Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse

Anta att det fanns två ”prestationspiller” som du kunde välja mellan att ge till ditt barn, ett rött och ett blått. Det röda hade visat sig ha större effekt än det blåa på barns prestationer inom en mängd olika områden, tex matematik, läsning, estetiska och atletiska förmågor. Skulle du ge något av pillren till barnet och i så fall vilket?

simpojke Foto: tookapic

Svaret är enkelt! Eller?

I förstone kan svaret verka uppenbart. Barnet skulle förstås få ett rött piller! Men sedan skulle du förmodligen börja fundera: Hur är det med biverkningar av pillret, finns det några sådana? När du läser på visar det sig att eventuella biverkningar inte ingått i de forskningsstudier som gjorts. Man vet helt enkelt inte om det finns några risker förknippade med pillren. Gröna piller, undrar du också. Och gula? Är det någon som har studerat prestationseffekterna av dem? Nej, det är det tydligen inte. Du klurar också på vad som händer om barnet inte får något piller alls? Kommer hen att prestera jättedåligt då? Eller kanske rent av ännu bättre än med hjälp av ett rött piller? De frågorna finns det inte heller något svar på. Plötsligt är det inte längre lika självklart att ge barnet ett rött piller, eller ens något piller, eller hur?

Forskningsresultat är inte nog

Just nu sprids Carol Dwecks forskningsresultat om effekterna av olika former av beröm på barns ”mindset” och i förlängningen också deras prestationer. Hennes forskning har visat att beröm som fokuserar på process (”Bra jobbat!”) får större effekt på barnets prestationer än beröm som fokuserar på intelligens (”Vad smart du är!”). Resultaten presenteras i populärversion i media, på facebook och i bloggar, med hjälp av åtgärdsinriktade rubriker som ”Så stärker du ditt barn!” och ”Hjälp ditt barn att utveckla sin potential!” (tex här och här). Föräldrar kommenterar och säger att de från och med nu skall börja använda processberöm.

De kan vara förföriska, forskningsresultat. Tycks erbjuda tydliga handlingsrekommendationer. ”Om A är bättre än B, välj A!” Men de kan också bli förenklande och förledande, om de inte sätts i ett större sammanhang:

  1. Är behandlingseffekten (i detta fall, effekten av processberöm) verkligen positiv?
  2. Vad händer utan behandling (utan beröm)?
  3. Finns det några biverkningar av behandlingen?
  4. Finns det någon annan behandling (dvs något annat vuxna kan göra) som, totalt sett, ger bättre effekter?

För att kunna svara på frågor som dessa måste först ytterligare en fråga besvaras:

  • Vilka är målen för dig, i ditt föräldraskap?

Någon kanske påstår att frågan är överambitiös. Jag hävdar att den tvärtom är grundläggande och helt nödvändig att besvara. För hur skall vi kunna avgöra om något är positivt eller negativt, funkar eller inte funkar, utan att ställa det i relation till vad vi värdesätter och vill uppnå?

Låt oss titta på var och en av de fyra frågorna ovan och också ställa några av dem i relation till den övergripande frågan om föräldraskapets mål.

Första frågan: Är behandlingseffekten positiv?

Barn som presterar bra, är det viktigt? Det beror förstå på vad prestationen gäller, men handlar det om exempelvis läsning, matematik eller matlagning ser jag gärna att mina barn gör bra ifrån sig. Är det likadant för dig? I så fall blir det grönt ljus för både dig och mig på första frågan.

Andra frågan: Vad händer om du inte alls berömmer barnet?

Det har, såvitt jag förstår, Carol Dweck inte tittat på. (Den kontrollgrupp hon använt har fått omdömet ”Det var ett riktigt bra resultat!”, vilket ju också är en värderande bedömning.) Det skulle alltså kunna vara så att barn vars prestationer inte alls kommenteras av de vuxna, är de som presterar allra bäst.

Tredje frågan: Finns det några biverkningar?

Det är här som hela min (och din) målbild i föräldraskapet behöver tas i beaktande och det börjar bli klurigt. För goda prestationer är ju inte det enda som är viktigt! Åtminstone inte för mig. Jag vill tex också att mina barn, när de växer upp, skall välja att prestera på områden som är meningsfulla och viktiga för dem själva – snarare än för mig eller någon annan. Jag vill att de skall trivas med de jobb de väljer och att de skall välja fritidssysselsättningar som är givande för dem själva. Hur påverkar vuxnas beröm det här, dvs barns beredskap att lyssna inåt och välja aktiviteter som är i linje med sina egna intressen, värderingar och drömmar? Inte heller detta framgår när Carol Dwecks forskningsresultat presenteras i populärversionen. Baserat på både egna och vänners erfarenheter skulle jag påstå att vuxnas beröm tenderar att påverka barnen i så mån att de blir mer utifrån- än inifrånstyrda. De väljer att prestera på områden där vuxna berättar att de är duktiga och jobbar bra, snarare än att lyssna inåt och fundera över vad de själva trivs med att ägna sin tid och kraft åt. Vad tror du om det?

Något annat som är viktigt för mig är att mina barn är trygga i att de är värdefulla människor, även de dagar när de inte presterar så bra eller när ingen berömmer det de gör. Att de vet att deras värde inte hör ihop med hur många positiva kommentarer de får från andra människor. Vad gör vuxnas beröm med barnen i det här avseendet? Tänk om det är så att den som får mycket beröm börjar tro att det är ett uttryck för hur betydelsefull hon är? Då kanske beröm i själva verket bidrar till att barn upplever att kärleken är villkorad? Och vilken slutsats drar hon i så fall de gånger hon inte får något beröm?

Jag är också mån om kvaliteten i relationen mellan mig och mina barn. Jag vill gärna ha en relation som är präglad av likvärdighet, ömsesidig respekt, tillit och förtroende. Vad händer med likvärdigheten om jag tar på mig rollen som bedömare, som en person som har både rätten och förmågan att avgöra vad som är bra och dåligt i det som barnet gör? Och vad händer med barnets villighet att visa och berätta om sitt eget arbete, när hon vet att den vuxne bedömer? Även om den vuxne kanske aldrig uttalar negativa bedömningar till barnet, förstår ju barnet ändå att den vuxne tänker så. Om hon får höra att hon ”jobbar bra” en dag, kan hon naturligtvis också föreställa sig att det kan finnas andra tillfällen när hon ”jobbar dåligt”.

Sammanfattningsvis är svaret på den tredje frågan, om det finns några biverkningar av beröm, oklart. (Åtminstone om man tittar på hur Carol Dwecks resultat presenteras i populärversion. Jag har inte tagit del av samtliga hennes publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Det jag diskuterar här är heller inte kvaliteten i Dwecks forskning, utan hur resultaten presenteras och tolkas i föräldrasammanhang.) Jag konstaterar att det, för min del, finns mycket annat jag värdesätter, förutom goda prestationer, som gör att jag, baserat på egna erfarenheter och tankar, är väldigt tveksam till att berömma mina barns prestationer. Det tycks mig helt enkelt som att riskerna överväger vinsterna.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

– Titta, jag har gjort en teckning!
– Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

– Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
– Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

– Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ”fixa” (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen – vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ”bara vara”. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ”lite svalkande likgiltighet” kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

Tappa inte bort dina egna mål och värderingar!

I den här bloggposten har jag tillåtit mina reflektioner att vandra ganska fritt och jag har presenterat personliga slutsatser, bortom vetenskapliga bevis. Och det är också min poäng här: Forskningsresultat (vare sig de gäller beröm eller något helt annat) ger oss inte alla svar! De berättar inget om våra personliga mål och värderingar. Så tappa inte bort dig själv när du tar del av vetenskapliga slutsatser: Vilka egenskaper vill du ge ditt barn stöd i att utveckla? Hur vill du att er relation skall vara, nu och framöver? Vad behöver du göra (och inte göra) för att det skall bli som du vill?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (19)

  • Avatar

    Linda

    |

    Åh vad det där är svårt. Jag vil berömma, lyfta upp och stötta min son. Men jag vill inte ge honom hybris på något vis. Men efter så långa år med en icke fungerande skolgång så har han på ny skola fått möjligheter att påverka mer och därför också lyckats nå bättre resultat. På nya skolan läggs mycket tid även på personlig utv. och man har samtal med eleverna.

    Men nu när betygen ramlar in och flertalet av dem är på D nästan C nivå vill jag någonstans peppa honom så att han når C… För jag vet att potentialen finns. Men han ska ju inte göra det för MIN skull. Men klart han ska ha beröm för sina prestationer, men också för den utv som skett på det personliga planet. Samtidigt är det inte ett dugg viktigt vad betygen säger om han inte tror på sin egen förmåga och har tillit till sig själv som människa.

    Ren o skär kunskap kan man ju inhämta närsomhelst i livet. Men en trasig självbild är svårare att reparera ju fler år man dras med den.

    Tyvärr behöver man slutbetyg från år 9 för att komma vidare… Jo det finns lite andra valmöjligheter men generellt sett så måste du ha betygen för att komma vidare. Jag hade önskat att det såg annorlunda ut, att betygen inte va så jäkla viktiga.

    Men visst är jag galet stolt o berömmer honom för hans betyg, men inte så mkt för prestationen i sig, utan mer för det faktum att han har upptäckt att han har en inneboende kapacitet som aldrig fått komma fram tidigare pga att annat överskuggat detta. Att han äntligen vågar se sin egen förmåga och att han ”väljer” vad han vill lägga mer eller mindre resurser/energi på.

    Jag tror stenhårt på beröm när man ibland riktar det mot prestationen som sådan och ibland handlar det mer om insikten som kommit med upplevelsen/utvecklingen/betyget eller vad det nu månne vara.

    Nu kanske jag helt tappade tråden här men jaja… 😜

    Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Det är för mycket prestation i våra liv och människovärdet påverkas negativt av att hamna i prestationsfällan. Att känna sig älskad kräver inga målbeskrivningar.
    Barnen är inga projekt där projektbeskrivningar skall följas.
    Vänligen Ingrid

    Reply

  • Avatar

    Erik

    |

    Tack för ett bra inlägg i en debatt som för övrigt mest grundar sig i i-landsproblemet föräldraångest. Inte mycket fakta eller statistik här inte – dig undantaget!

    Med erfarenheter från tre egna barn lutar jag mer och mer åt slutsatsen att olika typer av beröm och uppfostringsmetoder förmodligen har ganska liten effekt på slutresultatet. Gör man helt fel får det tveklöst negativa konsekvenser för barnets prestation och utveckling men olika former av ”rätt” spelar nog ganska liten roll i slutänden.

    Debatten om olika typer av beröm är att likna med vilken typ av barnstol du ska ha. Köp en barnstol, absolut, men förmodligen (statistiskt) kommer du inte att krocka eller i så fall krocka i låg fart. Eftersom du har barn i bilen kör du försiktigt. Förra året dog ett (1) barn i bilolyckor (sittande i bilen) i Sverige. Diskussionen om barnuppfostran, liksom trafiksäkerhet, har ett eget liv och är tyvärr helt frikopplad från vetenskapliga fakta. I brist på objektivitet nöjer jag mig också med lite likgiltighet…

    Reply

    • Avatar

      Anna

      |

      Fast exemplet är ju knasigt. Anledningen till att få barn dör i bilolyckor i Sverige är ju att vi är väldigt duktiga på att placera barn i bakåtvänd bilbarnstol och därefter på bälteskudde och att vi använder bilbälte. När det gäller trafiksäkerhet finns det väldigt mycket statistik och vetenskapliga fakta att inhämta för den som är intresserad.

      Reply

  • Avatar

    Fredrik

    |

    Spot on!
    Jag gillar verkligen sättet du relaterar till forskningen, du tar med den som en input och sätter den i relation till andra väldigt viktiga saker så att jag som läsare får ett helhets-persektiv!
    Jag har själv intuitivt reagerat på forskningen att det inte är hela sanningen och att man kanske inte behöver använda beröm alls. Jag tycker du uttrycker det på ett sätt som får mig att förstå mig på min intuitiva reaktion.
    Tack 🙂

    Reply

  • Avatar

    gabriella

    |

    Jag kan inte nog påpeka vikten av det arbete du förmedlar, Petra. I dagens samhälle där en mäts i sina prestationer kräver barnen verkligen en tro på sig själva, att det duger precis som de är. Jag önskar att du kunde vara fler så att du kan sprida kunskap på mer en ett ställe åt gången:) Din ”filosofi” är en stor inspiration i min vardag! Allt gott!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack gabriella! Dina ord landar fint i mig 🙂

      Reply

  • Avatar

    LegPsyk

    |

    Alltså bara en liten reflektion. Du skriver under ”Om mig” att ”jakten på verktyg och metoder för att hantera relationerna med barnen” försvinner den vuxna människan många gånger bakom en pedagogisk fasad. Men barnen vill inte leva med ”pedagogvuxna!” Att sen skriva ett sådant jättelångt inlägg om huruvida man ska ge barn beröm eller inte blir ju en jätteparadox. Hur naturligt blir samspelet om den vuxne ska stanna upp för att justera så att man berömmer på rätt sätt? Är man inte en pedagogvuxen då? Du må ha poänger i sakfrågan men jag kan också se att ditt inlägg motverkar precis det du försöker uppnå.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Självklart kan det jag skriver användas som ”en metod på barnen”. Och ja, då blir vi pedagogvuxna. Men det jag skriver kan också landa som en insikt hos den som läser: ”Jag vill gör så här, eftersom det känns rätt för mig!” Då tror jag inte att det blir en metod.

      För mig är skillnaden mellan att vara en ”verklig människa” och en ”pedagog” inte VAD man gör. Utan HUR och varför man gör det. Är du med på skillnaden?

      Reply

    • Avatar

      Ingrid

      |

      Instämmer med Leg.psykologs reflektion.

      Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Det vi alla delar i våra liv är att vi är människor från det vi föds.
    Livserfarenheterna kompletterar vi under livets resa tillsammans med andra människor i olika situationer och sammanhang.
    Jag särskiljer inte min yrkesidentitet i fyrtio år såsom socialarbetare/fritidsledare/familjeterapeut från min personlighet.
    Du är mamma Petra och det är ett livslångt förtroende i vår gemenskap med barnen även när de är vuxna.
    Hälsar Ingrid/mamma till en vuxen dotter – son och barnbarn.

    Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Läst boken Känsla för barns självkänsla och vissa av blogginläggen.
    Du ger intrycket av att överkompensera din närvaro som mamma.
    Alla dina pekpinnar och extremt tydliga råd skapar ändå mer oro i kommunikationen med barnen.
    Barn och vuxna har sin egen personlighet och är individer.
    Att skriva manualer i kommunikation och hur vi på bästa sätt ska bekräfta varandra i våra relationer, blir till slut ett negativt mästrande trots din intention om motsatsen.
    Människors självkänsla och mognad är en livslång process.

    Reply

    • Avatar

      Annika Westlund

      |

      Ingrid – jag tolkar Petra på ett helt annat sätt än du. Håller med dig om att människor är komplexa och att iallafall mognad är en livslång process. Men självkänslan… Människan har på många ställen i världen skapat kulturer som kanske stör självkänsla snarare än stärker den. Det finns teorier om det och historiska utvecklingar som är intressanta här, Jag uppfattar inga manualer i det Petra skriver, mer ett forskande och också forskningsbaserat, förhållningssätt. Upplever inte ngn pekpinne – mer en välbehövlig riktning.

      Reply

      • Avatar

        Ingrid

        |

        Annika – Vår olika ålder, utbildning och livserfarenhet inverkar på tolkningen av Petras budskap.

        Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Nu avslutar jag min prenumeration med anledning av Petras bristande trovärdighet gentemot sina läsare. Petras olika budskapen blir extremt motsägelsefulla.
    Det var inte länge sedan Petra avslutade sin närvaro gentemot läsarna som grupp när några få läsare varit oförskämda.
    Petra återkommer sedan utan att be om ursäkt till den stora gruppen läsare som uppfört sig anständigt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vad pratar du om Ingrid?!

      Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Jag brukar hålla med dej i det du skriver Petra men här tycker jag du missuppfattat syftet med forskningen, resultatet och sammanhanget. Även om man inte ska berömma och bedöma barn jämt och ständigt så görs ju det hela tiden, hemma, i skolan och i övriga samhället. Då är det väl viktigt att veta HUR man uttrycker sig på bästa sätt för barnets skull även om man försöker undvika att göra det hela tiden. Du skriver om prestation, att inte berömma resultatet, jag håller med dej och det är ju precis det den här forskningen gör också! Den handlar ju i grunden om hur man tar tillvara och behåller motivationen att lära (här främst i skolan men även hemma och för yngre barn). Och det är ju just genom att berömma och intressera sig (är ju också en form av beröm att visa uppskattning) för det barnet GÖR istället för det barnet ÄR. Att berömma ANSTRÄNGNINGEN istället för RESULTATET. Den visar att det är mer utvecklande för barnen att få uppskattning för PROCESSEN istället för PRESTATIONEN. ”Vad du kämpat för att lära dig det här” istället för ”va bra resultat du fick”. Och det leder så småningom till att barnet tänker ”om jag kämpar kan jag lära mej det här om jag vill” istället för ”det här kan inte jag så det är ingen idé jag försöker”.

    Jag blev så förvånad när jag läste ditt inlägg om saken! Baserat på hur jag uppfattat din barn-föräldrasyn tidigare trodde jag att du skulle tycka att det var bra om denna typen av forskning når ut till allmänheten.. hoppas att jag någorlunda fått fram min syn på saken 😉

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sandra. Det är inte forskningen i sig jag vänder mig mot i det här inlägget. Det är hur forskningsresultaten tolkas och presenteras i populärvetenskaplig version i tex sociala medier.

      Reply

      • Avatar

        Sandra

        |

        Jag tycker filmen som presenterade forskningen gjorde att allmänheten kunde på ett bra och konkret sätt se att det ger mer att berömma ansträngningen istället för prestationen. Om forskning inte sprids på detta sätt så når den ju bara oss som redan är insatta och har tankar kring detta. Det är väl toppen om det kan sätta igång tankar även hos andra? Det är väl det även du är ute efter med din bok, blogg och fb-sida? Det är klart man ska förhålla sig kritisk och fundera på vad man själv anser om saken men det gäller ju ALLT. För att folk ska tänka på vad de själva tycker måste ju ämnet upp så att tankarna sätter igång, varför inte genom konkret forskning då, som kan bidra till barn och elevers utveckling?

        Reply

Lämna en kommentar