Förstå eller förklara – vad väljer du?

– Mamma, jag är faktiskt lite rädd för dom stora killarna i skolan ibland. Dom låter så mycket och ibland slåss dom. Inte med mig, men med varandra.

Sexåringen, som går i en åldersblandad klass, var lite orolig på väg till skolan en morgon.

– Jag gissar att det känns läskigt? Skulle du önska att du var mer kompis med dom stora killarna?

– Nä, jag vill helst inte prata med dem alls. Men ibland hamnar jag bredvid någon i matsalen. Jag har sagt till fröken att jag är rädd för dom och då sa hon att dom inte är farliga. Hon säger ofta att dom inte är farliga.

– Vad tänker du då?

– Jag vet egentligen att dom stora killarna inte är farliga, men det känns så för mig. Ibland kan det kännas som att något är farligt fastän det inte är det, eller hur mamma?!

– Absolut. Jag är rädd för hundar fastän jag vet att de allra flesta är jättesnälla.

En lång tystnad följde innan dottern summerade sina tankar:

– Jag tycker att dom vuxna kunde försöka förstå lite mer hur saker och ting känns för oss barn istället för att berätta hur det är för dom själva.

Hur gör du? Försöker du förstå eller förklarar du hur det ”är”?

Följ mig på Facebook –>

Läs mer 4 Kommentarer

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?

– Aldrig att jag tänker bjuda Johan på mitt kalas. Jag hatar den jävla idioten. Fan vad skönt det vore om han var död!
– Nämen så säger man inte! Man kan tycka illa om människor men man får faktiskt inte önska livet ur dem.

Vissa saker säger man bara inte, eller hur!? Man får faktiskt inte uttrycka att man önskar att någon skall dö eller skadas. Det är inte okej att kalla andra människor för jävla idiot eller dåre. Och svära – det gör man helt enkelt inte. Så är det bara!

I syfte att lära barnen regler som dessa strävar många föräldrar efter total konsekvens. Det är aldrig okej att prata på det här sättet. Aldrig! Därför markerar föräldrarna genast och vägrar lyssna på barnen när de använder språk som ogillas. Jag har stött på många föräldrar som vittnar om hur bra det här ”funkar”: ”Vi har nött in budskapet att de här sakerna säger man bara inte och nu har barnen faktiskt slutat prata så!”.

Varje gång jag hör en förälder berätta det här för mig undrar jag: är det så att barnen slutat prata med ord som föräldrarna ogillar eller är det möjligen så att barnen slutat prata? Då menar jag förstås inte slutat prata i bemärkelsen ”blivit helt tyst” utan snarare ”slutat berätta om viktiga upplevelser och känslor”.

Föreställ dig att du kommer hem från jobbet, trött och ledsen efter en riktigt jobbig dag. Du sjunker ner vid köksbordet och utbrister: ”Min chef är helt dum i huvudet.” Din partner höjer ett irriterat ögonbryn och säger sedan med skarp röst: ”Vet du vad! Det är inte okej att prata sådär om andra människor!” Vad händer i dig då? Jag gissar att du känner dig ledsen? Kanske arg? Tänker att din partner inte fattar ett skit? Inte vill förstå dig? Hur gör du nästa gång du kommer hem och känner dig trött och ledsen efter ännu en jobbig dag med chefen? Kanske drar du dig för att berätta något alls? Det är ju ändå ingen idé. Din partner tycks ju ändå inte vilja fatta.

Precis samma process tror jag äger rum i barnen när vi vuxna reagerar på deras berättelser med att korrigera deras ordval: ”så säger man inte!”, ”jag vill inte att du kallar din syster för idiot!”, ”det är inte okej att säga att någon skall dö!”. Mellan raderna uppfattar barnet att föräldern säger: ”Vilka ord du väljer att använda är viktigare för mig än vilka känslor du har.” Barnen tänker att de vuxna inte förstår – inte vill förstå – och slutar så småningom att berätta.

Så visst, det kanske ”funkar bra” att korrigera barnen och att vägra lyssna när de använder ord som vi ogillar – i den bemärkelsen att de slutar använda de orden. Jag är samtidigt orolig för att det ”funkar dåligt” i bemärkelsen att barnen också slutar att alls sätta ord på sina upplevelser och känslor och att kontakten mellan barn och föräldrar reduceras till ytligt vardagsprat.

Betyder det här att föräldrar måste acceptera att barnen kallar sina syskon för idioter, svär och uttalar förbannelser över sina lärare? Kan man inte ha både en god kontakt med sina barn och lära dem att uttrycka sig respektfullt?

Naturligtvis kan man det! Jag tänker att var sak har sin tid. När barnet kallar sin klasskompis för ”jävla idiot” och uttrycker att det vore skönt om han var död kan jag välja att ha överseende med hennes ord i stunden och istället fokusera på kontakt med och förståelse för barnet. Jag kanske säger:

– Oj, det verkar som att du har väldigt starka känslor när det gäller Johan. Jag vill gärna veta mer.
– Han är en skitskalle. Vet du, att när jag inte klarade ett mattetal som fröken gav mig igår så skrattade han och sa till dom andra att jag är ett pucko.
– Jag gissar att du blev ledsen då? Att du vill veta att du duger oavsett om du klarar mattetalen eller inte?
– Mm. Fröken skrattade också lite. Sa att jag måste börja använda det där huvudet som jag har fått…

Att jag bemöter barnets påstående att ”Johan är en idiot” med att be henne berätta mer betyder inte att jag accepterar hennes sätt att prata. Det betyder att jag i stunden prioriterar kontakt och förståelse (Och tur är väl det – annars hade jag kanske inte fått reda på hur jobbigt hon har det i skolan!). Jag är samtidigt helt trygg i vetskapen om att jag har mängder av andra tillfällen (säkert redan idag!) att berätta för mitt barn vad som är viktigt för mig och vilken typ av språk jag uppskattar. Möjligheterna till en nära och förtroendefull relation med mitt barn tror jag däremot minskar varje gång som jag, i stunden, väljer att korrigera hennes ord istället för att försöka förstå hennes känslor.

Vad tror du?

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 39 Kommentarer

Det vi lär barnen

Jag står och kammar dotterns hår. Vi småpratar om gästerna som kommer om en stund.

– Hur vill du har håret älskling? Uppsatt eller utsläppt?
– Jag vill ha tre flätor mamma. Kan du göra det?

Det är knappt att jag lägger märke till den förbiflygande tanken: ”Tre flätor? Det är väl inte precis kalasmässigt?” Jag slänger en snabb blick på klockan.

– Jag känner mig lite stressad. Gästerna kommer snart. Jag är villig att göra en eller två flätor. Vilket vill du?
– Vilket tror du att gästerna tycker är finast?

Det nyper till i bröstet. Jag vill att dottern skall veta att hon är fin oavsett vilket hon väljer. Jag vill att hon skall utgå från vad hon själv gillar och inte från vad hon tror att andra gillar.

– Välj det du tycker är finast. Det viktiga är ju att du känner dig fin!
– Jag tycker att jag är finast i tre flätor. 

Det blev tre flätor. Och en viktig påminnelse om att orden jag säger är långt ifrån allt som jag lär min dotter.

___

Jag uppskattar massor om du vill dela det jag skriver! Klicka på ”Share” här nedan och välj om du vill dela inlägget via Facebook, Twitter osv.

Läs mer 5 Kommentarer

Varför blir det så ofta tjafs om självklarheter?

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! 8-åringen sitter vid köksbordet, ritar en teckning och drömmer om sommaren.
– Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Jo, flytväst får du ha ett tag till.
– Varför det!? En gnällig ton smyger sin in i sonens röst.
– Därför att det är väldigt stor skillnad på att simma 25 meter i en uppvärmd inomhusbassäng och att ramla i 16 gradigt vatten med kläderna på. Man blir rädd. Och tung. Och orkar inte simma.
– Men jag kan ju simma!!! Det var väl ingen vits med att gå på simskola om du ändå tänker tvinga mig att ha flytväst jämt!?!?!

Känner du igen situationen? Det som börjar som ett mysigt köksbordssnack förvandlas snabbt till en trist konflikt. Glädje och gemenskap byts mot irritation och besvikelse. Du känner dig ledsen och undrar vad som hände. Du ville ju bara väl. Berätta vad som gäller. Vara tydlig. Det fattar väl vem som helst att man inte kan simma med kläderna på i djupt, kallt vatten bara för att man tagit Guldfisken i en uppvärmd innebassäng?! Varför måste det så ofta bli tjafs om självklarheter?

DSC_0075.JPG

(Foto: Rob Faber)

Svaret tror jag kan sammanfattas i en enda mening: ”tryck skapar mottryck”! Jag är rätt övertygad om att barnet själv kan klura ut att det är stor skillnad på att simma i en uppvärmd bassäng och att ramla i havet med kläderna på och att det kan vara lämpligt att ha flytväst på bryggan ytterligare något eller några år. Men han behöver mentalt svängrum för att komma till den slutsatsen. Han behöver känna att hans mamma har förtroende för att han vill sig själv väl. För det är väl klart att han vill!! Men när hans mamma pratar till honom som om han inte förstod sitt eget bästa känner han sig frustrerad, tänker att ”hon skall minsann inte få bestämma över mig!”. Hon trycker på och han trycker tillbaka. Det nödvändiga mentala svängrummet krymper.

Hur kunde mamman gjort istället? Kanske så här:

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Ja, du kan simma! Du är riktigt glad för att du lärt dig det va?!
– Ja! Jag tog faktiskt Guldfisken…
– Jag vet! Jag är glad för din skull älskling! Du jag undrar… hur är tanken på att ramla i vattnet från bryggan när du fiskar? Om det är kallt och blåsigt och så tänker jag… Är du trygg med att du klarar av att simma till bryggan då?
– Jag vet inte riktigt…
– Nä…?
– Jag tänker nog kanske ha flytväst i alla fall i sommar också….
– Mm… Det är viktigt för dig att känna dig trygg när du fiskar. Är det så?
– Ja, faktiskt.

Barn är smarta. De vet oftast vad som är bra för dem. Om föräldrarna lämnar utrymme för eftertanke.

_______

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer