Det är svårt att bete sig bra när man känner sig dålig

Upplever du ibland att ni fastnar i negativa spiraler i din familj? Ungarna gnäller, tjafsar och bråkar. Du blir först irriterad och sedan arg på dem, men det hjälper liksom inte. Det blir lugnt en stund, men snart är bråken igång igen och du blir arg på nytt. Vanmakten kommer krypande: vad är det egentligen som blir så fel? Varför är det så lätt att fastna?

Jag har en teori om mänskligt beteende som jag vill dela med dig som läser. Jag tror att hur vi människor mår med oss själva påverkar hur vi agerar gentemot andra människor. När en människa mår bra med sig själv – när hon upplever att hon är omtyckt, förstådd och respekterad precis som hon är – är hon mer benägen att bete sig på ett sätt som tar hänsyn till andra människors behov än när hon mår dåligt med sig själv. Lite mer tillspetsat: Den som känner sig usel tenderar att bete sig uselt. Och den som beter sig uselt tenderar att känna sig usel. (Låt mig för tydlighetens skull påpeka att jag på intet sätt tror att hur vi mår med oss själva är den enda förklaringen till huruvida vi tar hänsyn till andra människors behov. Däremot tror jag att det är en – viktig – förklaring.)

Inspirerad av alla ”personlighetstest” som veckotidningarna erbjudit i sommar tänkte jag utveckla min teori. Jag vill jag börja med att be dig föreställa dig två olika månader i ditt liv, en bra och en dålig månad.

Den bra månaden: omtyckt, förstådd och respekterad
Din partner berättar upprepade gånger hur härligt det är att dela livet med dig. Dina barn skriver små kärleksbrev och berättar att du är ”världens bästa”. På jobbet har du skönt flyt. Ni är inne i en förändringsprocess och du gillar att märka att dina synpunkter efterfrågas och respekteras. Socialt trivs du också väldigt bra. Flera gamla vänner har hört av sig och ni håller på att återknyta starka vänskapsband.

Den dåliga månaden: kritiserad, ifrågasatt och kränkt
Du har en knackig relation till din partner som senast i morse deklarerade att livet tillsammans med dig känns ”tomt” och ”meningslöst”. På sista tiden har barnen börjat säga att du är pinsam och de tycks vilja bråka om minsta småsak. Yrkesmässigt känner du dig vilsen och oroar dig för att du inte duger. I ditt sociala liv råder totalt stiltje. När du kommer med förslag på aktiviteter och middagsinbjudningar tackar alla dina tidigare vänner nej och du har börjat oroa dig för att de inte tycker om dig längre.

Mot bakgrund av dessa två tänkta perioder i ditt liv vill jag nu be dig att ta ställning till hur du tror att du skulle agera i tre olika situationer. Frågan är om du skulle agera olika beroende på om det var den bra eller den dåliga månaden?

Visa respekt
Du har tagit ledigt från jobbet för att gå till tandläkaren. Väl där visar det sig att tandläkaren är sjuk. Receptionisten beklagar uppriktigt att hon glömt meddela dig. Vilken av de två månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du kan bemöta receptionisten med respekt och avstå från att snäsa eller smälla i dörren när du lämnar mottagningen?

Ta ansvar
Du får en inbjudan till din kusins 40-års fest. Till din lättnad ser du i kalendern att du redan är upptagen med en jobbkonferens. Du har ingen som helst lust att gå på festen och det är skönt med en ”giltig” ursäkt eftersom du vet att din kusin tar varje nej som en personlig förolämpning. Du gör en minnesanteckning om att tacka nej snarast men tiden går och inbjudan faller i glömska. Två dagar före festen ringer din kusin: ”Jag skickade en festinbjudan till dig för ett tag sedan. Kom den inte fram?” Vilken av månaderna – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du motstår frestelsen att skylla på Posten och istället ber om ursäkt för att du glömt att svara?

Visa omtanke
Vid frukosten lovar din partner att laga kvällens middag. När du kommer hem klockan sex blir du förvånad över att finna honom/henne liggande på soffan: ”Jag vet att jag lovade laga maten ikväll, men jag har haft en väldigt jobbig dag. Jag orkar helt enkelt inte ställa mig i köket. Kan du tänka dig att laga middagen?” Vilken månad – den bra eller den dåliga – är sannolikheten störst att du ger din partner en kram och säger att du kan göra middagen?

Om du besvarat dessa frågor på samma sätt som de flesta människor jag möter på föreläsningar och kurser kan vi så här långt dra slutsatsen att du tycks vara mer benägen att välja ett beteende som tar hänsyn till andra människors behov när du mår bra än när du mår dåligt. Det är lättare för dig att visa respekt, ta ansvar och visa omtanke när du upplever att du själv är omtyckt, förstådd och respekterad. Annorlunda uttryckt: om du känner dig usel är risken större att du också beter dig uselt, eller hur?

Jag tror att precis samma principer gäller barns beteende. Barn och vuxna är inte särskilt olika. Jag tror att ett barn som visar respekt, tar ansvar och visar omtanke är ett barn som själv upplever kärlek, förståelse och respekt. Och jag tror att ett barn som beter sig på ett sätt som omgivningen uppfattar som störande många gånger (åtminstone i den stunden) är ett barn som tvivlar på att hon är omtyckt, förstådd och respekterad. Ett barn som beter sig uselt är ofta ett barn som känner sig uselt.

I det perspektivet tycker jag att det är intressant att reflektera över hur vi vuxna reagerar när barnen beter sig på sätt som vi inte tycker om, när de beter sig – som vi tycker – uselt. För vad gör vi då?! Det är förstås olika från en vuxen till en annan, men jag vågar påstå att tämligen vanliga föräldrareaktioner är att tjata, anklaga, hota, och förebrå.

– Hur många gånger skall jag behöva säga till dig att…?
– Måste du alltid…?
– Tänk om du någon gång kunde lära dig att…?!

I dessa lägen hör barnen inte bara våra ord utan uppfattar också ett underliggande budskap:

– Jag är inte nöjd med dig!
– Du duger inte!
– Du är värdelös!

Vad händer med barnets upplevelse av att vara omtyckt, förstådd och respekterad när hon uppfattar budskap som dessa? Svaret tycks självklart. Den som upprepade gånger får höra att hon inte duger blir än mer övertygad om att hon inte gör det. Ju oftare man får höra att man är usel, desto mer usel känner man sig. Och den som känner sig usel tenderar, som vi sett, att bete sig just så. Barnet fortsätter bråka, slåss och ”testa gränser”. Varvid de vuxna fortsätter tjata, anklaga, hota och förebrå. En negativ, nedåtgående och nedbrytande spiral. Lärdomen: man förmår inte barn att bete sig bra genom att berätta för dem att de är dåliga.

Nu sitter du kanske och hoppar frustrerat framför skärmen. Hur sjutton gör man istället då?! Om man vill bryta de här negativa spiralerna och ersätta dem med positiva, uppåtgående spiraler? Är knepet möjligen att bortse från alla fel barnen gör eller att överösa dem med beröm och berätta hur fantastiska de är?! Faktum är att jag inte tror att det finns några ”knep” för ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn. Jag tror att det som krävs är samma som i alla andra mänskliga relationer: likvärdighet, intresse, empati, uppriktighet, tilltro och samvaro – för att bara nämna något. Om detta och en hel del annat kan du läsa här på min blogg och i boken jag skrivit. Jag hoppas att du blir nyfiken och vill läsa mer!

Här är förslag på några artiklar att börja med:

En annan du?
Samarbete är ingen egenskap hos barnet
Har du tröttnat på att bråka med barnen?
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Hjälp, jag vill göra annorlunda! Gränser med respekt

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 32 Kommentarer

Sommarlov!

Den  blomstertid har klingat ut. Tårarna är torkade. Väskorna är packade. Nu tar jag sommarlov med min familj!

En riktigt skön sommar önskar jag alla mina trogna läsare! Jag återkommer i september och jag hoppas att ni gör detsamma!

Ps. prenumerera gärna på min blogg så missar du inte mitt nästa inlägg. Fyll i din e-postadress i fältet till höger på sidan eller klicka på ikonen ”Följ bloggen”.

Jag kommer att skriva lite sporadiskt på min facebook-sida i sommar. Följ mig gärna där –>

Vill också passa på att tipsa om mina föräldrakurser. Jag har två planerade kursstarter i höst. Läs mer här –>

Läs mer 1 Kommentar

Försök förstå!

– Min dotter vägrar somna ensam och springer upp en miljon gånger varje kväll fastän hon vet att hon inte får det. Har du några tips på hur man får henne att ligga kvar och somna ensam?
– Min son vägrar göra sina läxor. Hur hanterar man det?
– En elev i min klass stör ofta på lektionerna genom att sitta och prata och kasta suddgummi. Vad gör man åt sådana barn?

När jag träffar föräldrar och pedagoger i föreläsnings- och kurssammanhang får jag ofta frågor som dessa. Det finns en stor längtan efter lösningar på barnens ”problembeteenden”. Hur får man barnen att upphöra med sina negativa beteenden? Hur får man dem att bete sig bra?

Jag svarar nästan alltid med en motfråga:

Vilket behov tror du att barnet försöker tillgodose genom att göra som hon gör?

Jag tror inte att barnen gör som de gör för att ”jäklas”. Jag tror inte att barnen gör som de gör för att de är trögtänkta och inte begriper bättre. Jag tror att barnen gör som de gör för att de försöker tillgodose grundläggande mänskliga behov. Med det menar jag sådant som alla människor längtar efter och behöver: kärlek, acceptans, närhet, empati, omtanke, självbestämmande, respekt – för att bara nämna några av alla behov som vi har. Det är min övertygelse att allt som vi människor gör, oavsett om vi är barn eller vuxna, syftar till att tillgodose behov som vi har.

Barnet som inte vill somna ensam kanske försöker tillgodose sitt behov av trygghet? Barnet som ”vägrar” göra sin läxa kanske protesterar mot förälderns vilja att bestämma och försöker tillgodose sitt behov av att själv ta ansvar för saker som rör honom? Barnet som stör i klassrummet kanske hoppas att det skall hjälpa henne att bli sedd och ge henne en upplevelse av gemenskap i gruppen?

Om vuxna skiftar fokus
– från att titta på barnets beteenden som problem som måste åtgärdas
– till att titta på barnets beteenden som barnets försök att åtgärda problem som hon upplever

ändras också förhållningssättet
– från ett som åtgärdar barns problembeteenden
– till ett som hjälper barn att hitta konstruktiva sätt (både för dem själva och andra) att tillgodose sina behov.

Då blir inte frågan ”hur får jag mitt barn att ligga kvar i sin säng och somna själv?” utan ”vilka behov försöker mitt barn tillgodose genom att komma upp efter läggningen och hur kan jag hjälpa henne att tillgodose de behoven på sätt som är bra för oss båda?”

Då blir inte frågan ”hur hanterar jag att mitt barn vägrar göra sin läxa?” utan ”hjälp mig att förstå vilka behov som mitt barn försöker tillgodose genom att avstå från att göra sin läxa. Hjälp mig också att se hur jag kan ge mitt barn stöd i att tillgodose de behoven på mer konstruktiva sätt. ”

Då blir inte frågan ”vad gör jag åt ett barn som stör i klassrummet?” utan ”jag vill försöka förstå vilka behov barnet som pratar på lektionen försöker tillgodose! Därefter vill jag stötta henne i att få de behoven tillgodosedda på sätt som gagnar både henne och övriga klassen.”

(Läs också gärna mina inlägg om grunderna i konflikthantering och vuxnas tendens att informera barnen om sådant de redan vet – två inlägg som också berör min tanke om att allt beteende syftar till att tillgodose grundläggande behov.)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer

Låt ungarna ha sina reaktioner i fred!

– Alla i min klass har en mobiltelefon! Jag vill också ha en. Kan jag inte få det?
– Får jag åka in till stan själv?
– Snälla mamma, bara en glass till!

”Nej!”. Alla vuxna säger ”nej” till barn ibland. Somliga gör det ofta, andra mer sällan. En del säger nej till A, andra till B. Alla vuxna har olika gränser. Mer jag har lagt märke till något som tycks vara gemensamt för de flesta: sättet att säga nej på. Det har slagit mig att vuxna många gånger inte nöjer sig med att säga ”nej”. De tycks mig som att de också vill ”få sista ordet” i det meningsutbyte som följer på det nekande svaret.

Jag tar ett exempel för att det skall bli tydligare vad jag menar. Tänk dig att din dotter ber om en ny vinterjacka. Hon fick en förra säsongen och den passar fortfarande, men enligt dottern är den löjligt omodern och pinsamt ful. Du berättar att du inte är villig att köpa en ny jacka till henne och hon blir både ledsen och arg.

I den här typen av situationer tycker jag mig se att många föräldrar agerar som om de måste få barnet att ”förstå” beslutet. Därför radar de upp ett antal argument till stöd för sitt beslut.

”Ja men det förstår du väl att jag inte har någon lust att spendera tusen kronor på en ny jacka när du har en som är fortfarande passar? Dessutom var du själv med och valde den förra året. Det är faktiskt inget fel på den!”

Det är som att föräldern hoppas att barnet skall säga: ”Ok, jag hajjar. Du har förstås helt rätt mamma: Jag behöver ingen ny jacka. Det var dumt av mig att fråga.”

Det här tror jag blir väl mycket för barnet, som just i stunden är väldigt besviken: hon hade verkligen sett fram emot att komma till skolan i en ny cool jacka! När föräldern spär på sitt ”nej” med logiska argument tänker hon: ”Inte nog med att jag inte får en ny jacka, nu begär hon att jag skall vara glad och tacksam också!” Jag tror att barnet upplever att hon inte har rätt till sina egna känslor – sin besvikelse. Det får det henne att vilja ta strid med föräldern och bråket kommer snabbt igång:

– Du är så taskig! Jag får aldrig någonting!
– Hur kan du säga så!? Jag som köpte nya jeans till dig förra veckan! Är lite tacksamhet för mycket begärt!?
– Du fattar ju inte ett skit!

Mitt tips till föräldern i det här exemplet är att helt enkelt nöja sig med att säga: ”Nej, jag är inte villig att köpa någon ny jacka till dig. Jag har andra saker som jag hellre vill lägga mina pengar på just nu”. Utan att följa upp det med argument för beslutets rationalitet – och underförstått barnets irrationalitet.

Jag är medveten om att jag sticker ut hakan litegrann, men jag vill påstå att föräldrar många gånger förklarar för mycket för sina barn. Självklart har barnen rätt till en förklaring när de ber om en. Men när man förklarar för att få barnens gillande av sina beslut – för att barnen inte skall bli arga och besvikna – då tror jag faktiskt att man ber om för mycket av sina barn. Att de inte bara skall acceptera våra beslut och gränser, utan dessutom gilla dem – det är att be om mer än vad barnen förmår. Det är också att bjuda in till konflikt och maktkamp.

För ett tag sedan pratade jag med en mamma och pappa i en familj. De hade haft ett jättebråk med sin son kvällen innan. Sonen hade legat på soffan och bett sin pappa om en kopp varm choklad när han gick förbi.

– Pappa kan inte du göra en kopp choklad till mig?
– Nej, det vill jag inte.

Ungefär här hade samtalet kunnat vara avslutat om pappan bara passerat vidare istället för att stanna kvar och fika efter pojkens godkännande.

– Jag vet att du klarar av göra choklad själv. Det behöver inte jag göra åt dig. Det finns mjölk i kylen och kakao i skafferiet.
– Du gör aldrig någonting för mig!

Här lade sig mamman i samtalet:

– Hur kan du säga så till pappa!? Han som alltid brukar…

Så var familjebråket igång. Vad föräldrarna istället kunde ha gjort var att avstå från att bråka genom att helt enkelt gå därifrån. Pappan hade meddelat sitt beslut. Han ville inte göra varm choklad. Om sonen blev besviken över det så kunde han väl få vara besviken ifred?

Hur gör du? Låter du ditt barn ha sina känslor i fred eller försöker du prata bort hennes reaktioner?

_______________________________________________
Nyfiken på min bok?
Nu kan du köpa den hos Adlibris och Bokus .
______________________________________________________

Läs mer 39 Kommentarer

Titta vad tjock jag är, mamma!

– Jag är så tjock. Kolla vad ful min mage är mamma!

Mamman till den sjuåriga flickan som står framför spegeln och beklagar sig över sin inbillade övervikt känner sig chockad, arg, sorgsen och hjälplös. Flickan är sju år, fortfarande ett barn! Hon borde överhuvudtaget inte fundera över sitt utseende, än mindre över sin vikt. Mamman önskar av hela sitt hjärta att dottern vore nöjd med sig själv och visste att hon duger, precis som hon är. Spontant och med eftertryck säger hon till sin dotter:

– Du är inte alls tjock gumman! Du är smal. Och jag tycker att din mage är jättefin!

Svaret är naturligtvis sprunget ur kärlek och välmening, men jag ser ändå två problem med det.

För det första ger det inte flickan det som hon behöver: förståelse. Förståelse för hur det känns för henne att tänka att hon är tjock. Förståelse för hur viktigt det är för henne att uppleva sig själv som fin. När mamman säger ”du är inte alls tjock gumman” upplever hon ingen förståelse. Hon hör en faktapresentation och mellan raderna: ”du känner fel!”.

Om det ena problemet är att dottern inte får vad hon behöver är det andra problemet att mamman inte lyckas förmedla det budskap hon vill förmedla. Mamman vill lära sin dotter att hon duger precis som hon är. Att alla människor – oavsett utseende – är värdefulla och värda att bli omtyckta och älskade. Men det är inte vad hon förmedlar när hon försäkrar dottern om att hennes mage visst är fin. Istället bekräftar hon – genom att hålla kvar samtalets fokus kring dotterns utseende – uppfattningen att utseendet är viktigt. ”Du är smal. Din mage är jättefin.” Outtalat, men ändå väldigt tydligt, tror jag barnet hör slutsatsen: ”Alltså har du har inget att bekymra dig för.”

Mitt förslag: skifta fokus. Från dotterns faktiska utseende till de tankar och den oro som ligger bakom påståendet att hon är tjock och har en ful mage.

– Jag blir nyfiken när jag hör dig säga sådär älskling. Tänker du att det är viktigt att vara smal?
– Ja. Lite.
– Berätta! Vad är det som gör att det är viktigt?
– Jag vet inte…
– Nä.. (mamman är tyst och väntar in flickan)
– Alice och Karin säger att dom bantar.
– Jaha?
– Dom säger att dom inte vill bli tjocka och äckliga. Inte som Tuva.
– Vad tänker du när du hör dom säga så?
….

Samtalet fortsätter med att dottern berättar om sina tankar och sin oro och mamman lyssnar och ställer frågor. När dottern så småningom upplever att hon blivit lyssnad på och förstådd (vilket inte alls betyder att mamman hållit med dottern i det hon sagt, utan bara att hon lyssnat utan att värdera) är dottern också öppen för att lyssna på mammans syn på saken.

– När du berättar att det är viktigt att vara smal för att bli omtyckt i din skola känner jag mig ledsen. Jag tänker att alla människor är värdefulla och har rätt att bli omtyckta – oavsett hur dom ser ut. Vad tänker du om det?

Mammans fråga ändrar förstås inte på de sociala mekanismer och hierarkier som styr i skolans värld. Men den visar dottern möjligheten att se på sig själv och människor hon möter ur ett annat perspektiv. Någon motsvarande perspektivvidgning sker knappast när mamma svarar: ”din mage är jättefin”. Det svaret bekräftar bara dotterns uppfattning att utseende är viktigt.

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer