Många barn, precis som många vuxna, har en kritisk inre röst som simultankommenterar det de själva gör: ”Klantskalle”, ”Du borde veta bättre”, ”Typiskt dig att vara så feg”. I sociala medier sprids just nu en artikel som handlar om hur vuxna kan hjälpa barn att träna sig på att känna medkänsla med sig själva. I artikeln nämns tre tips som en vuxen kan använda för att hjälpa ett barn att bemöta sin inre kritiker:
- Hjälpa barnet att bli medveten om att rösten finns.
- Att vid middagsbordet prata om ”Tre bra saker jag sagt till mig själv idag”.
- Tillsammans med barnen komma på och skriva ner saker som vi kan säga till oss själva i svåra situationer.
Är det bara jag som tycker att det finns en stor fet elefant i vardagsrummet? En elefant som inte nämns, men som finns. Och syns. Faktum är att den tar upp nästan allt utrymme. Att inte prata om den blir liksom absurt!
Det som inte nämns är den kritiska röstens ursprung. Den uppstår ju knappast ur tomma intet! Jag tror att den kritiska rösten först dyker upp hos barnets föräldrar (och andra nära vuxna) och så småningom internaliseras hos barnet. Jag tror att de barn som utvecklar en envis och kritisk inre röst är de som ofta, från vuxna i sin närhet, fått höra skuld- och skambeläggande, nedsättande och ironiska kommentarer (”Du är 4 år nu, du borde veta bättre än att…”, ”Slarvmaja”, ”Det där var väl inte speciellt smart gjort!”)
Om det är som jag misstänker, att den kritiska rösten först hörs hos de nära vuxna, blir det ganska märkligt att inte nämna det när man pratar om hur barn kan lära sig att hantera den kritiska inre rösten. Som att låta barnen gå på glas och ge tips om god sårvård – men inte nämna hur viktigt det är att sluta lägga glasbitar på golvet.
Artiklar som denna, med tydliga tips och verktyg till föräldrar (dessutom gärna ”förankrade i forskning”), delas och gillas mer än många andra i sociala medier. Vi föräldrar sliter varje dag med frågor om hur vi kan hjälpa våra barn att utvecklas och må bra och därför är det inte svårt att förstå lockelsen i ”tre enkla metoder” ”fyra snabba tips” eller ”två framgångsrika metoder”. Jag tror emellertid inte att det är så lätt att hjälpa våra barn att utvecklas till trygga välmående vuxna. Jag tror att det är lättare! Och mer utmanande.
Jag tror inte vi behöver leta efter metoder eller verktyg för att möta våra barn. Barn är precis som du och jag: De mår bra och trivs i ömsesidigt respektfulla relationer. Relationer där vi vuxna uttrycker våra egna behov utan att klandra, skuld- eller skambelägga, lyssnar med intresse på och bemöter barnen med medkänsla samt tar ansvar för att alla – både barn och vuxna – får vad de behöver. Om vi bemöter barn med respekt, ärlighet och medkänsla tror jag inte att vi behöver träna dem i självmedkänsla. Vad tror du?
Vidare läsning:
Gränser med respekt (artikelserie i 10 delar)
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!
—
Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>
Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .
Ömsesidig omtanke – omsorg – empati och solidaritet skapat tillitsfulla och kärleksfulla relationer mellan oss människor. Det innebär att vi tillåter olika viljor och beteenden utifrån våra personligheter.
Hej!
Jag brukar hålla med om det du skriver men den här gången gör jag inte det. Jag har själv en väldigt kritisk inre röst som ofta påpekar vad jag har gjort fel, hur jag borde gjort och borde vara istället. Men jag kan inte säga att jag hade kritiska föräldrar, lärare eller andra runt omkring mig som skulle ha använt sig av felaktiga ord eller påståenden när jag växte upp. Trots det så har det alltid varit viktigt för mig att vara omtyckt, att prestera bra och se bra ut. I mitt fall hade det nog varit bra redan tidigt träna på att få den där inte rösten att vara lite snällare och få mig att inse att jag duger som jag är, hur jag än är.
Hej.
Jag kan precis som du tänka på att det finns en orsak till att man har den kritiska rösten inom sig. Självklart kan den komma från vuxna i omgivningen som kanske inte tänkt på vad de säger, men den kan precis som i mitt fall även komma från ”kompisar”. Jag har alltid fått stöttning från mina föräldrar, far och morföräldrar och en fantastisk mellanstadielärare som såg vad som hände. Men när man blir utsatt för mobbning och utfrysning från förskolan hela vägen upp till åk 9 så växer den kritiska rösten oerhört inom en och det går i raketfart. Jag har sedan jag var 6 år gammal hört den trä rösten inom mig som talar om för mig att jag inte duger. Jag duger inte i sociala sammanhang eller nu på arbetet. Innerst inne vet jag att jag duger, men så snart minsta lilla ”tecken” från tex kollegor, chefer eller ytliga bekanta visar sig ropar denna röst högt till mig. Jag fick aldrig känna av ”kompisarna” att jag var värdefull eller omtyckt och som sagt det har satt sina spår djupare än jag någonsin anat men jag fick tack och lov känna mig värdefull och omtyckt av de närmaste vuxna. Så jag håller med till viss del, det kan vara vuxna som triggar igång denna inre röst, men som sagt det kan även vara andra barn på förskolan, i förskoleklass eller i skolan.
Det har du självfallet helt rätt i, Jerika. Rösten kan komma från ”kompisar” också! Och visst kan det hjälpa att träna barn i självmedkänsla, MEN även när rösten kommer från andra barn/unga tänker jag att huvudansvaret ligger på de vuxna – att skapa en miljö där alla barn trivs och mår bra. Inte på barnet att träna sig själv i att förhålla sig annorlunda till sig själv.
Jag känner att kraven på en som förälder är fullständigt övermäktiga. Din text är säkerligen helt sann och något man borde följa, men jag når åtminstone upp till att hela tiden ha en relation till mitt barn där jag ”uttrycker mina egna behov utan att klandra, skuld- eller skambelägga, lyssnar med intresse på och bemöter barnen med medkänsla samt tar ansvar för att alla – både barn och vuxna – får vad de behöver”. Gör någon det? Hur stor del av tiden måste detta uppnås för att barnet ska bli en trygg välmående vuxen utan en inre kritisk röst? Och om barnet ändå utvecklar en inre kritisk röst – är det då mitt fel eftersom jag inte var tillräcklig som förälder? Jag skulle önska lite medmänsklighet från din sida, Petra, när du skriver din texter och lite mer förståelse för att föräldrar också är människor som inte orkar hela tiden. Jag känner att det är fullständigt ouppnåeligt att vara den förälder jag borde vara för att mitt barn ska bli så välmående som möjligt….. Är det någon annan som känner likadant?
Hej Ammi! Uppfattar du det jag skriver som krav på hur ”en bra förälder” bör vara!? I så fall har jag inte uttryckt mig som jag önskade. Jag har inga som helst krav på föräldrar! Det är upp till var och en att själv avgöra hur hen vill vara i sitt föräldraskap. Det jag skriver om är vilka konsekvenser som jag tror att olika val i föräldraskapet får. Hur de konsekvenserna skall värderas tror jag att varje förälder själv måste avgöra. Vad som är rätt och fel är olika från en person till en annan.
Nej, jag tror inte att vi föräldrar alltid måste vara respektfullt ärliga, empatiska och söka likvärdiga lösningar. Jag är ganska säker på att barnen kan klara sig bra ändå! Däremot tror jag att det vi föräldrar säger till våra barn påverkar deras självbild och självmedkänsla och jag tycker att det är viktigt att inte lämna det okommenterat när vi pratar om hur vi kan hjälpa barn att må bra.
Nej, såklart ska man inte lämna det okommenterat om man tror sig ha ett sätt som får barn att må bra. Det behöver väl inte sägas? Och nej, du skriver såklart inte rakt ut att det är såhär en bra förälder bör vara och visst kan varje förälder själv välja vilken väg han/hon vill ta. Å andra sidan – tror du att det finns någon förälder som läser blogginlägget och tänker äh, en kritisk inte röst, det får väl mina barn ha då eller att bli en trygg, välmående vuxen, det tycker jag inte är så viktigt? Det är ju våra barns psykiska och mentala hälsa du pratar om – det är klart varje förälder tycker det är viktigt! Det är inte bara att välja bort det i sitt föräldraskap – eller tänker du att det är så enkelt? Föräldrar idag överöses av råd och tips och förhållningssätt och beroende på hur det framförs är det mer eller mindre enkelt att ta till sig det. Lite mer humor, lite mer medmänsklighet, lite mindre ”detta gör ni FEL!” skulle göra budskapet mycket lättare att ta till sig. Kanske skriva något inlägg någongång om något BRA som folk gör i sina föräldraskap? Eller varför inte bjuda på något eget tillkortakommande? Eller varför inte skriva något om den otillräcklighet och skuld många föräldrar känner? Bara som en motvikt?
Har du sett det här inlägget Ammi?
http://petrakrantzlindgren.se/2014/05/26/foralder-blir-fri-fran-ditt-daliga-samvete-genom-att-lyssna-pa-vad-det-har-att-saga/
Ja, jag har läst den. Och ja, jag har extremt dåligt samvete för att jag inte hela tiden orkar ”uttrycka mina egna behov utan att klandra, skuld- eller skambelägga, lyssna med intresse på och bemöta barnen med medkänsla samt tar ansvar för att alla – både barn och vuxna – får vad de behöver”. Men jag kan ju inte sluta sträva efter det heller med risk för att barnen får en inre kritisk röst, dålig självkänsla, blir otrygga etc. Och så länge jag strävar utan att nå fram kommer jag att ha dåligt samvete.
Jag känner precis som du, Ammi. Jag håller (i stort sett) alltid med i det Petra säger – i teorin. I praktiken fallerar jag varje dag.
Tack Sara! Då är jag inte ensam… <3
Jag känner också oftast en stor, tung otillräcklighet när jag läser Petras texter. Jag är ofta enig om grundidén, men i verkliga livet är jag inte ens nära att genomföra dessa tankar i praktiken och undrar ofta hurdana barn andra har och hurdana vuxna andra är som hittar rätt ton och tankesätt i varje situation. Eller ens hälften av situationerna. Jag läste ganska mycket av Juul för tio år sedan och därifrån fick jag tankar om att vara ärlig mot sig själv och fundera på var de egna gränserna gick. Kanske har jag editerat bort en hel del av hans tankar och texter, men jag har inget minne av att jag kände mig så urusel som förälder när jag läste hans böcker.
Därför blev jag lite överraskad när jag såg att Petra hade koppling till Jesper Juul. Tydligen har jag missförstått något någonstans.
Jag läste också Juul för några år sen, tände just på hans inledning:
”Först när jag upplevde min egen brist på kompetens som pappa, började jag långsamt att lära, istället för att enbart skola mig.”
Det kändes trösterikt. 🙂
Ja, han har ofta sympati för föräldern också 🙂
Tack Mikaela och Lena! I anar inte hur trösterikt det är att läsa det nu skriver! Att det finns andra som känner som jag! Jag undrar också ofta hur alla andra (av kommentarerna att döma) alltid verkar bete sig så ”rätt” i alla situationer (och när de mot förmodan inte gör det verkar kunna ta det med överseende och med en förlåtande attityd mot sig själv). Jag orkar inte hela tiden i varje situation. Och i mer jag försöker, desto sämre blir jag. Det är säkert mig som läsare och person det är fel på (som Petra skriver i sitt senaste blogginlägg och som alla i kommentatorsfältet verkar vara rörande överens om) och visst, lösningen är väl att jag slutar läsa och avföljer . Att predika för de redan frälsta, fullärda och kompetenta är väl också en väg att gå som bloggare. Som ofullständig, otillräcklig och svag förälder verkar man inte ha någon plats. Tyvärr.
Tro på dig själv. Plocka med dig det du tycker hjälper dig och tyck om dig själv och dina barn. Det räcker långt, tror jag.
Tack Mikaela! <3
Har du någon kritik mot den forskning som det hänvisas till så vill jag gärna veta mer för jag tycker att det jag läst om det att det är oklart vad det är för forskning så det vore intressant. Men annars blir det lite märkligt att bemöta forskning med ”jag tror” för tror gör folk om allt möjligt. Det finns folk som tror att barnaga är jättebra så att tro något är väldigt enkelt men det är ju där det finns bra forskning som det blir intressant.
Hej Karl!
Jag vet inte vilken forskning det är som artikeln bygger på eftersom det inte nämns. Jag är dock övertygad om att det är välgjord forskning. Jag är inte kritisk mot forskningen. Jag är själv forskare från början och tycker att vetenskapligt förjållningssätt är viktigt! Det jag är kritisk mot är hur forskningen används och tolkas och att man missar att forskningen bara tittat på en liten del av verkligheten. I psykologisk forskning jämförs ofta effekten av två ”behandlingar” mha experimentell u drsökningsdesign. I verkligheten finns kanske 17 eller 73 faktorer som påverkar vad som händer och ett antal intressanta bakomliggande variabler.
Jag har skrivit mer om hur jag tänker här: En annan du » Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse
http://petrakrantzlindgren.se/2016/05/24/sa-berommer-du-ditt-barn-ratt-om-forskningsresultat-forenkling-och-forforelse/
Hej igen jag tror på att låta barnen vara med och hjälpa till med det mesta. Och inte skuffa undan dem då växer dom och ser att de är duktiga och det ökar deras självkänsla. då får du automatiskt en bättre relation med dina barn. Dessutom så får de mycket lättare att både prova på nya saker för de är inte rädda för att misslyckas. Det går också bättre för de barnen i skolan.
Hej, Vad glad jag blir när jag läser det du skriver. Jag håller verkligen med dig om att så många vuxna letar efter metoder att hjälpa sina barn. Det största misstaget är att de inte börjar med sig själva. Barn gör som vi gör inte som vi säger. Jag har tre barn och jag är inte en ”roll” med dem. Jag är inte heller en roll i mitt jobb eller med andra människor. Jag är jag och har olika relationer med olika människor och med mina tre barn. Mina barn är tre kloka varelser som jag behandlar med respekt och många gånger tycker jag att det är så mycket klokare än många vuxna. De är autentiska, det är inte ”läskiga pedagogiska roller” som måste ha uppbackning av forskning för att kunna verka. Ju fler människor som kan bara vara sig själva ju mer försvinner den kritiska rösten. För den finns bara där om du hela tiden behöver jämföra dig med något som är ”mer rätt” än dig själv.