”Säg förlåt till Anna nu!” Tre tips till dig som vill lära barn ta ansvar och säga förlåt

Vi har nog alla stött på – och stört oss på – personer som försöker smita undan ansvar genom att tex skylla ifrån sig, ljuga eller inte berätta hela sanningen om vad som hände. Det är ett ganska osympatiskt beteende och därför är det knappast förvånande att frågan i rubriken är vanlig bland föräldrar jag möter.

Så hur gör man? Eftersom jag är övertygad om att barn oftast gör som de vuxna gör är mitt första och viktigaste tips: Gör dig medveten om hur du själv gör och anpassa ditt eget beteende i enlighet med de mål du har för ditt barn.

I den här bloggartikeln kommer jag att lyfta fram två vanliga sätt på vilka vuxna säger förlåt till barn, två sätt som jag inte tror visar på den sorts goda exempel som föräldrar egentligen önskar. Jag kommer också att prata om de problem jag ser med att kräva av barn att de skall säga förlåt (något som inte är helt ovanligt att vuxna gör). I min nästa bloggartikel, som kommer på onsdag om en vecka (26 april), skriver jag sedan om hur man kan göra istället, om man vill lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt. Men låt oss alltså först titta på hur många vuxna vanligen gör och vilka risker som finns med det.

”Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde, men det var faktiskt ditt fel!”

Nej, så säger föräldern förstås inte rakt ut, men mellan raderna tror jag ändå att detta är vad många barn uppfattar. Jag hörde tex en pappa prata med sitt barn på bussen häromdagen. Bussturen hade uppenbart föregåtts av en konflikt och nu bedömde pappan att det var läge att prata om det som hänt. Han tog pojken i famnen och sa: ”Förlåt för att jag skrek på dig förut. Jag blir bara så himla arg när du inte kommer när jag ropar. Du måste lyssna på mig, okej?”

Ärligt talat, det här är ju ingen riktig ursäkt! Det är en (falsk) beskrivning av orsak och verkan som handlar om att när barnet inte kommer så får det till följd att föräldern skriker. Med andra ord: Det är barnet som orsakar förälderns beteende. Om vuxna ber om ursäkt på det här sättet är det kanske inte så konstigt att vi får barn som säger ”Jag kallade honom för idiot för att han tog min keps utan att fråga!” eller ”Han får skylla sig själv att jag slog honom. Det gjorde jag bara för att han sa att han inte vill leka med mig!” Om vuxna inte tar fullt ansvar för sitt eget handlande finns ingen anledning att tro att barnen kommer att göra det.

”Förlåt för att jag gjorde som jag gjorde. Det var dumt av mig att göra det”

Är detta verkligen vad vi vill lära våra barn, att det är dumt att göra fel? Vi vill att barnen skall lära sig att ”ta ansvar för sina handlingar”. Jag tror inte att ”förlåt, jag gjorde dumt” är ett exempel som känns tilltalande för barn att ta efter i någon större utsträckning. Vem vill gå omkring och känna sig dum, liksom? (Nu misstänker jag att någon invänder att det är skillnad på att ”vara dum” och att ”göra dumt”, men jag tvivlar starkt på att barn förmår göra den typen av sofistikerade distinktioner. Om man gör dumt ligger det i farans riktning att man också är dum.)

Är det ens dumt att göra fel? Jag tänker att det är helt naturligt att vi inte alltid gör som vi i efterhand skulle ha önskat. Livet är rätt komplext. Ibland hinner eller förmår jag inte ta in alla tänkbara konsekvenser av mitt handlande i förväg. Ibland missar jag helt enkelt att göra det. Betyder det att jag är dum? Jag vill snarare påstå att det betyder att jag är en ofullkomlig och helt vanlig människa. (Fullkomliga människor är ju ganska ovanliga.)

Det sägs att barn gör som vuxna gör. Men i den utsträckning som detta är modellen för att be om ursäkt kommer barn inte att be om ursäkt särskilt ofta. Inte frivilligt. Kanske är det därför en del vuxna får för sig att det är en bra idé att tvinga barn att säga förlåt?

Säg förlåt till Anna nu!

– Ser du inte att Anna blev ledsen? Nu måste du säga förlåt till henne!
– Jag vill inte! Hon är dum!
– Så säger man inte! Kom tillbaka när du är beredd att säga förlåt. Fram till dess kan du inte vara med och leka på studsmattan.
– Förlåt, då!
– Nähä du! Det där duger inte. Förlåt är inget man bara kan haspla ur sig. Man måste säga det på riktigt.
– Förlåt.
– Det var bättre.

Det finns åtminstone två problem med den här typen av vuxenkrav på att barn skall säga förlåt. För det första är det ganska olustigt – oavsett om man är barn eller vuxen – att vara den som får ta emot en ”beordrad” ursäkt. Jag skulle för egen del känna mig obekväm om chefen krävde av min arbetskollega, som begått ett misstag som drabbat mig, att hon skulle säga förlåt och ”låta som om hon menar det”. Jag skulle ha en stark misstanke om att ursäkten snarare var sprungen ur egenintresse (rädsla för chefen och eventuella sanktioner) än ur äkta ånger och omsorg om mig. Inte desto mindre skulle jag uppleva ett tryck att acceptera ursäkten. Om kollegan förväntas klämma ur sig ett ”förlåt” på kommando, förväntas jag förmodligen acceptera samma förlåt. Jag misstänker att det är en förklaring till att konflikter lever vidare under ytan, och påverkar den sociala miljön på ett sätt som ibland är svårt att sätta fingret på – och än svårare att göra något åt.

Det andra problemet när vuxna kräver att ett barn skall säga förlåt är den outtalade, men ändå tydliga, lärdom som barnet drar. Min dotter var 9 år när hon klädde den i ord för första gången. Vi var på väg hem från stranden, där vi bevittnat ett bråk mellan två syskon:

– Hörde du att den där mamman på stranden sa att pojken måste säga förlåt till flickan?
– Mm, det gjorde jag.
– Jag tycker inte att vuxna borde göra så.
– Inte?
– Nej, för när vuxna tvingar ett barn att säga förlåt lär sig barnet att det är ett jobbigt och svårt ord och att man inte måste vara ärlig när man säger det.

Så hur kan man göra istället, om man vill lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt – utan att samtidigt lära dem att det är jobbigt och svårt att göra det och att uppriktighet inte är nödvändigt? Jag har skrivit om det här –>

Föräldrakurs! Den 16 februari startar jag nästa föräldrakurs i Stockholm. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
25 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Stella
Stella
6 years ago

Tack! Superbra inlägg, tycker att det är mycket tjat om just förlåt på fsk och att det är ”så en ska göra” – ser fram emot nästa veckas inlägg!!

Marie
Marie
6 years ago

Kommer att tänka på när min dotter (med adhd) var 15 och blev enormt provocerad av en klasskompis när hon satt och pluggade. Ingen lärare var i sikte när hon gav sig på honom med knytnävarna. Det blev polisanmälan och rättegång. Domaren frågade henne om hon ångrade sig och hon svarade ”ja, för det blev ju inte bättre, han är fortfarande sjukt störig, jag hade ju hoppats på att han skulle sluta irritera mig. Hade det funkat så hade det varit värt det”. Det där med ånger och förlåt funkar inte för alla…

Alexandra
Alexandra
6 years ago

Det här skulle jag vilja visa min dotters lärare i årskurs 1. Det är tydligen rätt stökigt i klassen och min dotter är ofta ledsen över att dom får höra i slutet av lektionerna att ”den här lektionen har ni inte skött er bra”. Häromdagen berättade hon att alla hade fått sitta med huvudet ner i bänken, för att inte se, sedan sa läraren att -Alla som tycker att dom varit dum den här lektionen kan räcka upp handen. Bra ni som erkänner men vi vet att det är fler…
Min dotter tyckte att detta var jättejobbigt då hon inte räckt upp handen, men hon hade ju faktist pratat med en kompis. Kanske hade hon menat henne?
Jag baxnade och undrade i ett mail till rektorn om detta är en genomgående pedagogik man kör. Har inte fått svar ännu.

Ingrid
Ingrid
6 years ago

Kärleksfulla handlingar mellan oss människor är en pågående process i våra liv.
Det gäller både vuxna och barn. Att döma vad som är rätt och fel när ett förlåt förmedlas kanske är att förenkla situationen.

Linda
6 years ago

Oj! Snacka om att jag känner mig träffad… och kanske inte på det roligaste sättet… men kanske på ett nyttigt sätt! Ibland kan det bara vara så svårt att se sina egna fel och brister för att man är så uppe i allt. Men när man läser om det så hör så blir det så tydligt… pinsamt tydligt… Dags för förändringar i mitt lilla liv och beteende helt klart!!

Camilla
Camilla
6 years ago

Jag har några enstaka gånger blivit arg på min son och när vi sedan lugnat ner oss har han sagt förlåt. Då frågar jag honom varför han säger förlåt för att jag ska veta att han förstår innebörden i grejen. Jag brukar säga förlåt att jag blev så arg och frågar samtidigt om han förstår varför jag blev arg. Då kan han redogöra för det också. Jag tror att vi måste träna dom på att ta ansvar för sina egna handlingar och se sin egen roll i olika situationer.

Jessika
Jessika
Reply to  Camilla
6 years ago

Rätta mig om jag har uppfattat fel här nu, men han ska alltså redogöra för varför han säger förlåt (vad han tar ansvar för, gissar jag), OCH varför du blev arg, vilket i stort borde vara samma sak?
Så han får höra sig själv säga vad han själv ”är skyldig till”/”ansvarar för” i konflikten två gånger.

Av nyfikenhet, är du alltid säker på att du sett din egen roll i situationen, och visat honom i ord och handling hur du tar ansvar för den? Annat än att säga förlåt för att du blev arg, menar jag.

Alex
Alex
6 years ago

Tankeväckande inlägg!
Jag skulle tro att barnet vill förmedla något genom att agera ”fel”, men inte hittade ett sätt att uttrycka det. Antagligen har barnet svårt att förmedla sina känslor och tar till ett sätt som vuxna inte gillar, och behöver vägledning. Som om ett barn slår sin kompis. Då hade jag frågat hur barnet känner och frågat varför hon slogs. Varför var hon arg eller ledsen? Och att bekräfta känslan innan man förklarar att man inte gillar att hon slåss. ”Åh jag förstår att du måste ha blivit jättearg när hon tog din leksak fast du leker med den! Jag vill att man frågar mig innan man lånar mina saker, känner du också så? Ja då förstår jag att du blev arg när hon tog den utan att fråga. Vad tror du om att du och jag pratar med Anna och säger till henne att hon gärna får låna dina leksaker men att du vill att hon frågar först?”. Sedan kan man prata om att Anna nog också blir ledsen när hon blir slagen och fråga hur barnet vill lösa det. Kanske tycker barnet själv att det är rimligt att säga förlåt. Och kanske inte. Jag vet själv gånger jag agerat omoget mot min partner och inte velat säga förlåt förrän senare på dagen eller ännu senare, jag skulle inte vilja att någon tvingade mig att säga förlåt för något jag inte är ledsen över eller inte är redo att säga förlåt för.

Maria
Maria
6 years ago

Det jag själv tycker är svårast med att säga förlåt är när jag tex har skrikigt väldigt på mitt barn (jobbar specifikt med vår relation och mitt beteende). Jag vill ju då säga förlåt men samtidigt vill jag inte lära hen att man kan bete sig dumt, säga förlåt och sen göra om det dagen efter, vilket det oftast blir i mitt fall. Då blir det ibland att jag inte säger förlåt alls, vilket såklart inte heller är bra. Ska jag säga som jag gör ibland: ”förlåt att jag skrek, jag gissar att du blev ledsen och jag ska försöka bättra mig”. ?

Jessika
Jessika
Reply to  Maria
6 years ago

Vore jag som du (vilket jag är), skulle jag vara tydligare. Iaf om du, som jag, har ett yngre barn. För mig är ”gissa” och ”försöka” lite för luddiga begrepp.

Jag berättar att det inte är okej av mig att skrika/höja rösten, fastän jag blev arg, att jag förstår att hen blev ledsen och rädd, och att mamma vill säga förlåt för det.

Jag säger att mamma ibland glömmer bort att inte skrika, men att det aldrig är hens fel, och att mamma kommer att bli bättre och bättre på att komma ihåg.
(Jobbar aktivt med impulskontroll och stresshantering, så det är inte ett tomt löfte!)

Säger ALDRIG att det inte kommer hända igen!! Det är då man blir ”hustrumisshandlartypen” som beter sig som ett asshole, säger föörlåååt, och sen gör samma skit igen och igen.

Eftersom min lilla bara är två år förklarar jag också med jämna mellanrum vad det betyder när man säger förlåt.

Maria
Maria
Reply to  Jessika
6 years ago

Att jag säger just ”gissa” är att jag lärt mig det från Petras bok, istället för att säga ”jag förstår att du blev ledsen” tex. För det kan jag ju inte veta, utan jag gissar istället. Och ordet ”försöka” använder jag just för att det inte ska bli tomma löften. Jag skulle vilja säga att jag ska bli bättre på att inte göra det men tyvärr faller jag alltför ofta tillbaka…. Säger aldrig ”aldrig” av just den anledningen.

Jessika
Jessika
Reply to  Maria
6 years ago

Då förstår jag! Låter mycket vettigt med resonemanget bakom ”gissa”. Ska fundera på om det inte är läge att anamma det.

För mig är det dock viktigt att fortsätta säga att ”mamma kommer bli bättre och bättre” eftersom både han och jag redan upplever det (det ser jag tydligt på närheten oss emellan), och det känns givetvis smart att välja hur man formulerar sig utefter den situation man befinner sig i med sig själv. 🙂

Önskar dig samma känsla av försiktigt hopp, och ro i själen, som jag själv fått möjligheten att börja nosa på.

Anna
Anna
6 years ago

När jag tvingar ett barn att säga förlåt (för ja, det har tyvärr hänt) så har jag varit medveten om att det är ett problem men varit oförmögen att hitta alternativ. För som i mitt fall, som har två barn, och det ena beter sig på ett sätt mot det andra som kan föranleda ett förlåt så är det mer för mottagarens skull jag kräver förlåtet. Visst, det är inte roligt att få ett tvingat förlåt men hur ska jag möta barnets ”rätt till” eller ”behov av” ett förlåt? Eller hur ska jag tänka annorlunda kring situationen?

Kristin
Kristin
6 years ago

Hei! Kjempefin artikkel!! Gleder meg til neste uke!! Lurer på om du kan poste denne på facebook-siden din også; det gjør det lettere å dele videre. Kjenner noen som trenger å lese den… 😉

Kristin
Kristin
Reply to  Petra
6 years ago

Ahh, ja, det gjorde den jo! Takk!!

Michaela
6 years ago

Jätte bra inlägg! Jag är väldigt medveten om detta och jag har alltid känt att tills den dagen mina barn själv klarar att ta ansvar för sina handlingar så är det upp till mig som förälder att ta ansvaret! Ser jag att någon av mina söner gör något fel (även om det är en olycka men den andra personen är uppenbart ledsen) så går jag fram först till min son och säger ”kan du se att x är ledsen? Varför tror du att x är ledsen? Vad tror du vi kan göra för att få x att må bättre? …… vill du följa med och säga förlåt?
Oftast blir sonen för generad för att följa med men han förstår varför x blev ledsen. Då går jag som förälder fram till x och säger ”jag såg att detta hände och jag förstår att du blev ledsen. Jag som mamma ska försöka vara närmare er så jag kan förhindra att det händer igen. Känns det bättre då?” För givetvis är det ok att mitt barn inte säger förlåt med en gång, den brukar komma spontant lite längre in i leken iallafall! Men jag avskyr när det är föräldrar som inte heller tar sitt ansvar och kollar att x är ok och erkänner hens känslor! Då måste jag som förälder gå in och föregå med gott exempel och ta ansvar för handlingen! Mina barn = mitt ansvar!

Nina
Nina
6 years ago

”Säg förlåt” är helt konstigt i mina öron. Förlåt är inget man ”säger”, det är något man ber/frågar om: ”kan du förlåta mig?”

Sara
Sara
6 years ago

Mycket intressant och tankeväckande!

Finns din bok översatt till engelska? Skulle gärna vilja att min engelsktalande man tog del av dina tankar

Sara
Sara
Reply to  Petra
6 years ago

Vad synd! Hoppas jag med på napp snart!

Lina
Lina
6 years ago

Intressant text, hör mig själv allt för ofta ge förklaringar till varför tålamodet tryter ”-förlåt att jag skrek, jag var trött och irriterad över att du inte kom när jag kallade på dig” tex…

Undrar bara hur man önskar istället att barnet säger i exemplet ovan:
”Jag kallade honom för idiot för att han tog min keps utan att fråga!” eller ”Han får skylla sig själv att jag slog honom. Det gjorde jag bara för att han sa att han inte vill leka med mig!” ?

Daniel
Daniel
4 years ago

Ursäkta men jag tror att dom flesta vuxna överanalyserar här. Det var värst vad många olika bud och expertuttalanden. Svårt att veta hur man ska göra och vad som är ”rätt”. Om inte vuxna kan veta hur ska då barn? Jag tycker man ska försöka uppfostra med hjärtat så får man hoppas att hjärtat duger 🙂 lite trött på dessa eviga guide
lines till den perfekta uppfostran. Om 10 år så är det något annat nytt som gäller ändå.

Det var allt från mig
Mvh/
Daniel

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: