Stöket i skolan: Många elever kan egentligen uppföra sig, men de vill inte!

Den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt i sociala medier kring föräldrars ansvar för sina barn beteenden i skolan. Startskottet för debatten var ett satiriskt filmklipp där skådespelerskan Louise Nordahl spelade en lärare som uppmanade föräldrar ”att uppfostra sina söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk i skolan”. Den massiva, positiva, uppmärksamhet som klippet fått, både från föräldrar och pedagoger, tyder på en allmänt spridd uppfattning om att många barn som beter sig dåligt i skolan, gör det för att föräldrarna inte tagit sitt föräldraansvar och uppfostrat dem ordentligt.

Jag har funderat en hel del på vilka föreställningar som ligger bakom påståendet att barns dåliga uppförande i skolan beror på att föräldrarna inte tar ansvar för och uppfostrar sina barn. Jag har läst kommentarsfält och frågat runt och hittat två återkommande föreställningar: att föräldrar inte är tillräcklig tydliga med vad som gäller i skolan och att föräldrar inte ger barn tydliga konsekvenser när de beter sig illa i skolan.

Båda föreställningarna utgår från att barnet kan uppföra sig väl, men att hen

a) saknar information om vilket som är det önskade beteendet – förmodligen för att föräldrarna inte berättat det tillräckligt tydligt

eller

b) inte vill uppföra sig väl – förmodligen för att föräldrarna inte ”motiverat” barnet tillräckligt

Det första alternativet – att barn beter sig illa i skolan för att de inte vet vilket som är det önskade beteendet – har jag väldigt svårt att tro på. Min upplevelse är att barn som inte beter sig enligt normen i skolan översköljs av en ständig ström av beteendekorrigerande information från vuxet håll: ”Sitt still”, ”Det är inte okej att kalla någon för idiot”, ”Slåss inte”, ”Låt bli att pilla på mobilen”, ”Du får inte kasta boll inne, bara ute.” Så även om det skulle vara så att barnen som beter sig illa inte får information från föräldrarna, är de näppeligen okunniga om vilket som är det påbjudna beteendet i skolan.

Det andra alternativet då? Att barnet kan uppföra sig väl, men avstår från att göra det för att hen inte vill. Visa mig ett sådant barn, säger jag. Ett barn som egentligen kan uppföra sig väl, men som väljer att inte gör det.

* Nej, att du sett barnet uppföra sig väl vid ett eller ett par tillfällen är inte nog för att jag skall tro på påståendet att barnet är omotiverat och ”kan om hon vill”. En gång lyckades jag göra en volt på studsmattan, det betyder inte att jag alltid klarar det – även om jag verkligen vill.

* Nej, att andra barn klarar av att uppföra sig väl är inte heller nog. Barn är olika, som du säkert vet.

* Nej, att du tycker att barnet borde klara av att uppföra sig väl duger inte heller. Den uppfattningen säger en hel del om dina önskemål, men den säger faktiskt ingenting om barnets förmågor.

Jag går till mig själv. Det händer att jag beter mig illa. Att jag snäser, kallar andra fula saker, smäller i dörrar och skriker. Varje gång beror det på att jag känner mig överväldigad, att jag just då inte förmår hantera mina känslor på ett bättre sätt och lägga band på mitt beteende. Ingen gång beror det på att jag helt enkelt inte vill bete mig lämpligt.

Hur är det för dig? Har det någon gång hänt att du har betett dig illa? Att du snäst, kallat andra för fula saker, smällt i dörrar eller skrikit? Har det då berott på:

a) att du helt enkelt bara inte ville bete dig på ett passande sätt?

b) att du känt dig överväldigad och inte förmått bete dig på ett bättre sätt?

Tänk om barnen är som du och jag! Om de, när de uppför sig illa i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor. Att de blir stressade och överväldigade av att gång på gång inte kunna och klara det som de förväntas kunna och klara. Att det leder till att de inte förmår hålla ihop sig själva och uppföra sig väl.

Visa mig ett barn som kastar stolar i klassrummet, som kallar sina klasskamrater för dumma saker, som slåss och knuffas och som egentligen kan och förmår göra rätt – men ändå väljer att göra fel. Tills dess att motsatsen är bevisad kommer jag att fortsätta utgå från att barn gör rätt om de kan och förmår. Att inte utgå från det, tycker jag, uppriktigt sagt, tyder på en ganska unken barnsyn.

När du inte vet varför jag gör som jag gör, vill jag gärna att du tolkar mig välvilligt.
När jag inte vet varför du gör som du gör, antar jag att du vill att jag tolkar dig välvilligt?
Låt oss göra detsamma när det gäller våra barn.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan!?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
25 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Mia
Mia
5 years ago

Tack för dina kloka ord! De tröstar i den eviga kampen att stötta mina barn i önskan om en skola som vill försöka förstå dem istället för att döma dem.

Lu
Lu
5 years ago

Som så ofta visar du hur ett genuint empatiskt sätt att se på saker öppnar för helt andra sätt att komma vidare tillsammans. Istället för de synsätt som bygger på missförstånd och resulterar i att någon ska betvinga någon annan. Jag önskar att många läser det du skriver!

Susanne
Susanne
5 years ago

Tack Petra. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Du är en klok människa.

Anna
Anna
5 years ago

Exakt. Och när du själv som vuxen har betett dig illa: vad hade kunat göra att du skulle låtit bli? Vad hade fått dig att bete dig bra i stället?

Skäll? Krav? Straff?

Hade något annat varit bättre i längden?

Supermamsen
5 years ago

Bra skrivet!
Håller med dig! Som vanligt ????
Skrev detta för ett tag sedan:
https://supermamsen.com/2016/04/13/nar-viljan-finns-men-formagan-saknas/

Kram och Glad påsk!

Elin
Elin
5 years ago

Nu pratar du om barn som uppenbarligen bråkar i skolan. Du skriver om barn som kastar stolar och smäller i dörrar. De barnen gör det för att de tappat kontrollen, håller absolut med där. Men det som jag tänkte på när jag såg och tänkte kring det där klippet som cirkulerade, är inte de barn som tappar kontrollen och reagerar. Utan de barn som faktiskt inte gör som de förväntas göra (rätt). De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker. Vad skulle kunna få dessa barn att göra rätt, sitta kvar i klassrummet och lyssna samt göra det de ska fast det är tråkigt. Skolan kommer förmodligen aldrig att bli lika kul som att busa omkring. Många barn har inte den pliktkänsla som vi vuxna har. De har inte lärt sig att livet inte alltid är kul men vissa saker måste man göra ändå. Jag går till jobbet trots att det ibland känns trist och tråkigt. Jag sticker inte iväg på en hobby istället. Jag plockar i diskmaskinen innan jag kollar facebook osv. Men hur får man barnen att göra likadant? Att motivera någon att göra det man inte vill, fast man kan. Det verkar finnas en utbredd känsla hos barn idag att allt måste vara kul för att man ska göra det. Det som inte är kul struntar man i.

Janne
Reply to  Elin
5 years ago

Det är absolut en utmaning/ett problem som skolan brottas med. Jag har tyvärr inget färdigt svar på hur man kan komma åt det, men jag tänker som jag tror att Petra gör, att det finns bättre vägar att gå än att anklaga föräldrarna för att brista i sitt ansvar.

Åsa
Åsa
Reply to  Elin
5 years ago

Åh precis så!! Det syftas inte på barnen som är ”överväldigad av situationen” av olika orsaker, t.ex. bristande förmåga.
Det är de andra, precis som du beskriver, som faktiskt väljer att att agera eller uppträda på ett sätt som verkligen inte gynnar dem eller någon annan. Orsakerna? Osäkerhet, roller, förbäntningar att man ska vara på ett visst sätt, grupptryck… ?
Men vad jag reagerar på idag i skolan är att det hos alldeles för många ”vanliga elever” (dvs inte hos de med särskilda behov) finns en AVSAKNAD AV RESPEKT: för sina kamrater, för vuxna, för skolans material etc. Vidare reagerar jag också på en alldeles för utbredd lättkränkthet, att allt ska vara kul, belöning för minsta lilla ansträngning – eller att ge upp vid minsta motgång.
Med andra ord även avsaknaden av GRIT (”kämparanda och ”jävlaranamna”) och DETTA gör mig mycket bekymrad och orkeslös. Och allt detta läggs tydligen på skolan…Skolan ska anpassa sig, skolan ska vara så lustfylld, skolan ska…Nä men vad gött att vara förälder, då jag kan ju fokusera på att odla min mor-dotterrelation för tänk om jag skadar den med att behöva sätta gränser, att vara en tydlig vuxen istället för en kompis. Nä det går ju inte!
Jag är inte bara lärare jag är förälder också så ser båda sidor och ja, jag har en del synpunkter på hur många barn är mot sina föräldrar, och hur föräldrarna bemöter detta. Det är försent att rätta till när de är i tonåren så förstår om de blir ”vilsna” då. Det funkar inte att i alla lägen vara kompis med sitt barn och barn är inte små vuxna.
Man måste vara en tydlig vuxen, och visa vad man står för, vad man accepterar och inte och samt att man faktiskt får kämpa för att erhålla något, varesig det är framgång, kunskap eller materiella ting. Det kostar energi att komma någonvart och eftersom vi människor är lata av naturen blir det jobbigt.
Och sen en liten tanke – varför håller inte föräldrarna på de rekommenderade åldersgränserna på sociala medier…? Eller är det också skolans fel?

Åsa
Åsa
Reply to  Åsa
5 years ago

Jag syftar på och Elins text ovan, svaret hamnade under Jannes..

Stina Larsson
Stina Larsson
Reply to  Åsa
5 years ago

Håller med, det är ett gemensamt vuxenansvar att visa barn och ungdomar hur ett anständigt liv bör vara. Kärleksbudskapet. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Och då menar jag inte de utsatta, dåligt mående eller med problem av svårare dimensioner.

Ida
Ida
Reply to  Elin
5 years ago

Jag skulle hemskt gärna vilja se Petra själv bemöta den här kommentaren (och Åsas svar på den). Om hon verkligen vill hjälpa lärare alltså.

Peder Bergström
Peder Bergström
Reply to  Petra
5 years ago

Hej, Elin!
Vilka konstruktiva och genomförbara förslag har du själv att ge skolan för att det du anser är roten till problemet ska kunna elimineras? Vad ska skolan göra för att elever, som beter sig olämpligt, inte ska bete sig olämpligt? Hur tillmötesgående ska skolan egentligen vara för vissa elevers speciella skäl till att inte följa lärarnas uppmaningar att följa trygghets- och trivselreglerna för alla elevers bästa?

Åsa
Åsa
5 years ago

För mig är det ointressant varför vissa barn inte uppför sig i skolan. Faktum kvarstår – det går ut över undervisningen i klassrummet, det går ut över lärarnas arbetsmiljö och det i sin tur går ut över alla barn!

Supermamsen
Reply to  Åsa
5 years ago

Det är ju tvärtom väldigt viktigt att komma åt roten till problemet! Hur ska vi annars kunna göra skolan tillgänglig för alla elever och göra skolan till en bra arbetsplats med bra arbetsmiljö för både pedagoger och elever.

Ellinor
Ellinor
5 years ago

Läst många trådar som flödar nu. Alla har sina synpunkter och jag tror flera av dom är rätt, men samma gäller ju inte för alla. Tror själv att det är viktigt att bli lyssnad på och visa att man blir hörd och sedd. Vad vill jag? Det tror jag räddade min skolgång. De som gav upp var idioter och de som var tydliga och trodde på mig var och är än idag mina stöttepelare. Det jag däremot ser så mycket just nu är inte bara föräldrar och lärare som inte har kontroll utan hela samhället. Vad är det för attityd vi visar. Jag har själv svårt att styra när det ska vara så coolt idag och vi slänger kränkningar till vardags på varandra utan att mena illa. Det tycker jag är ett jätteproblem. Ta bara en hamburgare tex som heter håll käften burgare. Jag vet att det är mat och många kanske tycker det är larvigt/roligt men för mig är det attityd, en attityd som är i hela samhället. En respekt som ligger på en helt annan nivå idag.

Stina Larsson
Stina Larsson
5 years ago

Håller med, det är ett gemensamt vuxenansvar att visa barn och ungdomar hur ett anständigt liv bör vara. Kärleksbudskapet. Gör mot andra som du vill att de ska göra mot dig. Och då menar jag inte att de utsatta, dåligt mående eller med problem av svårare art ska ’läxas upp’ utan ses som de individer de är och få den hjälp och det stöd de behöver. Två olika frågor.

Peder Bergström
Peder Bergström
5 years ago

Hej, Elin!
Är det aldrig en fråga om dåligt föräldraskap när ett barn beter sig felaktigt enligt normer och lagar? Om en elev medvetet krossar dricksglas på skolgården där små barn leker, är det då någon annan vårdnadshavaren som har felat om barnet inte förstår det felaktiga i handlingen? Är det inte troligare att vårdnadshavaren har missat väsentliga delar i barnets uppfostran än att det är skolan som inte förmår att förstå varför barnet beter sig som det gör? Man kan inte bara skylla på att skolan eller samhället är orsaken till att barn beter sig felaktigt, eller rättfärdiga ett felaktigt beteende genom att säga att barnen är frustrerade över olika saker. Det är en usel ursäkt att försvara ett skadligt beteende med att man inte upplever att man förmår tillräckligt. Det största ansvaret för hur ett barn uppför sig måste ligga på vårdnadshavarna!

Peder Bergström
Peder Bergström
5 years ago

Hej, Petra!
Jag märker nu att jag har ställt frågor till Elin som egentligen var avsedda att ställa till dig. Jag ber om ursäkt till Elin för detta.
Jag ställer mina frågor till och ger mina synpunkter till dig, Petra, härunder.

Är det aldrig en fråga om dåligt föräldraskap när ett barn beter sig felaktigt enligt normer och lagar? Om en elev medvetet krossar dricksglas på skolgården där små barn leker, är det då någon annan vårdnadshavaren som har felat om barnet inte förstår det felaktiga i handlingen? Är det inte troligare att vårdnadshavaren har missat väsentliga delar i barnets uppfostran än att det är skolan som inte förmår att förstå varför barnet beter sig som det gör? Man kan inte bara skylla på att skolan eller samhället är orsaken till att barn beter sig felaktigt, eller rättfärdiga ett felaktigt beteende genom att säga att barnen är frustrerade över olika saker. Det är en usel ursäkt att försvara ett skadligt beteende med att man inte upplever att man förmår tillräckligt. Det största ansvaret för hur ett barn uppför sig måste ligga på vårdnadshavarna! Vilka konstruktiva och genomförbara förslag har du själv att ge skolan för att, det du anser är roten till problemet, ska kunna elimineras? Vad ska skolan göra för att elever, som beter sig olämpligt, inte ska bete sig olämpligt? Hur tillmötesgående ska skolan egentligen vara för vissa elevers speciella skäl till att inte följa lärarnas uppmaningar att följa trygghets- och trivselreglerna för alla elevers bästa?

Peder Bergström
Peder Bergström
Reply to  Petra
5 years ago

Hej, Petra!
Skolan har tillsynsplikt och ansvar för barnen när de är i skolan. Skolan ska lära ut det som läroplanerna beskriver och har ett kompensatoriskt uppdrag när eleverna inte har goda förutsättningar för att tillgodogöra sig undervisningen. Skolan är dock i händerna på politiska beslutsfattare och har inte större möjligheter att lyckas med sitt uppdrag än vad de ekonomiska och organisatoriska ramarna tillåter. Dessutom finns det inte så värst många behöriga lärare kvar i yrket jämfört med hur det har sett ut tidigare. Det finns alltså förklaringar till att skolan inte alltid lyckas leverera som det är tänkt enligt skollagen. Jag håller inte med dig om att det är skolan som sviker barnen när föräldrarna inte tar sitt ansvar för barnens omvårdnad. Skolan har, som sagt, inget ansvar för barnen under tid då barnen inte är i skolan. Fallerar föräldrarna gravt i sin föräldraroll är det Socialtjänsten som ska ta vid. Det kan bli frågan om att barn till föräldrar som inte fungerar hamnar i familjehem där vårdnadsrollen då övertas av familjehemsföräldrarna. Skolan kan inte fungera som vårdnadshavare för barnen.

Angående kastande av dricksglas är det faktiskt så att barnet inte alltid förstår att man inte beter sig på det viset. Egentligen är inte det viktiga i sammanhanget om eleven förstår att beteendet är felaktigt eller saknar förmåga att förhålla sig informationen om att det är ett felaktigt beteende. Det finns ännu värre exempel att ge. En elev som ständigt tänder eld på saker och ting i skolan utsätter andra för direkt livsfara. Kontentan blir densamma. Det spelar ingen som helst roll om eleven är frustrerad över sin oförmåga i något sammanhang för att man ska ha förståelse för varför eleven gör som den gör när det handlar om direkt farliga beteenden. Vilka behov är det skolan ska tillgodose för att få en elev att sluta tända eld på saker och ting i skolan eller kasta dricksglas på skolgården där små barn leker? Skolan har ingen möjlighet att gå in på områden som ligger alldeles för långt ifrån skolverksamheten för att hjälpa barn med allvarliga problem. Detta är vårdnadshavarnas ansvar, oavsett om det är de biologiska föräldrarna som är vårdnadshavare eller om det är samhället som har övertagit vårdnadsrollen. Till saken hör också att ett visst beteende är straffbart och då får vi fler problem att hantera.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: