Vill du ha en konfliktfri relation till ditt barn? Läs det här!

Kära föräldrar!

När jag möter en del av er på föreläsningar och kurser får jag intrycket att ni vill veta hur man är en ledare för sitt barn – utan att hamna i bråk och konflikt med barnet. Jag får frågor som:

– När jag säger att det är dags att stänga av tv:n/datorn så blir det sura miner och skrik. Vad gör jag för fel?
– Hur får jag mitt barn att gå och lägga sig utan att protestera?
– Vad gör man när man har förklarat hundra gånger att man måste borsta tänderna för att inte få hål och barnet ändå gnäller när tandborsten kommer fram?

Målet tycks vara ett harmoniskt flyt, där den vuxne berättar vad som är bäst för barnet och barnet genast inser det kloka i förälderns ord och gör som föräldern säger. Om barnet gnäller, klagar eller protesterar tas det till intäkt för att föräldern gör fel (eller, ibland, att det är fel på barnet).

Jag har full förståelse för att ett konstant, harmoniskt flyt kan förefalla vara ett attraktivt mål. Jag har själv, massor av gånger, önskat att mina barn skall komma till insikt om hur bra det skulle bli, för både dem och mig, om de bara gjorde som jag önskade istället för att ifrågasätta och klaga. Men faktum är att det är orealistiskt. Barn vet nämligen, långt ifrån alltid, vad som är bäst för dem. Däremot vet de nästan alltid vad de har lust med. Problemet är att lust och lämplighet inte är helt kompatibla. Barnet har lust med godis, men mår bäst av näringsriktig mat. Hon har lust att vara uppe halva natten, men har behov av sömn. (Det är inte bara barn som kan ha problem med distinktionen mellan lustfyllt och lämpligt.)

Många barn saknar också kognitiva förutsättningar för att förstå vuxnas välmenande förklaringar om vad som gagnar dem. Små barn, och ibland också lite större, saknar förmågan att tänka i flera steg, jämföra alternativ eller väga kortsiktiga vinster mot långsiktiga förluster.

Enda sättet att få ett familjeliv utan konflikter är sålunda att tillgodose barnets alla lustar. Vilket å andra sidan skulle innebära att barnet, och förmodligen även föräldern, inte får vad de behöver för att må bra. Därför blir min uppmaning: Sluta mäta ditt föräldraskap mot en dröm om konfliktfrihet och total harmoni!

Skall vuxna strunta i barnens känslor!?

Menar jag då att föräldrar inte skall bry sig om barns känslouttryck när de fattar beslut som barnen ogillar? Alls inte! Jag tycker tvärtom att föräldrar och andra vuxna skall ta barnens ilska, sorg, besvikelse, oro och frustration på stort allvar. Det gör de dessvärre inte alltid. Jag hör många mammor, pappor och pedagoger som ”tjafsar emot” när barn uttrycker sina känslor:

– Varför blir du så arg? Du visste ju att det var dags att åka hem nu?
– Det är väl inget att bli så upprörd över, att jag inte vill köpa en ny mobil till dig när du redan har en som fungerar?
– Skärp dig! Du missar en gympaträning. Det är inte som att jorden går under.

Är det inte en intressant paradox, att samtidigt som vuxna vill att barnen skall acceptera deras beslut, vill de själva inte respektera barnens reaktioner på samma beslut?

Så hur gör man när man visar respekt för barnets känslor, samtidigt som man står fast vid sina beslut? Här är några förslag:

– Jag märker att du blir arg. Jag kan fatta det. Det blir jag också ibland när jag måste avsluta sådant som är jättekul.
– Jag hajjar att du blir besviken för att jag inte är villig att köpa en ny mobil.
– Gympaträningen är verkligen viktig för dig, va? Då förstår jag att du blir ledsen när du inte kan gå.

I de här exemplen visar den vuxne respekt och förståelse för barnets känsla – utan att ytterligare diskutera eller motivera sitt beslut. (Jag förutsätter att orsakerna till besluten redan tydliggjorts för barnen och att det därför inte finns någon anledning att upprepa dem.)

Därför är det viktigt att respektera barnets känslor

Ur barnets perspektiv är den vuxnes respekt för hennes känslor naturligtvis av stor betydelse. Den visar att allt är okej att känna, att tex. ilska, frustration och besvikelse inte är något som måste trängas bort. Det är genom att barnet tillåts uppleva alla sina känslor, som hon också, så småningom, kan lära sig att både stå ut med dem och hitta konstruktiva sätt för att hantera dem.

När den vuxne förstår, benämner och visar respekt för barnets känslor ökar också tilliten i relationen. Barnet tycker kanske förvisso att den vuxne är en skit som inte låter henne fortsätta titta på tv, men den vuxne förstår och respekterar i alla fall hennes upprördhet. Även om barnet inte förmår uttrycka det, är den förståelsen viktig. Det är, ur barnets perspektiv, betydligt ”värre” om den vuxne inte ens tycks förstå, struntar i eller rent av uttrycker att barnet ”känner fel”. Hur skall man kunna lita på en sådan vuxen?

När barnet upplever att den vuxne inte förstår, får det inte bara till följd att tilliten minskar, som jag just nämnde. Det leder också vanligen till att barnet fortsätter förklara att hon inte vill gå hem/behöver en ny mobil/måste gå på gympan. De fortsatta förklaringarna är emellertid inga förfinade varianter av de tidigare framförda. Tvärtom. När barnets affektnivå stiger sjunker förklaringsgraden ungefär lika mycket. Resultatet blir att barnet upprepar kärnan i sin ståndpunkt med högre ljudvolym, gnällvibrato eller till ackompanjemang av tårar eller okvädningsord:

– Jag vill stanna!
– Du måste köpa en mobil till mig!
– Du är dum och elak om du inte låter mig gå på gympan!

I det här läget händer det att den vuxne själv regredierar till ett trotsigt småbarn och därifrån fortsätter konfliktspiralen bara vidare mot botten.

Det är så onödigt. Och det går som sagt att förhindra. Genom att avstå från att ifrågasätta, och istället visa förståelse och respekt för, barnets känslor.

Men skall barn få reagera hur som helst på vuxnas beslut?

Skall vi inte lära barnen att det finns mer eller mindre lämpliga sätt att uttrycka sina känslor? Jag lyfter avslutningsvis den här frågan eftersom jag befarar att en del läsare kommer att tillskriva mig en sådan uppfattning – trots att jag inte givit uttryck för den. Självklart skall vi lära barnen vad som är mer och mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka känslor och hur vi själva vill bli tilltalade och bemötta. Det har vi också mängder av tillfällen att göra. Varje dag. Och om vi väljer att göra det just i stunden – när barnet upplever starka känslor och kanske skriker eller uttrycker sig olämpligt på annat sätt – väljer vi sämsta möjliga tillfälle för att något lärande skall ske. Dessutom bidrar vi till att barnets affektnivå stiger ytterligare och att konflikten förvärras.

Det är, som sagt, onödigt. Och det gagnar ingen.

FÖRÄLDRAKURS! Nästa omgång startar den 20 oktober och det finns platser kvar. Läs mer och anmäl dig här –>

TOKREA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för endast 79 kronor –>

Vill du veta mer om hur man kan sätta gränser, med bibehållen respekt för både barnet och dig själv? Läs min artikelserie Gränser med respekt –>

Läs mer 11 Kommentarer

Självkänsla i förskolan

Vad är självkänsla? Hur kan man tänka kring självkänsla i förskolan? Och hur kan man arbeta med relationer så att alla barn upplever att de har en plats i förskolan? Om detta och en hel del annat pratade jag nyligen med Josefin och Sofie, som driver Förskolepodden.

Du kan lyssna på avsnittet här eller i någon av de vanliga poddapparna.

*KURS I KOMMUNIKATION OCH KONFLIKTHANTERING MED BARN OCH UNGA*

Den 20 oktober startar jag nästa kurs i Stockholm. Kursen riktar sig till både föräldrar och pedagoger. Du kan läsa mer om kursen och anmäla dig här –>

Läs mer 6 Kommentarer

Måste du tjata om läxorna? En viktig insikt om läxor och barns ansvarsinlärning

– Kan du inte bara låta mig ta ansvar för mitt skolarbete själv, mamma? Jag har ju faktiskt klarat alla uppgifter den här terminen.

Det var i slutet av förra terminen som 12-åriga dottern ställde den här frågan till mig. Vid det laget hade jag utvecklat ett skolrelaterat tjatbeteende som såg ut ungefär så här:

Fredag eftermiddag: Jag frågade om det var något skolarbete som skulle vara färdigt nästa vecka och uppmanade henne att göra en arbetsplan för helgen.
Lördag förmiddag: Jag påminde.
Söndag förmiddag: Jag påminde igen.
Söndag kväll: Jag konstaterade att inget arbete gjorts och att det nu måste ske efter skolan, så snart som möjligt.
Måndag eftermiddag: Jag påminde om att skolarbete behövde göras under kvällen och fick höra att det var luuugnt. Arbetet skulle ju inte vara inne förrän på torsdag.
Tisdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen upprepades.
Onsdag eftermiddag: Ordväxlingen från måndagen och tisdagen upprepades.

På onsdag kväll utfördes så slutligen arbetet, inte sällan under lätt panikartade och ganska otrevliga omständigheter.

Med tanke på dotterns – i mina ögon – tydliga brist på ansvarstagande, ansåg jag att mina ständiga påminnelser vara både befogade och nödvändiga. Det var visserligen inte roligt att hålla på att tjata på det här sättet, jag skulle önska att jag slapp, men det var uppenbart att hon var en uppskjutare av sällan skådat slag. Om jag inte såg till att hon gjorde sitt skolarbete så skulle det förmodligen inte bli gjort alls. Så tänkte jag.

Men så ställde hon alltså den där frågan om hon kunde få ta eget ansvar och jag svarade: ”Självklart får du ta ansvar för ditt skolarbete själv. Förlåt mig för att jag inte har fattat att du är mogen att göra det.” Inom mig gick tankarna, ärligt talat, mer så här: ”Hon måste ju faktiskt få prova att ta eget ansvar. Och när hon inte klarar det så kanske hon förstår att hon behöver min hjälp och då behöver vi inte tjafsa så förbaskat.”

Hur det gick? Jättebra! Dottern var, precis som hon uttryckt, mogen att ta eget ansvar för skolarbetet. Inte bara blev hon klar med alla uppgifter i tid. Hon började med dem så snart hon fått dem och blev flera gånger klar i förtid.

Men varför blev det så här? Vad var det som gjorde att min lilla prokrastinerare förvandlades till planerare med framförhållning? Jag frågade henne om det häromdagen och hon svarade:

– När du tjatade hela tiden så förstod jag att du inte litade på mig och då kunde jag inte lita på mig själv. Därför sköt jag upp skolarbetet. För att jag inte trodde att jag skulle klara det. Men när du började lita på mig, så var det lättare för mig att lita på mig själv. Jag menar inte det jag säger som kritik, mamma. För det kan vara svårt att förstå när ens barn är moget att ta eget ansvar.

”När du inte litade på mig, kunde jag inte lita på mig själv.”

De orden, tror jag, är viktiga. Väldigt viktiga.

I vilka avseenden – läxor eller annat – är det dags för dig att börja lita på ditt barn?

Boktips:

Läxfritt: för en likvärdig skola (Pernilla Alm)
Läxhjälp: Familjens guide till effektiv och rolig läxläsning (Pernilla Alm)

FÖRÄLDRAKURS!

Den 20 oktober startar jag ännu en kurs i Stockholm. Läs mer här –>

STORPOCKET!

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Läs mer 7 Kommentarer

Vill du verkligen ha ärliga svar – från alla barn – och vad gör du om du får det?

Nästa vecka börjar barnen skolan igen efter sommarlovet. Många av dem kommer, i någon version, att få frågan från vuxna i skolan: Hur har ditt sommarlov varit?

– Jag hoppas att du haft ett härligt lov?
– Har du haft det bra i sommar?
– Har du ätit massor av glass och badat i sommar?
– Vad har du gjort på sommarlovet?

Många barn har haft en toppensommar och vill gärna berätta om hur de hälsat på mormor och morfar på landet, seglat, tältat, ätit glass och jordgubbar, lärt sig dyka, hoppat studsmatta och plockat svamp.

Men det finns också barn som haft en riktig skitsommar. Vad skall de svara?

– Min mamma har druckit en massa vin och varit konstig.
– Mamma och pappa har arbetat hela sommaren och jag har tagit hand om mina småsyskon.
– Jag har varit hungrig nästan hela lovet, för vi har inte haft pengar till mat.
– Jag har varit rädd nästan hela sommaren. Pappa har slagit mig flera gånger.
– Jag har inte kunnat hänga med mina kompisar när de gått på bio eller käkat pizza. Min mamma har inte ens nog med pengar för att ge mig en glass.

Handen på hjärtat, kära pedagog, tror du att alla barn i din klass känner sig trygga nog, med dig och med sina klasskamrater, för att ärligt besvara frågan hur just hens sommar har varit eller finns det barn som kommer att svara undvikande och hitta på? Kan barnets klasskamrater hantera svar, som de jag ovan givit exempel på, på ett respektfullt sätt? Och har du beredskap och förmåga att möta ett barn som ger något av dessa svar?

Hur var ditt sommarlov? Frågan är lätt att ställa. Jag ber dig, som arbetar i skolans värld, att också tänka igenom hur den är för dina elever att besvara. Vill du verkligen ha ärliga svar – från alla barn – och vad gör du om du får det?

—-

STORPOCKET

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Läs mer 11 Kommentarer

Vad skall jag göra åt min gnälliga unge?

Frågan dök upp i mitt flöde. En mamma, vi kan kalla henne Sandra, beskrev hur hon hade tagit med sina barn för att bada, precis som sonen uttryckt önskemål om under morgonens frukost. Efter 10 minuter på stranden deklarerade sonen att han tröttnat: ”Det är inte alls roligt här! Vattnet är kallt och det finns ingen att bygga sandslott med. Jag trodde att det skulle finnas någon som ville bygga med mig här, men det gör det inte. Jag vill åka hem!”

Mamman fortsatte texten: ”Jag är så fruktansvärt trött på ungarnas gnäll. Om vi åker till stranden är det inte roligt. Fastän de bad om det. Om vi stannar hemma är det långtråkigt. Om vi reser bort är det för stressigt. Det spelar liksom ingen roll vad jag erbjuder för det blir ändå alltid gnäll. Vad gör man?”

Eftersom jag misstänker att den här mamman inte är ensam om sina upplevelser och funderingar, så här i sommartid, återger jag mitt svar till henne här nedan, i hopp om att det kanske kan vara till hjälp för fler.

Svar:

Men allvarligt talat, Sandra, vad sjutton trodde du!? Du ville väl ha barn, och nu när du har det så gnäller du på det! Sluta klaga!

Nej, självklart menar jag inte det jag skrivit. Men jag är nyfiken på din instinktiva reaktion när du läste det jag skrivit. Vad väckte mina ord i dig? Jag gissar att du blev förbannad? Eller förvånad? Du skrev ju här för att du ville få förståelse och kanske stöd, eller hur?

Min gissning är att din pojke känner och behöver ungefär samma sak, när han kommer till dig och säger att han inte vill mer och att det inte blev som han tänkt sig: förståelse och kanske stöd. Kanske skulle han gilla att höra:

– Attans vännen! Vad trist att det inte blev som du tänkt dig. Jag fattar att du känner dig besviken. Vill du sitta här hos mig en stund eller vill du hitta på något annat tills det är dags att åka hem?

På så sätt visar du att du förstår och respekterar hans känsla och att du bestämmer när det är dags att åka hem, eftersom du också vill ta hänsyn till det andra barnet och till dina egna behov och önskemål.

Min erfarenhet är att barns ”gnäll” oftast avtar när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse (vilket inte alls är detsamma som att du som vuxen håller med barnet i det hon uttrycker). Jag har också märkt att barns gnäll nästan alltid stiger i volym och omfattning när vuxna ”säger emot”, kritiserar eller ifrågasätter det barnet uttrycker. Det kan tex låta så här:

– Vi har bara varit här i tio minuter, du kan inte gärna veta redan nu att det är tråkigt.
– Det är för din skull vi har åkt hit, så det är faktiskt inte okej att du klagar.
– Man får inte roligare än man gör sig!

Många barn tolkar den här typen av kommentarer som att föräldern inte verkar förstå. Vad gör man när någon inte förstår? Man försöker förklara bättre och mer, eller hur? I barnets värld är det lika med att gnälla mer. Upprepa det redan sagda, men lägga på ytterligare gnällvibrato i tonen och höja volymen några decibel.

Summa summarum: Det är väldigt svårt att förändra ditt barns inställning till en aktivitet. Det du kan förändra är din reaktion på barnets inställning. Vilket i sin tur påverkar den fortsatta utvecklingen.

Vill du också berätta för barnet hur hans reaktioner påverkar dig? Att det är ganska trist att försöka tillgodose hans önskemål och nästan omgående mötas av negativ inställning. Det är förstås fritt fram att prata med barnet om det. Mitt tips är dock att undvika att göra det i själva situationen – eftersom det nästan helt säkert bara kommer att leda till sämre stämning – och istället göra det vid något annat tillfälle, tex i samband med nattningen på kvällen, när ni är kompisar och stämningen är god. är chansen hygglig att han vill lyssna på hur det är för dig när han blir sådär negativ och då har ni förmodligen förhållandevis goda chanser att prata om hur ni tillsammans kan göra nästa gång det blir på liknande sätt.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 14 Kommentarer