Skärp till dig och sluta spela teater!

Det var ingen god morgon för femåriga dottern i morse. Hon skulle på utflykt med dagis – något hon inte alls såg fram emot. Högljutt deklarerade att hon inte ”orkade” gå till frukostbordet, slängde sig i en fåtölj och grät en tårlös men högljudd gråt.

Irritationen i mig växte, jag tyckte att hennes reaktion var kraftigt överdriven, och jag tänkte att hon var en riktig ”drama queen” och hade uppmaningen ”sluta spela teater!” hängande på läpparna. Jag behövde verkligen mer lugn och ro så här i tidig timme!

Jag är glad att jag valde att gå på toa istället för att öppna munnen i det läget. Genom att uppmana min dotter att ”sluta spela teater” hade jag visserligen kanske fått henne att tystna och på så sätt fått det lugn jag längtade efter. Men vad skulle anledningen till hennes tystnad vara? Omtanke om mig? Knappast. Snarare skulle hennes tystnad bero på att hon skämdes. Jag tror att när jag säger till mitt barn ”sluta spela teater” så uppfattar mitt barn också ett underliggande budskap, nämligen ”nu är du löjlig”. Så barnet slutar med sitt beteende för att slippa känna sig löjlig. Krasst uttryck: genom att uppmana mitt barn att sluta spela teater får jag (kanske) fram önskat beteende, men av en anledning som, för mig, känns helt fel.

Ytterligare ett problem med att uppmana mitt barn att sluta spela teater är att det inte på något sätt tillgodoser hennes behov i situationen. För hon har ju också behov. Behov som hon försöker tillgodose genom att säcka ihop och gråta tårlöst. (Läs gärna mer om min syn på behov här.)  Jag gissar att hennes behov i den här situationen är att känna sig förstådd, att få empati för hur jobbigt allt känns just nu. För att verkligen försäkra sig om att vi föräldrar fattade så valde hon att visa sina känslor väldigt ”tydligt”. Den snarast retoriska frågan lyder: Hur förstådd känner man sig när någon uppmanar en att skärpa till sig och sluta spela teater?

Barn kan inte alltid få sin vilja fram, men de borde alltid få sin känsla fram. Jag försöker att ha det som ledmotiv i mina relationer med barnen. Under min självvalda time-out på toaletten påminde jag mig själv om det och gick sedan ut och satte mig på armstödet till fåtöljen där dottern fortfarande låg och skrek att hon inte orkade gå till frukostbordet och att hon hatade sitt liv för att hon måste åka på utflykt idag:

– Oj, oj, oj gumman, du är verkligen upprörd och jag gissar att det är jätteviktigt för dig att pappa och jag fattar hur ledsen du är?
– Jag vill inte åka på utflykt!
– Jag märker verkligen det! Det finns antagligen massor av andra saker du hellre skulle vilja göra idag än att kolla på får och grisar?
– Jag vill vara hemma och hoppa rep!
– Jag fattar… Du gillar verkligen ditt nya hopprep?
– Ja… Jag gillar inte fåniga får…
– Nä, jag vet…
– Mamma, kan jag få salami med mig i min matsäck idag?

Samtalet tog mindre än en minut. Min dotter fick förståelse. Jag fick lugn och ro.

Läs mer 7 Kommentarer

Reklamavbrott

Jag har aldrig tänkt ”wow”, vilken tur att just mitt barn fick just den läraren som verkar så fantastisk!

Så skriver Anders Westgård i en krönika i gårdagens Aftonbladet. Av kommentarerna till artikeln att döma är Anders Westgård knappast ensam om sin uppfattning. Den allmänna uppfattningen tycks vara att de flesta lärare saknar driv och yrkesstolthet och bara ser tre goda skäl att stanna i yrket: juni, juli och augusti…

Stackars alla barn och föräldrar som upplever sina lärare och sin skola så här. Jag är så otroligt glad och tacksam för att det inte är så i vår familj! Helt ärligt kan jag säga att det går inte en dag utan att jag tänker:

Wow, vilken fantastisk skola som min son går i (och som min dotter skall börja i till hösten). Tack gode Gud för att han får träffa engagerade, respektfulla, intresserade, empatiska, ärliga lärare varje dag.

Jepp, det är sant.

Nyfiken? Läs mer på www.animomontessori.se . Sedan är det bara att flytta till Lidingö ;-).

Läs mer Inga kommentarer

Vill du att ditt barn skall ta hänsyn till dina känslor och behov?

De flesta av oss kan nog dra oss till minnes tillfällen under vår barndom när vi gjorde som en vuxen sa, antingen för att vi var rädda eller för att vi skämdes. Jag minns när jag gick i första klass och min fröken sa till mig att mitt skratt störde de andra barnen. Jag skämdes ända ner i tårna och tystnade förstås genast. Jag minns också när jag gick i sjuan och vår magister gav hela klassen kvarsittning för att några pojkar hade varit stökiga under lektionen. Jag kokade av upproriskhet, men satt kvar med de andra av rädsla för att magisterns ilska skulle vändas direkt mot mig.

Att anklaga, döma, hota, muta och skambelägga kan många gånger funka, i bemärkelsen att barnet gör som den vuxne vill. Men de verksamma mekanismerna är rädsla för konsekvenser, skuld, skam eller plikt. Jag tror att få föräldrar, när de tänker på det, vill att detta skall utgöra barnets drivkrafter. Jag tror att de flesta föräldrar vill att deras barn skall drivas av en vilja att bidra till andra människor. Att barnen gör det andra människor ber om helt enkelt för att de vill bidra till att andra människors behov blir tillgodosedda.

Så om man nu vill att barnen skall göra det man ber om, för att de vill göra de man ber om (och inte för att de är rädda, känner skuld, skam eller plikt), hur kan man uttrycka sig då? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin. Hur kan vi uttrycka oss istället?

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här (och har faktiskt gjort det också), men idag blir svaret lite mer kortfattat:

Sträva efter att medvetandegöra ditt barn om dina känslor och behov – istället för om sina egna fel och brister.

För att illustrera: Tänk dig in i situationen att din partner sätter på skön musik, häller upp ett glas vin och sätter sig i soffan. Du tänker att du vill göra honom (eller henne) sällskap om en stund, men först vill du plocka undan i köket. När du håller på med disken ropar din partner från soffan: ”du är inte speciellt rolig när du håller på med det där!” Vad tänker du? Vad känner du? Blir du sugen på att avsluta och gå och sätta dig och mysa med honom (henne) i soffan? Nej, jag misstänkte det…

Tänk dig att han (hon) istället säger: ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” Jag gissar att tanken på att krypa upp i soffan känns mer tilltalande i det här läget?

Vi ser alltså att samma budskap – ”sluta diska och kom hit och var med mig” – uttryckt på två helt olika sätt, ger upphov till två helt olika reaktioner. I det ena fallet motstånd, i det andra ”samarbete”.

Barnen skiljer sig inte från dig och mig. De gillar inte att höra: ”åh, vad du är tramsig. Skärp till dig nu!” Kanske får ditt uttalande dem att göra som du vill, men de gör det knappast av omsorg om dig (snarare av rädsla eller skam). De har betydligt lättare att ta till sig: ”vet du, jag känner mig stressad när du sätter skorna på händerna och vantarna på fötterna för det är viktigt för mig att komma i tid till jobbet. Kan du vara snäll och sätta på dig skorna nu?”

För att sammanfatta: Vill du att dina barn skall ta hänsyn till dina känslor och dina behov? Berätta om dina känslor och behov!

Läs mer 11 Kommentarer

Är barn verkligen empatiska?

Ibland gör barn saker som inte ligger helt i linje med föräldrarnas önskemål. Milt uttryckt. De svär och pratar högljutt vid matbordet. De lämnar sina smutsiga kläder på golvet i badrummet och låter tallriken stå kvar på soffbordet efter kvällsfikat. De kallar sina föräldrar för idioter och tjuvnyper sina syskon. För att bara nämna något. 

Många föräldrar undrar hur man ”sätter gränser”. Hur lär man sitt barn vad som är ok och vad som inte är ok i sociala sammanhang? Hur lär man sitt barn att ta hänsyn, visa respekt och empati?

I dagens Svenska Dagbladet finns en spännande artikel som tyder på att frågan kan vara felställd. I artikeln presenteras resultat från en studie vid Max Planck-institutet i Leipzig som tyder på att barn föds med förmågan och viljan att vara empatiska, hjälpsamma och generösa.

Kanske måste vi inte alls lära barnen att vara empatiska, att ta hänsyn eller hjälpa till!? Kanske är det istället så att vi som föräldrar behöver lära oss att förvalta den naturliga förmåga till empati som barnen föds med!?

En mamma som jag pratade med i morse uttryckte sin tveksamhet gentemot forskningsrönen:

Om mina barn någonsin haft en naturlig empati så tycks den ha försvunnit i själva födelseögonblicket! Hemma hos oss ser jag bara egoism så långt ögat når.

Den här mamman är knappast unik. Jag tror att många föräldrar längtar efter mer empati och hänsynstagande från sina barn. Men jag tror faktiskt inte att barnen saknar empatisk förmåga. Vad de saknar är goda förutsättningar att komma i kontakt med sin naturliga empati. Annorlunda uttryckt: många föräldrar pratar med sina barn på ett sätt som gör att barnen tappar kontakten med sin empati.

När föräldrar ser beteenden hos barnet som de inte gillar så har de en tendens att:

anklaga (”du borde verkligen veta bättre än att slå din syster”)
döma (”att säga så där är inte okej!”)
hota (”om du inte städar nu blir det inget Bolibompa”)
muta (”om du städar nu får du en glass sedan”)
etikettera (”åh, vad du är gnällig”)

Hur villig känner du dig själv att uppfylla din partners önskemål när han (hon) just har kallat dig gnällig? Hittar du någon empati för din chefs utsatta position när hon just har talat om för dig att dina önskemål om högre lön ”inte är okej”? Och när din mamma påpekar att du borde veta bättre än att stanna hemma från hennes födelsedagsfirande bara för att du är förkyld – känner du dig då plötsligt sugen på att gå?

Påståenden och uppmaningar av det här slaget resulterar ofta i motstånd och ovilja. Ibland kan den andre förvisso ändra sitt beteende på det sätt som önskas, men det kommer inte att ske utifrån empati och hänsyn. Den som ändrar sitt beteende i det här läget gör det troligen utifrån en känsla av skuld, skam eller rädsla (för straff eller utebliven belöning).

För att sammanfatta. Ser du mindre empati och hänsyn hos ditt barn än du skulle önska beror det troligen på att du uttrycker dina önskemål på ett sätt som gör det svårt för ditt barn att komma i kontakt med sin naturliga empati. Inte på att ditt barn saknar empati.

Hur kan man då uttrycka sina önskemål på ett sätt som underlättar för barnet att komma i kontakt med sin naturliga empati? Den frågan försöker jag besvara i det här inlägget –>.

Läs mer 2 Kommentarer