Författar Arkiv

Sparkar du bollen över sidlinjen i (sam)spelet med ditt barn?

Du och ditt barn har ett gemensamt problem. Det kan handla om läggningen på kvällen, ordningen i vardagsrummet, maten på tallriken eller besöken i mataffären. Ni är inte överens. Du skulle önska att ni vore det. Detsamma gäller ditt barn. Ni behöver prata för att komma till en lösning som funkar för er båda.

Samtalet mellan er kan liknas vid att ni passar en boll fram och tillbaka mellan er. Bollen omformas lite när den flyttar sig från dig till barnet och från barnet till dig. Ni behöver båda vara uppmärksamma på hur den förändras och ta hand om bollen. Om ni hjälps åt kan ni slutligen få bollen i mål: nå en lösning på ert gemensamma problem som ni båda är nöjda med.

Barnet har ännu inte riktigt koll på hur processen fram till målet enklast sker. Ibland kan hen också ha lite svårt att hålla fokus på målet eller tänka att det kanske inte är så viktigt. Det kan låta så här:

Förälder: – Jag tycker att det känns som att vi ofta har blivit osams i mataffären på sista tiden. Tycker du också det?
Barn: Mm.
Förälder: Jag gillar inte när vi är osams och jag gissar att det inte är så kul för dig heller. Har du lust att snacka om hur vi kan göra nästa gång, så att vi inte behöver bråka?
Barn: Okej … ?
Förälder: För mig verkar det som att vi mest blir osams om godis och tidningar?
Barn: Du köper ju bara saker till dig själv i affären! Aldrig något som jag behöver.

Här känner föräldern ett stygn av irritation och besvikelse. Hur kan barnet säga så här? Han handlar ju mat till hela familjen! Dessutom händer det visst att han köper en tidning till barnet och att barnet får välja godis till lördagen. Föräldern står nu inför ett val. Han kan påtala orättvisan i barnets påstående för barnet:

”Hur kan du säga så!? Jag handlar ju mat. Till oss alla. Och dessutom fick du en tidning så sent som förra veckan. Har du glömt det?”

Det här alternativet skulle kunna liknas vid att sparka bollen över sidlinjen, långt ut i skogen. Då kan det vara svårt att hitta den igen och att, tillsammans med barnet, få den i mål. Det kan visserligen tyckas att barnet, i och med sitt orättvisa påstående, var den som initierade bollens färd bort från planen, men föräldern måste ju inte hjälpa den vidare i samma riktning. Han kan sträcka ut sig, fånga bollen och varsamt skicka den tillbaka till barnet. Det är också ett alternativ.

”Oj! Är det så du upplever det? Som att jag bara handlar saker till mig själv? Jag visste inte att du tyckte att det var så. Vad bra att du berättar det för mig! Är det något annat som du också tycker är jobbigt när vi handlar?”

Notera att föräldern inte håller med barnet. Men han säger inte heller emot. Att lyssna på och ta ett barn på allvar är inte liktydigt med att ge barnet rätt i sak. Däremot betyder det att ge barnet rätt att ha sin uppfattning. Kanske kommer föräldern att prata med barnet senare om den uppfattningen, men just nu håller han fokus på målet: En lösning kring mataffärsbesöken som funkar för både honom själv och för barnet.

Barn är, som jag sa tidigare, under utveckling. De har ännu inte total koll på vilka strategier som bäst gagnar processen mot ett gemensamt mål. Ibland sparkar de bollen mot sidlinjen. Ibland missar de snygga passningar från de vuxna. Ibland tröttnar de och lämnar planen. Sådana är barn. De är work in progress. Frågan är hur du som förälder agerar. Lägger du dig vinn om att hålla bollen i rullning mot målet eller händer det att du skickar iväg den i en helt annan riktning, slår stoppbollar och skruvar så att (sam)spelet blir svårt att hålla igång?

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Nästa kurs startar i september och just nu finns det tre platser kvar! Läs mer här –>

 

Läs mer Inga kommentarer

För att slippa höra att hon kände fel, valde hon att sluta berätta

– Hon är som en mussla! Hon berättar ingenting för mig.

Pappan jag hade framför mig var förtvivlad. Hans 14-åriga dotter hade slutat gå till skolan. Ville inte ens lämna sitt rum. Satt enbart framför datorn. Vad hon gjorde där visste han inte heller. Hon ville inte berätta.

Jag frågade pappan när flickan först visat tecken på att inte trivas i skolan.

– Det var när hon började högstadiet. De fick mer läxor och det blev högre tempo. Hon sa ganska ofta att skolan var skit. Ibland skyllde hon på ont i magen för att hon inte ville gå dit.
– Vad gjorde du då?
– Jag tyckte nog faktiskt att hon borde kämpa lite mer än hon gjorde.

Pappan fortsatte berätta hur han försökt förklara för dottern att det krävs ”jävlar anamma” för att ta sig fram i livet. Att man inte bara kan avfärda sådant som är jobbigt som ”skit”. Ett par gånger hade hon stannat hemma från skolan pga magont, men sedan hade han ”satt ner foten” och tvingat iväg henne.

– Frågade du henne varför hon inte ville gå?
– Det var alltid småsaker hon skyllde på: Ena veckan var idrottsläraren för sträng, nästa veckan var hon för mesig, maten var äcklig, en kille i klassen var lite störig…
– Förklarade du för henne att det var småsaker?
– Absolut! Men det gick liksom inte in.

Dotterns verbala protester hade följts av att skolarbetet börjat gå dåligt. När hon för andra gången missade ett prov blev pappan orolig:

– Hon berättade det inte för mig. Jag läste det på skolportalen. När jag försökte prata med henne, verkade hon inte bry sig. Hon slutade inte ens fippla med mobilen under tiden vi pratade.
– Vad gjorde du då?
– Jag sa att om hon inte pluggade inför nästa prov så kunde hon inte få ha kvar mobilen och datorn.

Så här hade det fortsatt mellan pappan och dottern och nu, ett år senare, hade flickan alltså slutat gå till skolan och pappan var förtvivlad för att hon helt slutit sig:

– Jag ser ju att hon mår dåligt, men hur skall jag kunna hjälpa henne när hon inte ens vill berätta för mig vad problemet är!?

Jag kände mig ledsen för både pappans och flickans skull. Pappan ville väl för sin dotter och hade verkligen, tyckte han själv, ”gjort allt”. Det han – i likhet med många andra föräldrar jag möter – hade missat var att lyssna på sitt barn. Verkligen lyssna. Lyssna för att förstå. Inte för att förklara. Nu var han i ett läge när han verkligen ville förstå sin dotter. Men dottern hade givit upp på honom. För att inte än en gång få höra att hon kände fel och gjorde fel – att det som hänt bara var en liten grej, att hon borde kämpa mer, att hon borde lösa sina problem istället för att klaga – hade hon nu kommit till läget där hon valde att inte längre berätta.

Om vi vill att våra barn skall prata med oss när stora saker händer, då underlättar det om vi har lyssnat för att förstå och har accepterat barnets verklighet som sann för dem, när små saker har hänt. Om vi inte kan respektera deras tankar och känslor inför det lilla, hur skall de då våga lita på att vi kan respektera deras tankar och känslor inför det stora?

Det kommer att vara en lång väg för pappan och dottern för att de skall kunna återknyta kontakten. Den är absolut inte omöjlig, för de flesta barn önskar inget hellre än att ha kontakt med sina föräldrar och är villiga att ge dem nya chanser. Men det kommer att krävas att pappan ändrar sina sedan länge invanda kommunikationsstrategier och accepterar att det kommer att ta tid för dottern att utveckla tillit till att han verkligen vill lyssna för att förstå.

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Vad gör man när barn överreagerar eller överdriver sina känslor?

Nu finns det möjlighet att anmäla sig till höstens första föräldrakurs i Stockholm! –>

Läs mer 4 Kommentarer

Ny chans! Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn och unga

Många har frågat när jag kör igång nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn och unga. Nu är datum satt och lokal bokad. Den 7 september i Stockholm träffas 15 vuxna, föräldrar och pedagoger, som vill utvecklas i sitt ledarskap med barn.

– Varför trotsar barn?
– Hur hjälper man ett blygt barn?
– Vad gör man när ett barn sluter sig och inte vill berätta om vad som är fel?
– Hur undviker man det dagliga tjatet? Går det ens?
– Varför uppstår så ofta konflikter om småsaker?
– Skall man lägga sig i barns konflikter eller skall de få lösa dem själva?

Detta är några exempel på frågor som vi kommer att behandla under kursen.

Blir du nyfiken och vill veta mer om kursen? Här finns ytterligare information och länk till anmälan –>

Vänta inte för länge med din anmälan, vårens kurser blev snabbt fullbokade!

Läs mer Inga kommentarer

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!

”Du skriver om elever som kastar stolar och smäller i dörrar för att de tappar kontrollen och inte kan uppföra sig. Men jag tänker på de där eleverna, som inte tappar kontrollen, men som ändå inte gör det som är rätt, eftersom skolarbetet är tråkigt.

Ungefär så lät en kommentar jag fick på bloggen när jag nyligen skrev om stöket i skolan, och hävdade att barn som ”inte uppför sig” i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor.

Kommentatorn utvecklade vidare, vilka barn hon menade:

”De barn som helt enkelt tycker att det är roligare att spela på mobilen i korridoren än att gå på mattelektionen. De som skrattar åt lärarens maktlöshet och springer iväg med kompisarna för att busa istället för att ta tag i det jobbiga att gå på lektionen. De som hellre har suddkrig än att lyssna på det som sägs för att det helt enkelt är för tråkigt och de ser ingen vits med att göra det som är tråkigt och ansträngande när man kan strunta i det. De som inte är motiverade att lära sig tråkiga skolsaker.”

Så här svarar jag:

Hej!

Jag tolkar det du skriver som att du tror att barn som inte gör det de skall i skolan (som spelar på mobilen, skolkar, kastar sudd) gör det för att det tycker att skolarbetet är trist eller lite motigt? Där skiljer vi oss i så fall åt. Jag har hittills inte hört talas om en enda elev som väljer att bete sig så här, bara för att skolarbetet är tråkigt eller lite motigt. Däremot har jag stött på och hört talas om många elever som gör så här för att:

– skolarbetet är alldeles för svårt. Istället för att försöka och misslyckas så väljer eleven att inte försöka och att säga att det är ”trist”. Att säga att det är för svårt är ju att blotta sin egen oförmåga och erkänna sin otillräcklighet. Mindre sårbart då, att skylla på att uppgiften är tråkig eller meningslös.
– skolarbetet är alldeles för lätt. Att dag ut och dag in sitta i ett klassrum och känna sig understimulerad kan leda till att barnet hittar på annat för att hålla sig sysselsatt.
– de har ångest och när man sätter sig ner och omgivningen stillnar så ökar ångesten
– de inte har den förmåga, eller de förutsättningar, som krävs för att koncentrera sig på skolarbetet
– de inte förstår varför de skall göra vissa uppgifter. Jag har själv samma problem med att utföra uppgifter som jag inte begriper syftet med. Om min chef säger åt mig att hoppa på ett ben runt skrivbordet vill jag gärna förstå varför jag skall göra det, innan jag bestämmer mig för om jag vill göra det eller inte. Är det månne likadant för dig?
– de saknar tillit till att de vuxna vill dem väl. Om jag och min chef har en relation som är präglad av ömsesidig tillit, där min upplevelse är att hon alltid vill mig väl och fattar beslut som är bra för både mig och gruppen, kan jag kanske tänka mig att hoppa ett varv runt skrivbordet, utan att förstå varför. Men om jag inte riktigt känner min chef eller litar på att hon vill mig väl (senast igår skällde hon på mig för något jag inte hade gjort), då sitter jag hellre kvar med både armar och ben i kors.
– bli sedda. Den som saknar gemenskap och acceptans och upplever att omgivningen inte i tillräcklig utsträckning ser en, kan ta till radikala strategier för att göra någon form av utslag på de vuxnas och klasskamraternas radar.

Så, jag tror helt enkelt inte på din premiss, att barn struntar i att uppföra sig väl för att det är tråkigt. Skrapar vi lite på ytan och försöker förstå barnen, så är jag övertygad om att det finns annat än brist på ”jävlar anamma” bakom deras beteenden.

Men så här var det ju inte förr!

”När jag var ung gjorde man som läraren sa. Om en elev hade ångest eller inte förstod syftet med en uppgift… Det spelade ingen roll! Man gjorde det man skulle ändå. Dagens unga har inte samma pliktkänsla.”

Just den här invändningen kommer inte från ovan nämnda kommentator, men eftersom den är väldigt vanlig, vill jag ändå ta upp den.

Bortsett från att jag inte är säker på att minnesbilden är helt sann (min far och farfar har berättat om mycket ”jäkelskap” som eleverna sysslade med, även när de gick i skolan), finns det en väldigt viktig skillnad mellan dagens skola och den skola som fanns för några generationer sedan: synen på den önskvärda relationen mellan lärare och elev. Idag är målet en ömsesidigt respektfull relation, där lärare och elev samarbetar. Tidigare var målet att eleven skulle lyda läraren. I syfte att uppnå det hade läraren möjlighet och rättighet att använda metoder som tillfogade barnet både fysiskt och psykiskt lidande.

Förmodligen skulle lärare även idag kunna skrämma eller kränka åtminstone en del elever till att sitta still och vara tysta under lektionstid. Men vilka andra konsekvenser skulle det få? Hur skulle eleven må? Vilka effekter skulle elevens mående få för eleven själv, på klasskamraterna, på samhället? Vad skulle eleven lära sig om att bemöta andra människor med empati, omtanke och respekt? Vilka effekter skulle hot, straff och kränkningar i klassrumsmiljön ha på övriga elevers mående, kunskapsinlärning och empatiska utveckling? Att fundera kring dessa frågor är nog för att jag skall känna mig övertygad om att hot, straff och kränkningar inte hör hemma i en skola vars mål är att ”varje elev tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling” och där verksamheten ”skall präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet” (Läroplan för grundskolan 2011, kap 1 och 2).

Menar du att vi skall tillåta ungarna att bete sig hur som helst i skolan, Petra?

Jag får frågan ibland. Om jag inte gillar tanken på att straffa och skrämma barnen till lydnad, måste det – enligt vissa personers dikotoma sätt att resonera – betyda att jag tycker att vi skall acceptera stök och bristande arbetsro i skolan. Som om det bara fanns två handlingsalternativ. Så är det nu, tack och lov, inte.

Som jag argumenterade för i inledningen av texten, är jag övertygad om att när barn inte beter sig på det sätt som omgivningen förväntar sig, beror det på att något hindrar dem. Antingen saknar de färdigheter som krävs för att bete sig på önskat sätt, eller så förmår de inte att göra det som förväntas av dem eftersom något annat behov måste bli tillgodosett först. Ett logiskt första steg på vägen mot ett förändrat beteende blir därför att ta reda på vad det är som hindrar barnet: Vilka färdigheter saknar barnet och/eller vilka behov behöver barnet få tillgodosedda för att kunna göra det som omgivningen önskar? Nästa steg blir att hjälpa barnet, genom att ge henne stöd i att utveckla de färdigheter som behövs, ge henne hjälpmedel för att kompensera för de bristande färdigheterna och/eller hjälpa henne att få de andra behov, som hindrar henne från att uppföra sig som önskat, tillgodosedda.

Och hur tror du att en lärare skall hinna detta i dagens skola, med knappa resurser?

Jag vet förstås att lärare är under hård press och att arbetsmiljön för många lämnar mycket övrigt att önska. Och då är det kanske det vi skall prata om i den offentliga debatten framöver!? Hur pedagoger och föräldrar tillsammans kan arbeta för att förändra arbetsmiljön i skolan, för både lärare och elever. Istället för att ägna tid och energi åt att prata om det som faktiskt är omöjligt: att få alla elever att uppföra sig ”bra” – utan att vare sig undervisningen, miljön eller bemötandet anpassas efter deras förutsättningar och behov.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över


* P O C K E T N Y H E T ! *
Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som pocket! Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

 

Läs mer 19 Kommentarer

Ett barn som sårar, är ett sårat barn

– Jävla idiot, jag hatar dig!!!

”Typ sådant skriker min dotter åt mig, när jag bestämmer något som hon inte vill. Jag vet att jag inte skall bry mig, men ibland är det svårt. Hur gör ni för att stänga av de egna känslorna när era barn sårar er?”

Jag läste frågan på ett föräldraforum nyligen. Frågeställaren fick många tips på hur hon skulle förbli oberörd inför barnets verbala attacker. Mina tankar gick i en helt annan riktning. Jag tänkte att det bästa vore att mamman visst brydde sig. Att hon lät barnets ord passera huden och gå rakt in i hjärtat. Inte för att sedan svara med samma mynt, utan för att förstå barnet. Ett barn som medvetet försöker såra är ett barn som känner sig sårat. Gå gärna till dig själv här, om du känner dig tveksam till mitt påstående. I vilka situationer säger och gör du något i syfte att ”trycka till” en annan människa? Är det månne när du upplever att du inte blivit mött med respekt? Förståelse? Omtanke? Stöd i en svår situation? Barn skiljer sig inte från dig och mig i detta avseende (heller). Ett barn som agerar i syfte att såra är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss i det läget!

HUR skall vi då bry oss? Genom att ge efter för barnet och fatta ett nytt beslut som gör barnet nöjt? Kanske skall vi göra det i enstaka fall, när barnets reaktion får oss att inse att det vi beslutade om var väldigt viktigt för barnet och kanske bara en småsak för oss själva. Men oftast är det ingen lämplig strategi att ge efter. Att gång på gång anpassa sina beslut efter barnets affektiva reaktioner kommer knappast att långsiktigt gagna barnet (och förstås inte heller föräldern). Det vi istället behöver göra är att fundera över varför barnet upplever sig sårat. Vad är det i situationen som är så viktigt för barnet, att hen upplever sig kränkt och instinkten att hämnas väcks till liv? Svaret på den frågan är förstås olika från situation till situation och från barn till barn. Ett gemensamt drag tycker jag mig dock se i de flesta lägen: Det är sällan som innehållet i föräldrars beslut sårar barnet. Istället är det ofta sättet som föräldern meddelar sina beslut (”Nu med en gång stänger du av datorn och kommer, annars blir jag arg!”) och förälderns reaktioner på barnets reaktioner (”Det finns ingen anledning att bli så ledsen, du vet ju att du måste gå och sova klockan åtta!”) som är problemet. Du kan läsa lite mer om hur jag tänker här –>

Sammanfattningsvis: Ett barn som sårar är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss!

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer Inga kommentarer