Gräv där du står och sopa framför egen dörr

Irritationen och ilskan slog läger i vårt hus härom morgonen. Vi var stressade. Alla gapade i munnen på varandra. Ingen satt på sin stol och åt frukost. Det var helt enkelt en sådan där morgon som man helst bara vill radera ur minnesbanken när man väl sitter i bilen på väg till jobbet. Jag ville visa barnen deras matsäckar och förklara vilka kläder som var bra att ta med på utflykten, men ingen hörde vad jag sa för 6-åriga dottern skrek i högan sky eftersom hennes favorittröja låg i tvätten. I ren vanmakt höjde jag rösten rejält:

Nu får du sluta gapa!!!

 Förvånat tittade dottern på mig och sa med alldeles vanlig röst:

Men mamma, fattar du inte att om du skriker åt mig så minskar dina chanser att jag slutar skrika. Om man vill att barnen skall göra något så måste man faktiskt göra likadant själv!

Barn gör som vi vuxna gör. Tack för påminnelsen älskling!

Lever du upp till de krav du ställer på barnen?

Läs mer Inga kommentarer

Sitter du fast i tjatfällan?

– Glöm inte att pappa hämtar dig efter judon. Du skall vänta utanför omklädningsrummet. Och kom ihåg att ta med dina ytterkläder när ni går därifrån. Och väskan!
–  Mamma! Sluta tjata! Du har redan sagt allt det där typ 100 gånger!

Det är svårt att inte upprepa sig när man vill vara säker på att det man säger verkligen går in, eller hur? När man av erfarenhet vet att långt ifrån allt man säger faktiskt registreras och koms ihåg ligger det liksom nära till hands att säga det en extra gång. Eller två. Eller tre.

Problemet, som alla föräldrar förstås också är medvetna om, är att vårt upprepande i grund och botten bara gör saken värre. Ju mer vi föräldrar tjatar, desto mindre lyssnar barnen. (Och vem kan egentligen klandra dem för det?!) Moment 22. Du vill vara säker på att ungarna minns allt du sagt, men ju fler gånger du upprepar dig desto mindre är sannolikheten att de lyssnar.

Här kommer ett konkret tips! Istället för att upprepa det du sagt – be barnen upprepa det du sagt! Själv brukar jag uttrycka mig ungefär så här till mina barn:

– Jag vill bara kolla att jag varit så tydlig som jag vill vara. Kan du berätta vad du uppfattat att jag har bett dig om?

Det fiffiga med den här frågan är att du inte ifrågasätter eller indirekt kritiserar barnet (för att vara ouppmärksam). Det gör det betydligt troligare att ditt barn vill lyssna på dig och tillmötesgå ditt önskemål om att upprepa det du sagt.

Kanske svarar barnet:

–  Du sa att jag skulle vänta på pappa utanför omklädningsrummet. Och ta med väskan och kläderna.

Bra. Då vet du att barnet uppfattat det du bett om. Hon har dessutom upprepat det med egna ord och därmed är chansen att hon minns det ännu större!

Eller så säger barnet:

– Du sa att jag skulle ta med väskan hem efter judon.

Ja, det sa du visserligen, men du hade mer på hjärtat, eller hur?

– Oj, jag var visst inte så tydlig som jag hoppats! Jag vill också be dig att vänta på pappa utanför omklädningsrummet och ta med dig dina kläder. Var snäll och berätta vad du hört att jag har bett dig om nu!
– Vänta på pappa utanför omklädningsrummet. Ta med väskan och kläderna.
– Tack. Nu känner jag mig trygg.

Respektfull tvåvägskommunikation är bättre än envägskommunikation med en underton av negativa förväntningar – åtminstone om ditt mål är att bli lyssnad på.

Läs mer Inga kommentarer

Barn gillar äkta föräldrar

När min son var fyra år gick jag en föräldrakurs. Där fick jag lära mig vikten av att uppmuntra barnen, att uppmärksamma när barnen gör något som är bra. Jag gick verkligen in för det här. Jag uppmuntrade allt. Jag var dessutom fast i ”duktighetsträsket”. Jag använde ordet ”duktig” om allt min son gjorde. (Jag tänker snart skriva ett inlägg om varför jag sällan använder ”duktig” som uppmuntran nuförtiden.) 

Vad duktig du var som kunde klä på dig själv.
Var duktig du var som kunde hälla upp mjölk själv.
Vad duktig du var som kom när jag ropade. 

Vid ett tillfälle stod vi i kapprummet på dagis. Sonen skulle klä på sig sina galonbyxor. Det tog ungefär tio minuter och jag höll på att krevera inombords. ”Men kom igen då!”, tänkte jag. Men jag sa inget utan väntade rastlöst den där halva evigheten det tog för honom att bli klar. När han äntligen fått på sig brallorna klämde jag i med ett flåshurtigt: ”Tänk att du fick på dig galonbyxorna själv! Vad duktig du var!” Min fyraåring tittade undrande på mig och så sa han: ”Det där var ironi va, mamma?”.

Ibland när jag skriver här på bloggen känner jag mig lite orolig. Jag funderar på hur de tips och råd jag ger landar i Din familj. Jag är lite rädd för att Du gör som jag gjorde – går in för att följa ett råd och ”tappar bort dig själv” på vägen. Barn är otroligt sensitiva. De har inbyggda lögndetektorer, som genast ger utslag när en vuxen inte är äkta, utan ”spelar en roll”. De känner det på sig med en gång. I bästa fall känner de sig konfunderade: ”Vad konstigt att mamma inte säger som det är!?” Troligare är att de upplever olust. Det är lite läskigt att vara med någon som gömmer sig bakom en mask – för vem finns egentligen bakom den där masken? I sämsta fall börjar de tvivla. På sig själva. ”Vad är det för fel på mig som gör att mamma/pappa beter sig så där konstig?”

Det råd jag vill ge idag är därför: tappa inte bort äktheten! Gör råden till dina egna innan du börjar leva efter dem. ”Tror jag på det här? Varför tror jag på det här? Känns det här rätt för mig?” Att det känns bra för mig betyder ju inte att det är bra för dig! Vi är olika!

Läs mer 2 Kommentarer

Är det tydligt vad du vill?

Jag ägnade gårdagen åt att förbereda en workshop med ledare i Lidingö Gymnastikskola. Jag tänkte att vi, bland annat, skall prata om hur man ger barnen tydliga instruktioner och uttrycker önskemål till dem.

Det kan kanske verka simpelt, men är i själva verket rätt klurigt. Under eftermiddagen och kvällen igår observerade jag mig själv. Vid upprepade tillfällen kom jag på mig med att uttrycka väldigt diffusa och oklara önskemål till mina barn:

”Skärp dig!” Vad jag egentligen ville att sonen skulle göra är något oklart, även för mig.
”Jag vill att ni städar!” Jaha! Vad? Hur? När?
”Lyssna på mig nu!” Det jag i själva verket menade var: ”Stå stilla, var tyst och titta på mig när jag pratar. Därefter vill jag att du gör exakt som jag sa!” Men det låter ju liksom inget vidare att säga det sådär rakt ut…

Inte nog med att jag uttryckte otydliga och ibland direkt omöjliga önskemål. Jag hörde dessutom mig själv uttala ”icke-önskemål”. I stället för att tala om vad jag ville så talade jag om vad jag inte ville. Det är svårt att få som man vill om man berättar vad man inte vill.

”Slå inte din syster!” Nej, bitande, tjuvnyp och strypgrepp är heller inte accepterat – tänkte inte på det…
”Sluta sjunga är du snäll.” Nej, jag menade inte för alltid förstås! Och skrika är inte heller okej.

 Vi vill att barnen skall göra det vi ber dem om – men vad ber vi dem om egentligen?

Läs mer 1 Kommentar