Tänk om alla vuxna fattade det här!

När jag var liten fick jag hjälp av mina föräldrar när jag upplevde starka, och skrämmande, känslor. De lyfte upp mig, vaggade, klappade och pratade lugnande.

– Oj! Vovven skällde och då blev du rädd? Vill du hålla mig i handen och så klappar vi den försiktigt tillsammans?
– Du ville titta mer på tv och så bestämde jag att det var dags att stänga av och då blev du jätteledsen.
– Du hade byggt ett klosshus och så sprang Pierre på det så att det rasade och nu är du både arg och ledsen. Vill du sitta här hos mig lite och kramas eller vill du kanske hellre vara ifred?

Efterhand började jag förstå det jag upplevde, jag fick ord för att uttrycka det och strategier för att reglera känslorna och lugna mig själv. Men än idag händer det att jag hamnar i situationer där känslorna tar överhanden och jag reagerar instinktivt. När jag ser en huggorm på stigen framför mig. När jag får veta att en kär person är svårt sjuk. När brandlarmet går mitt i natten. Då reagerar min ”urtidshjärna”, amygdala, med kamp eller flykt (eller, om ingen av dessa möjligheter finns, med att ”frysa till is”).

Alla barn får inte samma hjälp under sin uppväxt som jag – och förhoppningsvis du – fick. En del barns ”viktiga vuxna” har egna problem och klarar helt enkelt inte av att fokusera på barnet. De har kanske jobbiga och obearbetade upplevelser från sin egen barndom, psykisk eller fysisk sjukdom, missbruksproblem, stora ekonomiska svårigheter eller lever i en våldsam relation. När de vuxna inte hjälper barnet att förstå och reglera sina egna känslor blir det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, för barnet att utveckla dessa förmågor. Mycket av det som barnet upplever i kroppen (vågor av rädsla, skam, ilska osv) förblir obegripligt och skrämmande och barnet fortsätter reagera med sin urtidshjärna: kamp eller flykt. Gå till attack eller dra sig undan.

shutterstock_119847985

När vuxna möter ett sådant här barn, i förskola och skola, i fritidsaktiviteter och omsorg, står de ofta häpna och handfallna inför barnets starka reaktioner. Hon tycks reagera på minsta småsak! Får vansinniga känsloutbrott, låser in sig, springer och gömmer sig, slåss. Ofta påstår barnet att ingen bryr sig, att ”alla hatar mig” eller att ”de andra är idioter”. Hur kan hon inte förstå att det är hennes eget beteende som ger upphov till den sociala isoleringen?! Ur denna undran hos de vuxna, föds en ambition att förklara. Barnet behöver ju förstå vilka konsekvenser hennes beteenden får för andra! Hon behöver uppenbarligen också hjälp att förstå hur hon borde bete sig. Därför pratar de vuxna med barnet. Berättar hur de andra barnen reagerar när hon blir arg, skriker och slåss eller springer iväg. Ger förslag på hur barnet kan göra istället. Och barnet håller inte sällan med. Där och då förstår hon vad de vuxna menar.

Tre minuter senare råkar någon stöta till henne i korridoren. Eller så tycker hon sig se ett hånleende från ett annat barn. Eller så snubblar hon i trappan och slår i knät, samtidigt som hon översköljs av skam när hon märker att flera andra barn som såg vad som hände. Bam!!! Signalen ”fara” plockas upp. Amygdala tar över. En överlevnadsreaktion aktiveras. Resultatet: Anfall eller försvar. Skrik, knuffar, slag, verbala attacker. Eller smäll i dörrar, låsa in sig på toa, klättra upp i ett träd.

Vi vuxna kan förklara oss blåa och utmattade. Det kommer helt enkelt inte att hjälpa! Vi pratar till ”den medvetna hjärnan”, men det är inte den som har makten när barnet upplever ett, för henne, stort hot. (Vilket hon gör ofta. Ingen har ju lärt henne – genom att gång på gång benämna, förklara och lugna – att differentiera mellan olika hot, förstå sina egna reaktioner och reglera sina känslor.) När något väcker skräck är det urtidshjärnan som svarar. Andra delar av hjärnan – de delar som den vuxne tidigare resonerat med – kopplas tillfälligt bort.

Vi vill så gärna att barnet skall förstå! Sina reaktioner. Vilka konsekvenser hennes reaktioner får. Hur hon kan göra istället. Men vi kan inte börja där. Genom att förklara. Vi måste själva börja med att förstå! Förstå barnet. Hennes situation, förutsättningar och behov. Sedan kan vi förhoppningsvis – med stort tålamod, mycket empati, respekt, ärlighet och tillit – hjälpa henne att förstå sig själv. Först därefter finns förutsättningar för barnet att förstå andra, att reglera sina känslor och reagera annorlunda.

Ordentliga tillsägelser. Rena utskällningar. Hot och straff. Ni fattar, va? De lösningar som inte sällan ropas på när ungarna är ”odrägliga” i fotbollslaget, ”ouppfostrade” i matsalen, ”oempatiska” inför andras känslor eller förstör för andra elever i klassrummet. De lösningarna är ofta dömda att misslyckas. Ett barn kan helt enkelt inte förstå andra människor eller reglera sina känslor innan hon fått hjälp att förstå sig själv.

*Edit*: Jag har förstått att en del läsare tolkar texten som att jag menar att alla former av störande beteenden hos barn kan förklaras av problem i relationen mellan barnet och föräldern. Det är inte vad jag säger. Barn är olika och självfallet finns det mer än en orsak till att barn beter sig på sätt som upplevs som störande eller utmanande av omgivningen. Det jag säger är att när ett barns ”viktiga vuxna” inte förmår hjälpa barnet att förstå och reglera sina känslor får det långsiktiga negativa konsekvenser för barnet som kan visa sig i form av ”störande” beteenden. Att skälla, hota och straffa de barnen är på förhand dömt att misslyckas. (Detsamma gäller förvisso alla andra barn också, men av delvis andra anledningar.)

Dela, dela, dela!  Jag upplever att det finns så många människor i vårt samhälle som inte förstått dessa grundläggande principer för hur en människa utvecklas och som därför har helt skeva uppfattningar om hur man ”skapar ordning” och ”vinner respekt” bland ”utåtagerande” och ”gränslösa” barn. Därför hoppas jag att den här texten får stor spridning. Om du vill hjälpa till med det blir jag väldigt glad!

Länkar:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa

Boktips:

Anknytning i praktiken, Anders Broberg et al.
Den livsviktiga anknytningen, Terje Grina
Se barnet inifrån, Ida Brandtzaeg et al.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (26)

  • Avatar

    Karin

    |

    Sååå bra inlägg! Men var börjar man? Jobbar i skolan och känner igen mig i att man pratar och förklarar… Men hur får man ett barn att lära känna sig självt och förstå varför det reagerar på vissa sätt när sällan vi vuxna ens förstår det. Många barn kommer från ”bra” hem och tycker att de borde fått denna grund att stå på då. Om den nu ändå saknas hur lär vi barnen hantera sina känslor om de inte kommer ihåg det vi sagt och förklarat? Tack för bästa bloggen!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Karin, låt mig börja med att understryka att jag inte tror att alla barn som ”är störiga” i skolan är det beroende på brister i sina anknytningsrelationer. Det kan självfallet finnas många olika anledningar. Det jag skriver är att barn som har brister i sina primära anknytningsrelationer ofta får problem i tex skolan.
      OM du har att göra med ett barn som du upplever inte riktigt förstår sina egna känslor och reaktioner (och därmed också får svårt att reglera dem och reagera annorlunda), så tror jag att du måste möta det barnet på ungefär samma sätt som du möter ett litet barn (och som jag ger exempel på inledningsvis i texten). Självfallet utan att låta nedlåtande och förminskande. ”Blev du arg när Olga stötte till din bänk?”, ”Jag gissar att du blev förvånad och lite rädd när Lucas sprang ifatt dig bakifrån utan att du märkte det?” osv. Sätta ord på det du gissar att barnet kände (med en öppenhet för att du kan ha fel, du får inte låta som en psykolog ;-)) och vad du tror är viktigt för honom. Själv vara lugn och förmedla uppriktigt intresse, trygghet, förståelse och RESPEKT.

      Reply

      • Avatar

        Karin

        |

        Tack snälla för svar! Jätteintressant!

        Reply

    • Avatar

      Annica Andersson

      |

      Hej Karin
      Jag försökte får några år sedan att få skolorna omkring där jag bor att anamma ämnet ”Livskunskap”. Jag hade en plan för ett läsår och jag började skriva en lärarhandledning men intresset var så svalt att jag gav upp mitt projekt som jag kallade ”Kamelia”. Är du intresserad av att ta del av min beskrivning skickar jag gärna över den. Allt frustration, problem med tafsandet m m kan inte övervinnas med annat än att vi behöver stärka barnens självkänsla.
      Varma hälsningar
      Fru Andersson

      Reply

  • Avatar

    Haren

    |

    Från min horisont håller jag med dig om mycket av det du skriver här. Det enda jag vänder mig emot är att du applicerar en förklaring till ”barns känslomässiga instabilitet” och ett sätt att bemöta barn. Min erfarenhet är att barn är olika. Min dotter bemöter jag (oftast) som du beskriver och jag upplever att det är bekräftande och ”rätt” för henne. Ett annat barn i min närhet är helt olik henne och samma bemötande överväldigar hen. Detta barn verkar bli tröstad av en mer matter of fact attityd. Det finns säkert otaliga andra sätt att vara på bland barn och bemötanden som passar dem.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror inte riktigt jag förstår vad du menar med att jag applicerar en förklaring till barns känslomässiga instabilitet. Utveckla gärna :-)!

      Reply

      • Avatar

        Haren

        |

        Du skriver formuleringar ” när personal möter ett sådant barn” och förklarar hur ett ”sådant barn” upplever oxh reagerar osv. Sedan förklarar du hur en kan hjälpa sitt barn. Jag menar att alla ”sådana barn” inte är likadana och att det inte finns ett sätt att hjälpa barn.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        När jag skriver ”sådana barn” menar jag barn vars viktiga vuxna (oftast föräldrar) inte förmått att under uppväxten i tillräcklig utsträckning hjälpa dem få förståelse för och reglera sina känslor. Självklart finns det olikheter mellan alla barn, men jag är övertygad om att ALLA dessa barn behöver stöd för att förstå sina egna känslomässiga reaktioner och behov.

        Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Jättebra information! Undrar om det går att få mer på den punkten vad vi vuxna kan göra för att hjälpa till? Ska vi ställa frågor i den situationen när amygdala tar över eller bara iaktta för att försöka förstå? Är det olika vid olika åldrar, har större barn på mellan och högstadiet som jag vill kunna göra mer för att hjälpa. / Linda

    Reply

  • Avatar

    Viktoria

    |

    Hej!
    Tycker du skriver mycket intressanta artiklar & inlägg!
    Det du skriver här kan jag förstå till viss del. Men jag har ett barn som fått allt som du beskriver, men har ändå svårt att förstå & handskas med situationer & samspel med andra. Det blir ofta missförstånd & slutar inte sällan med en ångestattack. Till saken hör att barnet blivit mobbat & utsatt i skolan under 3 år (2 år först, ett bra år emellan & nu sista året där ångestproblematik utvecklats). Det finns adhd & autistiska drag & man funderar om det behövs ytterligare en utredning kring det.

    Jjag undrar vad du skulle rekommendera för tillvägagångssätt för att hjälpa det här barnet att komma vidare/lära känna & förstå sig själv?
    Vi vet att samtal, ritprat osv funkar bra på medvetandeplanet, men i stundens hetta så finns inte förmågan att kunna plocka fram det längre. Det sista året har tagit oerhört hårt på energinivån & barnet har gått från ett mer självskadande beteende till att gå direkt till försvar i situationer som barnet inte mår bra i.
    Tack på förhand!
    Mvh Viktoria.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Viktora. Jag har förstått att en del läsare tolkar texten som att jag menar att alla former av störande beteenden hos barn kan förklaras av problem i relationen mellan barnet och föräldern. Det är inte vad jag säger. Barn är olika och självfallet finns det mer än en orsak till att barn beter sig på sätt som upplevs som störande eller utmanande av omgivningen. Det jag säger är att när ett barns ”viktiga vuxna” inte förmår hjälpa barnet att förstå och reglera sina känslor får det långsiktiga negativa konsekvenser för barnet som kan visa sig i form av ”störande” beteenden.

      Jag tycker att det låter som att ni redan jobbar bra med att ge ert barn stöd i att utveckla självförståelse genom ritprat och samtal. Det är, som du märkt, en utvecklingsprocess som tar lång tid! Om du känner att det du gör inte räcker eller leder till utveckling föreslår jag att du kontaktar tex BUP för mer individanpassat stöd.

      Reply

  • Avatar

    Carolina

    |

    Hej, läste och detta passar precis in på min son, men tycker inte artikeln ger bra tips på hur man kan göra, eller vad ska personalen i skolan kan göra i den situationen för att säkra barnet ”från sina reaktioner”. De känner sig ofta handfallna och vill göra rätt. Har du tips? mvh Carolina

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Carolina! Kolla länkarna som ligger sist i inlägget! Jag har också skrivit lite som svar till kommentarerna ovan.

      Reply

  • Avatar

    Anita Malmros

    |

    Oh Petra! Tack för din underbara text och hur väl du uttrycker det mest grundläggande i vad som ställer till problem mellan vuxna och barn!!!! Barnen får alldeles för ofta möta nedtryckande vuxna och de vuxnas egna små inre barn! Tack! Jag som samtalsterapeut jobbar ju med detta hela dagarna. Vuxnas inre små barn som ej blivit förstådda eller inte fått något stöd. Hur kan vi uppmuntra föräldrar att våga möta sig själva och ta stöd istället för att projicera sitt eget på barnen. Vi behöver vuxna som är mogna och vuxna, vi kan bli det om vi vågar titta på oss själva!!!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Amen!

      Reply

    • Avatar

      Elin

      |

      Var hittar man en samtalsterapeut som dig? Själv har jag försökt i snart 3 år att få hjälp men när inte systemet funkar är det svårt att få stödet som behövs.

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Tack för lärorika och insiktsfulla texter.
    Ofta ger vi mycket uppmärksamhet och problematisering kring utåtagerande och ”bråkiga” barn men väldigt lite tips och råd finns kring barn som sluter sig. Jag har själv en dotter på nio år som är mycket empatisk men har väldigt svårt att ge uttryck för sina egna känslor. Ilska, oro och ledsamhet håller hon inom sig och det är mycket svårt att komma innanför detta skalet. Detta skapar känslomässiga ”monster” och är väldigt frustrerande för mig som förälder eftersom det är väldigt svårt att veta hur jag kan stötta mitt barn att möta utmaningar och besvär.
    Skriv gärna mer om dessa barn.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Anna! Kolla gärna länkarna i slutet av inlägget. Viktigt också att fundera kring om och hur man själv uttrycker sina känslor och behov. Barn gör ofta som vi gör.

      Reply

  • Avatar

    Malin

    |

    Som jag känner igen mig i detta du beskriver! Hade en komplicerad uppväxt där mina känslor ofta saknade betydelse och jag fick ofta utbrott (sorg och ilska) på olika sätt utan att få hjälp att förstå varför jag kände så. Fick bara höra att det var fel på mig för att jag fick mina utbrott. Jag har ingen form av ”störning” och har frivilligt gått hos psykolog som vuxen för att förstå mig själv. Tänk vad mycket lättare det varit om någon provat denhär typen av psykologi med mig när jag var liten. Hoppas på att kunna göra det själv med mitt kommande barn.

    Reply

  • Avatar

    M

    |

    För ett par år sedan skrev jag ett blogginlägg om min berättelse, bland annat det som framkallar borderline/emotionellt instabil personlighetsstörning.

    Trots att du haft ett så annorlunda liv är du en av väldigt få som lyckas förstå den där skillnaden mellan en barndom som ger svåra sår och en som inte gör det. Du gör så mycket bra.

    http://www.barnakuten.nu/mamma-och-pappa/mamma-med-psykisk-sjukdom/

    Reply

  • Avatar

    Sanni

    |

    Hej Petra, jag vill börja med att tacka dig för all hjälp jag och min familj har fått genom din blogg och inte minst din bok! Vi har märkt av en enorm skillnad i vår son, som är en nybliven 3-åring, sen vi kom ur ”hota/muta/skälla”-fällan och började bemöta honom som den kompetenta individ han är, med den respekt han förtjänar. Han är nu en mycket harmonisk och mysig kille och den där ”trotsen” som det talas så mycket om har vi knappt sett röken av.

    Jag har dock ett annat bekymmer som gäller en väninna. Hon har mycket problem med sin 3-åring och har haft så ända från början. Har det inte strulat med sömnen så har det varit maten, eller potträning eller nåt annat, och så kan det väl vara med små barn men det som verkligen bekymrar mig är hur frustrerad och arg han har blivit på sistone. Vi träffas regelbundet med barnen och jag har sett på nära håll hur deras relation har blivit sämre i takt med att min väninna blivit allt tröttare och sonen blivit mer och mer ”besvärlig”. Det kulminerade nyligen när jag satt och lekte med ett fiskespel med båda barnen och hennes son blev arg när jag lugnt och sansat föreslog att min son kanske också kunde få prova fiskelyckan. Han lämnade rummet sammanbiten men kom tillbaka ett par minuter senare, ställde sig framför mig och sa ”dumma!” och så gav han mig en hård örfil. Min väninna såg det hela och blev helt chockad. Hon sa att han aldrig gjort så innan och förstod inte vad som flugit i honom. Jag är dock inte jätteförvånad (men såklart lite omskakad jag med) eftersom jag märkt att han bär på mycket frustration och ilska.

    Pojken styr och ställer mycket med sin mamma och hon gör oftast som han säger. Det går knappt att föra ett samtal med henne för han kommer alltid och avbryter och vill ha hjälp med något, och istället för att säga ”jag pratar med S nu, du får vänta lite” så följer hon med när han drar iväg med henne. Han kan även befalla henne att sluta prata. Ibland svarar hon med att bli arg och han blir då ledsen och börjar gråta. Då kan hon hota honom med att vi (jag och min son) åker hem om han inte slutar gnälla. Ibland är pappan hemma och han skäller mycket på pojken, han får inte göra si och inte göra så. Vad han är gör så tycks det vara fel och jag lider med honom.

    Jag blir illa berörd när jag ser hur de är mot varandra men jag vet inte vad jag ska göra. Jag tipsade min väninna om din bok och hon läste den men hon verkar inte ha tagit till sig dina råd. Pappan vägrade läsa den överhuvudtaget. Jag vill inte lägga mig i för mycket då det ju är minerat område det här med barnuppfostran. Samtidigt kan jag som utomstående se mer nyktert på situationen och för mig framstår det som att pojken inte känner att han duger som han är, att hans känslor inte bekräftas och att han har nåt han vill berätta men ingen lyssnar. Ju högre han skriker desto mindre förståelse får han från sina föräldrar. Det känns så jobbigt att se att de är på väg mot ett riktigt dåligt ställe och veta att de hade kunnat styra det i en annan riktning genom att förhålla sig till sin lilla son på ett annat sätt.

    Det kan tilläggas att han inom loppet av några månader har flyttat till en annan stad, fått en lillebror och börjat på en ny förskola, så det är mycket som händer i hans liv just nu.

    Vad är dina tankar kring detta Petra? Finns det något jag skulle kunna göra för att hjälpa min väninna och hennes familj?

    Tacksam för svar!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Sanni!

      Vad fint att du har omsorg om din väninna och hennes barn! Precis som du skriver är det inte lätt att uttrycka den omsorgen utan att det landar som kritik. Som väcker motstånd. Eller skuld och skam. Så OM du skall prata med henne behöver du vara ytterst försiktig, fylld av respekt för hennes val och ödmjuk inför att du faktiskt inte vet vad som är bäst för henne och hennes familj.

      Ett viktigt första steg tänker jag är att lyssna på henne. Verkligen lyssna för att förstå. Inte för att ge råd. Vad upplever hon i relation till sitt barn? Vad är viktigt för henne?

      Sedan, om du väljer att yttra vad du oroar dig för, gör det utan att klandra! Berätta vad du har sett. Utgå från konkreta iakttagelser. Inte dina tolkningar. Berätta vad du är mån om (att pojken skall må bra? vara glad och känna tillit? osv) och fråga om hon är villig att lyssna på dina tankar. Den frågan är otroligt viktig! Och du behöver ge henne utrymme för att svara nej. Dina råd kommer ändå inte att landa bra om hon inte uttryckt att hon vill ha dem.

      Jag har skrivit en artikelserie om gränser med respekt här på bloggen. (kolla i högermarginalen). Den handlar om hur vi kan uttrycka våra egna behov och gränser – utan att kränka barnen. Men jag tror att du kan hitta en hel del tips om hur du kan prata med din väninna där. Det är samma principer som är viktiga i alla mänskliga relationer.

      Allt gott!
      Petra

      Reply

  • Avatar

    Sanni

    |

    Tack snälla för ditt svar! Jag ska läsa igenom dina artiklar och fundera noga på hur jag ska ta upp det med min väninna, det är verkligen inte lätt! Som du sa är det viktigt att inte framställa det som kritik och som att jag vet vad som är bäst för hennes familj…
    Vad är dina tankar om att sonen slog till mig? Är det en stark signal om att han har mycket frustration i sig eller är det inte en jättestor grej? Det har ju tex hänt att min son har slagit till sin pappa men då har det varit som en direkt reaktion på något han sagt eller gjort, men i fallet med min väninnas son kändes det mer överlagt eller vad man ska säga, samt att det var en annan vuxen och inte hans föräldrar. Är det något med det du reagerar på?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vet alldeles för lite om barnet, situationen och er vuxna runtomkring för att kunna ha någon åsikt kring det.

      Reply

  • Avatar

    Viktoria

    |

    Jag har en liten kille som blir drabbad av dessa barn i skolan. De som ger uttryck för sina känslor genom att slåss,retas,förstöra,håna spottas, slickas mm . Det gör att det blir en mardröm för min kille att gå i skolan . Vår kille undrar ständigt varför dessa barn beter sig på detta sätt och varför ingen lärt dem att de måste vara accepterande mot varandra . Jag kan ju också bli väldigt ledsen och utmattad då vi själva lägger ner mycket tid och omsorg på att just förstå sina egna känslor och beteende och försöka förstå att det finns en förklaring till de flesta beteende . Men att förklara detta hjälper inte någon som dagligen blir utsatt för dessa plågor. Pedagoger gör allt de kan , men grund problemen finns ju kvar och många blir ledsen och inblandade inte bara barnen som beter sig ”rådvillt”. Hur hjälper vi barnen som blir drabbade av de ”rådvilla”barnen . De får ju också en väldigt ledsam start i skolan trots stabila och hjälpsamma vuxna i närheten . Kram v

    Reply

Lämna en kommentar