Ett barn som sårar, är ett sårat barn

– Jävla idiot, jag hatar dig!!!

”Typ sådant skriker min dotter åt mig, när jag bestämmer något som hon inte vill. Jag vet att jag inte skall bry mig, men ibland är det svårt. Hur gör ni för att stänga av de egna känslorna när era barn sårar er?”

Jag läste frågan på ett föräldraforum nyligen. Frågeställaren fick många tips på hur hon skulle förbli oberörd inför barnets verbala attacker. Mina tankar gick i en helt annan riktning. Jag tänkte att det bästa vore att mamman visst brydde sig. Att hon lät barnets ord passera huden och gå rakt in i hjärtat. Inte för att sedan svara med samma mynt, utan för att förstå barnet. Ett barn som medvetet försöker såra är ett barn som känner sig sårat. Gå gärna till dig själv här, om du känner dig tveksam till mitt påstående. I vilka situationer säger och gör du något i syfte att ”trycka till” en annan människa? Är det månne när du upplever att du inte blivit mött med respekt? Förståelse? Omtanke? Stöd i en svår situation? Barn skiljer sig inte från dig och mig i detta avseende (heller). Ett barn som agerar i syfte att såra är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss i det läget!

HUR skall vi då bry oss? Genom att ge efter för barnet och fatta ett nytt beslut som gör barnet nöjt? Kanske skall vi göra det i enstaka fall, när barnets reaktion får oss att inse att det vi beslutade om var väldigt viktigt för barnet och kanske bara en småsak för oss själva. Men oftast är det ingen lämplig strategi att ge efter. Att gång på gång anpassa sina beslut efter barnets affektiva reaktioner kommer knappast att långsiktigt gagna barnet (och förstås inte heller föräldern). Det vi istället behöver göra är att fundera över varför barnet upplever sig sårat. Vad är det i situationen som är så viktigt för barnet, att hen upplever sig kränkt och instinkten att hämnas väcks till liv? Svaret på den frågan är förstås olika från situation till situation och från barn till barn. Ett gemensamt drag tycker jag mig dock se i de flesta lägen: Det är sällan som innehållet i föräldrars beslut sårar barnet. Istället är det ofta sättet som föräldern meddelar sina beslut (”Nu med en gång stänger du av datorn och kommer, annars blir jag arg!”) och förälderns reaktioner på barnets reaktioner (”Det finns ingen anledning att bli så ledsen, du vet ju att du måste gå och sova klockan åtta!”) som är problemet. Du kan läsa lite mer om hur jag tänker här –>

Sammanfattningsvis: Ett barn som sårar är ett barn som upplever sig sårat. Självklart skall vi föräldrar bry oss!

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer Inga kommentarer

Stöket i skolan: Många elever kan egentligen uppföra sig, men de vill inte!

Den senaste veckan har det pågått en intensiv debatt i sociala medier kring föräldrars ansvar för sina barn beteenden i skolan. Startskottet för debatten var ett satiriskt filmklipp där skådespelerskan Louise Nordahl spelade en lärare som uppmanade föräldrar ”att uppfostra sina söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk i skolan”. Den massiva, positiva, uppmärksamhet som klippet fått, både från föräldrar och pedagoger, tyder på en allmänt spridd uppfattning om att många barn som beter sig dåligt i skolan, gör det för att föräldrarna inte tagit sitt föräldraansvar och uppfostrat dem ordentligt.

Jag har funderat en hel del på vilka föreställningar som ligger bakom påståendet att barns dåliga uppförande i skolan beror på att föräldrarna inte tar ansvar för och uppfostrar sina barn. Jag har läst kommentarsfält och frågat runt och hittat två återkommande föreställningar: att föräldrar inte är tillräcklig tydliga med vad som gäller i skolan och att föräldrar inte ger barn tydliga konsekvenser när de beter sig illa i skolan.

Båda föreställningarna utgår från att barnet kan uppföra sig väl, men att hen

a) saknar information om vilket som är det önskade beteendet – förmodligen för att föräldrarna inte berättat det tillräckligt tydligt

eller

b) inte vill uppföra sig väl – förmodligen för att föräldrarna inte ”motiverat” barnet tillräckligt

Det första alternativet – att barn beter sig illa i skolan för att de inte vet vilket som är det önskade beteendet – har jag väldigt svårt att tro på. Min upplevelse är att barn som inte beter sig enligt normen i skolan översköljs av en ständig ström av beteendekorrigerande information från vuxet håll: ”Sitt still”, ”Det är inte okej att kalla någon för idiot”, ”Slåss inte”, ”Låt bli att pilla på mobilen”, ”Du får inte kasta boll inne, bara ute.” Så även om det skulle vara så att barnen som beter sig illa inte får information från föräldrarna, är de näppeligen okunniga om vilket som är det påbjudna beteendet i skolan.

Det andra alternativet då? Att barnet kan uppföra sig väl, men avstår från att göra det för att hen inte vill. Visa mig ett sådant barn, säger jag. Ett barn som egentligen kan uppföra sig väl, men som väljer att inte gör det.

* Nej, att du sett barnet uppföra sig väl vid ett eller ett par tillfällen är inte nog för att jag skall tro på påståendet att barnet är omotiverat och ”kan om hon vill”. En gång lyckades jag göra en volt på studsmattan, det betyder inte att jag alltid klarar det – även om jag verkligen vill.

* Nej, att andra barn klarar av att uppföra sig väl är inte heller nog. Barn är olika, som du säkert vet.

* Nej, att du tycker att barnet borde klara av att uppföra sig väl duger inte heller. Den uppfattningen säger en hel del om dina önskemål, men den säger faktiskt ingenting om barnets förmågor.

Jag går till mig själv. Det händer att jag beter mig illa. Att jag snäser, kallar andra fula saker, smäller i dörrar och skriker. Varje gång beror det på att jag känner mig överväldigad, att jag just då inte förmår hantera mina känslor på ett bättre sätt och lägga band på mitt beteende. Ingen gång beror det på att jag helt enkelt inte vill bete mig lämpligt.

Hur är det för dig? Har det någon gång hänt att du har betett dig illa? Att du snäst, kallat andra för fula saker, smällt i dörrar eller skrikit? Har det då berott på:

a) att du helt enkelt bara inte ville bete dig på ett passande sätt?

b) att du känt dig överväldigad och inte förmått bete dig på ett bättre sätt?

Tänk om barnen är som du och jag! Om de, när de uppför sig illa i skolan, gör det för att omgivningens krav överstiger deras förmågor. Att de blir stressade och överväldigade av att gång på gång inte kunna och klara det som de förväntas kunna och klara. Att det leder till att de inte förmår hålla ihop sig själva och uppföra sig väl.

Visa mig ett barn som kastar stolar i klassrummet, som kallar sina klasskamrater för dumma saker, som slåss och knuffas och som egentligen kan och förmår göra rätt – men ändå väljer att göra fel. Tills dess att motsatsen är bevisad kommer jag att fortsätta utgå från att barn gör rätt om de kan och förmår. Att inte utgå från det, tycker jag, uppriktigt sagt, tyder på en ganska unken barnsyn.

När du inte vet varför jag gör som jag gör, vill jag gärna att du tolkar mig välvilligt.
När jag inte vet varför du gör som du gör, antar jag att du vill att jag tolkar dig välvilligt?
Låt oss göra detsamma när det gäller våra barn.

Mer på samma tema:

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna i skolan!?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 25 Kommentarer

Vad gör man när barn överreagerar eller överdriver sina känslor?

– Ibland skriker min dotter så att man tror att hon brutit alla ben i kroppen eller håller på att förblöda och så är det bara en liten, liten skråma när jag tittar. Den där sortens helt överdrivna reaktioner gör mig riktigt irriterad.

Orden uttalades av en mamma på en av mina kurser nyligen, när jag pratade om hur viktigt det är att vi tar barnens reaktioner på allvar. Flera andra föräldrar instämde i hur frustrerande det är när barnen ”spelar över”. En pappa berättade hur hans son fullständigt brutit ihop samma morgon, eftersom lillebror hunnit trycka på hissknappen först. – 99 dagar av 100 bryr han sig inte ens om hissknappen, så det var ju bara larv! Menar du att jag ändå skulle ha jamsat med och tyckt synd om honom och sagt att jag förstååår att du blir ledsen?!

Jag svarade pappan att jag tvivlade på premissen i det han beskrev. Jag trodde inte att hans son brutit ihop för att han inte fått trycka på hissknappen eller att han bara ”larvade sig”.

– Kan du inte berätta hur morgonen såg ut för sonen, fram till sammanbrottet vid hissen, bad jag pappan.
– Jag vaknade och gjorde mig i ordning. Sedan gick in i rummet för att väcka killarna. Vi hade en mysig stund i sängen innan jag sa till dem att hoppa upp. På väg ut ur rummet råkade jag trampa på ett legobygge, som låg på golvet.
– Åh, det som går så ont! Hur reagerade du då?
– Jag snäste nog till lite. Blev ju rätt irriterad på att de lämnat lego på golvet, fastän jag sagt att det inte är okej. Sedan hade han en konflikt i köket med sin mamma, eftersom youghurten var slut och han blev tvungen att ta filmjölk istället. Och så bråkade de om någon tröja också. Jag tror att det var poliströjan som låg i tvätten och det blev en smärre katastrof. Fastän både dinosarietröjan och Spidermantröjan var rena.
– Men han fick i alla fall i sig mat och han fick på sig kläder?
– Absolut.
– Vad hände sedan?
– Jag sa att det var dags att komma och ta på sig ytterkläderna och då skulle han prompt hämta något uppe på sitt rum. Självklart – det är så typiskt – snubblade han i trappan, men det gick bra. Han slog bara i ena knät lite. Ja, och sedan så satte han på sig skorna och jackan och sprang ut i trapphuset och det var då som han plötsligt ”satte på sirenen” och skrek. För att lillebror tryckt upp hissen. Som lillebror typ alltid gör. Utan att det blir något bråk.

– Okej, jag försöker sammanfatta, sa jag och ritade en bild av en genomskinlig bägare på whiteboarden. Tänk dig att den här behållaren är lika stor som din sons känslomässiga utrymme för motgångar under en morgon. Utifrån vad du beskrivit låter det som att den först fylldes på lite när du snäste över legot. Sedan var youghurten slut och favorittröjan smutsig. Det fyllde också på i bägaren. Därefter snubblade han i trappan och så, till sist, hade brorsan tryckt upp hissen. Det var det där med hissknappen som fick bägaren att rinna över, men jag tror inte att han grät bara över hissknappen. Vad tror du?

– Nä. Pappan drog ett djupt andetag. Det blir ju rätt tydligt när du ritar upp det så här. Det var inte hissknappen han var ledsen över. Det var ju en kass morgon! Hade vi haft en vanlig morgon hade han ju inte brytt sig om hissknappen.

Det finns inga barn som överreagerar.
Om du upplever att ett barn överreagerar betyder det inte att barnet känner fel.
Om du upplever att ett barn överreagerar betyder det att du saknar tillräcklig information för att förstå barnets reaktion.

Jag tror att barns reaktioner alltid är rimliga. Vad tror du?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer Inga kommentarer

Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!

Just nu sprids ett satiriskt filmklipp nätet. I det spelar en kvinna rollen som lärare, som ringer till en elevs föräldrar. Hon berättar att lille Liam idag har ”varit involverad i fyra slagsmål, hotat två lärare, haft sönder en bokhylla, kastat en fotboll i huvudet på idrottsläraren och stört undervisningen på alla sina lektioner”. Hon tillägger att detta naturligtvis inte är Liams fel, utan att det är lärarna som bär skulden för hur eleverna beter sig. Föräldrarna har inget ansvar: ”Ni måste hinna satsa på era karriärer och gå på era yogapass och ha era vinkvällar och sedan hinna lägga upp allt på facebook och instagram så att alla kan se hur duktiga ni är som hinner med allting – förutom att  uppfostra era söndercurlade jävla ungar till att bete sig som folk.”

”Så träffande!” ”På kornet”. ”Sant.” Klippet delas med kommentarer som antyder att det är så här det är:

– När elever beter sig illa i skolan tar föräldrarna inte ansvar.
– Elever beter sig illa för att föräldrar inte uppfostrar sina barn.
– Istället för att uppfostra sina barn prioriterar föräldrar sina egna, ytliga, liv och sina karriärer.

Jag känner verkligen inte igen beskrivningen. I mitt arbete och även i mitt sociala liv, möter jag väldigt många föräldrar. En ganska stor andel av dem har barn som ”inte uppför sig” i skolan. Barn som stör på lektionerna. Som säger elaka saker till både klasskamrater och lärare. Som skolkar. Som är deprimerade. Som slåss. Som vägrar göra skolarbete. Som förstör material. Inte en enda gång, vare sig i mitt jobb eller privat, har jag stött på en förälder som är oberörd av sitt barns beteende. Som inte bryr sig. Som inte försökt uppfostra sitt barn. Som tyckt att hela ansvaret ligger hos skolan. Tvärtom är dessa föräldrar nästan alltid ledsna, frustrerade och helt utmattade. De upplever att de har ”försökt allt”.

Nu är det inte de föräldrarna som klippet handlar om. Förstås. Det finns barn med diagnoser och barn vars föräldrar verkligen försöker. Klippet handlar om de andra föräldrarna. De som alltså inte bryr sig och inte försöker.

Det jag undrar är, vilka är dessa, andra, föräldrar? Jag har som sagt inte träffat dem. Det är förstås möjligt, rentav troligt, att jag inte träffat ett genomsnitt av Sveriges föräldrar. Men någon enda av dem borde jag väl ändå ha stött på?

Låt oss ändå anta att de finns, föräldrarna som inte bryr sig om att uppfostra sina barn och lära dem hur man skall uppföra sig i skolan. Hur vanliga är de? Hur många av dina vänner har barn som har svårt att uppföra sig som önskat i skolan? Jag gissar att du har en eller ett par, vars barn har någon form av diagnos eller av andra skäl har svårt att passa in i skolans mall. Är det någon av dessa vänner som inte bryr sig om hur barnet uppför sig i skolan? Är det någon av dem som inte försökt uppfostra sitt barn? Min gissning är att svaret är nej. Att just dina vänner faktiskt försöker, rentav kämpar, för att förmå sina barn att uppföra sig väl i skolan.

Ditt eget barn då? Räck upp handen om ditt barn någon gång har ”uppfört sig illa” i skolan, i en affär, på en restaurang eller i någon annan offentlig miljö. Räck upp andra handen också, om förklaringen till ditt barns dåliga beteende var att du har struntat i lära barnet vad som är rätt att fel. Har du bara en hand uppräckt? Det är inte så konstigt, eller hur? Ditt barn beter sig ju inte alltid som du önskar, trots att du gör ditt bästa för att uppfostra.

Det förvånar mig är att det finns så många som tror att andra barns dåliga uppförande beror på att föräldrarna inte gör sitt jobb, samtidigt som det egna barnets dåliga uppförande har helt andra orsaker.

Det är möjligt att de finns, de där föräldrarna som struntar i att uppfostra sina barn. Men jag tror verkligen att de som försöker få sina barn att uppföra sig väl i skolan är många, många fler. Frågan blir då, är det så ”på kornet” att beskriva föräldrar som obrydda och mer engagerade i sina egna karriärer än i sina barn? Eller är det mest bara fördomsfullt och ganska kränkande mot alla de som verkligen kämpar med att få sina barn att passa in i skolans mallar?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 66 Kommentarer

Vem skall lära barnen om den villkorslösa kärleken, omsorgen och omtanken?

Det finns, som jag ser det, två huvudtyper av mänskliga relationer: sådana som är baserade på utbyte och sådana som är baserade på omtanke och omsorg. Relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare och relationen mellan säljare och kund är exempel på det förstnämnda. Relationen mellan kärlekspar och relationen mellan förälder och barn är exempel på sistnämnda. Eller, vänta nu! Ibland är det ju faktiskt inte så. Ibland blir kärleksrelationen till en utbytesrelation:

– Jag stryker din skjorta, om du handlar middag.
– Du får sovmorgon, men då får du ta hand om barnen i eftermiddag!

Forskning visar att de par som baserar sin relation på utbyte är mindre nöjda är de som baserar den på omtanke och omsorg. Min fundering just nu gäller dock förälder-barn-relationen. Jag ser ganska ofta hur föräldrar använder sig av utbytesmekanismer för att förmå barnen att göra som de själva önskar:

– Om du sover i din egen säng får du en guldstjärna.
– Om du inte gör som jag säger får du inte använda iPaden ikväll.
– Du får 100 kr för varje B i betyget och 200 kr för varje A.

När jag resonerar med föräldrar om detta får jag ofta höra att det är viktigt att barnen lär sig om de här principerna, för de finns ju överallt i samhället. Du får lön för att arbeta, du kan få löneavdrag om du missköter dig, du får böter om du parkerar fel… Det stämmer ju förstås och jag håller med om att det är viktigt att barnen förstår det här.

Men det är ju också viktigt – tycker jag – att barnen får lära sig om den villkorslösa omtanken och omsorgen. Glädjen i att ge utan att räkna med att få. Stoltheten i att hjälpa, utan att räkna med en gentjänst. Hur gott det kan kännas att få stöd, utan att hamna i skuld. Var, undrar jag, skall barnen lära sig om detta, om de inte gör det hemma? Jag tror att det är i relationer präglade av kärlek som naturlig omsorg och omtanke har de bästa möjligheterna att upplevas och utvecklas. Samtidigt är jag övertygad om att barn kan lära sig om utbytesrelationer i många andra sammanhang än just i familjen. Förmodligen får de chansen redan i förskolan (”Du får inte komma på mitt kalas, om du inte …”)

– Men allvarligt talat, Petra, hårddrar du det inte lite nu? Kan man inte låta familjelivet vara en plats där barnen lär sig både om relationer präglade av omsorg och omtanke, och om relationer präglade av utbyte? Jag tvivlar. För om jag använder det beräknande utbytet i relationen till mina barn, då är det en del av våra relationer. Säkert är det ingen stor sak om det händer några gånger, men när det blir till en vana, när vuxna regelbundet använder utbytesprinciper i familjelivet, då blir omsorgen och utbytet sammanblandade. Då lär sig barnen att den som inte får som den vill i familjen kan ställa villkor, för att få det ändå: ”Om du inte…”. Just den sortens villkor brukar föräldrar ogilla när barnen ställer.

– Du får bara låna min docka om jag får en av dina godisar.
– Hämta ett äpple åt mig, annars får du inte sitta på min säng.

Reaktionen brukar bli irritation eller besvikelse från förälderns sida:

– Lägg av, i vår familj får man låna saker av varandra. Vi är snälla mot varandra.
– Skärp dig, din bror får självklart sitta på din säng även om han inte hämtar ett äpple.

Barn gör som vuxna gör. Och jag sitter kvar med funderingen: Vem – om jag inte jag som förälder gör det – skall lära barnen om hur det är att ha relationer som präglas av villkorslös kärlek, omsorg och omtanke?

Har du sett att jag, tillsammans med min kollega Sara Johansson, håller en kurs för pedagoger om krisstöd i förskola och skola? Du kan läsa mer om den här –> Tipsa gärna rektorn för ditt barns förskola eller skola!

REA! Just nu säljer Adlibris min bok, Med känsla för barns självkänsla, för oslagbart låga 59 kr!

Läs mer 5 Kommentarer