Vem skall lära barnen om den villkorslösa kärleken, omsorgen och omtanken?

Det finns, som jag ser det, två huvudtyper av mänskliga relationer: sådana som är baserade på utbyte och sådana som är baserade på omtanke och omsorg. Relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och relationen mellan säljare och kund är exempel på det förstnämnda. Relationen mellan kärlekspar och relationen mellan förälder och barn är exempel på sistnämnda. Eller, vänta nu! Ibland är det ju faktiskt inte så. Ibland blir kärleksrelationen till en utbytesrelation:

– Jag stryker din skjorta, om du handlar middag.
– Du får sovmorgon, men då får du ta hand om barnen i eftermiddag!

Forskning visar att de par som baserar sin relation på utbyte är mindre nöjda är de som baserar den på omtanke och omsorg. Min fundering just nu gäller dock förälder-barn-relationen. Jag ser ganska ofta hur föräldrar använder sig av utbytesmekanismer för att förmå barnen att göra som de själva önskar:

– Om du sover i din egen säng får du en guldstjärna.
– Om du inte gör som jag säger får du inte använda iPaden ikväll.
– Du får 100 kr för varje B i betyget och 200 kr för varje A.

När jag resonerar med föräldrar om detta får jag ofta höra att det är viktigt att barnen lär sig om de här principerna, för de finns ju överallt i samhället. Du får lön för att arbeta, du kan få löneavdrag om du missköter dig, du får böter om du parkerar fel… Det stämmer ju förstås och jag håller med om att det är viktigt att barnen förstår det här.

Men det är ju också viktigt – tycker jag – att barnen får lära sig om den villkorslösa omtanken och omsorgen. Glädjen i att ge utan att räkna med att få. Stoltheten i att hjälpa, utan att räkna med en gentjänst. Hur gott det kan kännas att få stöd, utan att hamna i skuld. Var, undrar jag, skall barnen lära sig om detta, om de inte gör det hemma? Jag tror att det är i relationer präglade av kärlek som naturlig omsorg och omtanke har de bästa möjligheterna att upplevas och utvecklas. Samtidigt är jag övertygad om att barn kan lära sig om utbytesrelationer i många andra sammanhang än just i familjen. Förmodligen får de chansen redan i förskolan (”Du får inte komma på mitt kalas, om du inte …”)

– Men allvarligt talat, Petra, hårddrar du det inte lite nu? Kan man inte låta familjelivet vara en plats där barnen lär sig både om relationer präglade av omsorg och omtanke, och om relationer präglade av utbyte? Jag tvivlar. För om jag använder det beräknande utbytet i relationen till mina barn, då är det en del av våra relationer. Säkert är det ingen stor sak om det händer några gånger, men när det blir till en vana, när vuxna regelbundet använder utbytesprinciper i familjelivet, då blir omsorgen och utbytet sammanblandade. Då lär sig barnen att den som inte får som den vill i familjen kan ställa villkor, för att få det ändå: ”Om du inte…”. Just den sortens villkor brukar föräldrar ogilla när barnen ställer.

– Du får bara låna min docka om jag får en av dina godisar.
– Hämta ett äpple åt mig, annars får du inte sitta på min säng.

Reaktionen brukar bli irritation eller besvikelse från förälderns sida:

– Lägg av, i vår familj får man låna saker av varandra. Vi är snälla mot varandra.
– Skärp dig, din bror får självklart sitta på din säng även om han inte hämtar ett äpple.

Barn gör som vuxna gör. Och jag sitter kvar med funderingen: Vem – om jag inte jag som förälder gör det – skall lära barnen om hur det är att ha relationer som präglas av villkorslös kärlek, omsorg och omtanke?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

REA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för oslagbart låga 59 kr!

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
5 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Linda
Linda
6 years ago

Vad härligt att läsa detta! Maken kopplar alltid en massa ”du får, om du” till vad barnen ska göra. Jag gör det inte. Jag frågar om de vill och kan hjälpa. Ibland gör de det ibland inte. Oftast är det ok för mig att de inte vill/kan just då men ibland så får de ändå lov att hjälpa till men jag ger dem ”bara” ett tack för besväret och tänker att känslan är det viktigaste utbytet – att få känna att man underlättat och hjälpt till.

Ingrid
Ingrid
6 years ago

Villkorslös omtanke, omsorg och kärlek; finns den på våra förskolor och skolor där personalen uppbär lön och där personalomsättningen är hög och opålitlig för barnen?
Kan du beskriva hur du lever efter principen; villkorslös omtanke; omsorg och kärlek?
Flera generationer har vuxit upp med att bli bekräftade i att utföra arbete med betalning redan som barn, och att bidra till familjens försörjning.

Vera
Vera
6 years ago

Min spontana reaktion blir direkt att barn älskar att ge att visa ????dä! Säger dom exalterat o kastar iväg de dom har till dig har bara sett små barn ta från varandra typ då e de väl inte så mkt nyfikenhet o att vilja visa upp kanske utan mer att vilja leka me de kompisen har????????

Händelsevis
6 years ago

Precis vad jag behövde läsa idag, tack för det!
Jag känner att detta är otroligt viktigt i mitt sätt att möta mina barn, men faktiskt också mina vänner och min vuxna familj. Handlar det alltid om utbyte och som är så inne nu: energioptimering (rensa ut de negativa energierna i sitt liv) så blir det ju bara de företagslika relationerna kvar.
Det är inget liv jag vill leva.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: