Vem vill inte ha ett barn med sund självkänsla? Ett barn som känner sig själv och som känner acceptans och gillande inför sig själv – trots att hon inte är perfekt. Men hur gör man?! Det är lätt att känna sig ofullkomlig som förälder när man vet vilket mål man har, men famlar i dunkel när det gäller vägen dit. Det är förmodligen därför som artiklar med rubriker som handlar om hur man stärker barn och barns självkänsla är så vanliga och får så många klick och visningar.
Åh, vad jag mulnar inombords när jag ser sådana här uppmaningar och läser artiklarna!
För det första är jag orolig för hur barnen upplever det om vi möter dem med tanken att vi skall ”stärka” dem eller deras känslor inför sig själva. Vad säger ett sådant förhållningssätt om min bild av barnet, av mig själv och om hur jag ser på vår relation?!
”Du är svag. Men jag, jag kan och vet, och jag skall justera dig så att du blir bättre.”
Jag ser en uppenbar risk att våra försök att ”stärka” barnen i själva verket får precis motsatt effekt genom att vi indirekt visar dem att de inte duger som de är. (Nej, vi säger det naturligtvis inte rakt ut till barnen, men de är inte korkade! De märker när de blir utsatta för vuxnas ”förbättringsarbete”.) Ett litet tankeexperiment: Hur tror du att det skulle vara för dig om din partner bestämde sig för att försöka ”stärka” dig? Vilka tankar och känslor skulle det väcka?
För det andra är jag övertygad om att det inte finns några knep eller snabba och enkla metoder för att stärka barn och deras självkänsla. Barns självkänsla – deras upplevelse av att vara viktiga och värdefulla, precis som de är – hämtar näring på samma ställe som din och min självkänsla: i våra relationer med människor som betyder mycket för oss. Vi trivs och mår bra, och vår självkänsla får näring, i relationer som är präglade av uppriktigt intresse, respekt, empati, ärlighet, humor och engagemang. Sådana relationer är varken snabba eller enkla. De tar tid, är utmanade och komplexa. (Och förstås också alldeles, alldeles underbara.)
Självfallet skall vi fortsätta bry oss om barns självkänsla. Varje unge har rätt att veta att hon duger precis som hon är, med alla sina egenheter och ofullkomligheter. Men det är i mötet med en annan människa som upplevelsen av att vara värdefull och viktig kan uppkomma. Därför tycker jag att vi bör ge upp projektet att försöka stärka barn och deras självkänsla och istället ta ansvar för och stärka de relationer som vi har med barn.
Vad tycker du?
—
Mer på samma tema:
Goda relationer ger barn självkänsla (Artikel i Ystads Allehanda)
Med känsla för barns självkänsla (Petra Krantz Lindgren, Bonnier Fakta)
Jag tror precis som du. Och jag mulnar också när jag ser alla de där uppmaningarna om hur vi snabbt och med några handgrepp kan fixa än det ena och än det andra. Viktiga saker måste få ta tid. Och dit hör relationer. Genom att prioritera att vara tillsammans med våra barn visar vi att vi tycker att de är värdefulla. I somras sa jag till min dotter att jag tyckte så mycket om dom här dagarna för att jag tyckte så mycket om att vara tillsammans med henne och hon lyste upp och sa: tycker det verkligen det mamma!? Och jag såg verkligen vad glad hon blev för att jag verkligen uppskattade att vara med henne. Att jag uppskattade hennes sällskap precis som hon är. För visst är det som du skriver – att försöka fixa något betyder ju att det inte är bra som det är. Den andre kanske inte kan sätta ord på detta men nog känner hen av det.
Tack Lucie 🙂 Vilken fin illustration!
Livet är en utvecklingsprocess. Det gäller även vuxna som vägleder andra.
Ingrid
Tack för alla dina bra inlägg! Jag tänker att det gäller merparten uppmaningar som handlar om att ”fixa” oss själva och livet från media, allt syftat till försäljning grundat på våra basic fears. Om vi bara lyssnar inåt och har tillit till livet istället. Inifrån och ut. Tack.
Hej Petra!
Tack för att du delar med dig kunskap och insikter. Är detta vad din bok handlar om, känsla för barns självkänsla? Jag tycker det du skriver låter vettift men förstår inte om du menar, att man inte alls ska ”aktivt stärka” deras självkänsla eller annat?
Mvh Fatima
Hej Fatima, jag tänker att det är bättre att stärka relationerna vi har med våra barn. För att det är i starka, välmående relationer som självkänslan hämtar näring. Om vi försöker stärka barn finns risken att det får motsatt effekt, att barnet undrar om hen är svag och det är därför som hen behöver stärkas.
Det enda vi som föräldrar bör fixa till för våra barns skull är oss själva. Självkänsla är ett ord som handlar om att lära känna sig själv, precis som du skriver Petra, i relationer med andra så kan vi speglas. OM den vi speglar oss mot är äkta och känner och förstår sig själv.
Min älsta son har gått sin första dag på fritids. En försiktig kille. Han sa att det var ok att jag gick efter en timme ( vilket jag nu ångrar) han var sedan där 3 timmar. På kvällen grät han och var orolig med bröst och mag ont. Han berättade att han kännt sig väldigt ensam, att det var tråkigt , stökigt, att han inte tordes ta kontakt med någon , att han tyckte det var alldeles för lång tid , och att han längtade och saknade sin bror och mig och sin pappa.
Det gör ju ont i mig med . Jag försökte berätta för honom att det är ok att vara osäker ,orolig och tveksam .Jag säger ofta att jag älskar honom och respekterar honom oavsätt prestationer. Att han ska be någon vuxen om hjälp om det blir för mycket. Men det törs han inte säger han. Det är ju mitt ansvar att han får verktygen för att det ska bli bra.
Men ska man inte berömma det som blir bra ? Hur stärker man då upp en kille som inte ens tar för sig?
Hur ska jag tänka, bemöta och kommunicera för att förmedla att det kan få vara lite jobbigt men det är ok ändå. Det hör liksom till livet.
Hej Viktoria! Vad du ”ska” och ”inte ska” är förstås upp till dig att avgöra! Jag för min del ser vissa risker med att berömma det som blir bra, bla eftersom beröm också berättar för barnet att du bedömer och då drar han själv slutsatsen vilken bedömning du gör när det INTE går bra. Jag tror att barn snarare känner en trygghet när de vet att de inte blir bedömda – då är det mindre ”riskfritt” att visa och prata om allt som oroar, också om misslyckanden och utmaningar.
Som jag skriver tror jag inte så mycket på att ”stärka upp” ett barn. Jag tror mer på att utveckla relationen mellan dig och ditt barn så att han känner sig fri att berätta om det som bekymrar och upplever att han blir förstådd i hur han har det och hur han uppfattar omvärlden. DET är en otroligt viktig del i självkänslan. Att bli tagen på allvar och mött med respekt när man berättar om det som är sårbart. När ni har den gemensamma plattformen i ert samtal kan du också få bli ett stöd i hans arbete med att försöka hitta lösningar som funkar för honom. DET är en annan viktig del i självkänslan, att få uppleva att man själv har förmåga att komma fram till fungerande lösningar på de problem man har. (Vilket inte alls innebär att du lämnar honom ensam med att hitta sina lösningar, utan att du finns med honom som ett stöd i den processen.)
Kanske kan du hitta lite inspiration och stöd i den här texten: http://petrakrantzlindgren.se/2011/12/13/nar-goda-rad-ar-vardelosa/
Tack! Det var tänkvärt. Kan ibland sakna hur jag ska bemöta känsligheten och oron. Det värderas ju väldigt högt att ha socialcopetens ,vara framåt och nyfiken . (Vi har pratat med pedagogerna och de har verkligen bemött honom som den han är med stor acceptans och respekt , och i går frågade han om han kunde få vara lite längre på fritids :-)….)
Hej Viktoria!
Jag har också en mycket försiktig son som inte vågar ta kontakt oc som lätt hamnar (hamnade) i vänta-på-mamma-läge.
Mitt hjärta höll på att gå i tusen bitar när han sa ”mamma på morgonen när du lämnat mig vet jag inte vad jag ska göra – jag går bara runt”. Han kände sig för osäker för att ansluta till de andra barnens lekar. Jag pratade med personalen och bad dem hjälpa honom in i leken (att våga fråga men också bli inbjuden). Personalen är ofta duktig och van vid olika sorters barn så det blev mycket bättre bara de fångade upp honom och sa ”kolla här spelar de med lego – vad skulle du vilja bygga?” Osv.
Senare (orelaterade till just detta eftersom personalen nu försökte hjälpa honom våga hoppa in i leken och ofta lyckades….)
Varje dag efter mellanmålet gick han bara runt runt runt och väntade på mig. Personalen kunde inte få honom att leka…
Det var för att schemat bara hade med aktiviteter till och med mellanmål, och då var det för honom självklart att man gick hem efter mellanmålet. När jag pratade med personalen satte de sedan upp en till lapp med ”lek inne och ute” efter mellis tiden och detta skedde naturligtvis också efter det att han blivit mer van och då slutade han vänta på mig.