Måste du tjata om läxorna? En viktig insikt om läxor och barns ansvarsinlärning

– Kan du inte bara låta mig ta ansvar för mitt skolarbete själv, mamma? Jag har ju faktiskt klarat alla uppgifter den här terminen.

Det var i slutet av förra terminen som 12-åriga dottern ställde den här frågan till mig. Vid det laget hade jag utvecklat ett skolrelaterat tjatbeteende som såg ut ungefär så här:

Fredag eftermiddag: Jag frågade om det var något skolarbete som skulle vara färdigt nästa vecka och uppmanade henne att göra en arbetsplan för helgen.
Lördag förmiddag: Jag påminde.
Söndag förmiddag: Jag påminde igen.
Söndag kväll: Jag konstaterade att inget arbete gjorts och att det nu måste ske efter skolan, så snart som möjligt.
Måndag eftermiddag: Jag påminde om att skolarbete behövde göras under kvällen och fick höra att det var luuugnt. Arbetet skulle ju inte vara inne förrän på torsdag.
Tisdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen upprepades.
Onsdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen och tisdagen upprepades.

På onsdag kväll utfördes så slutligen arbetet, inte sällan under lätt panikartade och ganska otrevliga omständigheter.

Med tanke på dotterns – i mina ögon – tydliga brist på ansvarstagande, ansåg jag att mina ständiga påminnelser vara både befogade och nödvändiga. Det var visserligen inte roligt att hålla på att tjata på det här sättet, jag skulle önska att jag slapp, men det var uppenbart att hon var en uppskjutare av sällan skådat slag. Om jag inte såg till att hon gjorde sitt skolarbete så skulle det förmodligen inte bli gjort alls. Så tänkte jag.

Men så ställde hon alltså den där frågan om hon kunde få ta eget ansvar och jag svarade: ”Självklart får du ta ansvar för ditt skolarbete själv. Förlåt mig för att jag inte har fattat att du är mogen att göra det.” Inom mig gick tankarna, ärligt talat, mer så här: ”Hon måste ju faktiskt få prova att ta eget ansvar. Och när hon inte klarar det så kanske hon förstår att hon behöver min hjälp och då behöver vi inte tjafsa så förbaskat.”

Hur det gick? Jättebra! Dottern var, precis som hon uttryckt, mogen att ta eget ansvar för skolarbetet. Inte bara blev hon klar med alla uppgifter i tid. Hon började med dem så snart hon fått dem och blev flera gånger klar i förtid.

Men varför blev det så här? Vad var det som gjorde att min lilla prokrastinerare förvandlades till planerare med framförhållning? Jag frågade henne om det häromdagen och hon svarade:

– När du tjatade hela tiden så förstod jag att du inte litade på mig och då kunde jag inte lita på mig själv. Därför sköt jag upp skolarbetet. För att jag inte trodde att jag skulle klara det. Men när du började lita på mig, så var det lättare för mig att lita på mig själv. Jag menar inte det jag säger som kritik, mamma. För det kan vara svårt att förstå när ens barn är moget att ta eget ansvar.

”När du inte litade på mig, kunde jag inte lita på mig själv.”

De orden, tror jag, är viktiga. Väldigt viktiga.

I vilka avseenden – läxor eller annat – är det dags för dig att börja lita på ditt barn?

Boktips:

Läxfritt: för en likvärdig skola (Pernilla Alm)
Läxhjälp: Familjens guide till effektiv och rolig läxläsning (Pernilla Alm)

FÖRÄLDRAKURS!

Den 20 oktober startar jag ännu en kurs i Stockholm. Läs mer här –>

STORPOCKET!

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (7)

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Barn behöver hjälp jag från vuxna i deras vardag. Egen tillit utvecklas i nära relationer.
    Självkänsla d.v.s. du är trygg med den du är, skapas i tilliten mellan barn och mogna trygga vuxna.

    Reply

  • Avatar

    Thorunn

    |

    Hon är klok som en bok din dotter! <3

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      <3

      Reply

  • Avatar

    Therese Jansson

    |

    Jag försöker med det du skriver och blir starkare av att läsa det du skriver men det är svårare med en 12-åring med flertalet neuropsykiatriska funktionshinder..Har Ju alltid ”hjälpt” henne med typ allt men tycker hon är stor nog sedan några år (2år) att ta eget ansvar för tex läxor och duschning osv men det funkar inte 🙁 Vet inte om du har erfarenhet i ämnet men söker ändå lite råd.
    DU ÄR GRYM!🌸

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Om det inte funkar så är det kanske för att hon helt enkelt inte kan? Och då är det nog så att hon behöver stöd ett tag till. Har du testat att prata med henne om på vilket sätt hon själv upplever att hon behöver stöd, vad som funkar bäst för henne? Sedan behöver det förstås ställas i relation till vad som funkar för dig och därefter behöver ni tillsammans hitta en lösning som ni båda kan acceptera. Ofta behöver man testa, utvärdera och uppdatera olika lösningar gång på gång. Försök hitta ett förhållningssätt som präglas av samarbete, typ: ”Kan vi se om vi kan slå våra kloka huvuden ihop och tillsammans försöka lösa den här situationen som inte riktigt funkar?”

      Reply

      • Avatar

        Therese Jansson

        |

        Tack 🙏🏼

        Reply

  • Avatar

    Lucie

    |

    Din dotter sätter verkligen fingret på en viktig sak. Andras tveksamhet gör oss tveksamma på oss själva – stora som små. Och tvärtom! När någon vi litar på tror på oss, ja då vågar vi försöka.
    Tack för lästips! Ett intressant ämne där både för- och emot-sidan har kloka argument. Tipsar tillbaka om en som jag tyckte var intressant: https://www.svd.se/laxor-minskar-skillnader-mellan-rika-och-fattiga

    Reply

Lämna en kommentar