Ställer du andra krav på barnen än på dig själv?

Här hemma utspelar sig ofta samma scen.

Dottern (eller sonen) ropar från källaren:
Mamma? Mamma!? MAMMA!?!?

Och jag svarar:
Stå inte där och ropa älskling. Kom hit om du vill mig något!

Känns som ett fullt logiskt svar, eller hur? Vill ungen mig något så får hon förstås komma till mig.

Häromdagen utspelade sig en annan scen. Jag skulle just duka och fick syn på en miljon pennor som låg utspridda över köksbordet.

Jag ropade på dottern:
Älskling? Älskling!? HALLÅ!?!?

Från källaren kom svaret:
Kom hit om du vill mig något! 

Jag märkte att jag blev irriterad. Svaret kändes plötsligt inte alls lika logiskt när det kom i andra riktningen…

Likvärdighet och ömsesidig respekt är två av de pelare på vilka jag vill bygga relationerna till mina barn. Hur kommer det sig att det är så lätt hänt att jag trots det ställer andra krav på barnen än på mig själv!? 

Hur är det hemma hos dig? Begär du andra saker av dina barn än av dig själv?

Läs mer Inga kommentarer

Vem har makten över dina känslor? (del 2)

– Det är faktiskt lite skönt att jag är sjuk och får vara hemma från skolan idag mamma. Det har varit så himla bråkigt med Kompisen på slutet. Han vill bara att jag skall leka med honom på rasterna. Så fort jag är med någon annan så kommer han och förstör vår lek och tjatar om att jag skall leka med honom istället.
– Du verkar frustrerad, svarade jag. Vill du att vi skall ta fram kortlekarna?
– Ja, tack!

”Kortlekarna” är två till antalet. Den ena innehåller kort med olika känsloord som glad, dyster, sorgsen, arg, nyfiken, skamsen osv. Den andra innehåller kort med olika behov: respekt, kärlek, empati, valfrihet, gemenskap osv. Jag tar fram dem ibland tillsammans med sjuåringen, när han vill prata om något som är viktigt för honom.

Vi brukar börja med känslokorten. Det gjorde vi den här gången också. Vi bläddrade igenom kortleken för att komma fram till vad han egentligen känner. Sonen fastnade för fem känslor: trött, arg, sorgsen, dyster och irriterad.

I likhet med mig så tror inte heller min son att människor kan göra känslor i varandra. Han tror inte att det är Kompisen som gör honom trött, arg, sorgsen osv. Han vet att han känner som han gör för att han har behov som inte blir tillgodosedda i den här situationen. Känslorna bär med sig budskap om att det finns behov som inte är fyllda! Tillsammans bläddrade vi igenom behovskortleken och diskuterade fram och tillbaka. Till slut fastnade sonen för fem behov som inte är mötta i relation till Kompisen just nu: respekt, lek, omtanke, vila och frihet.

Men Kompisen då? Vad har han för känslor och behov i situationen? Hade Kompisen varit med hade vi förstås kunnat fråga honom, men nu var han inte det, så sonen fick gissa. Han gissade att Kompisen känner sig ledsen, irriterad och arg. Och han gissade att Kompisen längtar efter lek och gemenskap. ”Tänk vad knasigt mamma”, sa sonen. ”Vi längtar efter samma sak och ändå blir det bråk!”

Självklart är känslo- och behovskortlekar ingen nödvändighet för att prata med barnen om saker som berör dem. Vi tar fram dem här hemma ibland för att vi tycker att det är roligt och hjälper oss att identifiera vad vi känner och behöver. Det viktiga är inte på något sätt korten, de är bara ett sätt att illustrera några antaganden som är väldigt centrala för mig när jag arbetar med familjer som behöver hjälp att lösa konflikter och problem:

Våra känslor är indikationer på vad vi behöver.
Sonen känner som han gör för att han behöver mera respekt, lek, frihet osv. (inte för att Kompisen är en egoist).  

Det finns ”vackra” behov även bakom beteenden som vi inte gillar.
Kompisen beter sig som han gör för att han längtar efter lek och gemenskap (inte för att han är ”taskig” eller ”vill förstöra”).  

När vi fokuserar på vad vi själva och andra behöver, istället för att döma andra (eller oss själva) för att vi känner som vi gör, ökar våra möjlig-heter att nå verklig lösning på våra konflikter.
När sonen blir uppmärksam på att både han och Kompisen längtar efter lek och gemenskap har de betydligt bättre förutsättningar att komma till en lösning som fungerar för dem båda än om han fokuserar på att Kompisen ”gör fel” eller ”är dum”.  

Läs mer 2 Kommentarer

Vem har makten över dina känslor? (del 1)

Du är en idiot! Jag hatar dig!

Den femåriga dottern var riktigt upprörd vid middagen häromkvällen när jag inte ville hämta köttbullarna på köksbänken åt henne. Efter diverse okvädningsord från henne lämnade jag bordet och lät henne äta klart ensam.

Senare på kvällen frågade jag: ”Förstod du varför jag blev ledsen förut?”
Hon svarade: ”Ja, jag vet mamma. Du behövde mer kärlek och respekt.”

En del människor tror att det är andra människors agerande som gör dem arga, ledsna, besvikna osv. Det tror inte jag. (Och inte min dotter heller.) Jag tror att andra människors agerande ibland väcker behov i mig. När mitt behov av respekt och kärlek inte är tillgodosett känner jag mig ledsen.

Men är det här inte bara en lek med ord? Säger jag inte i själva verket ändå att det var min dotter som gjorde mig ledsen? Nej, för om det var hon som gjorde mig ledsen genom att kalla mig idiot och säga att hon hatar mig så skulle jag ju bli ledsen varje gång hon säger det. Och det blir jag inte. Ibland bekommer det mig inte alls. Ibland blir jag arg. Och ibland rent av road. Så varför varierar min reaktion? Jo, därför att mina behov varierar! Just den här kvällen behövde jag mer respekt och kärlek än jag behöver vid vissa andra tillfällen. Därför blev jag ledsen.

Det finns en finess med att koppla ihop känslorna med de egna behoven, istället för att skuldbelägga andra för att jag känner som jag gör. Det ger mig kraften att handla för att tillgodose mina behov, istället för att vänta på att den andra människan skall förändras. När jag tänker att jag behöver mer kärlek och respekt, då kan jag själv agera för att få de behoven tillgodosedda. Jag kan hitta någon annan i min omgivning som är villig att möta mina behov, eller så kan jag kanske möta dem genom att försöka ge mig själv kärlek och respekt. Om jag istället tänker att det är min dotter som gör mig ledsen så följer av det att jag behöver vänta på att hon skall ändra sitt beteende. Den väntan kan bli väldigt lång…

Läs mer 2 Kommentarer

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Bråkar ni mycket hemma hos er? Längtar du efter färre konflikter och mer konstruktiva och respektfulla sätt att lösa konflikter på? Häng med på min snabbkurs i konfliktlösning!

Nedan följer en viktig distinktion och tre antaganden. Med dessa i bagaget hoppas och tror jag att ni kan hitta ett konstruktivt och respektfullt förhållningssätt i familjens konfliktlösningsarbete.

En viktig distinktion: behov vs. strategier
En viktig utgångspunkt när jag arbetar med konfliktlösning, både i min egen och i andras familjer, är att skilja på ”behov” och ”strategier”. Behov är generella, oberoende av tid, plats och person. Strategier är specifika tillvägagångssätt för att tillgodose behov. För att ta ett exempel: Vi har alla behov av näring. En strategi för att möta det behovet kan vara att äta ett äpple.

Några exempel på behov som vi alla har
Fysiska behov: tex. näring, luft, vatten, beröring, rörelse
Behov av autonomi/självständighet
Behov av ömsesidighet: tex. närhet, kärlek, kontakt, gemenskap, respekt
Behov av lek, skratt och humor
”Andliga” behov: tex. harmoni, lugn, inspiration, ordning

Antagande 1: Allt beteende är strategier för att tillgodose behov
Jag tror att allt mänskligt beteende är strategier för att tillgodose behov. Annorlunda uttryckt: allt vi gör, gör vi för att fylla behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att möta mitt behov av att berika livet för andra människor (jag vill ju gärna tro att det är någon som läser och gillar det jag skriver…). Jag ringde min mamma tidigare idag för att tillgodose mitt behov av kontakt. Och om en stund skall jag plocka undan disken i köket – en strategi för att tillgodose mitt behov av ordning. 

Antagande 2: Det finns flera tänkbara strategier för att tillgodose varje behov
Strategier är utbytbara. Det finns inte ett sätt att tillgodose de behov som vi har. Det finns flera! Att ringa mamma var inte den enda tänkbara strategin för mig att fylla mitt behov av kontakt. Jag kunde ha ringt till pappa eller en väninna. Eller så kunde jag satt på mig jackan och gått över till grannen. Eller loggat in på något chatforum på internet.

Antagande 3: Konflikter gäller oftast strategival
Konflikter uppstår när vi låser oss vid specifika strategier för att tillgodose våra behov. Det är ytterst sällan (om ens någonsin?) som behov står i konflikt med varandra. Det är de strategier som vi väljer för att tillgodose våra behov som kan hamna i konflikt med varandra. Detta betyder att konfliktlösning handlar om att försöka finna nya strategier för att tillgodose behoven vi har. Konfliktlösning måste inte innebära att någon eller båda parter ger upp på sina behov! Sann konfliktlösning handlar (enligt mig) om att finna strategier som gör att alla parter kan tillgodose sina behov.

Ett exempel hämtat från verkligheten
Jag gillar att titta på tv i vardagsrummet. Det är en strategi jag har för att tillgodose mitt behov av avkoppling. Mina barn gillar att leka högljudda rollekar i vardagsrummet. Det är en strategi de har för att tillgodose sina behov av lek och gemenskap. Om vi låser oss vid våra respektive strategier för att tillgodose våra behov står vi inför en oundviklig konflikt. Men, (och det här är det fina!) om vi fokuserar på våra respektive behov när vi försöker komma fram till något som funkar för alla så finns det plötsligt en uppsjö av olika lösningar, som alla bidrar till att både mina och barnens behov kan bli tillgodosedda:

Jag kan titta på tv i sovrummet.
Jag kan titta på tv med hörlurar.
Jag kan gå en promenad (det tillgodoser också mitt behov av avkoppling).

Barnen kan leka i källaren.
Barnen kan leka en annan, tystare lek.
Barnen kan gå ut och leka.

Slutsats
Nästa gång du hamnar i konflikt, fundera över vilket/vilka behov det är du vill tillgodose för egen del och likaså vilket/vilka behov den andre personen vill tillgodose. Försök sedan finna strategier som tar bådas era behov i beaktning. Det går!

Läs mer 14 Kommentarer

Kan du? Eller vill du?

Jag kan ha sex med dig ikväll, om du vill.

Tänk dig att din partner uttryckte sig så till dig. Skulle du bli sugen? Eller upplever du att det är något som saknas i det här erbjudandet? Kanske känslan av ömsesidighet? Det är liksom mysigare att vara tillsammans när den andre inte bara har erbjudit sig att vara med – utan också uttrycker sin egen önskan att vara det: Jag längtar efter att ha sex med dig ikväll. Vill du?

Jag har gjort en spaning. Jag har konstaterat att ömsesidigheten många gånger uteblir i umgänget med barnen. Vi föräldrar erbjuder oss att göra saker tillsammans med barnen:

”Jag kan läsa en saga för dig nu, om du vill.”
”Om du vill spela kort med mig idag så är det nu det passar!”

Jag tror att barnen är precis som du och jag – de skulle gilla att höra att vi vill tillbringa tid ihop med dem:

”Jag vill gärna läsa en saga med dig nu! Har du lust?”
”Jag gillar att spela kort med dig och skulle gärna göra det nu. Vad säger du om det?”

Dagens föräldrar är otroligt angelägna om att umgås med sina barn – att ”göra insättningar på relationskontot”. Jag tror att de insättningar som väger tyngst är de som förmedlar känslan av ömsesidighet: JAG VILL vara med dig!

Vad tror du?

Läs mer Inga kommentarer