Författar Arkiv

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer

Därför skall vuxna inte stärka barns självkänsla!

Vem vill inte ha ett barn med sund självkänsla? Ett barn som känner sig själv och som känner acceptans och gillande inför sig själv – trots att hon inte är perfekt. Men hur gör man?! Det är lätt att känna sig ofullkomlig som förälder när man vet vilket mål man har, men famlar i dunkel när det gäller vägen dit. Det är förmodligen därför som artiklar med rubriker som handlar om hur man stärker barn och barns självkänsla är så vanliga och får så många klick och visningar.

barn självkänsla

Åh, vad jag mulnar inombords när jag ser sådana här uppmaningar och läser artiklarna!

För det första är jag orolig för hur barnen upplever det om vi möter dem med tanken att vi skall ”stärka” dem eller deras känslor inför sig själva. Vad säger ett sådant förhållningssätt om min bild av barnet, av mig själv och om hur jag ser på vår relation?!

”Du är svag. Men jag, jag kan och vet, och jag skall justera dig så att du blir bättre.”

Jag ser en uppenbar risk att våra försök att ”stärka” barnen i själva verket får precis motsatt effekt genom att vi indirekt visar dem att de inte duger som de är. (Nej, vi säger det naturligtvis inte rakt ut till barnen, men de är inte korkade! De märker när de blir utsatta för vuxnas ”förbättringsarbete”.) Ett litet tankeexperiment: Hur tror du att det skulle vara för dig om din partner bestämde sig för att försöka ”stärka” dig? Vilka tankar och känslor skulle det väcka?

boy-610988_1280

För det andra är jag övertygad om att det inte finns några knep eller snabba och enkla metoder för att stärka barn och deras självkänsla. Barns självkänsla – deras upplevelse av att vara viktiga och värdefulla, precis som de är – hämtar näring på samma ställe som din och min självkänsla: i våra relationer med människor som betyder mycket för oss. Vi trivs och mår bra, och vår självkänsla får näring, i relationer som är präglade av uppriktigt intresse, respekt, empati, ärlighet, humor och engagemang. Sådana relationer är varken snabba eller enkla. De tar tid, är utmanade och komplexa. (Och förstås också alldeles, alldeles underbara.)

Självfallet skall vi fortsätta bry oss om barns självkänsla. Varje unge har rätt att veta att hon duger precis som hon är, med alla sina egenheter och ofullkomligheter. Men det är i mötet med en annan människa som upplevelsen av att vara värdefull och viktig kan uppkomma. Därför tycker jag att vi bör ge upp projektet att försöka stärka barn och deras självkänsla och istället ta ansvar för och stärka de relationer som vi har med barn.

Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Goda relationer ger barn självkänsla (Artikel i Ystads Allehanda)
Med känsla för barns självkänsla (Petra Krantz Lindgren, Bonnier Fakta)

Läs mer 11 Kommentarer

Därför säger jag upp mig från jobbet som förebild!

Det började som en svag irritation men har stegrats till en stor frustration inom mig. Det handlar om en viss typ av kommentarer som jag får på bloggen, facebook och i meddelanden. I den här texten skall jag försöka sätta ord på vilka tankar som finns bakom mina irriterade och frustrerade känslor och vad som är viktigt för mig när jag skriver och föreläser om föräldraskap. Låt mig börja med ett tankeexperiment:

Tänk dig att du är näringsfysiolog med ett stort intresse för näringsrik mat. Du har en facebooksida tillsammans med en vän där ni vill inspirera och ge tips och råd till familjer som vill laga näringsrik mat från grunden. Idag fick ni en kommentar från en läsare:

”Jag är en ensamstående trebarnspappa och jag har inte tid och ork att laga den mat ni skriver om: Rawfoodtårta med ekologiska dadlar? Hemkokt grönsakssoppa? Varje gång jag läser era inlägg får jag jättedåligt samvete!!! Varför skriver ni aldrig något förlåtande och förstående om att servera Findus fiskpinnar, Delifalukorv och köttfärssås på tub? Eftersom ni är en stor sida tycker jag att ni behöver tänka på att ni är en förebild och har ett ansvar och därför inte bidra till att föräldrars (sedan tidigare redan) dåliga samvete ökar!”

Vad skulle du och din vän säga till varandra? Kanske något om att ni ju inte alls försöker skuldbelägga någon, att ni helt enkelt bara skriver om det som ni är intresserade av och har kunskap om (näringsrik mat lagad från grunden)? Att ni inte gillar att bli tillskrivna ett ansvar (som ni inte bett om eller aspirerat på)? Att varje läsare får ta ansvar för sig själv? Att läsaren ifråga kanske hellre skall läsa på någon annan facebooksida om han får dåligt samvete av att läsa det ni skriver?

Jag vet förstås inte vad ni tänker, men jag kan berätta att det är ungefär så här jag tänker när jag får liknande kommentarer på min blogg och facebooksida. För det får jag! Det sägs att jag är en förebild och att det jag skriver blir skuldbeläggande för föräldrar som inte ”når upp” till det. Att jag borde vara mer medmänsklig, skriva mer lättsamt, med större humor och att jag borde uttrycka förståelse för dem som har många barn, stressade liv eller kämpar med att tillgodose basalbehov som mat och sömn.

Vet ni, jag har förståelse för det! Jag dömer ingen för att hen inte mäktar med. Jag säger aldrig att en förälder är dålig. Jag är säker på att föräldrar, precis som barn, gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar. Jag drömmer om en värld där varje unge får växa upp och veta att hon är värdefull – precis som hon är. Jag skriver om hur jag tror att vi kan nå dit genom att utveckla ett förhållningssätt till barn, som är respektfullt och likvärdigt. Jag driver alltså ingen allmän peppsida för föräldrar, ingen samlingsplats för dem som behöver beklaga sig över föräldraskapets vedermödor och få empati, inget forum för utbyte av knep och metoder för att få vardagspusslet i stressade familjer att gå ihop. Jag förstår att föräldrar kan behöva detta också och jag tror och hoppas att det finns andra sidor som kan komplettera min sida, så att alla behov blir tillgodosedda. (På samma sätt som du kanske inte hittar alla ingredienser för en lyckad fest på Ica, utan också vill ta en sväng förbi fiskaffären och Systembolaget.) Det har aldrig varit min ambition att driva en sida där alla föräldrar får alla sina behov tillgodosedda. Jag skriver om det jag brinner för! Saknar du något perspektiv? Leta efter fler sidor och bloggar att följa! Eller starta en egen.

Känns det förhållningssätt jag skriver om omöjligt för dig, utifrån dina förutsättningar just nu? Då kanske du faktiskt skall avstå från att läsa det jag skriver?! På samma sätt som du förmodligen avstår från att läsa tips för att laga näringsrik mat från grunden när du bara har tid och ork för köpepizza och burkravioli.

Tycker du att jag borde tänka på vad jag skriver eftersom jag är en förebild? Jag har aldrig bett om att få vara någons förebild! Jag ogillar starkt att höra påståenden som att jag, eftersom jag är en förebild som föräldrar lyssnar på, uppmuntrar till spelberoende när jag skriver att barn och unga kan lära sig viktiga färdigheter med hjälp av datorn. Jag har tröttnat på att höra kritik mot vilka pronomen jag använder (han, hon eller hen) med hänvisning till att jag har så många läsare och därför borde betänka mitt inflytande på språkutvecklingen i samhället. Jag är less på att bli korrigerad när jag skriver om föräldrar! Skriver jag ”mamma” tar någon illa upp eftersom att han är pappa. Skriver jag ”mamma och pappa” blir jag påmind om att det minsann finns ensamma föräldrar, som kan bli ledsna. Eller att alla familjer inte är heteronormativa och att jag verkligen borde bidra till att synliggöra dem som avviker från normen. Hur jag än skriver har jag rumpan bak… Men framför allt: Jag är utled på att läsa kommentarer som påstår att jag ger ”vanliga, hårt kämpande och stressade föräldrar” dåligt samvete, eftersom jag är en förebild och föräldrar vill leva upp till det jag säger, men saknar tid och ork.

Lika lite som de som skriver om matlagning från grunden, maratonlöpning eller att renovera gamla hus vill skuldbelägga alla som inte delar ambitionen eller saknar förutsättningar att leva efter de förhållningssätt och beteenden som beskrivs, lika lite vill jag skuldbelägga någon. Om det jag skriver uppfattas som skuldbeläggande för att människor väljer att se mig som förebild säger jag här och nu upp mig från jobbet som jag aldrig sökt eller önskat. Jag vill inte vara en förebild! Det jag vill är att väcka funderingar och utmana etablerade föreställningar. Jag vill uppmuntra var och en som läser det jag skriver att reflektera och hitta fram till sina egna värderingar och vägar för att nå dit! Som jag skriver i inledningskapitlet i min bok, Med känsla för barns självkänsla:

Min förhoppning är att du läser det jag skriver med nyfikenhet, att du gör dig öppen för att testa mina idéer och samtidigt frågar dig själv:

– Håller jag med om det här?
– Varför håller jag med om det här?
– Vad tycker jag är viktigt?
– Hur vill jag göra?

Om någon behöver en förebild vill jag att hon eller han skall titta sig i spegeln och se förebilden där.

Läs också:
Jag litade mer på Anna Wahlgren än på mig själv
Till dig

shutterstock_172370342

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 94 Kommentarer

Tre tips för att träna barn i självmedkänsla – men varför nämns inte det viktigaste?!

Många barn, precis som många vuxna, har en kritisk inre röst som simultankommenterar det de själva gör: ”Klantskalle”, ”Du borde veta bättre”, ”Typiskt dig att vara så feg”. I sociala medier sprids just nu en artikel som handlar om hur vuxna kan hjälpa barn att träna sig på att känna medkänsla med sig själva. I artikeln nämns tre tips som en vuxen kan använda för att hjälpa ett barn att bemöta sin inre kritiker:

  1. Hjälpa barnet att bli medveten om att rösten finns.
  2. Att vid middagsbordet prata om ”Tre bra saker jag sagt till mig själv idag”.
  3. Tillsammans med barnen komma på och skriva ner saker som vi kan säga till oss själva i svåra situationer.

love-746678_640

Är det bara jag som tycker att det finns en stor fet elefant i vardagsrummet? En elefant som inte nämns, men som finns. Och syns. Faktum är att den tar upp nästan allt utrymme. Att inte prata om den blir liksom absurt!

Det som inte nämns är den kritiska röstens ursprung. Den uppstår ju knappast ur tomma intet! Jag tror att den kritiska rösten först dyker upp hos barnets föräldrar (och andra nära vuxna) och så småningom internaliseras hos barnet. Jag tror att de barn som utvecklar en envis och kritisk inre röst är de som ofta, från vuxna i sin närhet, fått höra skuld- och skambeläggande, nedsättande och ironiska kommentarer (”Du är 4 år nu, du borde veta bättre än att…”, ”Slarvmaja”, ”Det där var väl inte speciellt smart gjort!”)

Om det är som jag misstänker, att den kritiska rösten först hörs hos de nära vuxna, blir det ganska märkligt att inte nämna det när man pratar om hur barn kan lära sig att hantera den kritiska inre rösten. Som att låta barnen gå på glas och ge tips om god sårvård – men inte nämna hur viktigt det är att sluta lägga glasbitar på golvet.

Artiklar som denna, med tydliga tips och verktyg till föräldrar (dessutom gärna ”förankrade i forskning”), delas och gillas mer än många andra i sociala medier. Vi föräldrar sliter varje dag med frågor om hur vi kan hjälpa våra barn att utvecklas och må bra och därför är det inte svårt att förstå lockelsen i ”tre enkla metoder” ”fyra snabba tips” eller ”två framgångsrika metoder”. Jag tror emellertid inte att det är så lätt att hjälpa våra barn att utvecklas till trygga välmående vuxna. Jag tror att det är lättare! Och mer utmanande.

Jag tror inte vi behöver leta efter metoder eller verktyg för att möta våra barn. Barn är precis som du och jag: De mår bra och trivs i ömsesidigt respektfulla relationer. Relationer där vi vuxna uttrycker våra egna behov utan att klandra, skuld- eller skambelägga, lyssnar med intresse på och bemöter barnen med medkänsla samt tar ansvar för att alla – både barn och vuxna – får vad de behöver. Om vi bemöter barn med respekt, ärlighet och medkänsla tror jag inte att vi behöver träna dem i självmedkänsla. Vad tror du?

Vidare läsning:

Gränser med respekt (artikelserie i 10 delar)
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer

Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

I dagarna får många barn och unga ett betyg i sin hand. B, E, F… Läraren har bedömt resultatet av en hel termins frustration, utmaning, utmattning, arbetsglädje, olust och kämpaglöd och sammanfattat det i en enda bokstav. Nyanserna försvinner. Det kan vara lätt för barnet som står där med betyget i hand att tro att det enda som räknas är prestationen. Det är ju en bedömning av prestationen som står skrivet på pappret. Inget annat.

I sociala medier cirkulerar, med anledning av de stundande betygen, många fina inlägg som uppmanar barn och unga att komma ihåg att de är mer än sina prestationer. ”Du är värdefull – oavsett dina betyg!” Vi föräldrar gillar och delar. Och tänker att ”så är det ju – jag älskar mitt barn oavsett vilka betyg hon får”.

Kära förälder! Det är härligt att du tänker så. Idag har du chans att visa det också! Om du verkligen vill att ditt barn skall uppleva att hon är värdefull – oavsett betygen – avstå då från att bedöma hennes betyg! (”Fem B! Bra gjort!” eller ”E i engelska? Borde du inte kunna få bättre än så?”).

Jag tror att betygen, för många barn, känns som en del av dem själva. Enligt skolan en så pass viktig del att de skrivit ner den på ett papper och skickat med hem! När du som förälder bedömer barnets betyg känns det därför som att du bedömer en del av henne. Som att betygen påverkar hennes värde.

Vad tror du?

shutterstock_311979362

Istället för bedömning

Intresse och nyfikenhet
”Sommarlov. Hur känns det?”
”Vad är det bästa med sommarlov? Det sämsta?”
”Vad kommer du att sakna med skolan? Vad kommer du inte att sakna?”
”Hur känns det att få betyg?”
”Vad tänker du om dina betyg?”
”Var det något betyg som du blev förvånad över?”
”Är det något betyg som du är särskilt stolt över? Något som du känner dig besviken över?”
”Hur tänker du inför höstterminen, när du tittar på dina betyg?” (En fråga som du kanske vill ställa längre fram.)

Gemenskap och delade känslor
”Jag ser att du är stolt! Grattis!”
”Jag gläds med dig!”
”Vad trist att du blev besviken. Jag tror jag vet hur du känner. Jag kan också känna sådär när jag kämpat och ändå inte uppnått det jag ville.”
”Jag kände likadant när jag gick i skolan! Tyckte att betyg liksom förstörde hela glädjen med att lära sig.”
”Jag minns när jag fick en tvåa i hemkunskap. Jag blev så besviken!”

Som föräldrar vet vi att barnen är värdefulla – oavsett sina betyg. Idag har vi ett gyllene tillfälle att visa det för barnen.

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 2 Kommentarer