Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 20 oktober och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

TOKREA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 79 kronor –>

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (11)

    • Avatar

      Petra

      |

      🙂

      Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Tack! Vi har det väldigt jobbigt och konflikrikt hemma just nu. Jag VET ju allt detta men det är så lätt att förvandlas själv till ett trotsigt barn.
    Jag behövde den påminnelsen!

    Reply

  • Avatar

    Ann-Charlotte

    |

    Hur ska man då göra när man har ett barn med en sjukdom där det är av vikt att tex äta fasta tider, kolla sitt blodsocker och ta insulin men där det i tonåren blir konflikter kring detta. Och då det kan medföra livsfara för barnet ifråga. Många föräldrar som sliter sitt hår och som idag stångar sig blodiga i konflikter kring detta.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag är säker på svaret på den frågan varierar från person till person. Det finns mer än en förklaring till att barn/ungdomar inte vill ta sitt insulin (tex) och därför är det heller inte möjligt att formulera ett svar som passar för alla. Det jag vet är att även (eller kanske ffa) dessa barn behöver respekt för sina känslor inför det tvång de upplever.

      Reply

    • Avatar

      Elin

      |

      Om jag får gissa tror jag att konflikterna kommer eftersom barnet inte vill ha diabetes. Det är jobbigt, krångligt och, det värsta, gör barnet annorlunda än sina vänner (det värsta som kan hända i tonåren).
      För att dra en parallell till mitt yrkesliv (veterinär) så händer det då och då att djurägare är ”gnälliga och oresonliga” vad gäller diskussion om utredning och behandling av deras djurs tillstånd.
      I dessa lägen brukar jag säga nåt i stil med: ”Det är verkligen jättetråkigt att detta har drabbat ditt djur. Nu är det dock så att det har hänt och vi måste göra det bästa av situationen. På vilket sätt behöver du min hjälp och mitt stöd för att klara av detta?”
      Kanske en approach att testa?

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Hej Petra!

    Instämmer i mycket (allt?) och har tagit fasta på mycket av det du skriver i detta inlägg med framgång. Det händer ofta något magiskt med min 3 1/2-åring när han förväntar sig fortsatt motstånd och irritation och istället möter förståelse och medkänsla för att han han blir arg och ledsen när han inte kan få som han vill.

    Jag upplever dock situationer när jag inte riktigt vet hur jag ska använda mig av det här ”förhållningssättet”, och det är när vi kommer till situationer där jag vill få barnet att göra någonting (till skillnad från att det är jag som t ex avlägsnar ngt roligt typ tv).

    Det kan t ex röra sig om att borsta tänderna eller klä av/på sig, eller att städa upp leksaker innan man går och lägger sig. Han vägrar ofta göra detta, och då funkar det liksom inte att säga ”du gillar verkligen inte att borsta tänderna, eller hur?”, för vi kommer liksom inte vidare. Det känns fel att visa att jag förstår honom och sen fortsätta föra saken på tal och ändå driva igenom tandborstningen.

    ”Jag vill inte städa mamma, du kan göra det!” säger han och fortsätter leka osv. Vi har testat att göra en sammanhängande rutin av alla saker som ska göras innan läggning (städa, borsta, pyjamas, kissa), vi har testat att dela upp det vid olika tillfällen under kvällen för att det inte ska bli ett långt sjok av tråkigheter att ta sig igenom, vi har testat att säga till bestämt, vi har testat att vara förstående och inkännande enligt ovan, men jag tycker aldrig vi kommer framåt. Förstår att det inte är superfestligt att borsta tänderna men det måste ju bara göras (det anser i alla fall jag)! Samma sak med viss undanplockning och toalettbesök.

    Inser ju att jag alltså efterfrågar tips på hur man på ett respektfullt sätt kan få barnet att göra saker mot sin vilja … Det låter ju sådär, men jag tror ju heller inte att jag skulle göra barnen gott om jag lät dem strunta i tandborstning och inte lärde dem att man plockar undan det man tagit fram.

    Hjälp!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Anna. Har du läst artikelserien som jag länkar till sist i den här texten?

      Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    Hej! Underbar läsning som alltid! Går dina kurser särskilda tider eller kan jag se, läsa när det passar mig? (jag bor i Australien så mina tider är lite annorlunda)

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Hanna, mina kurser utspelar sig irl, i Sverige :-).

      Reply

  • Avatar

    Anita Malmros

    |

    Underbart tydligt! Tack Petra så grundläggande. Tänk om vi vuxna kunde ta hand om allt som väcks inom oss själva – då blir det mycket lättare att LYSSNA och vara empatisk – hinna andas och kliva in i sin livsviktiga kärleksfulla ledarroll! Vi vuxna behöver stöd av andra vuxna för att integrera vårt eget inre lilla sårade barn!

    Reply

Lämna en kommentar