Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!

Just nu sprids ett satiriskt filmklipp nätet. I det spelar en kvinna rollen som lärare, som ringer till en elevs föräldrar. Hon berättar att lille Liam idag har ”varit involverad i fyra slagsmål, hotat två lärare, haft sönder en bokhylla, kastat en fotboll i huvudet på idrottsläraren och stört undervisningen på alla sina lektioner”. Hon tillägger att detta naturligtvis inte är Liams fel, utan att det är lärarna som bär skulden för hur eleverna beter sig. Föräldrarna har inget ansvar: ”Ni måste hinna satsa på era karriärer och gå på era yogapass och ha era vinkvällar och sedan hinna lägga upp allt på facebook och instagram så att alla kan se hur duktiga ni är som hinner med allting – förutom att  uppfostra era söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk.”

”Så träffande!” ”På kornet”. ”Sant.” Klippet delas med kommentarer som antyder att det är så här det är:

– När elever beter sig illa i skolan tar föräldrarna inte ansvar.
– Elever beter sig illa för att föräldrar inte uppfostrar sina barn.
– Istället för att uppfostra sina barn prioriterar föräldrar sina egna, ytliga, liv och sina karriärer.

Jag känner verkligen inte igen beskrivningen. I mitt arbete och även i mitt sociala liv, möter jag väldigt många föräldrar. En ganska stor andel av dem har barn som ”inte uppför sig” i skolan. Barn som stör på lektionerna. Som säger elaka saker till både klasskamrater och lärare. Som skolkar. Som är deprimerade. Som slåss. Som vägrar göra skolarbete. Som förstör material. Inte en enda gång, vare sig i mitt jobb eller privat, har jag stött på en förälder som är oberörd av sitt barns beteende. Som inte bryr sig. Som inte försökt uppfostra sitt barn. Som tyckt att hela ansvaret ligger hos skolan. Tvärtom är dessa föräldrar nästan alltid ledsna, frustrerade och helt utmattade. De upplever att de har ”försökt allt”.

Nu är det inte de föräldrarna som klippet handlar om. Förstås. Det finns barn med diagnoser och barn vars föräldrar verkligen försöker. Klippet handlar om de andra föräldrarna. De som alltså inte bryr sig och inte försöker.

Det jag undrar är, vilka är dessa, andra, föräldrar? Jag har som sagt inte träffat dem. Det är förstås möjligt, rentav troligt, att jag inte träffat ett genomsnitt av Sveriges föräldrar. Men någon enda av dem borde jag väl ändå ha stött på?

Låt oss ändå anta att de finns, föräldrarna som inte bryr sig om att uppfostra sina barn och lära dem hur man skall uppföra sig i skolan. Hur vanliga är de? Hur många av dina vänner har barn som har svårt att uppföra sig som önskat i skolan? Jag gissar att du har en eller ett par, vars barn har någon form av diagnos eller av andra skäl har svårt att passa in i skolans mall. Är det någon av dessa vänner som inte bryr sig om hur barnet uppför sig i skolan? Är det någon av dem som inte försökt uppfostra sitt barn? Min gissning är att svaret är nej. Att just dina vänner faktiskt försöker, rentav kämpar, för att förmå sina barn att uppföra sig väl i skolan.

Ditt eget barn då? Räck upp handen om ditt barn någon gång har ”uppfört sig illa” i skolan, i en affär, på en restaurang eller i någon annan offentlig miljö. Räck upp andra handen också, om förklaringen till ditt barns dåliga beteende var att du har struntat i lära barnet vad som är rätt att fel. Har du bara en hand uppräckt? Det är inte så konstigt, eller hur? Ditt barn beter sig ju inte alltid som du önskar, trots att du gör ditt bästa för att uppfostra.

Det förvånar mig är att det finns så många som tror att andra barns dåliga uppförande beror på att föräldrarna inte gör sitt jobb, samtidigt som det egna barnets dåliga uppförande har helt andra orsaker.

Det är möjligt att de finns, de där föräldrarna som struntar i att uppfostra sina barn. Men jag tror verkligen att de som försöker få sina barn att uppföra sig väl i skolan är många, många fler. Frågan blir då, är det så ”på kornet” att beskriva föräldrar som obrydda och mer engagerade i sina egna karriärer än i sina barn? Eller är det mest bara fördomsfullt och ganska kränkande mot alla de som verkligen kämpar med att få sina barn att passa in i skolans mallar?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Taggar:, ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (66)

  • Avatar

    Camilla

    |

    Jo då, dessa ”andra föräldrar” finns. Jag har en kompis som driver ett café. Hon möter dagligen föräldrar som absolut inte bryr sig om vad deras barn gör och om de gör fel. För ett tag sedan fick hon byta ut caféets alla soffor för barn har hoppat sönder dessa. Barnen hoppar och föräldrarna tycker de är söta och säger inte till. Min kompis har sagt till på skarpen, både till barnen och föräldarna, men det hjälper inte. Det fortsätter att bete sig illa. Så, visst finns det en hel del av dessa andra föräldrar. Tyvärr!!! Sedan finns det ju massor av andra föräldrar också, som verkligen bryr sig och är förtvivlade när inga tillsägelser fungerar. Men, som sagt…det är ganska vanligt med föräldrar som verkligen inte bryr sig också. Och det är väl därför som ett sådant ”skojigt” videoklipp får sådan igenkänningsfaktor.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      ”Min kompis har sagt till på skarpen, men det hjälper inte.”
      Kan ju vara så att föräldrarna också har gjort det, tänker jag…
      (Därmed inte sagt att det är okej att barn förstör caféinredning. Skolan, till skillnad från caféer är ju dock en plats där barnen är tvungna att vara.)

      Reply

      • Avatar

        Camilla

        |

        Petra,
        Jag tycker du är en fantastisk person med mycket klokhet i dig och till 99% håller jag alltid med dig. Men, i detta fall inte. För att inte diskutera äpplen och päron, så vill jag inte blanda in de föräldrar som faktiskt kämpar ihjäl sig med barn med diagnoser. Bara prata om de föräldrar som faktiskt just som i filmen. De lämpar över allt ansvar på skola och samhälle. De tar inte ansvar och de orkar (läs vill inte) behöva uppfostra sina barn. Att säga nej är ju för besvärligt. Jag möter dessa föräldrar inte varja dag, men varje vecka. Min kompis möter dem på sitt café DAGLIGEN. De sitter där med sina mobiltelefoner, har noll koll och blir fly förbannade när något säger till dem att ta hand om de ouppfostrade barnen. Tyvärr ser verkligheten ut så!

        Reply

      • Avatar

        Ingrid

        |

        Jag kan hålla med om att det finns vuxna som struntar i ändras tillhörigheter. De som inte är lika försiktiga med dem. När jag lånat ut böcker har de hundöron

        Reply

      • Avatar

        Ingrid

        |

        …När jag får tillbaka dem.
        (Har för klumpiga fingrar för min telefon så jag råkade trycka iväg svaret av misstag. Går att låta blir att godkänna om så vill 🙂 ).

        Reply

      • Avatar

        Line

        |

        Nej, det kanske inte hjälper att säga till. Men då får ju föräldern i fråga bära ut sitt barn, om det är det enda som hjälper. Samma om ett barn gallskriker på tex ett dop/bröllop/begravning/annan tillställning det skulle störa på. Då går man ut. Den enskildes upplevelse är inte viktigare än flertalets. (Och då har jag ett så kallat ”stökigt” barn, så har all förståelse för föräldrar som kämpar)

        Reply

      • Avatar

        Linda

        |

        Fast det spelar väl ingen roll, lyssnar inte ungen så går man som förälder därifrån med ungen.

        Reply

    • Avatar

      Linnea

      |

      Fast det kan ju vara så att föräldrarna försökt med ALLT hela tiden tidigare på dagen och helt enkelt inte orkar utan vill få i sig nått att äta och nån droppe te/kaffe för att överleva resten av dagen.
      Min dotter verkar inte ha diagnos med hon är envis som synden (förvisso en bra egenskap men jobbigt som förälder ibland) och ibland bara orkar man inte ta alla fajter. Särskilt om det är dagen efter en svår natt

      Reply

      • Avatar

        Johanna

        |

        Men, har man superstissiga barn som man måste pausa från med en kopp kaffe för att orka resten av dagen går man inte på café o låter dem hoppa i soffan!
        Det är nonchalant o respektlöst mot caféägaren!

        Reply

      • Avatar

        Linnea

        |

        Fast om man inte har något annat val just då?
        Ibland blir det så att man inte kan ta till något annat alternativ. Eller ORKAR komma på något annat alternativ

        Reply

      • Avatar

        Annica

        |

        Fast att förutsätta att ngn annan tycker det är ok att man inte orkar ngt annat o då menar att alla andra ska ta hänsyn till MIG för JAG orkar inte ta fighten med hoppande barn i en soffa som inte är min ÄR respektlöst.

        Reply

  • Avatar

    Carin

    |

    TACK! Jag såg filmen du nämner och blev bottenlöst ledsen. För. Jag och mitt barn försöker så in i norden. Och det gör så ont att se alla dessa människor, pedagoger, som drycker synd om sig själva och sina kollegor och skyller på föräldrarna. Varför tar de inte och utbildar sig på området lågaffektivt bemötande, npf-diagnoser m.m? Det har ju vi föräldrar fått göra. På vår fritid.

    Tack för att du lyfte det vansinniga i detta.

    Reply

    • Avatar

      Annika

      |

      Inlägget är av satirisk karaktär och väldigt komprimerad i uttrycket. Jag kan förstå att det finns föräldrar som blir upprörda över det. Det finns en hel uppsjö av olika fortbildningar som lärare skulle behöva utbilda sig i, bland annat lågaffektivt bemötande, men tid finns inte. Vi, liksom du, Carin, har en arbetstid och allt ska rymmas inom den, även förtroendetiden. Har jag fel eller antyder du att vi ska göra detta på vår fritid? Hoppas jag har fel.Vi har 45 h arbetstid/vecka och den räcker inte. Hur mycket tycker tid du är rimligt att lägga på sin arbetsplats?
      Dessutom glöms ofta en viktig del i skolan och det är huvudmannens ansvar, alltså KOMMUNEN. Lärare/fritidspedagoger/förskollärare/barnskötare vill inget hellre än att alla barn ska bli sedda och få utvecklas till sin fulla potential. Det är INTE lärarens ansvar att se till att det finns resurser, stödpersoner, assistenter och liknande, det är rektorns och till syvende och sist, KOMMUNENS. Det är nämligen de som anger hur stor budget skolan ska få av pengapåsen. Kan tillägga att den blir mindre och mindre för varje år. Dessutom så råder det en, i mina ögon, inkluderingshysteri i svensk skola. Jag har sett det alltför många gånger: elev med npf ska inkluderas i klassen för att få den sociala delen utan att få tillräckligt med stöd. Då förväntas läraren att lägga upp varenda lektion så att den passar alla elever samt eleven med npf. Men det är VÄLDIGT SÄLLAN det finns ETT barn med behov av extra och anpassat stöd i en klass, snarare är genomsnittet 3 elever/klass. Hur ska en lärare lyckas med detta i en klass på 30 elever där olika grader av utmaningar och anpassningar ska ge ALLA eleverna möjlighet att lyckas i skolan? Vi har även elever som är högpresterande, särbegåvade och på andra sätt behöver anpassningar. Ja, du kanske själv kan läsa hur orimligt detta är. Jag skulle önska att vi var tillräckligt med utbildade pedagoger i skolvärlden och att skolan var en attraktiv arbetsplats, men så är inte fallet. Jag blir mörkrädd när jag läser den ena larmrapporten efter den andra om hur många behöriga pedagoger det saknas. Hur fan ska det gå?? Det sista kvinnan i inslaget säger i telefonen är ”ja, jag ska kanske gå in och säga upp mig, det blir kanske bäst så?”. Detta händer varje dag. Vi förlorar enorm kompetens och erfarenhet i skolan varje dag. Vad det beror på? Vi känner oss helt otillräckliga och vi gör inte ett tillräckligt bra jobb. Tänk dig själv att gå till jobbet varje dag och när du kommer hem så känner du dig bara otillräcklig, ledsen och uppgiven. Då räddar man sig själv, för läraryrket är inte ett kall, det är ett jobb. Ett otroligt roligt och underbart jobb, när det fungerar. Ett nedbrytande och ledsamt jobb när det inte spelar någon roll hur du gör, det räcker inte ändå.

      Reply

      • Avatar

        Annika

        |

        Känner med er lärare!!

        Reply

      • Avatar

        Supermamsen

        |

        Lärare har ett otroligt krävande jobb med dåliga förutsättningar att hinna möta alla barn. De har orimliga krav på sig. Så är det!

        Men vad hjälper det att det blir ”vi – dom” mellan lärare och föräldrar. Det borde vara VI tillsammans mot huvudmän och politiker med barnens bästa i fokus.

        I videon lyfts allt som kan gå tokigt för barn med olika diagnoser och stödet finns inte trots att vi föräldrar stångar oss blodiga och lärare går på knä.

        Skrattet fastnar i halsen och barnen blir förlorarna.

        Reply

      • Avatar

        Kristina

        |

        Sååååå bra skrivet Annika. Filmen är ju ett koncentrat och satirisk. Men säger em hel del om vad vi upplever i vårt yrke. Måååånga (läs flesta) föräldrar kämpar med uppfostran. Men många orkar inte heller fullfölja. Och om man nu ”lust-uppfostras” och impulsbelönasså får det konsekvenser i skolan och vid andra tillfällen då man förväntas fungera i grupp.
        Men du sammanfattade det strålande, Annika!

        Reply

      • Avatar

        Irene Lennartson

        |

        Så bra skrivet!

        Reply

      • Avatar

        Lärarinnan

        |

        Huvudet på spiken! ”En skola för alla” har blivit ”En skola för alla dem med särskilda behov”. Inkluderingen har gått överstyr. Man inkluderar 1-3 elever på bekostnad av resten i en klass, är det vettigt?! Plötsligt blir merparten elever istället exkluderade och de inkluderade mår inte alls bra de heller i en stor grupp. Många förväxlar lågaffektivt bemötande med låt gå-fostran. Lågaffektivt ska tillämpas när ett barn är i extrem affekt, inte annars.
        Lärares och assistenters dagar är tuffa och föräldrar som hälsar på chockas så smått över hur illa det är,
        Har jobbat många år som lärare och barn med ”särskilda behov” ökar lavinartat år efter år, så något är fel för alla har inte NPF!
        Och barn som verkligen har det mår extra bra att struktur, rutiner och god fostran, det har forskningen alltid hävdat och det är min fulla tro och erfarenhet också.
        Instämmer i att vårt yrke inte är ett kall, jag jobbar för att kunna leva som alla andra!

        Reply

      • Avatar

        MADELEINE

        |

        Jag skulle bara vilja förtydliga att lågaffektivt bemötande inte är något som endast skall användas när barnet är i affekt. Det är ett bemötande som skall användas förebyggande för att barnet inte SKA hamna i affekt. Det finns förstås också strategier i lågaffektivt bemötande om barnet ändå hamnar i affekt. Det lågaffektiva handlar om så mycket mer än att hantera någon som redan hamnat i kaos. Det är viktigt att sätta sig in i den lågaffektiva etiken och sedan ha med sig det lågaffektiva i allt, hela tiden. Tyvärr missuppfattas lågaffektivit bemötande ofta till att handla om just konflikthantering.

        Reply

      • Avatar

        Josefin

        |

        Annika. För att kunna göra ett bra jobb krävs rätt förutsättningar och det Verkar vara väldigt många lärare som vill ha rätt resurser för att kunna utföra sitt uppdrag som lärare. Det är ju toppen, men om ni inte får dessa förutsättningar vad gör ni då? Jobbar vidare? Tar hjälp av facket med era bristande huvudmän, bristande arbetsmiljö? Kontaktar skolverket, när huvudman inte sköter sitt uppdrag. Detta är ingen anklagan det är en undran, vart vänder ni er och vilka möjligheter har ni? Arbetsmiljöverket?

        Reply

      • Avatar

        Helena

        |

        Jag funderar över vad som förändrats. OM de flesta föräldrar tar sitt ansvar med uppfostran i samma utsträckning som tidigare, är det då ökande diagnoser som är svaret? Och VAD beror isåfall dessa ökande svårigheter på? Har man bara namngivit problem som alltid funnits i högre utsträckning eller ökar adhd, aspberger, autism och vad mer det kan handla om? Och isåfall varför? Hänger det ihop med matvanor? Genetiska förändringar? Förutom det så har uppenbarligen har mera ansvar lagts på skolan/lärare och kanske så mycket att en del föräldrar också numera tycker att uppfostran är skolans ansvar? Om jag tittar bara på mig själv och min man och våra skilda uppfattningar om uppfostran av barn, han orkar inte alltid vara konsekvent och tycker att en del praktiska saker lär de sig när de flyttar hemifrån. Hans barn har dock lärt sig hyfs och fason gentemot andra människor och beter sig nog i skolan. Menar bara att det nog råder väldigt olika uppfattningar om hur man ska uppfostra barn och att en del nog knappt gör det alls. Och tillsammans med snäva budgetar och nedskärningar…lärarna har det inte lätt. Min syster är lärare. En engagerad, ansvarstagande lärare och hon går på knä mest hela tiden. Och skolan ska skära ner med 8 lärare!! Jag tror att hela vårt samhälle hänger på att vi MÅSTE få bättre resurser till skola och förskola och samtidigt införa en allmän föräldrautbildning. Allt jobb vi utför måste vi utbilda oss för, men inte för det stora, svåra och många gånger skrämmande jobbet att uppfostra barn. Min 19-åriga dotter jobbar på en förskola. Hon skakar på huvet åt hur en del föräldrar resonerar och agerar, med fullständig tafatthet.

        Reply

  • Avatar

    Supermamsen

    |

    Bra skrivet!
    Jag blev också väldigt illa berörd.

    Jag förstår att många lärare har en förtvivlad situation och visst finns det barn som har föräldrar som inte uppfostrar dem. Men de är nog inte många!

    Denne Liam och många andra ”Liamar” har en funktionsnedsättning som gör att de inte kan hantera skolmiljön.

    Det är en politikerfråga att sätta in pengar och kompetens. Det är inte en fråga om lärare mot föräldrar. Det borde vara vi tillsammans för barnens bästa.

    Samtalet kunde lika gärna varit så här:
    Läraren:
    ”Hej det är Liams lärare. Jag ringer för att Liam har skött sig dåligt idag. Han störde på lektionerna… jo jag vet att Liam har ADHD och autism… jobba i liten grupp? Nä han ska vara i klassen… Jo jag vet att BUP säger att han behöver en resurs som stöd… Nä vi kan inte behandla Liam annorlunda jämfört med de andra barnen… Jo jag såg att det står i hans utredning att idrotten är för stökig för honom… Slippa idrotten? Nej han måste göra som alla andra!…. Ja vet att psykologen säger att han behöver stöd i sociala relationer… Jo men vi tycker att han får anpassa sig… ja vi vet att Liam reagerar starkt och gör tokiga saker när han blir stressad… ja och sen blir han ledsen och känner sig misslyckad…. men han måste göra som de andra barnen… jo jag vet att han har en funktionsnedsättning men vi tycker inte att han kan skylla på det… ”

    Reply

    • Avatar

      Sara

      |

      Det var en klockren beskrivning av väldigt mångas verklighet!

      Reply

    • Avatar

      Linda

      |

      Supermamsen, du gjorde det igen! 👍🏻 Det är en myclet talande bild för hur många barn och vårdnadshavare bemöts.
      Långt ifrån alla, förstås, men väldigt många.
      Som
      Pedagog har jag sett det fungera. Jag har också sett när det inte fungerar.
      Som förälder har jag väldigt många exempel på det du beskriver. Både före och efter utredningar.
      Själv tycker jag att inkludering är bra, när den inte blir ett självändamål. När mitt barn nåt botten då fanns det bara en resursskola för NPF kvar att våga försöka med… å tro mig… den stora, nej ENORMA skillnad detta gjorde har förändrat framtiden för mitt barn. Skolan är tuff, men idag ser vi längre än så… vi ser möjliga vägar…inte så traditionella men väldigt möjliga.
      Ibland undrar jag vad som hänt om utredningen skett när jag lyfte frågan, inte 7,5 år senare…när personen var knäckt och nedtryckt i skorna. När vägen upp blev och fortfarande är så lång.

      Reply

      • Avatar

        Supermamsen

        |

        Så ledsamt att många upplever detta.
        Våra barn får hitta egna vägar ❤

        Reply

    • Avatar

      Ewa Sanner

      |

      Ja, huvudmannens ansvar talas det tyst om…

      Reply

    • Avatar

      Irene Lennartson

      |

      Den sista varianten av samtal hoppas jag att vi i princip aldrig behöver höra. Duktiga specialpedagoger på våra skolor har stor kompetens i att fortbilda och handleda pedagogerna – och vill gärna göra detta. Om däremot skolledning inte är intresserad så blir det svårt att få legitimitet att utbilda. Det jag har sett under mina drygt 30 år i skolan är att de flesta lärare slår knut på sig själva för att göra det så bra som möjligt för eleverna. Och det finns alla sorters föräldrar med olika sätt att tänka kring vem som ska uppfostra deras barn. Har faktiskt mött en hel del åsikter som handlar om att det är skolan som ska fostra…

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Det är väl knappast en konstig åsikt givet att det är ett av tre mål som anges i läroplanen? (Inte att enbart skolan skall fostra, men att också skolan skall fostra.)

        Reply

      • Avatar

        Lärarinnan

        |

        ”Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa. Skolan ska vara ett stöd för familjerna i deras ansvar för barnens fostran och utveckling.” Observera: ”ett stöd”!
        I övrigt handlar fostran som benämns i läroplanen att den handlar om att överföra och utveckla ett kulturarv” inte om klassisk ”grunduppfostran”, det är i huvudsak hemmets ansvar!

        Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Men varför är det så många barn som spårar ur i dagens skola? Vad beror det på? Det är ju majoriteten som inte kan ”sköta” sig, det handlar inte bara om barn med npf och liknande. På åttiotalet när jag gick i skolan var det inte så här. Det fanns barn som inte fixade skolan då också men nu handlar det om majoriteten. Bara en sån sak som att halva klassen skolkar i åk 4 för att lektionen är tråkig. Varför är det så? Är det våra uppfostringsmetoder? Är det klimatet i samhället? Är det strukturen i skolan som brister eller är vi inte tillräckligt närvarande som föräldrar. Något har hänt… Men vad? Varför fungerar inte skolan längre?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag vet inte, men jag tror att ett svar står att finna i de krav som vi ställer på eleverna. Dagens läroplan skiljer sig MYCKET från den som gällde på 80-talet. Det är stora krav på elevernas färdigheter som ställs. Långt bortom faktakunskaper. Eleverna skall resonera, jämföra, dra slutsatser. Långt ifrån alla klarar det.

      Reply

      • Avatar

        Åsa

        |

        Men snälla någon. Inte är det läroplanen som är felet. Det som vi pratar om är de vanliga kraven som funnits i alla tider. Att sitta på sin plats en 40 min och ha uppmärksamhet på sin uppgift. Att följa instruktioner och att vänta på sin tur att tala. Läroplanens väldigt bra mål sköter vi i så fall om. Det är det som är vårt jobb. Men när tiden går åt att hantera anpassningar för alla barn med olika speciella behov så blir uppdraget väldigt svårt. Man räcker helt enkelt inte till. Jag tror inte alls att inkluderingen kom till av pedagogiska skäl utan rent ekonomiska. Sedan låter det fint!

        Reply

    • Avatar

      Sofis

      |

      Ville bara inflika att debatten om att skolan var bättre förr har gått för det vilda sedan slutet av 1800-talet…. Det var inte alls bättre förr. Däremot har dagens ungar- och föräldrar- helt annorlunda krav på sig. På jobb, fritid, hem och skola.

      Reply

    • Avatar

      Annika

      |

      Tror att grunden till detta ligger i både skola och samhället. Det går inte att skylla på enbart skolan. Den har förändrats och lp är skarpt skriven med höga krav, men även vårt samhälle har förändrats i en rasande fart. Så att antyda att svaret ligger i skolans utformning tycker jag är att ta lite för lätt utväg, för det är verkligen inte min uppfattning. Dessa föräldrar som beskrivs finns, på riktigt. Fick senast igår ett mail från en uppgiven f d kollega som beskrev ngt liknande, dock inte en elev med npf, för det finns ju faktiskt elever utan npf. Så det är ju en verklighet. Det finns. Och frågan är hur vi ska lösa det. Till att börja med så kan ju media sluta kasta skit på alla fantastiska pedagoger som gör allt i sin makt med de medel som erbjuds (vilka är mycket begränsade).

      Reply

      • Avatar

        Helena

        |

        Tack för det svaret. Skrev fråga högre upp under ditt inlägg. En del fick svar här..

        Reply

    • Avatar

      Magnus

      |

      Nope. Känner inte igen mig alls. 20 år sen slutade jag jobba som lärare efter två års vikariekarriär. Älskade jobbet men trodde inte att jag skulle orka ge hela mig själv 100% alla veckans dagar i så många år till.
      Jag jämför då med min dotters (10 år) skola där jag hälsat på en del. Bilden av en kommunal skola i förfall kommer på skam direkt jag kommer in i skolan. Min kommentar när jag lämnade efter att ha varit där en fredag för en liten tid sen: ”På min arbetsplats är fredagar lite knasiga. Folk har hyss för sig, fokuset på arbetsuppgifterna är lite lägre och det är stundtals rätt högljutt. I skolan är det knäpptyst och eleverna koncentrerar sig, i jämförelse med de senaste arbetsplatserna jag varit på”.

      Självklart finns det skolor som inte alls inget samma känsla som min dotters skola. Men att skolor skulle vara generellt sett stökiga är en nidbild. Med en lärare som är bra på sitt jobb (jo, även i den här yrkeskåren finns stjärnor och motsatsen) är det allt som oftast lugnt. För att läraren är trygg och intressant.
      Visst har vi skolplikt men målet måste ju vara att eleverna är i skolan för att de vill, inte av tvång.

      Reply

    • Avatar

      Sara

      |

      Jag håller inte med. När jag gick i andra klass på 80-talet var det flera elever i min klass som inte alls fixade att sitta still på sin plats. Det var ”hela havet stormar” dagligen.
      I min dotters klass i ettan är de 25 elever och när jag varit med där förundras jag över lugnet och arbetsron.

      Reply

    • Avatar

      Elin

      |

      Vissa barn är lättare att handskas med. Vissa barn gör helt enkelt det man ber dem om för att de så gärna vill vara till lags. Har man 25 enkla barn är det givetvis inte heller några problem i skolan. Har man 25 barn med vitt skilda behov så är det givetvis mer problem. Sen om det beror på uppfostran eller gener eller personal eller vad det nu kan vara, men så är det. Vissa barngrupper fungerar bättre än andra, såklart. Av vad jag sett från mina barns skola så fungerar det väldigt dåligt i de flesta klasser trots vad jag anser många duktiga lärare. Det är för många barn med särskilda behov som får för lite eller inget stöd. Som ska inkluderas så fint som det heter oavsett barnets behov, eventuell intryckskänslighet osv. Men, det känns också som att barn nuförtiden är mer individer än gruppmänniskor. Alla har rätt att utvecklas utifrån sina individuella förutsättningar. Barnen vet det, föräldrarna vet det, lärarna försöker klara av det utan att få något stöd uppifrån i form av mycket mer resurser och mindre klasser. Jag har själv två barn med särskilda behov, de protesterar och sticker ut än mer än vad övriga barn i klasserna gör. Men de som helt enkelt bara anpassar sig till skolan är försvinnande få. Förr kanske barn gjorde som de skulle för att de var rädda för aga, det var givetvis inte bättre. Men den väldigt individuella synen på barn nuförtiden kanske kräver en helt ny sorts skola. Det känns som att allt fler barn är för spretiga för att passa in i ramen nuförtiden. Kanske hölls fler i schack förr när vuxna inte brydde sig så mycket om barnens känslor. När barnen skulle härdas. Jag säger absolut inte att det var bättre. Det jag tror är problemet är att Nuförtiden har vi tänkt om kring barns självkänsla. Vi bryr oss om att barn är individer med viktiga behov, att deras känslor är viktiga, men kanske är det också det som spiller över på hur barn fungerar i grupp med andra. När de inte är lika tränade i att kväva sina egna behov för gruppens skull. Kanske måste vi tänka om helt kring skolan. Det kanske inte fungerar att å ena sidan lära barn att de som individer är viktigast och samtidigt försöka klämma in alla i samma fyrkantiga ram i skolan där förmågan att anpassa sig till andra är en förutsättning för att det ska fungera. Kanske behövs en mycket bredare syn på vad skola är och att det inte måste innebära undervisning i grupp med 30 andra som råkar vara födda samma år. Kanske måste hemundervisning, mindre grupper, spetsutbildningar och andra alternativa variationer av skolgång få bli tillåtna för att klara av att möta alla dessa individers olika behov.

      Reply

  • Avatar

    Lisah

    |

    Problemet är inte ”alla andra föräldrar” .. problemet är att vi
    Som jobbar i skolan inte har mandat, förutsättningar och tillräcklig kunskap att hantera 30 barn samtidigt som agerar ut på olika sätt. Attityden hos barn idag har enligtmening förändrats radikalt de senaste åren bara. Jag är musiklärare och vi som arbetar som musiklärare möter mellan 250-550 elever i veckan och för mig var filmklippet som du pratar om mycket igenkännande, tyvärr.

    Jag har inget behov av att kategorisera föräldrar och vet också att jättemånga föräldrar kämpar. Men vi som arbetar i skolan drunknar av arbetsbördan, alldeles för stora barngrupper och noll inflytande att påverka vår arbetssituation – allt handlar om pengar.

    Att det råder brist på behöriga lärare är det ingen som bryr sig om bland politikerna. De säger att de bryr sig men de bryr sig varken om barnen eller oss lärare, inte på riktigt. Då skulle inte arbetsmiljön se ut som den gör.

    Sen är det ju också så att lärare efter lärare sjukskriver sig eller så ger de upp och börjar jobba med något annat. Det har blivit resultatet av Björklunds läroplan Lgr 11. Vi orkar inte. Vi blir sjuka. Barnen för hela tiden byta lärare – inte undra på att det blir stökigt på
    lektionerna.

    Jag är 42 år, tog examen 2008 och har i dagsläget svårt att se att jag kommer orka jobba inom skolan med det klimatet som råder idag på många skolor … det är synd för jag är bra på mitt jobb men arbetsmiljön är för väldigt väldigt många av oss precis som hon säger i klippet – tragikomiskt nästan men mest tragiskt såklart!

    Jag bemöter mina elever så lågaffektivt jag kan men, som i mitt fall, 400 elever i veckan så hinner jag inte möta alla barns behov hur gärna jag än skulle vilja.

    Tack för ditt fina arbete med allt du skriver, säger och gör Petra!

    Hälsningar Lisah

    Hälsningar

    Reply

    • Avatar

      Annica

      |

      Tack för att du som arbetar med detta säger som det är! Vart är lärarnas mandat att säga ifrån?? Så ofta hör jag förklaringar om barn som blir kränkta för att de inte får vara delaktiga i undervisningen pga att de stör. Alla andra barns rätt till att inte bli kränkta pga det barnet efterlyser jag.

      Vi har valt en friskola till vårt äldsta barn. Det finns mkt som kan ifrågasättas men just detta med ”besvärliga/bråkiga/stökiga” barn är ngt de direkt tar tag i och inte på det, som i min uppfattning, mjäkiga sätt som kommunala skolan hanterar detta. Lärarna har ju inget val än att låta barnen mer el mindre löpa amok. Galet. Otroligt tacksam över att vi slipper det.

      Reply

  • Avatar

    annie

    |

    Filklippet är så spot on! Jobbar som lärare och igenkänningsfaktorn är enorm. Tröttsamt med föräldrar som skyller allt på skolan. Suck.

    Reply

  • Avatar

    Helena

    |

    Jag har mött många föräldrar vars barn har npf som skyller ALLT på skolan, jag är själv mamma till ett barn med npf och även lärare.
    Jag känner tyvärr ingen fenomenet i filmen som du pratar om även bland en del föräldrar vars barn har npf. Det är oerhört lätt att generalisera att lärare gör si och föräldrar gör så eller inte så, men någonstans så finns det faktiskt en sanning i allt detta. Jag blir dock väldigt illa berörd när jag hör lärare som accepterar att en del föräldrar behandlar elevens lärare som en sophög. Jag själv har fått höra att det är mitt jobb att uppfostra eleven men då kontrar jag med att i lgr11 står det faktiskt att grunduppfostran ska ske i hemmet och att skolan ska fostra eleverna till demokratiska samhällsmedborgare. Jag kan säga att jag accepterar inte att föräldrar kommer in och lever en hel rövare i skolan bara för att de påstår att skolan inte sköter sitt jobb.
    Det handlar om att vara lågaffektiv, men att sätta gränser.

    Reply

    • Avatar

      Annica

      |

      Men verkligen! Gränssättning. Att ge respekt men oxå förvänta sig respekt tillbaka.

      Intressant och tacksamt att du med barn med NPF resonerar så nyktert.

      Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Oj, oj, oj! Har jobbat som lärare i femton år och har träffat hur många som helst av dessa föräldrar. Telefonsamtalet känns ju nästintill inte ens överdrivet. Okej om jag haft en sådan förälder, men nej, det är så många att jag inte ens håller räkningen. Och detta är den största anledningen till att jag är på väg bort från yrket. Tyvärr.
    Om du inte träffat en enda, då säger jag grattis! Trodde jag inte var möjligt…

    Reply

    • Avatar

      Annica

      |

      Hur kan ni lärare lösa ett sådant samtal? Hur kan ni sätta gränser gentemot dessa föräldrar?

      Reply

  • Avatar

    Erika

    |

    Petra, först vill jag tacka för det fantastiska arbete du gör med att upplysa oss föräldrar om hur vi kan samarbeta i familjen. Jag är så tacksam för att jag gick på en av dina föreläsningar när mitt barn var två år. Det har räddat mig och mitt barn från mängder av konflikter.
    När du skrev att du inte träffat en enda av dessa föräldrar tänkte jag först att det var märkligt. Men det är ju inte så konstigt.
    Till dina föreläsningar och kurser kommer föräldrar som vågar omvärdera sin syn på uppfostran och vill göra allt de kan för att förbättra relationen med sina barn.
    Till skolan kommer ALLA.
    Önskar att dina kurser också var obligatoriska.
    /Lärare sedan 21 år tillbaka

    Reply

  • Avatar

    Madeleine

    |

    Vad synd att filmklippet tas emot så negativt. Det finns stor igenkänningsfaktor i samtalet, där många möten med föräldrar slås ihop i en enda konversation. Jag undrar hur monologen hade mottagits en kväll på en Stand up scen? Jag tror publiken hade skrattat. Eller är det bara kul när det görs satir över mansdominerade arbeten? Vi lärare slår trippelknut på oss själva för att ge eleverna den bästa utbildningen efter de förutsättningar vi har i klassrummet. Ibland jobbar vi själva, ibland är vi två, ibland, (tyvärr mer sällan) finns en specialpedagog som hjälper till. Väldigt sällan finns det en SvA lärare som jobbar med nyanlända elever, de har vi själva ansvar för att de får en tillgodosedd utbildning. Elever mår dåligt p ga jobbiga hemförhållanden. Vi erbjuder en kurator som jobbar en dag i veckan. Den kuratorn har inte ens tid att träffa alla en gång i veckan, då det är alldeles för många som har behov av att gå dit. Vem pyser dessa barn hos? Jo en lärare som egentligen inte har tid mer än att lyssna lite snabbt på en rast. En rast som vi egentligen skulle förbereda nästa lektion på. Vi hade också behövt ringa och kolla vart elever som inte är sjukanmälda håller hus, under den rasten. Jag har haft kollegor som har haft klasser där eleverna slåss och säger otrevliga saker till varandra på rasterna. Det skolan får till sig är att vi har för få rastvakter. Föräldrar bjöds in till ett föräldramöte, för att tillsammans med lärare diskutera klimatet i klassen och hur skola och hem skulle kunna arbeta för att få lugnare elever. Det var ett bra möte och intressanta idéer som togs upp av de 8 föräldrarna som dök upp av 25!!!! Jag älskar mitt jobb, men är just nu trött, glömmer saker, får lätt ont i huvudet och blir tyvärr lätt irriterad på mina egna barn när jag kvommer hem. Vi har många kollegor som är hemma sjukskrivna eller vabbar och då finns det inga vikarier att sätta in. Vi får lösa det med att ta varandras klasser på vår egna planeringstid. Det blir mycket pusslande för alla. Vi skämtar på lärarrummet om det allvarliga och hårda klimar vi har. Vi jämför även vilka olika slags medeciner vi äter för att klara dagarna eller kunna sova på nätterna. Vi skrattar glatt åt situationen som vi alla känner är ohållbar. Vi borde gråta, men vi har inte tid till det vi har klasser som väntar. Klasser som vi går in i och är så professionella som vi bara kan vara. Där vi gör allt för att hinna med varje individ och ge de föruttsättningar för att växa i sitt lärande, vare sig de är nyanlända, har någon npf problematik, mår dåligt pga hemförhållanden, har svårt att fokusera eller ledsna för att ett husdjur har dött. Låt mig få skratta åt ett satiriskt filmklipp där jag känner igen vissa delar från min och många kollegors vardag. Låt oss få vara mänskliga 😉

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Madeleine, jag tvivlar inte ett ögonblick på att ditt och dina kollegors jobb är väldigt utmanande. Jag är också säker på att ni gör ert bästa och att förhållandena många gånger är kassa. Ni får gärna vara mänskliga och jag ger er gärna empati. MEN bra satir sparkar uppåt. Inte nedåt. Jag gillar inte när man driver med svaga eller utsatta grupper, ffa inte barn. Jag såg i ett annat kommentarsfält en jämförelse, som jag tycker tydliggör problemet: ”Varför inte en rolig satir om barn med leukemi, som kräks av cellgifterna?” Nä, det skulle ju vara rätt osmakligt, eller hur? Direkt oproffsigt om läkare och sjuksköterskor skrattade åt det. De får gärna vara mänskliga, men inte på det sättet, tror jag de flesta av oss tycker. Så varför skulle det vara okej att lärare gör det när det gäller en utsatt grupp i deras verksamhet?!

      Reply

    • Avatar

      Supermamsen

      |

      Jag kan förstå att många lärare känner igen sig. Ni har en ofta en omöjllg arbetssituation och resurserna möter inte behoven. DÄR ligger problemet. Inte hos ”Liams” föräldrar för de uppfostrar garanterat ”Liam” och slåss dessutom med plika instanser för att få rätt stöd till ”Liam”. Håller med Petra. Det borde sparkas uppåt och inte neråt.

      https://supermamsen.com/2018/03/25/hur-ska-samarbetet-se-ut-mellan-larare-och-foraldrar-egentligen/

      Reply

  • Avatar

    My

    |

    Jag förstår att det är ett populärt inlägg. I princip alla lärare på olika nivåer av skolans värld som jag känner vittnar om exakt det som sker i filmklippet.

    Barn idag fostras i skolor. Vi skolar in ettåringar och de mer på förskola än i hemmet och skolans värld har flyttat ner till förskolans. Sexåringar har skolplikt. För att överleva ekonomiskt behöver båda föräldrarna jobba heltid och det handlar inte alltid om att man måste resa och ha en dyr bil. Barn är hemma någon timme på morgonen, några timmar innan läggdags och helger om föräldrar inte har andra planer och ordnar med barnvakt. Även föräldralediga föräldrar får på platser ha barnen 30h/vecka i förskola, 30h av den vakna tiden (där jag bor). När ska föräldrar fostra sina barn? De första 12-18 månaderna?

    Jag fattar att föräldrar upplever att man inte hinner (eller kan) för dels känner man knappast sina barn om man aldrig är runt dem mer än eventuellt lov, helger och några timmar per dag och vi lärs tidigt att förskola/skola ska ta över liksom. Sen barnet varit ett år gammalt. Klart det blir kaos i skolmiljön då. Vi har ett skapligt systemfel i vårt land och barnen hamnar rejält i kläm.

    Reply

  • Avatar

    Lisah

    |

    För mig handlar inte detta klipp enbart om föräldrar utan minst lika mycket om skolan och arbetsmiljön för oss som jobbar mes barnen. Vi har inte chans att hinna ge barnen det som många skulle behöva och skolan herniss inte förutsättningar att kunna utföra ett bra jobb. Jag tror att symptomet hos många barn då blir att de agerar ut. Varför ska de ”sköta sig” om lärarna hela tiden slutar? Barnen tappar respekten för oss vuxna då, det blir ingen kontinuerligt ….

    Reply

  • Avatar

    Mikaela

    |

    Hej Petra!
    Kommer ni att hålla kursen på andra platser i landet? Steget kan ju vara ganska stort att ta med alla pedagoger och åka 60 mil för att gå på kurs.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Mikaela, just nu har vi inga bestämda planer på att hålla kursen på annan ort. Men vi är självfallet villiga att komma till dina trakter och hålla kursen, om du ser att det går att få ihop en hel grupp där?

      Reply

      • Avatar

        Mia

        |

        Hej Petra!
        Sitter m i en föräldraförening och vi är jätteintresserade av en föreläsning med er för våra pedagoger i skolorna i området. Hur många behöver komma och vad kostar det?!:)

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Mia, mejla mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se med information om var skolan ligger och när i tiden du önskar en föreläsning, så återkommer jag omgående till dig med kostnadsförslag.

        Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Samhällets behov av medborgare som sköter sina plikter enligt samhällets normer börjar redan vid födseln. Vid förlossningen där personalen är stressad och pressad. På förskolorna som är underbemannade av personal som alltför ofta slutar och barnens tillit till vuxna börjar påverkas negativt. Föräldrarna förutsätts arbeta heltid trots att både barn och föräldrar behöver mer tid tillsammans. Det skapar otrygga, utåtagerande barn som ständigt blir svikna av vuxna som i sin tur är fyllda av plikt att sköta kontraktet med samhället. Tid för medmänskliga relationer behöver prioriteras och det kräver högre löner, kortare arbetsdagar och engagerad personal inom samhällets olika servicefunktioner. Våra barns framtid är allas vår framtid.

    Reply

  • Avatar

    Ingrid

    |

    Uppenbarligen används namnet Ingrid även av någon annan person i flödet.
    Dennes kommentarer skiljer sig i saklighet från mina.

    Reply

  • Avatar

    Arn

    |

    Jösses, 99% av problem skappas när barn är i skolan, högst idioti att trycka ner barn och föräldrar när skolan är dålig, dessutom är många utsatta i skolan.. mobbade med mer av typiskt personer med bara en tagen åsikt för att spela god, insatt noll i helheten, spottar på alla.

    Reply

  • Avatar

    Jessica

    |

    Jag jobbar i som lärare och har 3 egna barn. Jag har många gånger träffat dessa ”andra föräldrar” både i min roll som lärare och som förälder. De existerar, men det är inte så att de är övervägande NPF-föräldrar. Nej vilka föräldrar som helst. Jag upplever det som frånvaro av uppfostran hemifrån, eller fri uppfostran som det så fint heter. Barnen har ofta fått bestämma allt i familjen innan de börjar skolan. Sedan blir det ”krock” när de inte får bestämma i skolan.

    Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Mina barn är nu vuxna och jag tycker att skolan förändrats mycket under deras barnaår/skoltid. Jobbar med barn och deras föräldrar i en helt annan sorts verksamhet. Några saker slår mej.
    Jo, det finns föräldrar som inte kan eller har förmågan av olika anledningar kunna ta hand om sina barn.
    Det finns föräldrar som kanske inte förstår den uppgift man har framför sig när man bestämmer sig för att bli föräldre. Det är ett livslångt kontrakt. Det finns många föräldrar som slåss för livet, kippar efter luft mm för att bara få vardagen att hjälpligt gå runt. Många barn med fysiska handikapp/sjukdomar som vårdas hemma med ingen eller minimal hjälp. Spektrat är stort. Åsikter finns det gott om…framför allt i sociala media. Istället för att framföra kritik svepande brukar just som i detta fall endast ställa grupper mot varanndra. Våga istället vara rak och kräva att den som har ansvar för vad som blir galen, tar det oavsett om det är kommunen, staten, föräldrarna, läraren eller barnet Vi har barn med särskilda behov i våra skolor, vem stöttar dem oftast? Jo, de barn med kanske de största behoven tas hand om av oftast helt otroliga empatiska och duktiga personer som gör ett fantastiskt arbete- men utan utbildning för ändamålet????

    Reply

  • Avatar

    Linnea nr:379

    |

    Jag är en storasyter till ett sådant barn, jag har en mamma som slet sitt hår inte kunde jobba heltid (lillebror gick bananas) och många gånger funkade en ”tillrättavisningsmetod” jättebra, dag 2,3,4 funkade den inte – men dag 5 då var just denna metod alldeles utmärkt.

    Det är inte elever som av förklarliga själ har ytterligare utmaning att anpassa sog efter normen. Jag tolkar denna video lite som Swifts ”ett oanständigt förslag”, vi drar det till sin spetts därför att det är så många löjliga saker som blir så stora… Att torka upp en cola fläck, det gör eleverna icke, inte ens efter tillsägning. Ner med fötterna från nya soffan, görs inte… Rulla med ögon och sen svara ”nä man jag har inget otalt med hen” för att i nästa sekund ha VH osm ringer och säger att ögonrullaten blev utsatt av hen… Att inte föräldrar litar på lärarens proffision och otaliga samtal gällande detta… Där man gång på gång får förklara att jag bitvis ser potentialen du beskriver man fattas underlag för att dagen efter få höra att ”jag behöver inte gå på din lektion för du är ingen bra lärare”. Där föräldrar senare ifrågasätter den ogiltiga frånvaron.

    Elever som redan har en utmaning, där är föräldrarna med på tåget. Tar all hjälp som möjligt går… mMen VH som ständigt ursäktar elevers kränkningar med ”hen hade en dålig dag”, när det är kränkning 4 på 3 månader… Eller elever som i smyg skrattar åt andra och blir påkomna i stundens hetta, där vi med nolltolerans ringer hem och föräldrarna säger ”men är du säker på att dom gjorde det? Dom kände sig inte utsatta själv? Ibland kan ju så t se lite roligt ut annars, kanske inte menades så”….

    Det är höjden av noncharlans och tillitsproblematik som dras till sin yttersta spetts liks Swifts krönika också gjorde för ett par hundra år sedan… En nypa salt får man a det med för vi vet alla (det hoppas jag innerligt) att det är de noncharlanta föräldrarna det syftas till, där beteende och inbicilt ifrågasättande nedärvs till barnen… Det är sånt som tar musten ur en… Inte alla charmtroll som på ett eller annat sätt har ytterligare utmaning att hålla sig innan för dessa skolans fyrkantiga normkvadrat…

    Reply

    • Avatar

      Annica

      |

      Fy sjutton vad bra skrivet! Hoppas du ser det som ditt kall att skriva dessa ord varje ggn denna diskussion kommer upp. Dessvärre tystas diskussionen alltförofta av kränkta mammor (har aldrig sett en pappa uttala sig) med att de säger: Tänk på att mitt barn har en diagnos!! Så du med legitimitet kan på ditt mjuka sätt ge ett motargument som är hållande. Det som så ofta glöms är att NPF är så mkt.. Mitt barn som blir utsatt för ett av de som är utåtagerande har även hon ngn form av NPF. Dock blir hon ist paralyserad o försvarar sig inte ens. Så går det inte att ha det.

      Reply

    • Avatar

      Annica

      |

      Får jag förresten anv dina kloka ord i andra sammanhang där denna diskussion kommer upp?

      Reply

  • Avatar

    Lina Larsson

    |

    Många barn i Sverige har blivit fråntagna sin ena förälder (vårdnadstvist) eller sina båda föräldrar (SoL, LVU). Dessa barn är till hälften (eller helt) ”socialtjänstens barn”.

    Socialtjänsten har rätt att gå in i svanska familjers privatliv och ta bort barnens föräldrar. Men sällan blir resultatet bra för barnen. I dessa fall har socialsekreterare (tjänstemän på kommunens socialförvaltning) ansvar. De som har yttersta ansvar för socialförvaltningen är socialnämnden (politiker i kommunens socialnämnd).

    Hur mycket påverkar de barn OCH deras föräldrar med sina beslut? Och hur märks detta i skolan?

    Reply

  • Avatar

    Martin

    |

    Jag vet inte heller om jag träffat de här föräldrarna som inte bryr sig om sina barn. Har däremot träffat många ensamstående föräldrar och föräldrar till barn med NPF som verkligen kämpar för att få till livspusslet, hitta ork och bli en förälder som de trivs med. All respekt till er! Jag tänker däremot att man kanske som förälder har olika preferenser för vad man tror är viktigt för sina barn. Jag har nämligen träffat många föräldrar som verkar tänka att ”2 utomlandsresor per år måste man ju ha (och är alltså viktigt för både barn och vuxna)” eller ”man måste ju fräscha upp köket/toaletten eller något annan del av hemmet” eller man måste byta till ny bil osv osv. Och då tänker jag att det är mycket man inte måste. Marschall B rosenberg (grundare till NVC) säger till och med att allt som görs utifrån energin att ”jag borde eller måste” är något som blir skadligt för alla. Jag tänker att vi absolut har ett val, oftast. Jag talar alltså nu om föräldrar som mest troligt har två löner att leva på och som egentligen har möjlighet att välja mellan att offra lite karriär för att spendera tid med barnen. Speciellt när barnen är yngre tror jag det här är ett viktigt val, inte minst för oss pappor. Och hur värt är det inte att offra lite karriär/status (eller utlandsresa) som ändå ingen kommer bry sig om när vi dör för att leva livet fyllt av mer kvalitativa relationer här och nu, speciellt med de som är viktigast för oss. Förutsättningar för goda relationer byggs genom tid tillsammans, såklart spelar det roll vad och hur man gör när man är tillsammans. Med mindre tid tillsammans tänker jag att det lätt uppstår ett dåligt samvete som kommer från vårt naturliga behov av att ha en varm gemenskap och kärlek med våra närmaste. Tänker även att om jag som förälder inte lyckas upprätta en trygg och god kontakt med mitt barn så ökar risken att barnet tar ut svängarna i andra sammanhang (läs skolan) än som man kanske önskar i hemmet (där barnet ska känna sig trygg i att man är ok även om man ballar ur). Sammanfattningsvis tänker jag alltså att väldigt få föräldrar inte bryr sig om sina barn och hur de uppför sig, desto fler visar att de bryr sig på sätt som exempelvis via att köpa saker eller en lyxig utlandssemester. Föräldrarna ger på så sätt barnen det de vill men inte det de behöver. När tid inte finns i en relation blir det svårare att lyssna till barnens känslor och behov och då tänker jag att barnen i längden blir villrådiga och irriterade då det är föräldrarna som ska vara det här självklara bollplanket. Som Petra tidigare skrev det är i hemmet barnen ska lära sig om ovillkorlig kärlek och att de är ok…typ. Ha en fin dag!

    Reply

Lämna en kommentar