”Måste du verkligen hålla på med den där skiten?”

Vilken är den största utmaningen för barn och unga idag? Jag fick frågan i Socionompodden. (Du kan lyssna på avsnittet här eller i någon av dina poddappar.)

Vad skulle du ha svarat?

Jag lyfte fram vuxnas brist på acceptans och respekt för livet på nätet, som en av de största utmaningarna som barn och unga möter idag. De allra flesta barn och unga lever delar av sina liv på nätet. De upplever själva att det är meningsfullt, roligt och fyllt av gemenskap. Samtidigt möts de inte sällan av en vuxenvärld som kritiserar, ifrågasätter, skuld- och skambelägger just de delarna av livet. Föräldrar som undrar om de inte kan ”umgås på riktigt istället” eller ”göra något vettigt”. Skolor som inför mobilförbud. Medier som jämför mobilanvändande med heroinmissbruk.

När jag var ung var fotboll en viktig del av mitt liv. Jag tränade och spelade matcher med ett flicklag, jag tittade på fotboll på tv och jag kickade med min bror i trädgården. Mina föräldrar var intresserade och engagerade. De ställde frågor om mina matcher. Ofta följde de med och hejjade. De anpassade måltiderna efter mina träningstider. De hjälpte mig att skaffa utrustning och skjutsade till och från träningen. Kort sagt: De tog mitt intresse – en mycket viktig del av mitt liv – på allvar och engagerade sig i det.

Jag försöker föreställa mig hur det varit om mina föräldrar hade ifrågasatt det som var mitt största intresse: ”Måste du verkligen hålla på med den där skiten? Kan du inte göra något meningsfullt istället? Det är bättre om du stannar hemma och läser en bok!” Jag hade känt mig ledsen. Besviken. Kanske arg. Säkert hade jag tyckt att de inte förstod, inte försökte förstå, och jag tror att det hade påverkat hela vår relation. Om de inte brydde sig, utan till och med snackade skit om det som var en så stor, rolig och viktig del av mitt liv, hur skulle jag då kunna berätta för dem om annat i mitt liv och våga tro att de skulle ta det på allvar?

Jag försöker också föreställa mig hur det varit om jag mött problem i fotbollsvärlden. Om mina lagkamrater varit taskiga mot mig eller tränaren överträtt mina gränser på något sätt. Hade jag berättat för mina föräldrar? Knappast. Jag hade valt att hålla tyst om det, av rädsla för att mötas av klander (”Jag har ju sagt att det bara är skit som du håller på med!”) eller till och med inskränkningar av mina möjligheter att fortsätta utöva mitt intresse (”Det var det här jag sa hela tiden, det är ingen vettig verksamhet! Nu förbjuder jag dig att fortsätta!) Jag hade valt att stå ensam med mina problem, trots att jag nog egentligen behövt hjälp och stöd av vuxna.

Jag tror att det är precis samma mönster som skulle drabbat mig, som drabbar dagens barn och unga när vuxenvärlden kritiserar och ifrågasätter en stor och viktig del av deras liv, det på nätet. De känner sig ledsna och besvikna, upplever att de blir missförstådda och relationerna till de vuxna som är satta att vara ett stöd, försämras. En både upplevd och verklig ensamhet uppstår.

”Ja, men…” Jag tycker mig höra invändningar från delar av vuxenvärlden nu. ”Det ÄR skadligt med skärmar. Jag gillar inte hur livet på nätet äter upp mitt barns övriga liv.” Nu handlade det här inlägget visserligen om vilka utmaningar barn och unga möter, men okej, låt mig också ta upp den här frågan, eftersom jag vet att den uppstår.

Du har rätt förstås. Det finns risker och problem med skärmanvändning. Trots det tvivlar jag starkt på att du kommer att nå i den riktning du önskar genom att kritisera, förringa, förlöjliga eller ifrågasätta barnets skärmanvändande. Resultatet blir att barnet stänger öronen, att relationen försämras och att barnet står ensam den dag hen möter problem.

Hur du skall göra istället?
– Acceptera att skärmar och nätet är här för att stanna. Det är och kommer att fortsätta vara en viktig del av barn och ungas liv, vare sig du gillar det eller inte.
– Intressera dig för ditt barns liv på nätet. Ställ frågor som visar att du vill förstå.
– Respektera att livet på nätet är viktigt för ditt barn.

Utifrån en bas av acceptans, intresse och respekt har du möjlighet att, i samtal med ditt barn/ungdom, få berätta om din oro och dina funderingar och mötas av acceptans, intresse och respekt.

Mer på samma tema:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn

Nyfiken på att gå en föräldrakurs?
Nästa kurs startar i Stockholm, den 6 september. Det finns fortfarande ett par platser kvar! Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

 

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (5)

  • Avatar

    Johan

    |

    Problemet med nätlivet som jag ser det är att det för mina barn leder till ett sug om mer nätliv. Dvs får de en timme vill de ha två. Får de fri tid en dag vill de ha fri tid nästa dag. Dvs de kan inte kontrollera sitt användande och detta är ett problem. Jag försöker respekera deras intresse för skärmar men det är svårt att få de inse vikten av balans i vardagen, därför blir det ofta diskussioner kring detta hemma. Jag försöker dock att inte klandra själva nätlivet som helhet

    Reply

  • Avatar

    Kristina

    |

    Hej, jag känner visserligen inte alls igen mig i den förälder du beskriver, som kritiserar, förringar och förlöjligar. Jag tycker det skulle vara ett väldigt märkligt beteende som jag faktiskt inte har stött på i verkligheten.

    Med detta sagt så är det ändå ett problem att all min sons tid äts upp av spelande och Youtube. Det är också ett faktum att dessa aktiviteter är utformade för att en människa ska ”fastna” och lägga så mycket tid på det som möjligt och att skapa ett sug efter mer. Eftersom det är så de tjänar pengar. Eftersom barnets hjärna är under utveckling är det extra lätt att locka in det och behålla det där. För min son kommer inte längre något sug efter andra aktiviteter naturligt. Jag får agera fritidsledare och begränsa skärmtid och han beter sig som en missbrukare på avvänjning när jag gör det.

    Visst kan vi välja att bara ge upp och acceptera att våra barn kommer leva sina liv genom skärmarna. Självklart ska man inte kränka sitt barn. Men man måste också förstå att det finns stora risker att barnet utvecklar ett beroende och vi vet inte ens hur det kommer att påverka den här generationens framtida liv.

    På samma sätt som att barnfetma inte löser sig av att kommunicera med barnet eller såklart inte heller genom att kränka, förlöjliga eller kritisera barnet så är vi skyldiga att hjälpa barnet att kunna hitta på annat än att spela.

    Dessutom är frågan om skärmberoende ens är möjligt att reglera för ett barn. Om vi också vågar se de negativa konsekvenserna och tycker det är viktigt att livet innehåller även aktiviteter i verkligheten kanske man borde problematisera hur spel och Youtube gör för att öka antalet timmar barnet använder det. Kanske borde barn inte behöva utsättas för det.

    Reply

    • Avatar

      Pernilla

      |

      Jag tycker du har så rätt! Mycket klokt skrivet.
      Jag kan ju känna att även vi vuxna dras in i skärmarna och inte lyckas ta oss loss, hur är det då inte för barnen som inte har självinsikt på samma sätt som man kan förvänta sig av vuxna?

      Reply

    • Avatar

      Håkan S

      |

      Hej Kristina, bra analys. Beroendeframkallande är det både förnvuxna och barn. Gör att man fastnar och inte kommer loss.

      Vidare rätt stor skillnad på att klicka vidare från klipp till klipp på Youtube (som iofs kan vara lärorika saker men också mkt skit) och kommunicera/kolla socialla medier. Tror att vi måste hjälpa till att begränsa på lagom nivå.

      Upplever också att det uppstår en seghet efter spel ”inget att göra”. Barnen blir passiviserade och har svårt att ta initiativ och komma på saker att göra.

      Reply

  • Avatar

    Maria

    |

    Spot on!

    Jag tänker att just oförståelse och förlöjligande av någon annans meningsskapande sårar och svider även vuxna emellan. Efter att ha spenderat mycket av semestern ihop med min ursprungfamilj blir jag vid 40 fortfarande kränkt när familjemedlemmar fnyser avfärdande åt all form av socialiserade vid mobilen.

    Reply

Lämna en kommentar