Tips till dig som vill slippa gnälliga barn under julhelgen

Spänd förväntan, tindrande ögon och mysig familjeharmoni. Det är, tror jag, vad de flesta av oss föräldrar drömmer om, så här i juletid. Klaschen med verkligheten gör ont när barnet i gnällton säger:

– Jag vill ha mer julklappar!
– Tomten är ful!
– Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!

I det här läget är det många föräldrar som ”gnäller tillbaka” eller tillrättavisar barnet:

– Var inte så otacksam! Du har ju fått massor av julklappar!
– Sch, så säger man inte om tomten.
– Nej, det är inte alls orättvist att Lisa fick fler paket! Ni fick julklappar för precis lika mycket pengar.

Brukar harmonin (åter)uppstå efter meningsutbyten som dessa? Nja, inte riktigt, va? Det som händer här är att barnet uttrycker något (- Jag vill ha mer julklappar!), som föräldern tolkar som olämpligt, felaktigt eller orättvist. Därför svarar föräldern med en uppfostrande tillrättavisning (- Var inte så otacksam!). Följden av detta blir, i sin tur, att barnet upplever att han blir missförstådd och felaktigt eller orättvist tillrättavisad. Han tycker sig uppfatta en konfliktfylld obalans, där han just nu är den som ligger på minus, känner sig sur, ledsen eller irriterad och tänker att föräldern har sårat honom. En vanlig instinkt hos den som upplever sig sårad är att vilja såra tillbaka och så sätt rätta till balansen. Därför tar det inte så lång tid innan barnet hittar något att anmärka på:

– Det här är ingen bra julafton.

Ouch! Kommentaren gör ont i föräldern som ägnat de senaste veckorna åt att skapa det perfekta julmyset och upplevelsen av att bli sårad väcker, även hos föräldern, en instinkt att såra tillbaka:

– Passar det inte så behöver du inte vara med!

Du kan se vart den här interaktionen håller på att ta vägen, eller hur? Resultatet blir knappast den mysiga, tindrande och tacksamma jul som föräldern lagt sig vinn om att skapa.

Hur kan man göra istället, för att undvika att hamna i nedåtgående spiraler som denna? Mitt tips är att lyssna med välvilja på det som barnet säger. Istället för att tolka in kritik i barnets ord, kan man försöka höra barnets fundering, känsla och behov – och svara på det.

Barnet: – Jag vill ha mer julklappar!
Föräldern hör barnets förtjusning över det som varit: – Det var kul med paket, eller hur?
Barnet: – Ja, jag vill ha mer!
Föräldern bekräftar barnets önskan: – Jag kan verkligen fatta det. Det är supertrist att de är slut redan.

Barnet: – Tomten är ful!
Föräldern väljer att se barnets ord som uttryck för förvåning: – Ser tomten inte ut som du hade hoppats och tänkt dig?
Barnet: – Han har ju inga stövlar! Och skärpet är blått. Det är fel!
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets förvåning: – Aha, då fattar jag vad du menar! Gymnastikskor och blått skärp, det var inte vad du hade väntat dig.

Barnet: – Lisa fick många fler julklappar än jag. Det är orättvist!
Föräldern försöker förstå vad barnet menar med ”rättvisa”: – Tänker du att rättvisa är att man får lika många paket?
Barnet: – Ja! Och hon fick tre mer än jag.
Föräldern bekräftar att hon förstår barnets uppfattning, givet den definitionen av rättvisa: – Då fattar jag att du tycker att det är orättvist. Föräldern fortsätter genom att delge sin egen definition av rättvisa: Jag tänker att rättvisa handlar om att du och Lisa får julklappar för ungefär lika mycket pengar. Föräldern bjuder in till dialog med barnet genom att följa upp med frågan: – Vad tänker du om det?

Men kommer barnen inte att fortsätta uttrycka sig på sätt som är opassande, om vi tolkar deras ord med välvilja? Behöver vi inte berätta för dem att de uttrycker sig ”fel”?! Jag tvivlar. Om vi låter barnens ord (- Jag vill ha mer julklappar!) passera genom ett välvilligt tolkningsfilter och återger våra tolkningar till barnen (- Det låter som att du är besviken för att dagen redan är slut?), då tror jag att de så småningom lär sig att själva uttrycka sig med större omsorg om mottagarens känslor och behov.

Vad tror du?

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
11 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Maria
Maria
5 years ago

Väldigt bra skrivet. Just att inte tolka barnens uttryck ordagrant och sen svara tillbaka med samma ”barnsliga” känslouttryck. Jag har tre barn, varav två av dom svarar väldigt bra på att just möta dom på det här sättet. Bekräfta känslan, lyssna in och försöka förstå och inte lägga massa värderingar i deras uttryck eller saker de gjort ”fel”. Sen har vi mellanbarnet som man inte når fram till alls. Han tycks nästan bara bli mer uppeldad och ”fastnar” när man pratar med honom om saker han verkar upprörd över. Även efter han lugnat ner sig. Det enda som får honom att lugna sig är att lämna honom ifred, men samtidigt oroar man sig ju om vad som händer på insidan av honom och sen undrar jag vad han lär sig till nästa gång när man inte kan finnas där och hjälpa. Så svårt!

anna1
anna1
Reply to  Maria
5 years ago

@Maria: Jag har inga råd eller knep, men jag vill bara berätta att du inte är ensam. Jag har ett barn som jag från start velat bemöta som i exemplet i blogginlägget eftersom jag tycker det låter så rätt och rimligt, men jag har varit tvungen att inse att det är inte det sätt han själv mår bäst av. Det går helt enkelt inte att nå fram, han låser sig helt och konflikten blir bara värre. Efteråt vill han helst inte prata om konflikten alls. Jag har tyvärr mått ganska dåligt av detta själv grundat att jag alltid lovat mig själv att bli en känslobejakande och förstående förälder (mina egna föräldrar hade tyvärr inte den kapaciteten utan allt skulle jämt sopas under mattan). Jag har också funderat mycket på vad som händer i honom när känslor aldrig får adresseras . Mitt andra barn däremot är betydligt mer mottagligt att prata om känslor etc med.

Christina
Christina
Reply to  anna1
5 years ago

Jag har liknande erfarenheter med min dotter men lärde mig till slut att bekräfta henne kortfattat och sedan lämna henne ifred så att hon fick möjlighet att bearbeta upplevelsen och ta till sig det jag försökte förmedla. Hon är lite känsligare än de flesta barn och jag tror att det blev för mycket att börja resonera eller lyssna när hon var i affekt och när hon kanske också ibland kunde känna min stress eller tudelade känsla för situationen. Nu är hon 13 år och jag tycker att hon verkar ha behållit sin självkänsla och sin starka integritet. Hon vill fortfarande inte prata om en situation hon är mitt i, och det är väl ganska klokt. Alla barn är ju olika liksom alla vuxna.

Jennie
Jennie
5 years ago

Bra tips!
Jag önskar mig bara att du i texter inte ger barnet automatiskt ordet han i löpande text. Kanske bara ordet barnet eller om annat så ordet hen. Tack och god jul

Susanne
Susanne
Reply to  Jennie
5 years ago

Tänkte precis att det känns väldigt befriande att slippa läsa hen. Alla förstår kuvad som syftas på ändå?

Joana
Joana
5 years ago

Älskar denna text. Tack Petra, för din äkthet och rakhet. God Jul!

Tove
Tove
5 years ago

Efter att ha bemött barnets besvikelse på ditt utmärkta och pedagogiska sätt är det ju dessutom fullt möjligt att diskutera med barnet om vilka känslor barnets sätt att uttrycka sig på väcker hos den barnet pratar med..
”När du säger att julen är dålig/maten är äcklig/julklappen var tråkig/we så blir mamma/pappa/mormor lite ledsen. Det är bättre att säga XXXX så blir det tydligare” Eller hur tänker du kring det?

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: