Hur lär man barn att säga förlåt – och att mena det?

Hur kan vi föräldrar lära barn att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt? Barn gör ju ofta som vuxna gör och i min förra bloggartikel visade jag några vanliga sätt att be om ursäkt, som vi vuxna ofta använder, och som förmodligen inte leder i önskad riktning. Risken är snarare att barnet lär sig:

– att det är lättare att skylla ifrån sig än att ta ansvar
– att den som gör misstag är dum
– att förlåt är ett ord som man kan säga utan att mena

Föregå med gott exempel!

Så nu är då frågan: Hur kan man själv säga förlåt, om man vill föregå med gott exempel? Mitt förslag är att sätta ord på den dubbelhet som ligger bakom upplevelsen av dåligt samvete. För när vi hamnar i läget att vi får samvetskval och tänker att vi kanske ”borde” säga förlåt beror det på att vi har tagit hand om något som är viktigt för oss – på bekostnad av något annat, som också är viktigt för oss. Skuldkänslan är som ett alarm: ”Uppmärksamhet påkallas! Du har missat att hantera något som är viktigt för dig.” Du har inte gjort det för att du är vare sig korkad eller elak. Du har gjort det för att det var något annat som också var viktigt och som upptog dig i just i den situationen. För den som har det här perspektivet på skuldkänslor och mänskliga misstag kan några olika ursäkter uttryckas tex så här:

– Jag är verkligen ledsen för att jag skrek på dig när vi skulle iväg. Jag gjorde det för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Just då tänkte jag inte alls på att du kunde bli rädd när jag höjde rösten. Jag önskar att jag hade tänkt på det, för det är viktigt för mig att du känner dig trygg. Tror du att du kan förlåta mig?

– Jag vill be dig om ursäkt för att jag kallade dig för ”jävla slarver” förut, när jag såg din tvätt på golvet. Jag vill verkligen ha mer ordning i badrummet, men jag önskar att jag hade berättat det för dig på ett mer respektfullt sätt. Vad tänker du om det?

– Jag har dåligt samvete för att jag sa att jag inte ville läsa saga för dig igår kväll. Jag vet att jag hade lovat dig att göra det och det är viktigt för mig att hålla det jag lovar. Dessutom tycker jag att det är jättemysigt att läsa för dig. Och samtidigt var jag så trött just då att det enda jag orkade tänka på var att vila. Ikväll skall jag planera bättre, så att jag orkar läsa för dig. Om du vill, förstås.

Det finns flera finesser med att formulera en ursäkt på det här sättet. För det första tar jag ansvar för mitt handlande. Det var inte för att mitt barn var sent som jag skrek. Det var för att jag kände mig stressad och var mån om att passa tiden. Visserligen hade stressen kanske triggats igång av att barnet behövde gå och bajsa, när vi stod påklädda i hallen. Men det var inte hans toabesök, utan min oförmåga att konstruktivt hantera stressen och tillgodose mitt behov, som gjorde att jag skrek.

För det andra tydliggör jag för mitt barn att jag ibland upplever att behov står i konflikt med varandra. Jag är ingen allvetare som alltid har koll på vad som är rätt agerande i varje enskild situation. Jag kämpar med att balansera mina behov. Precis som han förmodligen också gör.

Jag visar också, för det tredje, att mitt misstag inte beror på att jag är vare sig korkad eller elak. Det beror istället på att något annat var så viktigt för mig att jag just då inte förmådde ta in fler perspektiv. Jag är en ofullkomlig människa. Att jag begår misstag betyder inte att jag är ond eller dålig. Det betyder att jag är mänsklig. Med den vissheten tror jag att det underlättar för både barn och vuxna att ta ansvar för sitt handlande och be om ursäkt.

Stötta barn i att lära känna sitt samvete

Med utgångspunkt i det här sättet att se på misstag och ”fel” kan vi vuxna också stötta barn i att lära känna och sätta ord på sitt dåliga samvete. För det är ju så att barn ganska ofta vet när de ”gjort fel” och har dåligt samvete för det. Det märks till exempel genom en undvikande blick, skyndsamma bortförklaringar, att barnet gömmer sig eller döljer ansiktet.

– Jag undrar om det kan vara så att du har lite dåligt samvete, Moa? (Vikten av att ställa den här frågan på ett öppet och nyfiket sätt, snarare än beskrivande eller analyserande, kan inte nog understrykas!)
– Kanske…
– Var det något som hände på studsmattan och då blev du jättearg?
– Anna bestämde allt. Jag ville inte leka hennes löjliga lekar.
– Ville du vara med och bestämma?
– Ja!
– Var det då du knuffade henne?
– Mm. (Undvikande blick.)
– Och nu känns det inte riktigt bra för dig eftersom du egentligen inte gillar att knuffas? Stämmer det?
(Jag påminner igen om hur viktigt det är att frågorna ställs på ett nyfiket och öppet sätt. Var uppmärksam på ditt tonfall, kroppsspråk och ansiktsuttryck.)
– Ja.
– Var det så viktigt för dig att få vara med att bestämma att du liksom glömde bort att du vill lösa konflikter med prat istället för med knuffar?
– Jag försökte prata med henne. Men hon lyssnade inte. Då blev jag arg.
– Och just då kändes det som en bra idé att knuffa henne? Och nu sitter du här med dåligt samvete eftersom du egentligen gillar att lösa konflikter med ord?
– Mm.
– Har du någon idé om hur du kan göra nästa gång, för att det inte skall bli så här?
– Jag vill faktiskt inte prata om det nu.
– Okej. Finns det något du kan göra nu då, för att det skall kännas bättre för Anna, och också för dig?

Nej, det är inte säkert att just det här samtalet resulterar i en ursäkt till Anna. (Men hon slipper å andra sidan godta ett oärligt sagt förlåt.) Vad det däremot resulterar i är förhoppningsvis en ökad självinsikt hos Moa. Hon sitter inte här med dåligt samvete för att hon är en dålig människa. Hennes dåliga samvete påminner faktiskt snarare om en fin sida hos henne: ”Hallå Moa! Du är en person som vill ha omsorg om andra människor. Nu missade du det!” Jag är rätt övertygad om att den insikten, åtminstone längre fram i livet, kommer att göra det lättare för henne att ta ansvar för sitt handlande och be om förlåtelse när hon begår misstag. Med hjälp av rätt stöd från de vuxna kan Moa förhoppningsvis också hitta nya strategier, som hjälper henne att ta hänsyn till allt som är viktigt för henne, nästa gång hon hamnar i ett liknande läge.

Och om barnet inte verkar förstå konsekvenserna av sitt handlande?

Men om barnet inte verkar förstå konsekvenserna av sitt eget handlande och ha dåligt samvete (som Moa i exemplet ovan tycks ha), hur gör man då? Då kan kanske en dialog mellan föräldern och barnet låta ungefär så här:

– Det såg ut som att du blev arg när du var på studsmattan?
– Mm.
– Vad var det som hände?
(Chansen att barnet svarar ärligt på den här frågan är ganska stor – om hon inte har erfarenheten att hon brukar bli klandrad när hon begår misstag. Om det är hennes erfarenhet kommer hon inte att vilja prata om vad som hände.)
– Anna ville bestämma allt. Jag ville inte leka hennes löjliga lekar.
– Ville du vara med och bestämma?
– Ja! Men jag fick inte det, fastän jag sa att jag ville.
– Var det då du blev arg?
– Ja.
– Från platsen där jag satt såg det ut om att du knuffade henne?
– Hon lyssnade ju inte.
– Jag tror jag kan fatta hur frustrerande det var.
– Mm.
– Och samtidigt så gillar jag inte när någon knuffas. Jag hade till exempel inte tyckt om ifall någon knuffade dig. Jag tror att det kan göra ont på den som blir knuffad. Vad tänker du om det?
– Mm.
– Kan du komma på något annat sätt som du kan göra nästa gång som du vill vara med och bestämma och känner dig så där arg?
– Jag vill faktiskt inte prata om det nu.
– Det är okej, det behöver du inte. Jag undrar, kan du tänka dig att säga förlåt till Anna?

”Kan du tänka dig att säga förlåt”!? Allvarligt talat, skall man inte pusha lite mer än så, undrar kanske någon. ”Det beror på vad du vill uppnå”, svarar jag. Vill du uppnå att barnet omedelbart uttalar ordet ”förlåt”? Go ahead och pusha! Vill du snarare uppnå att ditt barn, så småningom, lär sig något om att lyssna på sitt eget samvete, om att ta ansvar för sina misstag och att uppriktigt be om förlåtelse? Då föreslår jag att du nöjer dig här. Du har kommit en bit på vägen mot ditt långsiktiga mål genom att du har:

– visat förståelse och respekt för det behov som ditt barn agerade för att få tillgodosett (att få vara med och bestämma)
– givit uttryck för något som är viktigt för dig och som barnets agerande inte tog hänsyn till (att ha omsorg om andra människor genom att avstå från att knuffas)
– satt ord på möjligheten att det kan finnas andra lösningar, som bättre tar hänsyn till allas behov, nästa gång barnet hamnar i samma läge
– föreslagit att ditt barn kan säga föråt

Det finns möjlighet till stort lärande för Moa genom det här samtalet. Men för att det lärandet skall kunna ske behöver hon vara i mental balans. Det kommer hon förmodligen inte att vara om du också följer upp med att kräva av henne att hon skall säga förlåt, för risken är då överhängande att hon blir arg (människor blir ofta det när de upplever att de blir tvingade till något) och går i försvar. Eller att hon känner skam. (Tänk dig själv om någon förklarade att du gjort fel och dessutom krävde att du omgående skulle säga förlåt. Hur skulle du känna?) Skam är en överväldigande och självupptagen känsla, som gör det svårt för oss att ha empati med andra. Istället gör skammen att vi drar oss undan och börjar skylla vårt beteende på andra människor eller yttre omständigheter, vilket ju är precis motsatsen till att ta ansvar för sina handlingar och säga förlåt till dem vi på något sätt har gjort illa! Så faktum är att vuxna – genom att tvinga eller pressa barn att säga förlåt – minskar sannolikheten för att barnet kommer att reflektera över hur hennes handlingar påverkar andra människor och uttrycka en uppriktigt menad ursäkt.

Men det andra barnet då?

”Men Anna då?”, säger någon kanske. ”Är det inte viktigt för hennes skull att säga till Moa på skarpen? Så att Anna förstår att det inte var okej att hon blev knuffad.” För det första är det ganska troligt att Anna redan vet att det inte är okej. Hon har förmodligen hört det många gånger av föräldrar, pedagoger och andra barn. För det andra har den vuxne, i exemplen jag givit, på intet sätt sagt att det är okej att knuffas. Tvärtom har föräldern pratat om hur knuffar kan resultera i dåligt samvete, att det är viktigt att ha omsorg om andra människor och lösa konflikter med ord och vad man kan göra istället för att knuffas. För det tredje tror jag att lärdomen Anna får, om hon lyssnar på samtalet mellan den vuxne och Moa, är väldigt viktig: Människor gör misstag, inte för att de är dåliga eller fel, utan helt enkelt därför att de är ofullkomliga. Mänskliga. Den kunskapen tror jag kan hjälpa Anna, inte bara att förlåta Moa, utan också att förlåta sig själv – och be om förlåtelse – den dagen hon själv gör ett misstag och är uppmärksam på signalerna från sitt samvete.

Vad tror du?

Mer på samma tema:

Gränser med respekt: artikelserie i 10 delar

Föräldrakurs? Den 8 september startar jag en kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Just nu finns det fem tre platser kvar. Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

Föreläsning i höst? Jag erbjuder fyra olika föreläsningar för föräldrar och/eller pedagoger. Du kan läsa om dem här –> Tipsa gärna din kommun/kyrka/förskola/skola om att boka mig för en föreläsning!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (11)

  • Avatar

    Frida Schlyter

    |

    Du är såå klok.

    Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Bra skrivet och beskrivet. Jag har blivit uppväxt med precis det där ”tvångs-förlåtandet”, och jag har än idag som 30-åring och fyrabarnsmor, svårt att ödmjuka mig och säga förlåt. Dessutom lider jag av en nästan sjuklig rädsla för att göra bort mig. Jag hoppas att jag kan lära mig använda det här tankesättet, så jag inte för över det skamfyllda i förlåtelsen till mina barn också. Tack för alla lärorika och tankeväckande inlägg! Du gör ett viktigt jobb!

    Reply

  • Avatar

    David Vrensk

    |

    Det var det klokaste jag läst på mycket länge!

    Reply

  • Avatar

    Emma

    |

    Hej Petra! Jag tycker din blogg är fantastisk, jag blir så peppad att få undantag detta tänk i mitt liv med mina barn. Jag undrar dock hur jag kan bemöta min 2-åring, ibland känns det som att långa meningar och frågor gör att jag riskerar att tappa bort mitt barn vid en händelse när hon t.ex puttar ett annat barn eller slår mig eller sambon när hon blir arg… eller tänker jag helt tokigt?

    Reply

    • Avatar

      Emma

      |

      Att få in detta tänk, ska det ju stå:)

      Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Emma, ja det stämmer nog att det kan vara svårt att bemöta en tvååring med långa meningar. När det gäller ett så litet barn så tror jag att det viktigaste för att hon så småningom skall säga uppriktiga förlåt och ta ansvar för sitt handlande är hur du själv uttrycker dina förlåt. Barn gör som vi gör…
      Om hon tex knuffar ett annat barn tror jag att det är viktigt att:
      1. Sätta ord på det som du tror var viktigt för ditt barn (anledningen till att hon slog): ”Oj, ville du fortsätta leka med bollen och så tog Sofi den?”
      2. Sätta ord på det som du tror var viktigt för det andra barnet: ”Jag tror att Sofi blir ledsen när du knuffar henne. Hon tyckte nog att din boll var fin och ville prova den.”
      3. Föreslå en lösning som tar bådas behov i beaktande: ”Skall vi se om Sofi vill låna din bil och så kanske hon kan prova bollen, när du är klar med den?”

      Reply

      • Avatar

        Emma

        |

        Tack för ditt svar! Vad skönt, vi gör väl i princip nästan på det viset du beskriver, men vi behöver tänka mer på hur vi uttrycker oss för våra barns skull! Tack för väldigt tänkvärd och viktig blogg!

        Reply

  • Avatar

    Petra

    |

    Så bra skrivet! Just avsnittet om hur man som vuxen säger förlåt till sina barn gör mig nästan lite tårögd. Jag tycker att det är så viktigt men jag tror tyvärr att det är otroligt vanligt att föräldrar inte säger förlåt till sina barn. Och som vissa föräldrar talar till sina barn alltså, det är bedrövligt.

    Reply

  • Avatar

    Theresia

    |

    Jag håller så med i allt och försöker verkligen att inte skylla på mitt barn när jag blivit arg, även om jag säkert har uttryckt mig klumpigt ibland. Men som du skriver så är det viktigt att vi vuxna sedan kan säga förlåt och förklara för barnet varför vi agerar som vi gör. Har du skrivit något om barn som slåss när de inte får som de vill? Jag försöker prata med mitt barn om varför vi inte ska slåss men när hon snart 5 år inte får som hon vill (inte alltid men det händer då och då) så kan hon bita eller sparka mig. Och gör det inte ont på mig så försöker jag prata med henne om det men ibland gör det så ont, speciellt när hon biter, att jag blir så arg eller ledsen. Sen blir hon ledsen efter det och säger att hon blir ledsen för att jag blir arg men jag hoppas också att hon känner att hon har gjort något som inte är bra för hon brukar säga förlåt efter en stund. Jag försöker lära henne att hon ska prata istället för att slåss men ibland känns det hopplöst för jag verkar inte säga rätt saker. Egentligen vill jag ju säga att om du inte slåss så blir jag inte arg, för det stämmer ju men då lägger jag skulden på henne men i detta fallet känner jag ju att hon har gjort en sak som inte är bra…

    Reply

  • Avatar

    Theresia

    |

    Hej igen:) Jag blandade nog ihop inlägget med det jag skrev lite fel, för jag vill ju i den situationen jag skrev om att min dotter slåss när hon inte får som hon vill att hon ska lära sig att ta ansvar för sina handlingar. Det handlar ju om att jag blir arg för att hon slåss, inte för att jag är stressad eller nåt sånt, och jag förstår att hon blir frustrerad över att hon inte får som hon vill alltid men det måste vi ju också lära henne att så är det i livet och man kan inte skrika och slåss för det. Frågan är om hon är gammal nog att förstå det, eller det är bara till att fortsätta prata om det och till slut förstår hon?

    Reply

Lämna en kommentar