Nej, Lisa Magnusson och DN, det är ALDRIG rätt att kränka ett barn!

För ett par veckor sedan rapporterades det i svensk press om hur Barn- och Elevombudet kräver att en kommun betalar 10 000 kr i skadestånd till en elev. Eleven A hade, enligt medierapporteringen, hamnat i bråk med en annan elev. När en anställd i skolan sade till A att sluta och gå därifrån svarade A: Håll käften! Den vuxne blev då så arg att hen lyfte upp A på en hatthylla.

Nu har Lisa Magnusson på Dagens Nyheter kommenterat BEOs skadeståndskrav i en ledare. Under rubriken: ”Ibland är det rätt att kränka barn” skriver hon bla:

”Vuxna har mer makt än barn. Med den makten följer en plikt att visa barn respekt, att lyssna på dem och ta deras känslor på allvar. Vi får aldrig förnedra barnen, aldrig skada dem. Vi är deras beskyddare. Men vi är också deras lärare och vägvisare, och därför måste vi stå pall när de testar våra gränser. Det är helt enkelt inte alls samma sak att vara en kärleksfull vägvisare och att hålla barnet på gott humör. Om ett barn beter sig illa på ett sätt som kränker och skadar andra och sedan vägrar sluta ens när en vuxen griper in, då är det enligt min mening helt i sin ordning att lyfta upp det barnet på en hatthylla en stund för att bryta beteendet. /…/ Och vad är alternativet, menar BEO? Att låta detta barn växa upp till en ung människa som har erfarenheten att det inte får några konsekvenser alls om man visar noll respekt för sina jämnåriga, noll respekt för vuxna? Jag föredrar hatthyllan.”

På riktigt!? Anser Lisa Magnusson att det bara fanns två alternativ här: att det enda tänkbara alternativet till att placera barnet på hatthylla var att inte göra något alls? Eller dummar hon ner sig själv – och sina läsare – i syfte att skapa debatt?

Det låter fint det där, att vi skall visa barnen respekt och aldrig får skada dem, men att vi också är deras lärare och vägvisare. Frågan är då vad vi lär och visar dem om vi följer Lisa Magnussons råd? Här är något av det jag antar att de lär sig:

– Det är okej att hämnas.
– Vuxna har rätt att kränka barn.
– Du kan inte lita på att vuxna vill dig väl.
– Se till att ingen vuxen märker när du gör fel.

Vad barnen inte lär sig genom att bli straffade och kränkta:

– Omtanke om andra människor
– Empati
– Respekt

För allvarligt talat: Ingen tror väl att barnet som blir placerad på hatthyllan använder tiden till att reflektera över hur det andra barnet mår och hur hen skall göra för att visa mer omtanke och respekt nästa gång? Snarare är risken överhängande att barnet på hyllan känner sig ledsen och missförstådd, arg eller hatisk och planerar för hämnd.

”Vi måste stå pall när barnen testar våra gränser”, skriver Magnusson. Är det vad som skedde i den här situationen? Ett lågstadiebarn som testade gränser och en vuxen som stod pall? I mina öron låter det mer som en situation där ett barn hamnade i affekt och en vuxen inte pallade med att ta sitt vuxenansvar, utan istället själv betedde sig som ett litet barn. Jag är så sjukt less på påståendet att ”barnen testar våra gränser”! Vad är det för jäkla barnsyn, rent ut sagt!? Som att barn har given motivation att sätta sig på tvären med vuxna? Det är ingen naturlag att barn går emot vuxnas vilja. Barn vill göra rätt. (Lästips: Ross Greenes böcker.) De vill passa in och vara en del av gemenskapen. Men ibland klarar de inte det. För att de ännu inte utvecklat alla nödvändiga färdigheter – som impulskontroll och förmåga att planera och förutse – eller för att de vuxna begär att de skall göra alltför stort avkall på sina egna behov av tex trygghet eller integritet.

”Om barnet vägrar sluta när en vuxen griper in”, skriver Lisa Magnusson vidare. Återigen denna syn på barnet som en illvillig människa. Tänk om det är så enkelt som att barnet inte förmår sluta när den vuxne griper in?! Jag vet att när jag är riktigt arg, rädd eller ledsen, då har jag svårt att lägga band på mitt beteende. Det handlar inte alls om att jag ”vägrar” uppföra mig. Det handlar om att jag just i den stunden inte klarar av att bete mig bra. Jag är 46 år och utbildad i beteendevetenskap. Jag vågar påstå att om jag ibland har svårt för att bete mig bra, trots att jag både vet hur jag borde agera och vill agera just så, då är det ganska troligt att detsamma gäller för lågstadiebarn.

Vad borde de vuxna ha gjort när barnet vägrade sluta bråka? Jag anser att det är fel fråga som Lisa Magnusson ställer. Frågan är vad de vuxna borde ha gjort för att se till att situationen aldrig uppstod! En vuxen ledares uppgift är inte primärt att reagera och korrigera när barn ”gör fel”. En ledare skall förutse och förebygga konflikter och problem. En ledare behöver känna sina elever och ge dem det stöd de behöver för att göra rätt. För barn gör rätt om de kan och förmår.

Nu tycker jag mig höra kommentaren från en del som arbetar i skolan: ”Vi har inte tillräckliga resurser! Vi har inte den tid som behövs för att hjälpa barnen på det sätt som du beskriver!” Min något retoriska fråga blir då: ”Kommer ni att göra ett bättre jobb om rektor och skolledning kränker och straffar er?”

Och du, Lisa Magnusson, kommer du att sluta testa läsarnas gränser, kommer du rent av att växa som skribent och människa, om chefredaktör Peter Wolodarski sätter dig på en hatthylla?

Mer på samma tema:

Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem
Att straffa barnen gör dem egoistiska

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fullbokad! Jag återkommer med datum för ytterligare en kursstart under hösten. Vill du ha ett meddelande så fort datum är bestämt? Skicka ett mejl till mig på info(snabel-a)petrakrantzlindgren.se så får du informationen några dagar innan jag lägger upp den i alla mina kanaler. Du kan läsa mer om innehåll och upplägg av kursen här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 54 kronor hos Adlibris.

Taggar:, , , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (11)

  • Avatar

    Marie Östberg

    |

    Förstår och håller med i grunden. Men saknar tips och råd på vad just den här läraren kunde gjort i denna situation. Den fina tanken att han formats till att hamna i bråket gäller ju inte här. Vet vi ens om just den här läraren känner just den här eleven? Vad skulle läraren gjort konkret för att få stopp på eleven. Ibland blir ju barn, och vuxna, alldeles rabiata och går inte att få stopp på. Det verkar väl ändå som att eleven A var den som var den dumma, och då är det väl bra att se att om det behövs för att skydda någon är det bra att någon griper in. Om eleven sätts på en stol, hatthylla eller behöver stå och blåhållas i eller släpas därifrån tills hen lugnat ner sig vet jag inte om något är bra.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Först och främst:
      Avbryt utan att kränka någon (vilket bara leder till ökad affektnivå och fler problem):
      – kanske sätta sig på huk och med lugn röst fråga vad som händer och hur jag kan hjälpa till i situationen
      – kanske ta med barnet som bråkar (om det nu är så enkelt som att en bråkar och de andra inte gör det): ”Kan du hänga med mig och hämta papper till kopiatorn?”
      – kanske ta med alla barnen till en uppstyrd aktivitet på annan plats
      Därefter:
      – fundera över vad som hände, varför det hände och vad som behöver göras för att det inte skall hända igen.

      Reply

      • Avatar

        Marie Östberg

        |

        Ok, det låter ju jättebra om det funkar. Vi får ju anta att det i detta fallet är just en av dem som bråkar, annars verkar det ju vansinnigt dumt att bara korrigera en och då kan ju denna fråga växa sig hur stor som helst. Vi vet ju inte heller om den här läraren försökt att göra på mindre kränkande sätt först. Med min son funkar det iaf inte att be honom följa med till kopierinsmaskinenm om han är i affekt. Det skulle nog inte ens funka om jag satte mig ner på huk och försökte prata och lovade honom Michael Jackson-kläder 😊. Det är inte lätt att vara förälder och troligen ännu svårare att vara lärare och ta hand om alla våra barn som är helt olika uppfostrade.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Och just därför är det så viktigt att vuxna finns på plats, innan barnet kommer i affekt.
        Och om det ändå inträffar är det principen om minst möjliga affektpåslag som gäller. Om barnet inte följer med eller är pratbart är det kanske så att det är de andra barnen man behöver flytta på.
        Och nej, det är inte lätt. Av den anledningen är det så sorgligt att så många vuxna ändå fortsätter leta efter lätta lösningar.

        Reply

      • Avatar

        Marianne

        |

        ”Innan barnet kommer i affekt”. Det händer ju vuxna i åldern 40+, så förmodligen går det inte att förhindra? Nu har jag inte läst hela bloggen/debatten här, men kan det vara så att barn som tidigare inte blivit tillrättavisade på skarpen hemma (när det behövts) är de som säger ”Håll käften!” till andra vuxna?

        Reply

  • Avatar

    Sara Abramson

    |

    skylle så gärna vilka att DN tar in din respons i tidningen! Såg att BEO svarat och det var ett bra svar men du belyser med dina exempel frågan på ett så fantastiskt och tydligt sätt! Fortsätt att kämpa! Hamnar i liknande diskussioner med vänner och bekanta ofta och det är överraskande hur många det är som delar Magnussons syn! Men det visar också hur många det är som känner sig hjälplösa och handfallna i sin föräldra- eller lärarroll när inte barnen responderar som de förväntat sig på lite ”vanlig auktoritär uppfostran” Jag fattar inte i vilken roll Magnusson uttalar sig, har hon någon expertkunskap inom området….

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Sara! Magnusson uttalar sig nog bara i rollen som ledarskribent. En ganska otacksam roll där man förväntas tycka till även om sådant som man eg inte vet något om.

      Reply

  • Avatar

    Anita Malmros

    |

    Tack Petra! Tack för din så tydliga beskrivning av detta allvarliga missförstånd om gränser och vuxnas nedtryckande beteende. Så sorgligt att det är så svårt att förstå att barn som hamnar i konflikter, de som ej kunnat förebyggas, behöver stöd oavsett händelse. Inget barn ska straffas eller skuldbeläggas, alla behöver stöd och förståelse, var och en! Förtryckets kedjereaktion är stark, tack för att du förtydligar vuxnas tokiga beteenden. Allt gott! Anita Malmros

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack Anita <3

      Reply

  • Avatar

    Enlärandelärare

    |

    Gilla gilla gilla! Finns som du säger mer än två alternativ här. Jobbar som lärare och känner igen det du skriver om resurser (har själv tyvärr varit där). Alla lärare borde lära sig mer om barns självkänsla och hur det man gör kan påverka dem.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Tack för att du kämpar i rollen som lärare!

      Reply

Lämna en kommentar