Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?

Bråk om städning och undanplockning, tjafs om tider, gnäll om kläder och mat. Listan över potentiella konflikter mellan barn och vuxna kan göras lång. För att minska antalet konflikter och få barnen att göra som man själv vill inför vissa vuxna, både föräldrar och pedagoger, belöningssystem för barnen. Varje gång barnet utför en överenskommen handling (hänger upp sina kläder i hallen, sitter tyst under samlingen eller vad man nu bestämt) får barnet en symbol: ett klistermärke, en glaskula, ett kryss i en ruta eller något annat. Efter ett visst antal symboler får barnet en belöning: spela ett spel, titta på en film eller massage till exempel.

guldstjärnorSystemet kan förefalla lockande. Det tycks vara ett enkelt och smidigt sätt att undvika konflikter, dessutom helt utan inslag av negativ disciplin som ilska, straff, hotelser, skuld- eller skambeläggande. Jag menar att det finns en hel del andra risker med att belöna barnen för ”gott uppförande”. Idag tänkte jag skriva om en av dessa risker, den som jag ser som den mest grundläggande: att belöningar drar vår uppmärksamhet bort från det som pågår inuti barnet.

Min argumentation bygger på ett grundantagande. Jag utgår från att allt vi människor gör syftar till att tillgodose behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att tillgodose mitt behov av kreativitet och att bidra till andra människor. Om en stund skall jag åka och handla mat. Det gör jag för att tillgodose mitt behov av näring. Ikväll hoppas jag att mina barn vill spela spel och läsa böcker tillsammans med mig för jag längtar massor efter lek och gemenskap.

Barnen skiljer sig förstås inte från dig eller mig i det här avseendet. Det finns behov bakom alla deras beteenden också. Dessutom tror jag att de har samma behov som vi vuxna. Både de och vi längtar efter kärlek, förståelse, omtanke, respekt, vila, självbestämmande, lek, gemenskap – för att bara nämna några av alla grundläggande mänskliga behov.

Problemet med att använda belöningssystem för att få barnen att ändra på sitt beteende är att man helt bortser från barnens behov. Man missar att barnets beteende faktiskt är barnets sätt att försöka tillgodose grundläggande mänskliga behov. Om jag lovar mitt barn en guldstjärna för varje middag som hon sitter still vid matbordet och inte avbryter om någon annan pratar kommer jag troligen att få lugn och ro. Jag får å andra sidan ingen aning om varför hon är orolig i samband med middagen. Är det kanske så att hon har behov av förtrolighet, av gemenskap och att bli sedd och bekräftad? Och om jag lovar mitt barn en glaskula för varje morgon hon är påklädd och klar för skolan senast kvart i åtta ser hon kanske till att vara det. Jag har å andra sidan inte fått någon ökad förståelse för varför hon tar sådan tid på sig. Är det kanske i själva verket så att hon tycker att det är obehagligt att komma tidigt till skolan eftersom hon inte har någon att vara med på skolgården? Och om läraren lovar eleven som brukar prata och skämta mycket på lektionerna ett kryss i en ruta för varje lektion som han bara pratar när han får ordet kommer eleven kanske att bidra till det lugn som läraren eftersträvar. Läraren har å andra sidan inte fått någon inblick i varför barnet stör i klassrummet. Tvivlar barnet kanske på att hon duger och får vara en del i klassens gemenskap? Är det störande beteendet ett sätt för henne att bli sedd och få den bekräftelse som hon så mycket längtar efter? Kort sagt, belöningssystem drar de vuxnas fokus bort från barnens behov.

Tänk dig att ditt barn står i köket och skriker efter vatten. Hon är törstig men når inte kranen. Jag tror knappast att du i det läget skulle plocka fram ett ark med guldstjärnemärken och säga: ”Vet du vad, jag orkar inte lyssna på ditt skrik. Därför gör vi så här: för varje dag som du avstår från att skrika efter vatten får du en guldstjärna”. Självklart inte – för du förstår ju att ungen behöver vätska. Det är ett grundläggande mänskligt behov. Därför gissar jag att du hjälper henne att få tillgång till det vatten hon behöver. Du visar henne hur hon kan dra fram en stol för att nå kranen eller tar med henne till badrummet och förklarar att där kan hon ta vatten själv eftersom kranen sitter lägre. Du vet att när hon fått sitt behov tillgodosett kommer hon att sluta skrika.

Jag tror att detsamma gäller barnen som kanar runt på stolen, är långsamma på morgonen och stör i klassrummet. Om de får hjälp att tillgodose sina behov på andra sätt kommer de att sluta med sina ”störande” beteenden. Det är inget självändamål att kana på stolen, vara sen eller prata mycket i klassrummet. Det är något som barnen gör för att tillgodose behov som de har. När vuxna belönar ett barn för ”rätt” beteende – istället för att försöka förstå vilka behov barnet har och hjälpa henne tillgodose dem på något annat sätt – är jag orolig för att barnet uppfattar budskapet: ”vad du behöver är inte intressant. Dina behov är inte mer värdefulla några klistermärken och lite kli på ryggen”.

—-

Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
”Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn” –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer

En liten belöning är väl aldrig fel?!

När min dotter var sex år följde jag med henne till en logoped. Det var några ljud som, enligt hennes egen utsago, ”gömde sig i munnen” och med spänd förväntan gick hon dit för att se om logopeden kunde hjälpa henne att hitta de där bråkiga ljuden. Besöket avslutades med att dottern fick välja ett bokmärke ur logopedens stora låda. När vi kom ut i kapprummet tittade dottern fundersamt på sitt bokmärke och sa:DSC_0113

– Jag undrar varför jag fick det här bokmärket egentligen?
– Ja, det kan man undra. Vad tror du?
– Jag tror att hon gav det till mig för att det skulle vara roligt för mig här. Men det var ju helt onödigt. Jag är ju glad för att hon lär mig att prata!

Jag blir ibland orolig när jag ser hur vuxna använder sig av mutor och belöningar i sina relationer med barnen eftersom jag tror att barnens egen inre motivation därmed riskerar att släckas ut. Jag läste nyligen boken Kommunicera med tillit av Justine Mol. Hon berättar en historia som illustrerar min oro:

En gammal man utsattes varje dag för okvädningsord av en grupp tioåringar som gick förbi hans hus på väg hem från skolan. Efter att för femtioelfte gången ha fått höra hur korkad, ful och skallig han var fick han en idé. Följande dag gick han och mötte dem och meddelade att alla som kom förbi nästa dag och förolämpade honom skulle få en dollar var. Förundrade och upphetsade kom de förbi dagen efter och skrek mer frenetiskt än någonsin. Mannen gav dem en dollar var. ”Om ni kommer förbi imorgon igen skall ni få 50 cent var”, sa han. Visst, de tycke fortfarande att det var värt det och nästa dag hördes återigen högljutt gapande utanför hans dörr. Precis som han lovat betalade mannen men sa: ”Det här börjar bli lite dyrt. Om ni kommer tillbaka imorgon igen får ni tio cent.” Barnen tittade på varandra. ”Tio cent? Jag tänker inte göra det för tio cent.” De kom aldrig tillbaka igen.

Genom att ge barnen en yttre motivation att göra det som de gillade att göra lyckades den gamle mannen släcka deras inre motivation. När belöningarna upphörde fann barnen inte längre någon glädje i att göra det som de tidigare hade ägnat sig åt med liv och lust. Min oro är att det här är precis vad föräldrar och andra vuxna (lärare, förskolepedagoger, logopeder osv) gör när de belönar barnen. Jag ser en risk att man med löften om guldstjärnor, glaskulor, klistermärken, bokmärken och tatueringar släcker barnens naturliga intresse för just de saker som man egentligen vill stimulera intresset för!

Läs gärna mer om min kritik mot att använda mutor och belöningar i fostran av barnen här:

Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn
Tjat hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna rätt beteende eller förstå vad barnet behöver?

 

Läs mer 20 Kommentarer