På kurs hos Petra

Det finns en bok för föräldrar som heter Have a New Kid by Friday: How to Change Your Child’s Attitude, Behavior & Character in 5 Days. Jag har full förståelse för att föräldrar ibland önskar sig en uppgraderad version av sitt barn. Det har hänt mig också (och i de lägena har jag tyckt att en väntan på fem dagar är alldeles för lång). Det jag har lite svårare att förstå är hur en psykolog kan skriva en bok på temat. Självklart går det att förändra ett barns attityder (i alla fall de uppvisade) och beteenden på fem dagar. Det handlar bara om att hota, straffa och muta i tillräckligt hög grad. Men till vilket pris? Självklart påverkas barnets självbild och självkänsla, uppfattningen av hur det är okej att bete sig mot andra människor och relationen mellan barnet och föräldern.

Jag lovar inget nytt barn, varken på fredag eller om en månad, till den som väljer att gå en föräldrautbildning hos mig. Jag vänder mig helt mot metoder som tex hot, straff och mutor, som syftar till att förändra barnet. Istället hjälper jag föräldrar att förstå sina egna behov, vilka behov och förmågor som just deras barn har och varför konflikter uppkommer. Tillsammans med föräldrarna resonerar jag kring hur de kan förändra sina egna beteenden för att på så sätt uppnå samarbete i relation till sina barn. Det är en process som tar sin början på en kurs hos mig och som sedan måste fortsätta. Det finns helt enkelt inga snabba knep för att skapa bestående samarbete i en familj. Det jag erbjuder är kunskap och engagemang som hjälper för att kickstarta processen.

Vill du vara med? Platserna till höstens föräldrakurs ligger ute nu.

Tider och datum:

Fredag 6 september kl. 9-17
Fredag 20 september kl. 9-17

Måndag 30 september 17.30-20 (uppföljning)

Plats: Lidingö, Ansgarskyrkans konferens

Länk till anmälan –>

Mer information om kursen finns här –>

Läs mer Inga kommentarer

Mitt barn gömmer sig eller ”rymmer” när vi har en konflikt! Vad skall jag göra?

Fråga:

Min dotter är nyss fyllda sex år. Sedan ett par månader tillbaka har hon börjat gömma sig, hota med att rymma eller springa iväg. Det händer när jag sätter gränser eller skäller på henne (jag skäller aldrig med hög röst eller så, det jag menar är att jag säger till henne att hon har gjort fel). Senast nu ikväll hände det. Hon satt och ritade vid köksbordet och jag bad henne plocka undan så att vi kunde äta där. Först låtsades hon inte höra mig. När jag sa till igen och själv började plocka ihop pennorna blev hon jättearg och kastade en penna rakt genom köket. Den flög i väggen, bara ett par centimeter från där hennes 10-månaders lillebror satt. Det är förstås inte okej, och det sa jag till henne. Då sprang hon ut i hallen. När jag ropade till henne att komma tillbaka och städa efter sig öppnade hon dörren och sprang ut. Som tur var mötte min man henne i porten och fick med henne upp igen. Jag vet inte hur det hade gått annars. Så här kan vi inte ha det! Hur skall vi få henne att inte springa iväg på det här sättet igen? Ibland kryper hon bara in under sängen och gömmer sig, men det tycker jag inte heller är okej. Hon måste väl lära sig att om man har en konflikt så måste man lösa den, inte gömma sig. Eller vad tycker du?

//Sophia

Hej Sophia!

Du frågar vad du skall göra för att detta inte skall hända igen. Jag vill gärna backa ett steg och börja med att fundera över varför det händer. Det är svårt att veta orsaken, baserat på ett kortfattat brev, så låt mig istället beskriva några av de vanligaste förklaringarna när barn gömmer sig, hotar med att rymma eller faktiskt springer bort.

Barnet känner rädsla och söker skydd

Om barnet upplever att föräldern är arg kan hen känna sig illa till mods eller rädd. I det läget är det inte konstigt om barnet drar sig undan. Att gömma sig under sängen eller rent av springa bort är kanske det bästa barnet i stunden kan komma på för att skydda sig själv från det som skrämmer, i det här fallet förälderns ilska.

Barnet känner sig arg och ledsen och vill hämnas

Om barnet upplever att det föräldern gör eller säger är orättvist väcks inte sällan en blandning av ilska och sorg. Därur kan sedan komma en vilja att hämnas, att såra den som har sårat. ”Om jag försvinner/hotar med att försvinna blir mamma/pappa nog ledsen!” Jag minns själv ett tillfälle när jag var riktigt arg och ledsen på min mamma. Jag packade min lilla väska med vatten och ett äpple, travade ut på gatan, stampade med foten i gatan och meddelande min mamma, som rensade i rabatten utanför dörren: ”Du är dum och jag hatar dig. Nu flyttar jag till kojjan i skogen!” Min mamma svarade: ”Gör du det!”. Orden var kanske inte de mest pedagogiska, men jag minns hur jag vände och gick in i huset igen. Om jag flyttade skulle min mamma tydligen inte alls bli ledsen, vilket ju var syftet jag hade med att ”rymma”.

Barnet känner sig överväldigat och försöker få kontroll över sina känslor

Ibland blir barn, precis som vi föräldrar, helt överväldigade av sina känslor och tappar kontrollen. En del av dessa barn gör då något fiffigt: De drar sig undan för att samla ihop sig. De vet med sig att när de inte har kontroll över sina känslor, då klarar de inte att varken prata eller lyssna – än mindre lösa konflikter – utan att allt blir fel.

För att förstå vad man skall göra för att förändra ett barns beteende, är det, som jag ser det, helt nödvändigt att ta hänsyn till vilket behov som ligger bakom barnets beteende. Därför får du här inte ett svar från mig, utan tre olika:

1. Om du tror att ditt barn springer bort för att hon känner sig rädd och vill skydda sig själv (från det som hon upplever som skäll, anklagelser och skuldbeläggande) då är mitt råd till dig att fundera över hur du kan bemöta ditt barn – utan att hon känner rädsla – i de situationer som föregår att hon drar sig undan. (I den här artikelserien har jag skrivit om hur vi kan prata med våra barn, utan att väcka rädsla, skuld eller skam.) Du kan med fördel också fråga henne: ”När du sprang iväg förut, var det så att du gjorde det för att du kände dig rädd?” (Tänk på att det är viktigt att du signalerar uppriktigt och respektfullt intresse när du ställer den här frågan, snarare än anklagande eller ifrågasättande. Det är också viktigt att du inte låter som att du just gått en nybörjarkurs i psykoanalys.) Om hon bekräftar det kan du fråga vidare: Vad är det som får henne att känna sig rädd? Hur skulle hon önska att du gjorde istället?

2. Om du misstänker att ditt barn drar sig undan eller hotar med att ”rymma” i syfte att såra dig, blir förhållningssättet ungefär detsamma som det jag föreslog ovan: Fundera över vad det är du gör som ditt barn upplever som sårande och hur du kan agera annorlunda framöver. Även i det här fallet kan du förstås också fråga ditt barn.

3. Om du tror att du tror att ditt barn drar sig undan för att samla ihop sina känslor och återfå självkontroll: Grattis, du har en väldigt klok flicka, som förstår att det är bra att samla ihop sig när det känns som man faller isär. Bekräfta henne gärna i det, samtidigt som du också uppmuntrar henne att komma tillbaka till er gemensamma konfliktlösning, när hon känner sig redo. Kanske kan ni också tillsammans försöka komma överens om en trygg plats dit det är okej att hon drar sig undan, och där du lovar att hon får vara ifred? På så sätt kan ni slippa oron för att hon skall ”rymma”.

Jag vill understryka att de tre exempel på behov som jag givit här är just exempel. Det kan förstås vara så att din dotter drar sig undan eller springer iväg av någon annan anledning än de jag föreslagit här. Fundera över och prata om, gärna tillsammans med din dotter och pappan, vad det kan finnas för behov bakom just din dotters beteende. Försök sedan hjälpa henne att få det behovet tillgodosett – på ett annat sätt som fungerar för både henne och dig. Detta blir mitt råd till dig.

Allt gott,

Petra

-/-

PÅ TURNÉ – FÖR BARNENS BÄSTA!

Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag tillsammans drar ut på en föreläsningsturné till hösten? Läs mer och boka biljetter direkt på www.barnens-basta.se Du kan också följa oss på vår Facebook-sida.

-/-


Läs mer Inga kommentarer

Jag blir trotsig när barn beskrivs som trotsiga!

Hur kommer det sig att vuxna pratar om barn som ”trotsiga”, men aldrig sätter samma etikett på en vän, partner, granne, kollega eller svärförälder? Valet att beskriva ett barn som trotsigt avslöjar en hel del om synen på relationen till barnet. Det är bara i en hierarkisk relation som någon part – den underordnade – kan beskrivas som trotsig. Det är bara den som tycker sig själv vara mera värd och ha rätten på sin sida, som pratar om mellanmänskliga konflikter som i termer av ”trots”. I likvärdiga relationer pratar man om samarbetssvårigheter.

För mig är likvärdighet ett ledord i relationen mellan vuxen och barn. Det betyder inte att barnet skall ha lika mycket makt i vår relation som jag har. Eftersom jag har större livserfarenhet och en mer utvecklad kognitiv förmåga är det jag som har makten. Likvärdigheten ligger i hur jag använder min makt. Den ligger i att jag tar barnets tankar, känslor, behov, drömmar och planer på samma allvar som jag tar mina egna. På samma allvar som jag skulle ta en väns. I en sådan relation finns inget som kallas trots. Där finns målkonflikter, samarbetsproblem och ett stort utrymme för ömsesidigt lärande.

Hur omsätter man de här fina orden i praktiken, i vardagslivet med små och lite större barn? I det senaste avsnittet av podden Rulla Vagn svarar jag på lyssnarfrågor som handlar om just detta. Jag tycker att det blev ett himla bra avsnitt med många konkreta tips. Jag hoppas att du också gillar det!

Länk till avsnittet hos Acast –>
Länk till avsnittet hos iTunes –>
Länkt till avsnittet hos Spotify –>

Mer på samma tema:
Poddavsnitt om trots
Fem tips till dig som har trotsiga barn

På turné – för barnens bästa!

I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.



Läs mer Inga kommentarer

Till dig som tycker att ordningsbetyg i skolan är en bra idé!

Får jag be dig följa med mig på en liten tankemässig utflykt?

Tänk dig att du just fått besked att du skall delta på en konferens. Äntligen! Du har längtat efter att få vara med på just den här konferensen. Nästan alla i din omgivning har redan deltagit i den och de säger att det är väldigt stimulerande och att du kommer att få lära dig massa viktiga färdigheter.

Första dagen är du fylld av spänd förväntan. Du har satt på dig fina kläder och kammat håret. I hallen utanför ser du dig lite oroligt omkring. Du hoppas att du kommer att hitta några trevliga människor att umgås med i pauserna. Kanske kan du till och med få nya vänner?

När ni kommer in i konferenslokalen blir du förvånad. Det finns inga bord eller stolar. Att sitta på golvet känns okej den första kvarten, men snart känner du av din onda rygg. Du skruvar på dig och får genast ett ilsket ögonkast från föreläsaren. Du sträcker på dig och försöker lyssna på vad som sägs. Det är bara det är att det är så svårt att fokusera. Det är ju så varmt i lokalen! Du ser dig omkring, men ingen annan verkar lida av värmen. Konstigt, tänker du. Okej, lyssna var det! Men vad säger föreläsaren egentligen? Du förstår, men ändå inte. Han pratar en dialekt som gör det svårt för dig att hänga med. När du verkligen anstränger dig kan du hålla fokus i kanske en minut, men du sitter ju så obekvämt och om det bara inte vore så varmt i rummet… Svetten klibbar under armarna. Du börjar längta efter pausen.

Efter den alldeles för korta rasten fortsätter föreläsaren med den konstiga dialekten att prata. Du har bestämt dig för att verkligen fokusera, men det visar sig att du missade lite information tidigare och den verkar vara avgörande för att förstå vad som sägs nu. Du räcker upp handen, ber om ett förtydligande och får en suck tillbaka: ”Det där gick jag igenom i förmiddags. Du borde ha lyssnat då!” Du skäms lite inför dina konferenskollegor. Det kryper i benen och svetten rinner. Du försöker fläkta lite med händerna framför ansiktet och du lutar dig bakåt på golvet. Föreläsaren går förbi dig, lägger händerna på dina axlar och trycker till: ”Sitt ordentligt, har jag sagt!”

När du kommer hem känner du dig urlakad. Du har inte lärt dig något och ändå är du så trött! Du ringer din chef och undrar om du kan få sluta på konferensen. Han låter förvånad. ”Sluta? Det går ju inte! Vi har ju konferensplikt i det här landet. Du måste delta på konferensen i tio år, precis som alla andra!”

Det tar inte lång tid innan övriga konferensdeltagare har förstått att du är ”den jobbige”. Den som inte sitter still, som ställer dumma frågor, som hela tiden klagar över värmen i lokalen. Det blir svårt att få vänner. Ingen vill ju vara med den som är ”jobbig”.

Dina första år på konferensen kantas av tillsägelser. ”Sitt still! Behåll kläderna på! Vifta inte med händerna framför ansiktet! Lyssna! Skärp dig! Ifrågasätt inte!” Du försöker verkligen leva upp till förväntningarna, men det är så svårt! Du sitter så obekvämt att det helt enkelt inte är möjligt att sitta still. Du fattar inte varför föreläsaren använder en sådan svår dialekt. Du förstår inte syftet med att lära dig konferensbibeln. Och varför envisas de med att du måste behålla kavajen på, när det är så varmt i lokalen att du håller på att smälta bort? Dina envisa frågor får inga svar som ökar din förståelse: ”Det står i konferensplanen!” är det vanligaste svaret. ”Och!?”, undrar du, men där tar samtalet slut. Föreläsaren ger dig en uppgiven blick och säger: ”Gör bara som jag säger, nu.”

Din chef och din partner försöker hjälpa dig. Ni träffas otaliga gånger tillsammans med konferensledningen för sk. DHT-möten (Deltagarhälsoteam-möten). Där berättar ni hur du mår och vad som skulle kunna hjälpa dig. Konferensledningen lägger huvudena på sned och lovar prata med föreläsaren. Sedan händer ingenting.

Till sist, när du går ditt fjärde år på konferensen, skriver konferensläkaren en remiss till en sk. utredning. Det sägs att man behöver hjälp att förstå varför du är en sådan ”problemdeltagare”. Ett år senare genomförs utredningen. (Du hade tur och fick en återbudstid, normalt är väntetiden minst två år.) Den visar att du, jämfört med de flesta andra, har en lite annorlunda hjärna. Den gör det svårt för dig att reglera din kroppstemperatur och förstå människor som pratar dialekten som används på konferensen. Din chef, som länge varit orolig för dig, blir lättad och säger att nu kommer du nog att få förståelse och anpassningar på konferensen. Det kommer äntligen att bli bra för dig!

Hoppet förbyts snart i förtvivlan och uppgivenhet när det visar sig att konferensinstitutet saknar resurser för att göra de anpassningar du behöver. De lovar att ansöka om nödvändiga medel, men varnar samtidigt för att kvarnarna mal långsamt och att ansökan sällan beviljas. (14 månader senare meddelas också, som förväntat, avslag.) Din partner hör talas om en specialkonferens för deltagare med just dina behov – den lär vara helt fantastisk. Hen berättar för dig och ni känner er hoppfulla. Rullgardinen faller dock ner igen när ni får veta att det är 47 sökande till varje plats.

En dag när solen skiner in genom fönstret i konferenslokalen och ytterligare värmer din redan överhettade kropp får du ett sammanbrott. Du kastar boken du har i knät, den råkar hamna i huvudet på deltagaren framför, springer mot dörren och på vägen stöter du till föreläsarpulpeten så att den välter. Föreläsaren blockerar dörren: ”Du kan inte springa ut hur som helst! Det är ju konferensplikt, remember?” I vanmakt höjer du rösten och berättar hur mycket du hatar den här j—a verksamheten! Resultatet blir ”chefsringning”, där din chef får veta att du betett dig synnerligen respektlöst. Senare har chefen ett allvarligt samtal med dig (igen): ”Du måste försöka skärpa till dig! Du vet ju att man inte får skrika åt föreläsaren.” Uppgivenheten väller upp inom dig. Inte ens din chef verkar förstå vilken absurd situation du befinner dig i.

Efter sex år på konferensen utvecklar du till slut en djup depression. Efter ett par veckors frånvaro kommer det ett brev, ett vitesföreläggande. Om du inte kommer tillbaka till konferensen omgående får er familj dryga böter. Din partner gråter, ringer konferensledningen och säger att det här är ju orimligt! ”Hur kan ni begära att min partner skall komma till en plats varje dag där hen mår så fruktansvärt dåligt?” Svaret låter hårt, men det är samma svar som nästan alla i samma situation får: ”Hen kan om hen vill! Det är faktiskt bara att ta sig själv i kragen och skärpa till sig! Alla andra i konferensgruppen kan ju uppföra sig!” Din partner får också veta att om du inte går frivilligt till konferensen, får hen helt enkelt bära dit dig.

De sista åren går du varje dag, av omsorg om din partner och er ekonomi, till konferensen. Samtidigt är du arg nästan hela tiden. Det är ett j—a skitinstitut! (Du har börjat tänka på det som ”fängelset”.) Du protesterar på de sätt du kan. Du ställer provocerande frågor, du ålar runt på golvet, du viftar med armarna, du tar av kavajen, du vägrar göra dina läxor.

Ditt beteende stör förstås de andra på konferensen, men du har inte längre förmågan att bry dig. Åtta-nio år av bristande förståelse för dina behov har gjort dig ganska avtrubbad. Dessutom har ju alla sagt att du är ”jobbig”, ”bråkig”, ”utåtagerande”. Det börjar bli svårt för dig att tro att du skall kunna vara något annat än just det.

Sista året kommer konferensledningen så äntligen på ett genidrag! Från och med nu kommer du att få betyg i ordning. Det, säger de med övertygelse i rösten, kommer alldeles säkert att motivera dig att förändra ditt beteende och börja ta ansvar.

Ta nu ett djupt andetag och tänk efter ordentligt: Tror du att ordningsbetyg kommer att vara det som till sist får dig att leva upp till konferensledningens förväntningar på ditt beteende?

MEN!

Tänker du att berättelsen inte erbjuder en relevant jämförelse? Att ordningsbetyg ju inte syftar till att sätta dit eller peka ut elever som, i likhet med ”du” i berättelsen, har riktigt problem. Ordningsbetygen skall bara vara en signal till de elever som kan – men inte vill – uppföra sig. De andra eleverna, de som behöver hjälp, skall förstås få det. Är det så du menar?

Det är förstås möjligt att de finns, de där eleverna som kan men inte vill. Det är också möjligt att du som tror att du vet en sådan elev inte har tittat tillräckligt noga. Handen på hjärtat – känner du verkligen den eleven? Vet du att hen inte har några svårigheter som gör det svårt att leva upp till samma krav som jämnåriga klarar? Eller vill du inte veta? Känns det bara så himla bra att du hittat en enkel lösning på ett svårt problem?

Jag tycker så här. Vi börjar med att hjälpa alla de elever som idag inte får det stöd de behöver för att klara skolans krav. Alla de som inte bara kan ”skärpa till sig”. Alla dem för vilka ordningsbetyg bara skulle vara ännu ett bevis på det de redan tror sig veta: Att de är värdelösa eller helt missförstådda. Sedan kan vi utvärdera och se om ordningsbetyg behövs för att uppnå arbetsro i klassrummen. Skall vi säga så?

På turné – för barnens bästa!

I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.


Läs mer 3 Kommentarer

På turné – för barnens bästa!

Till hösten drar minnesmästaren och hjärnträningsexperten Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam Sverigeturné. Jag träffade Mattias första gången för något halvår sedan när han intervjuade mig i sin podd. Vi gillade varandra med en gång och kunde knappt sluta prata, vi hade så mycket gemensamt. Även fast vi har helt olika perspektiv så visade det sig att vi brinner för samma frågor: respektfulla och samarbetsinriktade relationer mellan barn och vuxna och att barndomen får vara viktig i sig, inte bara en förberedelse för vuxenlivet. Mattias har nyligen kommit ut med boken Smart Föräldraskap, där han bland annat skriver om just detta.

Nu kommer vi alltså att ge oss ut i Sverige och föreläsa tillsammans, utifrån våra respektive perspektiv. Mattias, hjärnträningsexperten och jag, beteendevetaren och utbildaren i kommunikation med barn och unga. Här kan du se ett kort klipp med Mattias:

Vi kommer att besöka följande orter:

Karlstad 15 oktober
Västerås 17 oktober
Linköping 23 oktober
Sundsvall 24 oktober
Borås 5 november
Gävle 7 november
Halmstad 12 november
Malmö 14 november
Stockholm 20 november
Göteborg 26 november
Örebro 27 november
(Håll ut Norrland, vi kommer till er våren -20!)

Ur innehållet:

– Lek smart – främja utveckling och samarbetsförmåga
– Hållbar konfliktlösning med respekt för både barn och vuxen
– Skärmar, barnhjärnan och smarta lösningar
– Relationsstärkande kommunikation

Mer information och länkar för biljettköp hittar du på barnens-basta.se

Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.

Läs mer 2 Kommentarer