Vad skall jag göra åt min gnälliga unge?

Frågan dök upp i mitt flöde. En mamma, vi kan kalla henne Sandra, beskrev hur hon hade tagit med sina barn för att bada, precis som sonen uttryckt önskemål om under morgonens frukost. Efter 10 minuter på stranden deklarerade sonen att han tröttnat: ”Det är inte alls roligt här! Vattnet är kallt och det finns ingen att bygga sandslott med. Jag trodde att det skulle finnas någon som ville bygga med mig här, men det gör det inte. Jag vill åka hem!”

Mamman fortsatte texten: ”Jag är så fruktansvärt trött på ungarnas gnäll. Om vi åker till stranden är det inte roligt. Fastän de bad om det. Om vi stannar hemma är det långtråkigt. Om vi reser bort är det för stressigt. Det spelar liksom ingen roll vad jag erbjuder för det blir ändå alltid gnäll. Vad gör man?”

Eftersom jag misstänker att den här mamman inte är ensam om sina upplevelser och funderingar, så här i sommartid, återger jag mitt svar till henne här nedan, i hopp om att det kanske kan vara till hjälp för fler.

Svar:

Men allvarligt talat, Sandra, vad sjutton trodde du!? Du ville väl ha barn, och nu när du har det så gnäller du på det! Sluta klaga!

Nej, självklart menar jag inte det jag skrivit. Men jag är nyfiken på din instinktiva reaktion när du läste det jag skrivit. Vad väckte mina ord i dig? Jag gissar att du blev förbannad? Eller förvånad? Du skrev ju här för att du ville få förståelse och kanske stöd, eller hur?

Min gissning är att din pojke känner och behöver ungefär samma sak, när han kommer till dig och säger att han inte vill mer och att det inte blev som han tänkt sig: förståelse och kanske stöd. Kanske skulle han gilla att höra:

– Attans vännen! Vad trist att det inte blev som du tänkt dig. Jag fattar att du känner dig besviken. Vill du sitta här hos mig en stund eller vill du hitta på något annat tills det är dags att åka hem?

På så sätt visar du att du förstår och respekterar hans känsla och att du bestämmer när det är dags att åka hem, eftersom du också vill ta hänsyn till det andra barnet och till dina egna behov och önskemål.

Min erfarenhet är att barns ”gnäll” oftast avtar när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse (vilket inte alls är detsamma som att du som vuxen håller med barnet i det hon uttrycker). Jag har också märkt att barns gnäll nästan alltid stiger i volym och omfattning när vuxna ”säger emot”, kritiserar eller ifrågasätter det barnet uttrycker. Det kan tex låta så här:

– Vi har bara varit här i tio minuter, du kan inte gärna veta redan nu att det är tråkigt.
– Det är för din skull vi har åkt hit, så det är faktiskt inte okej att du klagar.
– Man får inte roligare än man gör sig!

Många barn tolkar den här typen av kommentarer som att föräldern inte verkar förstå. Vad gör man när någon inte förstår? Man försöker förklara bättre och mer, eller hur? I barnets värld är det lika med att gnälla mer. Upprepa det redan sagda, men lägga på ytterligare gnällvibrato i tonen och höja volymen några decibel.

Summa summarum: Det är väldigt svårt att förändra ditt barns inställning till en aktivitet. Det du kan förändra är din reaktion på barnets inställning. Vilket i sin tur påverkar den fortsatta utvecklingen.

Vill du också berätta för barnet hur hans reaktioner påverkar dig? Att det är ganska trist att försöka tillgodose hans önskemål och nästan omgående mötas av negativ inställning. Det är förstås fritt fram att prata med barnet om det. Mitt tips är dock att undvika att göra det i själva situationen – eftersom det nästan helt säkert bara kommer att leda till sämre stämning – och istället göra det vid något annat tillfälle, tex i samband med nattningen på kvällen, när ni är kompisar och stämningen är god. är chansen hygglig att han vill lyssna på hur det är för dig när han blir sådär negativ och då har ni förmodligen förhållandevis goda chanser att prata om hur ni tillsammans kan göra nästa gång det blir på liknande sätt.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Taggar:,

Spåra från din sida.

Kommentarer (14)

  • Avatar

    Ingrid Axelsson

    |

    Vi är människor hela livet och uttrycker våra behov i olika situationer.
    Våra önskningar är en drivkraft redan från början i våra liv.
    Kärlekens konst av Rollo May psykoterapeut kan varmt rekommenderas.

    Reply

  • Avatar

    Nils Lundgren

    |

    Mycket intressant! Jag tänker att besvikelse, tristess och frustration är fullt naturliga känslor, det ju inte alltid blir som man tänkt sig. Vad kan vi då göra? Vi kan försöka lära oss ta ansvar för våra egna negativa känslor och vi kan uppmuntra våra barn att ta ansvar för sina. Det innebär inte att vi skall sluta känna eller sluta att se andras frustration och lidande men vi kan försöka lära våra barn att inte lägga ur sitt eget mående på sin omgivning, främst genom att inte lägga ut vårt eget på våra barn. Att lära sig att hantera sina negativa känslor gör inte bara våra relationer bättre det gör också att vi inte blir fullt så rädda för att misslyckas eller att hamna i besvärliga och tråkiga situationer. Det är fullt naturligt att barnen gnäller men det gör inget och de kommer att bli en erfarenhet rikare vilket kommer att göra dem mindre frustrerade nästa gång de hamnar på en tråkig strand utan underhållning. Gnälliga vuxna leder till gnälliga barn.

    Reply

    • Avatar

      Ingrid Axelsson

      |

      Gnäll är ett negativt laddat ord som förtrycker både vuxna och barn.
      Det är nödvändigt att uttrycka önskningar, behov och känslor utan att bli bedömd med negativt laddade ord.

      Reply

      • Avatar

        Nils Lundgren

        |

        Klart att det är ett negativt ord och en bedömning som andra gör. När jag är gnällig känner jag mig inte just gnällig, jag känner mig missnöjd eller trött, besviken, hungrig, orättvist behandlad… Problemet med gnäll är dels att det ibland är subjektivt, det är inte ett smack konstruktivt och om jag bara skiftar perspektiv på problemen så blir jag både lyckligare och fastnar inte utan kan gå vidare, och dels att det i likhet med glädje är väldigt smittsamt vilket gör att vi ofta har anledning att försöka värja oss mot gnälliga typer, särskilt när vi själva sitter pyrt till eller mår tjyvens av stress eller hormoner. Jag tycker att det är bra att vi vågar tala om gnäll som ett faktiskt problem både i organisationer och familjer utan att avfärda det.

        Reply

      • Avatar

        Anna Nilsson

        |

        Ja! Det används felaktigt mellan vuxna på min ordinära arbetsplats också.

        Reply

  • Avatar

    C

    |

    Tack för intressant inlägg, en följdfråga på det – när små barn gnäller ist för att uttrycka vad de vill/vad som är fel, typ mer använder gnällig ton fastän deras behov absolut kan bli tillgodosedda om de bara säger vad som är fel/önskas, hur tycker du att man skall bemöta det? Jag vill liksom förmedla att ”Du får säkerligen som du vill i den här frågan utan att behöva använda en sådan gnällig röst.”.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Kanske börja med att stämma av om barnet själv hör skillnad på sina olika röster? Inte säkert att hon gör eller är medveten om hur hon låter.

      Reply

    • Avatar

      Nils Lundgren

      |

      Det är lätt att själv fastna eller att påverkas av andras humör. Jag tror att det är viktigt att försöka att inte gnälla tillbaka eller tappa humöret kanske i besvikelse och frustation över att barn beter sig som barn. Gnället och missnöjet mellan personer kan lätt fastna i en negativ spiral. Jag kan som vuxen framförallt försöka att välja hur irriterad jag skall bli av barnens gnäll. Det är lättare att vara positiv som barn om man är omgiven av positiva och glada vuxna.

      Reply

  • Avatar

    Ingrid Axelsson

    |

    Lyssna och ge feedback när vi samtalar med varandra gäller även barn.
    Min generation från femtiotalet växte upp med att våra röster tystades ned, när vi framförde våra önskningar och egna behov som krockade med de vuxnas.
    De som medvetet och insiktsfullt bearbetat dessa förtryck lyssnar mer på sina egna och andras barn och barnbarn.
    Det finns inga gnälliga barn eller vuxna.
    Det finns människor som uttrycker sina önskningar och behov.
    Frustration däremot skapar ledsenhet och ilska som kan upplevas som gnäll av omgivningen.
    Det är viktigt att barn känner sig trygga med sin omgivning och därför uttrycker sina önskningar och behov lika självklart som vuxna.
    Kärleksfullt bemötande från de vuxna skapar kärleksfulla barn som tydligt klarar av att uttrycka sina önskningar och behov.

    Reply

  • Avatar

    Ingrid Axelsson

    |

    Filma olika situationer i umgänget med barnen när det är mysigt och vid olika situationer som skall lösas. Ni kan sedan prata igenom hur det kan lösas bättre nästa gång.
    Jag filmar ganska ofta i umgänget med mitt drygt tre år gammalt barnbarn för att lära mig hur jag ännu bättre skall förstå hans önskningar och behov när vi umgås.
    Det är en pågående process hela livet att försöka förstå och bemöta våra olika behov i olika situationer.

    Reply

  • Avatar

    Elsie

    |

    Musik som gillas påslagen,
    Att äta o dricka gott och tillräckligt mycket då det går mer energi, keps och solglasögon är skönt och kul
    Kompisar och mammas väninna följer med
    Vattenleksaker?
    – annars inte kul!

    Reply

  • Avatar

    Inger

    |

    Känner mig rätt gnällig ofta själv och besviken på mig själv att jag inte kan känna mer tacksamhet. Intressant inlägg om att bemöta gnällighet hos barn . Tror att det här är lika vanligt hos vuxna. En åker på den där resan som minsann inte verkar så bra som det såg ut. Efter tre minuter på hotellet vill en boka flyg hem igen

    Reply

  • Avatar

    Louise

    |

    En liten följdfråga. Min dotter (7år) lägger inte märke till alla grejer jag gör för henne utan hakar bara upp dig på det hon inte får. Hur får jag henne att inte känna sig åsidosatt de gånger vi gör vad jag eller hennes bror vill göra? Ett exempel kan vara att vi varit på bio, ätit något hon ville men på kvällen känner jag att jag hellre vill vara hemma och fixa lite än att åka och bada. Hon blir uppriktigt ledsen och jag hör på henne att hon tycker att vi aldrig gör något hon vill.

    Reply

Lämna en kommentar