nivå, förklara för barnet och komma överens. Men det jag förmodligen inte håller med om är när det, av olika anledningar, inte lyckas. Då tycker jag att det är förälderns roll att förklara/upprepa anledningen och sedan markera så skarpt som det krävs, att nu har vi passerat en gräns som inte längre är ok.

Anakin
Anakin
Reply to  Marianne
5 years ago

För att ta den konkreta situationen med en stressad förälder och ett barn som inte vill klä på sig: Lösningen är att föräldern ser till att vara ute i bättre tid så att hen slipper bli stressad.
En annan lösning är att öka förståelsen för barnet om vad som förväntas. En kan lägga ut alla kläder på hallgolvet i en lång rad i rätt ordning så att det blir tydig för barnet vad hen ska göra och i vilken ordning. Googla ’bild klädtåg’ för exempel.
Hur löser en den akuta situationen när den väl har uppstått? Troligen uppstår situationen för att barnet är trött, hungrigt, förvirrat eller på något annat sätt ur balans. I det läget hjälper det inte att skälla, för skäll brukar inte göra något tydligare utan brukar mest bestå av ett flöde av missnöje, tillmälen, ’att du aldrig kan…’, ’varför lyssnar du aldrig…’ och ’nu får du faktiskt skärpa dig’. Det tar tid att vräka ur sig detta och den bästa möjliga utkomsten är väl att det mest stabila av barn börjar leta efter ett skärp att ’skärpa sig med’ istället för att ta på sig strumporna.
Jag upplever det betydligt mer effektivt att lägga ner rösten och med bestämd stämma säga ’Byxor! Nu’! och samtidigt sträcka fram ett par byxor. Tydlig instruktion, lätt att förstå med få ord.
Andra strategier kan vara att fråga ’behöver du hjälp att klä på dig? Jag kan hjälpa dig att knäppa knapparna.’
För yngre barn kan det vara smartare att avleda dem genom att sätta på Teletubbies på telefonen och klä på drm själv medan de är uppslukade av filmen.
Men som sagt, bättre är att inte hamna i situationen från början genom att hitta en rutin som fungerar och genom att se till att gå upp ur sängen i tid.

Pernilla
Pernilla
8 years ago

Det finns ju olika sätt att skälla på. Ibland tappar jag tålamodet, men det är sällan det beror på min dotter. Oftast är det något annat som ligger bakom och så går det ut över henne. Jag brukar be om ursäkt och erkänna att jag varit orättvis, vi samtalar om vad som hände och hur man skulle kunna göra istället och om det händer igen. Min dotter och jag har en nära relation och jag skulle vilja säga att vi samarbetar mycket. Jag har inte glömt hur det är tio och hur man tänker och känner i den åldern.

Vad det gäller att göra ”fel” så pratade vi tidigt med varandra om att det kanske är bättre att själv berätta om man tror sig ha gjort något tokigt. Hon klippte i ett par nya byxor en gång, men förnekade att det var hon. Jag skällde inte på henne. Jag sa däremot att om hon hade klippt i byxorna, var det bättre att hon berättade det så att jag visste och kunde förstå hur hålet uppstått. Lite senare bekände hon att det var hon som gjort hålet och att hon inte tänkt sig för. Det bara blev så. Jag kramade henne och sa att det var ok. Nu visste jag hur det gått till och jag tackade henne för hennes ärlighet.

På samma sätt har vi pratat om att ta saker som är någon annans, att säga något taskigt till någon eller att försöka ljuga för att dölja något som man skäms för. Jag har inte behövt skälla. Jag har väntat ut henne. Förr eller senare har hon berättat för mig vad hon gjort och hur hon känt och sökt sig till mig för att få tröst och råd. Det är inte lätt att bära på skam och det är inte lätt att bära på känslan av att bli orättvist beskylld och inte kunna få förklara hur man själv upplevde situationen eller händelsen.

Jag har sagt till min flicka att om det är så att hon gör något som hon vet inte är ok, ser jag hellre att hon berättar det för mig så snart som möjligt istället för att någon annan berättar det för mig. Det är lättare för mig att förstå och hjälpa henne om jag får höra det tokiga direkt av henne.

Hon har köpt det här sättet att kommunicerar sedan hon var fyra. Hon kommer ofta till mig och frågar svåra saker eller söker upp mig för att hon funderar på något jobbigt och vill ha tröst eller hjälp. Jag ser hennes förtroende som min belöning.

Jag gör samma sak med mina två bonusbarn som jag bara levt med i ett år. Det fungerar lika bra i det fallet. De föredrar det framför att få skäll av pappa eller mamma. Ofta hjälper jag barnen att förmedla tankar och känslor vidare till pappa, men alltid tillsammans med barnet. Jag döljer ingenting och jag pratar inte bakom deras ryggar. De ska vara med. På så sätt vågar de gå till pappa själva nästa gång.

Kort sagt. Jag tror inte att skäll är konstruktivt i alla lägen. Inte heller kan jag se att barnen jag lever med är självupptagna eller okritiska till sina egna handlingar. Tvärtom. De lär sig reflektera och leva sig in i hur andra kan tolka situationer och känna sig.

Händelsevis
8 years ago

Tack för att du delar med dig av era brev till varandra! För mig blir detta ytterligare ett sätt att förstå detta fullt ut. Att se den andra sidans argument och förstå hur någon som tänker helt annorlunda kan se på detta.
Jag uppskattar alla dina blogginlägg men att få variationen med att se det som en brevväxling var nyttigt för mig!

Kajsa
Kajsa
8 years ago

Jag brinner verkligen för den människosyn som du och jag delar. Det är så skönt att du sätter ord på precis det som jag intuitivt upplever. Jag jobbar i skolan och för mig är det viktigt att bygga respektfulla relationer. Jag upplever att eleverna uppskattar att jag ”aldrig blir arg” som de säger- visst kan jag bli frustrerad o irriterad men jag skulle aldrig skälla på ungdomarna! DÅ förlorar jag nog deras respekt…

Linda
Linda
8 years ago

Åh jag har vandrat på vägen med skäll… Trots att jag egentligen kände att det blev fel. Jag har varit någon form av ”maktmästare” och rätt hård mot sonen… Trots att det kändes fel för det var vad som förväntades av mig som förälder från omgivningen.
När jag kände att ”skrik och gap” fyllde sitt syfte, där och då och de som uppmanat mig att sätta gränser och skälla var nöjda… Då mådde jag dåligt. Då gick jag till mitt barn och bad om ursäkt och förklarade hur jag kände. Jag skyllde inte på att någon annan ställt kravet att jag skulle skälla men jag talade om att jag var ledsen att jg brusat upp och blivit så arg. Då fick vi ofta bra samtal om upprinnelsen till konflikten.

Flera år senare insåg jag att den metoden mycket sällan är fruktsam i längden. Vill jag hjälpa mitt barn att känna respekt för sin omgivning kan jg endast göra det genom att respektera hens känslor och tankar. I det mötet har jag också möjlighet att dela med mig av mina tankar och känslor. Jag är övertygad om att det leder till ömsesidig respekt mellan oss. Jag försöker också leda barnet på samma sätt i förståelsen gentemot andra i omgivningen. Samtidigt menar jag inte att hen ska ta skit, men om man lyckas fundera ett varv extra innan man blir förbannad så tror jag att det leder till en större självinsikt, större självförtroende och med det ett tryggare sätt att hantera omvärlden på. Att skrämma till lydnad och självförakt är allt annat än uppbyggande.

Om mitt barn älskar sig själv och har förståelse för sig själv och sina tankar/känslor och handlingar så är jag övertygad om att hen blir en tryggare person på alla plan. Därmed får hen en större tolerans och förståelse för/av omgivningen.

Petra
Petra
8 years ago

Jag håller helt med dig. Förstår tänket bakom hennes argument – jag skulle slita mitt hår om min son skulle bli en gapig, självcentrerad brat utan moralisk kompass – men hon verkar oförmögen att tänka sig ilska utan skrik och skäll.
Man är ju inte mer än människa, och jag brukar också ha svårt för att hejda det där spontana rytandet (sonen är mitt i tvåårstrotset), men försöker sen snabbt sansa mig och förklara i normal ton och på hans nivå varför jag blev arg. Det funkar ganska ofta… 🙂

Mamma bläckfisk
8 years ago

Jag håller absolut med dig Petra, men har ibland ändå svårt att låta bli att skälla. Det handlar då om min oförmåga att hantera min frustration snarare än om barnuppfostran (gillar inte det ordet, men just när det gäller skäll känns det mer korrekt än t.ex. ”vägledning”). Se gärna mitt blogginlägg om detta, med referenser till er brevväxling, på min blogg: http://mammablackfisk.blogg.se/2016/february/att-skalla-pa-barnen-eller-inte.html

Mamma Bläckfisk
8 years ago

Marie Kraarups argument är väldigt lika de som tidigare lades fram av förespråkare av barnaga (är fortfarande en vanlig diskurs i många länder i världen). Min erfarenhet som fyrabarnsmamma är att skäll är helt verkningslöst i uppfostranssyfte. Ändå tycker jag att det kan vara svårt att låta bli att skälla. Jag skriver om detta på min blogg, och refererar till din brevväxling med Marie Kraarup. Du hittar inlägget här: http://mammablackfisk.blogg.se/2016/february/att-skalla-pa-barnen-eller-inte.html

Alexandra
Alexandra
8 years ago

Hej kära Petra! Jag är verkligen helt enig med dig angående det här! Precis som jag brukar vara. Är väldigt glad att jag hittat din sida!
Jag har erfarenhet av att ha fått en så mycket bättre relation till min 3,5 åring sedan jag ändrade mitt förhållningssätt. Förut kunde jag skälla på honom när jag upplevde att han utmanade mig. Sedan insåg jag att vår relation blev allt sämre. Och mitt samvete likaså. Så jag bestämde mig för att visa större förståelse för min son och försöka se honom med mycket mer värme. Det gjorde att vi nu har en ännu närmare relation med mycket kärlek och trygghet. Det är fantastiskt faktiskt. Och det är mycket tack vare dina tankar som jag tagit till mig. Vänlig hälsning Alexandra

maria
maria
8 years ago

När jag var bran förstod jag många gånger inte varför vuxna blev arga och skällde och den skam jag kände då fick mig bara att gömma mig och önska att det jag gjorde blev osynliggjort. Blockeringar hämningar och skuld får oss inte att växa alls tror jag. Tänker också på några kloka ord det är inte ditt mörker som egentligen skrämmer dig utan ditt inre ljus. Tänk om vi kunde ta chansen att tillsammans med våra barn upptäcka vårt gemensamma inre ljus. Jag är fortsatt och oförtrutet naiv och tror på en god värld.

Pernilla
Pernilla
7 years ago

Hej!
Mycket intressant läsning om ett vuxet förhållningssätt till barnen. Mina värderingar och tankar kring detta och med egna erfarenheter och studier i livet ser jag inte någon större skyldighet hos en vuxen eller hos ett barn. Vi alla oavsett ålder har ett ansvar för hur vi förhåller oss i situationer som inte är tillåtna. Människan är född med grundkänslor och ett av de är precis ämnet som diskuteras här, arg/ilska. Jag ser inga faror med att visa denna känsla för sina barn som vuxen. Det viktigaste är att förklara varför man blir arg/ilsken. Jag känner mycket hysch hysch från föräldrar/vuxna med att inte våga prata om ”jobbiga” känslor eller ”problem”. Detta ser jag personligen i sig som en fara för framtiden då ett undvikande kring diskussioner med barnen fortgår trots att det är ett så naturligt sinnestillstånd som alla drabbas av i situationer som inte är okej enligt våra lagar och paragrafer.
Våga visa baksidan och inte bara framsidan av hur människan fungerar. Öppet och ärligt klimat ser jag som den viktigaste uppfostran till framtiden, våra barn.
Vi kan inte längre blunda eller enbart visa det positiva sidor. Vi får bara ha med oss förklaringen till orsaken av ilska precis som jag ser orsak till glädje för att ta motsatsen. Den är vi vuxna bra på och då gäller den andra också.
Slutkommentar, Våga visa och förklara anledningen!

Varma kramar mamma till fyra barn och farmor till två !

Ronny Holm
Ronny Holm
7 years ago

Tack återigen, Petra! Du är så förbannat fantastisk! Jag älskar alltid att läsa det du skriver och du är en hjältinna av gigantiska mått för barnet. Jag hoppas att många läser och tar till sig av vad du skriver. Blir stärkta som jag blir av det som i mina öron rimmar väldigt väl med min uppfattning om hur vi kan få helare människor och på så sätt en fredligare och helare värld. Oändligt stort tack!

Linda Magnusson
Linda Magnusson
7 years ago

Hej Petra!

Jag hållet på dig till 100%
Fick en känsla av att jag vill rädda hennes barn från den uppväxten..

Men jag tror att väldigt många har svårt att förstå det du utrycker då de ser allt väldigt svart eller vitt.

När jag delar dina inlägg får jag ofta frågor som;
Men vad ska man göra då?
Eller man kan väll inte skita i att säga ifrån?

Många tolkar det förmodligen som att du vill släppa kontrollen helt och bara ”lalla”
De tar sig inte tid att förstå vad du menar.

Önskar dig lycka till i fortsatt brevväxling och hoppas innerligt att du får henne att förstå vad du menar.

Med vänlig hälsning, Linda

Daphna
Daphna
7 years ago

Att skälla på mitt barn säger mycket om mig och ingenting om barnet. Jag skäller för att jag tappar kontrollen, känner mig maktlös, inte har sovit tillräckligt, är stressad. Jag skäller aldrig för att jag har tänkt igenom situationen och kommit fram till slutsatsen att det måste vara den bästa lösningen på problemet.
Att barn gör ’fel’ är väl en åsikt. Fel enligt vem? Om ett beteende inte är som jag vill att det ska vara i ett givet ögonblick säger väl inte att det objektivt är fel. Då får man förklara varför man vill något och den andra sidan har rätt till sin åsikt. Även barn! Att skälla kan inte vara bra för någon. Att prata med varandra kan däremot vara bra för alla.
So I think 🙂

Alfhild Renbro
Alfhild Renbro
7 years ago

Varning för långt inlägg
Så klart att det är bra om man vet att föräldrar bryr sig – en stark tillsägelse gäller ju bara om barnen redan vet att de är mycket älskade och i harmoni med sina föräldrar.
Sedan gillar jag inte att någon behöver börjar skälla
Det behövs bara lite kärleksfullt kroppsspråk, när vördnaden (respekten) redan finns etablerad mellan barn och föräldrar och balansen är fin.
Då kan vi förvänta oss en härlig och glad stämning i hela familjen där alla medlemmar har sin givna plats i flocken. Det har jag fått uppleva i min familj emellan mig och mina barn i alla fall.
Min högsta önskan är att alla föräldrar och barn skull kunna få möjligheten att uppleva detsamma – maktbalansen bör vara fininställd helt enkelt, så att ingen, vare sig föräldrar eller barn kan ta sina rättmätiga platser, eller inte utnyttja någon annan familjemedlem i maktspelet.
Jag märker tyvärr att man i debatterna runt barnen rigoröst undviker att prata om maktbalansen.
När jag växte upp i min generation, var maktbalansen rätt jämn, vilket jag mycket väl kommer ihåg, men när jag hade mina barn under uppväxt, hade maktbalansen rubbats i vissa familjer, där barnen tagit platsen i förarsätet av ”bilen”och nu när mina barn har egna barn, så har maktförskjutningen generellt blivit rent skadlig för både barn och föräldrar samt lärare.
Med detta vill jag uppmana föräldrarna, att snarast sätta sig i förarsätet. Barnen får då förmånen att vara barn, då de slipper att konkurrera om makten med varandra och med sina föräldrar, samt dessutom oroligt och ständigt bevaka sina revir.
Barnen har fullt upp med att utvecklas och behöver slippa att bry sina hjärnor om makt och strid.
I stället kan den tiden användas, till att växa i lugn och ro och uppleva vad trygghet är, utan vuxenansvar – tids nog får barnen ta det ansvaret när de är mogna och fullvuxna. Jag ser mycket god vilja här i pågående debatter, men ibland kan jag se en begreppsförvirring utan skådat slag.
Många av mina barns generation är begreppsförvirrade och kan inte skilja på ordet respekt/rädsla eller ordet respekt/vördnad. Det senare begreppet respekt i betydelsen vördnad är det jag syftar på här. Den dag man tappar vördnaden för sina föräldrar och vice versa, ja då är det katastrof. Föräldrar och barn lider och plågas ofta under hela den viktiga uppväxten och de stackars föräldrarna förlorar dessutom hela den härliga känsla av att fullt ut älska sina barn och njuta av att vara föräldrar och flockledare, på grund av den ständiga revirstriden. I stället kan den härliga föräldrakänslan haka upp sig helt i onödan under den här så viktiga tiden under familjens utveckling.
Jag kan redan se katastrofen – att barnen tar ansvar för tidigt och sätter sig i förarsätet samt till och med bestämmer färdriktningen åt de skräckslagna föräldrarna som bara får in benen i bilen i all hast, för det gäller att hänga med på barnens villkor, för att de skall få kunna kalla sig ”goda föräldrar” – enligt nu rådande synsätt.
Vartåt det bär, vet varken barnen eller deras föräldrarna, då ingen vet ju vem som styr.
Vilken oro dessa barn måste uppleva och en del av dem, hinner många av dem ofta utvecklas till nervvrak innan de ens hunnit växa upp.
Som tur är det väldigt lätt att reparera skadan bara föräldrarna intar sin rätta plats – i förarsätet förstås.

Marina Ahlm
17 tim ·
Intressant inlägg och efterföljande kommentarer. Även om det finns situationer där man inte orkar och det blir skäll eller tillfällen då det bara är som man säger för att man helt enkelt inte får lov att göra vissa saker och det inte finns något att diskutera, så är A och O att prata med sin barn och respektera dem som individer. Gör man detta så klarar barnen det mesta, även en förälders svagaste ögonblick ????

”Åh jag har vandrat på vägen med skäll… Trots att jag egentligen kände att det blev fel. Jag har varit någon form av ”maktmästare” och rätt hård mot sonen… Trots att det kändes fel för det var vad som förväntades av mig som förälder från omgivningen.

När jag kände att ”skrik och gap” fyllde sitt syfte, där och då och de som uppmanat mig att sätta gränser och skälla var nöjda… Då mådde jag dåligt. Då gick jag till mitt barn och bad om ursäkt och förklarade hur jag kände. Jag skyllde inte på att någon annan ställt kravet att jag skulle skälla men jag talade om att jag var ledsen att jg brusat upp och blivit så arg. Då fick vi ofta bra samtal om upprinnelsen till konflikten.

Flera år senare insåg jag att den metoden mycket sällan är fruktsam i längden. Vill jag hjälpa mitt barn att känna respekt för sin omgivning kan jag endast göra det genom att respektera hens känslor och tankar. I det mötet har jag också möjlighet att dela med mig av mina tankar och känslor. Jag är övertygad om att det leder till ömsesidig respekt mellan oss. Jag försöker också leda barnet på samma sätt i förståelsen gentemot andra i omgivningen. Samtidigt menar jag inte att hen ska ta skit, men om man lyckas fundera ett varv extra innan man blir förbannad så tror jag att det leder till en större självinsikt, större självförtroende och med det ett tryggare sätt att hantera omvärlden på. Att skrämma till lydnad och självförakt är allt annat än uppbyggande.

Om mitt barn älskar sig själv och har förståelse för sig själv och sina tankar/känslor och handlingar så är jag övertygad om att hen blir en tryggare person på alla plan. Därmed får hen en större tolerans och förståelse för/av omgivningen.”

Palm
6 years ago

Denna artikel säger allt tycker jag. Jag undrar hur ni tycker att vi vuxna ska visa ilska. Genom att va tyst och tjurig. Jag själv är uppväxt så och det skapade massa skam och skuld. Jag tror man ska visa alla känslor. Att man älskar sina barn oavsett men att man också blir arg.

http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article10310506.ab

Carolina
Carolina
6 years ago

Hej Petra! Jag har läst genom hela inlägget och tycker det är intressant. Hamnar väl någonstans mitt emellan er. Att skälla på sitt/dina barn för minsta lilla och sedan inte prata om det och ta sig tid att förklara, kommer ju som du säger skapa negativa känslor hos barnet. Dock tycker jag generellt att det känns som att många föräldrar ställer för låga krav på sina barn genom att inte säga till när hen beter sig illa, inte visar ilska när barnet beter dåligt osv. Om min son slår mej, skriker högt på ett bibliotek eller spottar på en kompis kommer jag tydligt visa att jag blir förbannad och förklarar sedan varför. Jag drar mej inte för att visa för honom vad som är rätt och fel. Och tydligt berömma när han gör rätt. Han har lärt sig detta jättebra och beter sig utmärkt när vi är ute. Jag är stolt över honom och vi får nästan alltid beröm över hur bra han beter sig. Han är 3 år. Detta är väldigt skönt. Upplever att min son mår bra och har en bra självkänsla. Vidare finns såklart gränser för vad man kan förvänta sig av barn i olika åldrar och det kommer alltid komma tillfällen där man får komma överens med barnet och även sätta gränser, det sistnämnda utan att göra avkall på barnets självförtroende. Tror att detta är viktigt. Tyvärr tycker jag överlag att många svenska föräldrar i dagens läge är alldeles för dåliga på att säga ifrån. När ett barn börjar tex börjar spotta omkring sig och skrika kan man gott säga ”nu skärper du dej, annars kan vi inte vara här. Jag tycker inte det är kul att gå ut med dej när du gör så, sluta genast!”
Och visa att man blir arg för att senare bli sams när barnet börjar bete sig igen. Ofta känns det som att många föräldrar fnissar eller knappt säger till. Ser många exempel på barn som beter sig fruktansvärt och som bestämmer över sina föräldrar. Helt sjukt. Detta gagnar inte ungarna och rustar dem för verkligheten.

Carolina
Carolina
6 years ago

… jag menar, man kan ju säga till på olika sätt. Inte ”du är helt värdelös, du kan ingenting” det vore ju ett känslomässigt mord på sitt barn, men att spänna ögonen i barnet och säga ”lägg av, det här
Har vi pratat om. Minns du vad vi har sagt om detta? Lägg av med detta är du snäll!” Känslor av ilska och besvikelse är väl inget hotfullt i sig självt om man kan hantera dem på ett bra sätt och använda dem på ett konstruktivt sätt i uppfostringssyfte, eller hur? Och att bli ilsken innebär ju ofta arg röst och så syns det på en.
Tror att detta är det mest raka mot ett barn som är 3 år och uppåt.
Detta kommer ju i längden leda till färre konflikter, då barnet lär sig att göra rätt från början och då kan man ha fler roliga situationer tillsammans och då får ju barnet mer och mer vilja att göra rätt också. Barn är ju uppmärksamma och då kan man ju göra det bästa av det genom att lära dem tidigt.

Alan Waller
Alan Waller
2 years ago

Min dotter förklarade för mig hur ”den nya hunduppfostran” ser ut. Hur man bara använder positiv förstärkning av önskade beteenden i stället för negativ bemötande av oönskade beteenden. Med denna nyvunna koncept i sinnet bestämde hon sig för att träna en hund av världens mest viljestark och svårtränade ras, Siberian Husky.

Och lyckades. En så tillgiven, följsam varelse den blev.

Strax efter dotterns berättelse, mötte jag en man vars uppslukande hobby var att vara domare i lydnadstävlingar. Jag frågade honom, hur hundar uppfostrade enligt det gamla kritiserande sättet kunde mäta sig med nya generationens positivt uppfostrade hundar.

”De har inte en chans”, sa han.

Det kanske gäller även för människor, tänkte jag.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: