Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!

”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt.

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag nyligen skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker.”

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

– skolarbetet är alldeles för svårt. Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.
– skolarbetet är alldeles för lätt. Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.
– de har ångest och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten
– de inte har den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet
– de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter. Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?
– de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl. Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.
– bli sedda. Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift… Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över


* P O C K E T N Y H E T ! *
Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som pocket! Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

 

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (19)

  • Avatar

    Supermamsen

    |

    Bra skrivet! Håller med dig! Fokus i debatten ligger fel och barnen blir förlorarna.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack!

      Reply

  • Avatar

    Daphna

    |

    Jag vet inte om det är någon skillnad på det du skriver och att lektionen är tråkig. Lektionerna ÄR tråkiga. Otroligt tråkigt upplagt att barn ska sitta stilla och passivt lyssna på en vuxen som pratar och pratar och förklarar på ett inte alltid förståeligt sätt. Självklart ska debatten handla om att skolsystemet ska anpassas till barn och inte som nu att barn ska anpassa sig till ett uråldrigt skolsystem, men det kan ta 100 år tills en förändring sker. Tills dess är det kanske ändå bra att samtidigt tänka på hur vi kan få barn att må bättre i denna vuxenanpassade, ofta jobbiga skolvärld… eller?

    Reply

    • Avatar

      Daphna

      |

      Jag vill bara tillägga att jag följer din blogg och tycker att du har ett underbart förhållningssätt som får mig att tänka utanför boxen och utifrån hur barnet känner. Något man ibland glömmer i vardagens djungel. Tack 🙂

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Tack!

        Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Absolut, håller med dig!

      Reply

    • Avatar

      Linnea Bergersjö

      |

      Vilken skola skriver du om? Finns det verkligen sådana skolor i Sverige idag? Jag tvivlar.

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        De finns. Men de är nog tyvärr inte så vanliga.

        Reply

  • Avatar

    Martin

    |

    Hej, tack för dina tankar, håller med helt i förhållningssätt och hur vi ska förstå barns beteende. Det jag dock har svårt att få ihop är hur vi ska kunna organisera en skola där ett liknande förhållningssätt blir möjligt att applicera. Jag tänker att det är just de organisatoriska ramarna som omöjliggör ett liknande förhållningssätt (med bland annat få lärare på många elever, samma kunskapsmål som alla elever ska uppnå i samma åldrar osv.). Tycker precis som du att den fortsatta dialogen skulle handla om hur en sådan skola ska se ut och organiseras. Vilka professioner och funktioner ska finnas i den skolan?

    Utifrån hur du listar upp möjliga förklaringar till barns krångliga beteende i skolan tänker jag att en ”bra” skola bör:

    -kunna ta hänsyn till att ett antal elever i en klass har en grymt dålig dag (och att det ska vara ok för barnet att ha det utan att skuldbeläggas eller att det behöver innebära en ökad stress för läraren i sitt jobb),
    -kunna parera för att ett antal elever tycker just den här uppgiften är alldeles för svår/för lätt (och att det då finns utrymme för att få uppgifter som är enklare alt. mer utmanande så att alla kan mötas på sin nivå och göra uppgifterna meningsfulla, antingen av läraren eller andra vuxna),
    -ta hänsyn till att elever är intresserade av olika saker och har styrkor på olika områden (att det finns beredskap för att jobba med olika intresseområden inom en klass),
    -ta hänsyn till att elever inte mår bra pga. ex. tuffa hemförhållanden, höga krav att prestera, psykisk ohälsa osv. (kanske behövs det ett gäng socionomer i varje skola som kan ta över och stötta barnen som inte verkar må bra)
    -Skapa utrymme för lärare att skapa förtroendefulla relationer till alla elever så de känner sig sedda och får en tro på att den vuxne vill en väl, vilket i sig är ett tidsmässigt jätteprojekt. (här behövs isåfall mycket utrymme för kvalitetstid tillsammans mellan lärare och elev, ibland kanske bara på tumanhand och där fokus inte ligger på läxhjälp eller skolämnen utan uppmärksamhet mot elevens kärna (vem hen är, hennes behov, känslor, drömmar m.m.).

    Jag skulle gärna skicka mitt barn till den här skolan. Jag tänker dock att dagens skola är rätt långt ifrån (även fast det görs fantastiskt mycket fint arbete av lärare och annan skolpersonal och att ambitionerna många gånger är goda och höga). Jag kan bli missmodig när jag funderar på om en sådan skola någonsin går att upprätta. Hur tänker ni andra? Hur ska vi organisera för en skola där det är gott att vara barn? Kom även gärna med positiva exempel på skolor som organiserar på nya sätt och överraska mig.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh, jag skulle också gärna skicka mina barn till den skolan! Och faktum är att just mina barn också gått i en sådan skola, under sina första skolår. Det var helt fantastiskt.

      Det stämmer ju att en (fullt utvecklad) sådan skola kräver organisatoriskt nytänk. Men ibland tror jag att vi överdriver hur mycket tid och resurser som skulle krävas. För hur mycket tid och resurser går inte åt idag, för att försöka svarva in barn i skolans befintliga former och för att ”hantera” alla de barn som inte med lätthet anpassar sig? Och vad kostar inte dagens system i form av psykiskt lidande (som i förlängningen ger upphov till ekonomiska kostnader)?

      Reply

  • Avatar

    Martin

    |

    Hej igen!
    Spännande, vad utmärkte den skolan i jämförelse med andra skolor där det inte fungerat på samma sätt? Tänker också att man kan göra stora förändringar med små medel och kreativitet. Funderar vidare på hur man ska förstå den reaktion som många i skolans värld verkar ha upplevt över den omtalade filmen som släpptes för några veckor sedan. Ett sätt att förstå reaktionerna är väl att skolan som organisation inte tillåter lärarna att ha det förhållningssätt som de skulle önska.
    Avslutningsvis tycker jag ofta att det stannar här i dialogen där vi konstaterar att vi bör förstå barns reaktioner på ett bättre mer humanistiskt/konstruktivt sätt. Men frågan om hur vi organisatoriskt sedan skulle svara upp och förändra i skolans strukturer förblir odiskuterad. Men du kanske hade några tankar utefter dina positiva erfarenheter från barnens första skolår och kan ställa de mot senare skolår. Skulle vara spännande att ta del av. Ha en fin dag1

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej igen Martin. Det som utmärkte den skolan var bla åldersblandning (tanken att sortera barn utifrån vilket kalenderår de är verkligen konstig!) och en mycket hög grad av självstyrt lärarande. De vuxna presenterade olika material och ämnen och barnen valde själva, utifrån dagsform och intresse, vad de ville arbeta med. Det kändes läskigt att barnen själva fick välja i så hög grad, men när lärandet synliggjordes, med vissa intervall, för oss föräldrar var det inget mindre än mind-blowing att upptäcka hur mycket barnen lärt sig under den gångna perioden. Nu går mina barn på högstadiet, och det är fyra år sedan de lämnade den här skolan, men än idag finns det saker som de gick igenom där på lågstadiet, som deras nuvarande klasser ännu inte berört. Jag tror inte att den här skolan var dyrare eller personaltätare än någon annan skola. Men den var individ och relationscentrerad. Den tid som gick till att skapa relation med varje enskild unge, tjänades in genom att man inte behövde hantera stök, mobbning, utåtagerande, föräldraklagomål osv.

      Reply

  • Avatar

    Elin

    |

    Hej! Tack för ditt svar om min kommentar. Jag håller ju med dig i grund och botten, men jag undrar ändå hur det är tänkt att skolan ska lösa stöket? Jag är själv förälder till två barn med npf som har långt ifrån lätt i skolan. Men det gäller ju även minst hälften av de andra eleverna. Det är så många som inte fixar kraven, eller som lärarna inte lyckas fånga upp. Det måste ju i så fall innebära att det finns ett systemfel någonstans om skolan är utformad på ett sånt sätt att hälften av barnen inte klarar av den, eller är det läraren som inte klarar av att anpassa till alla olika barn? I vilket fall som helst så är det ju ett jätteproblem.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag tror att det finns en idé om att många barn ”borde kunna” passa in i skolan. Om de bara skärpte till sig. Om föräldrarna bara uppfostrade dem. Det finns en föreställning om att om barnen bara VET hur de skall uppföra sig och om de bara VILL uppföra sig, så går det. Därför öser man på barnen information om vilket som är det önskade beteendet (alla lektioner om hur en bra kompis är och vilka skolans regler är tex). Därför ”motiverar” man också barnen på olika sätt (mha betyg, belöningar och ibland tom bestraffningar). Och ja, det är ett stort problem att den föreställningen är så spridd. Det är bla därför jag ägnar mig åt att skriva inlägg som detta. För att sprida en annan syn.

      Reply

  • Avatar

    Tim

    |

    Jag tycker att du skriver klokt Petra!

    Jag vill bara komplettera med en spaning, den skola som du pratar om, som vi vill att barnen skall gå i och som jobbar med att hantera de situationer som du nämner. Den skolan har nästan alla barn gått i.

    Förskolan jobbar precis så, den jobbar med att att utveckla barnens sociala förmåga, deras värdegrund och en massa annat filosofisk och förskolan gör det utifrån barnets egna förutsättningar oavsett vilken ålder de har.

    Detta är ett huvudfokus för förskolans uppdrag och pedagoger och skolledare lägger mycket tid på det. Men av någon anledning så tror vi att barnens sociala förmågor är färdiga när de fyller 6-7 år, då skiftar läroplanens fokus till kunskap. De sociala förmågorna och värdegrund finns förstås med, men då som någon sorts bakgrund, de är inte längre i fokus.

    I stället för att hjälpa individerna att hantera sina olika svårigheter och behov så är skolans uppdrag att lära barnen saker som är mätbara och kan betygssättas.

    Många skolor lyckas förståss ändå ganska bra med ganska mycket men så länge den allmänna uppfattningen är att de två alternativ som finns är flumskola och kunskapsskola så kommer skolan jobba i motvind oavsett om det är barn med NPF eller om barnen tycker att det är tråkigt eller av någon annan anledning inte agerar så som vi tycker att de bör agera.

    Reply

  • Avatar

    Krister

    |

    All heder för att du ser till elevernas väl. Medveten om vilken volumiös materia ämnena barnpsykologi och inte minst alla infallsvinklar runt utbildning över huvud taget utgör, vill jag ändå lägga ytterligare läsning till din lista.

    Jag gjorde resan från klassbästa som 6-åring, till i det närmaste en drop out i gymnasiet. Just här och nu hinner jag inte ge en närmare förklaring på hur skolan missade sina chanser att hålla mitt studieintresse vid liv.

    Det finns tack och lov människor som fördjupat sig i skolans roll och metoder och som ser vilka förluster en bristande förståelse för eleverna innebär. En av de flitigare är John Taylor Gatto.

    John utnämndes flerfaldigt till Teacher of the Year i New York. I brist på tid så har jag inte hunnit läsa någon av hans böcker men av de videoklipp jag sett så träder en bild fram som lovar gott för framtiden. Lärare som bemödar sig med att förstå elevens intressen och drivkraft behöver bara visa hur eleven ska lära sig det den behöver kunna, hur denna kunskap ska renodlas, eller kondenseras, tills den är fri från motsägelser och sist hur kunskaperna ska användas till något syfte.

    Johns elever tog sig an sina skoluppgifter med ett leende, så att säga, vilket ju måste vara det ultimata målet för varje lärare.

    Vänligen, Krister.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för tipset, Krister!

      Reply

  • Avatar

    Sandra Harris

    |

    Hej Petra,

    Så himla klokt och bra skrivet! Jag arbetar själv som skolkurator och är förespråkare för att skolpersonal ska ha ett låg affektivt bemötande. Under handledningstillfällena blir det så tydligt vad som är svårt, både för elev och personal. Personalen blir själva så frustrerade och känner att de bara står och stampar och känslorna väller över (alla får aha upplevelse när jag förklarar affektkurvan). När jag sedan gör beteendeanalyser och ser till de enskilda situationerna så blir det alltid lika tydligt vad beteendet beror på. De jag handleder når jag fram till, de jag inte handleder står fortfarande och stampar och hamnar mest i försvar när jag ger en reflektion på elevens beteende och deras bemötande, kanske handlar om prestige. Ofta hör jag ”den gör si.. Den gör så..” ”Åh vad jag önskade vi kunde ha disciplinära åtgärder, eleven måste fatta at det inte är okej!” ”Såklart DEN eleven var inblandad! Alltid samma visa..” Osv.

    Men jag jobbar vidare och tänker att jag kanske ska hålla en längre, större föreläsning för samtlig skolpersonal.

    Tack för din blogg! Jag älskar den!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, gör det! Håll en föreläsning.

      Tack för dina fina ord. Glad att vi är många som kämpar på samma front!

      Reply

Lämna en kommentar