Vill du att ditt barn skall ta hänsyn till dina känslor och behov?

De flesta av oss kan nog dra oss till minnes tillfällen under vår barndom när vi gjorde som en vuxen sa, antingen för att vi var rädda eller för att vi skämdes. Jag minns när jag gick i första klass och min fröken sa till mig att mitt skratt störde de andra barnen. Jag skämdes ända ner i tårna och tystnade förstås genast. Jag minns också när jag gick i sjuan och vår magister gav hela klassen kvarsittning för att några pojkar hade varit stökiga under lektionen. Jag kokade av upproriskhet, men satt kvar med de andra av rädsla för att magisterns ilska skulle vändas direkt mot mig.

Att anklaga, döma, hota, muta och skambelägga kan många gånger funka, i bemärkelsen att barnet gör som den vuxne vill. Men de verksamma mekanismerna är rädsla för konsekvenser, skuld, skam eller plikt. Jag tror att få föräldrar, när de tänker på det, vill att detta skall utgöra barnets drivkrafter. Jag tror att de flesta föräldrar vill att deras barn skall drivas av en vilja att bidra till andra människor. Att barnen gör det andra människor ber om helt enkelt för att de vill bidra till att andra människors behov blir tillgodosedda.

Så om man nu vill att barnen skall göra det man ber om, för att de vill göra de man ber om (och inte för att de är rädda, känner skuld, skam eller plikt), hur kan man uttrycka sig då? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin. Hur kan vi uttrycka oss istället?

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här (och har faktiskt gjort det också), men idag blir svaret lite mer kortfattat:

Sträva efter att medvetandegöra ditt barn om dina känslor och behov – istället för om sina egna fel och brister.

För att illustrera: Tänk dig in i situationen att din partner sätter på skön musik, häller upp ett glas vin och sätter sig i soffan. Du tänker att du vill göra honom (eller henne) sällskap om en stund, men först vill du plocka undan i köket. När du håller på med disken ropar din partner från soffan: ”du är inte speciellt rolig när du håller på med det där!” Vad tänker du? Vad känner du? Blir du sugen på att avsluta och gå och sätta dig och mysa med honom (henne) i soffan? Nej, jag misstänkte det…

Tänk dig att han (hon) istället säger: ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” Jag gissar att tanken på att krypa upp i soffan känns mer tilltalande i det här läget?

Vi ser alltså att samma budskap – ”sluta diska och kom hit och var med mig” – uttryckt på två helt olika sätt, ger upphov till två helt olika reaktioner. I det ena fallet motstånd, i det andra ”samarbete”.

Barnen skiljer sig inte från dig och mig. De gillar inte att höra: ”åh, vad du är tramsig. Skärp till dig nu!” Kanske får ditt uttalande dem att göra som du vill, men de gör det knappast av omsorg om dig (snarare av rädsla eller skam). De har betydligt lättare att ta till sig: ”vet du, jag känner mig stressad när du sätter skorna på händerna och vantarna på fötterna för det är viktigt för mig att komma i tid till jobbet. Kan du vara snäll och sätta på dig skorna nu?”

För att sammanfatta: Vill du att dina barn skall ta hänsyn till dina känslor och dina behov? Berätta om dina känslor och behov!

Läs mer 11 Kommentarer

Är barn verkligen empatiska?

Ibland gör barn saker som inte ligger helt i linje med föräldrarnas önskemål. Milt uttryckt. De svär och pratar högljutt vid matbordet. De lämnar sina smutsiga kläder på golvet i badrummet och låter tallriken stå kvar på soffbordet efter kvällsfikat. De kallar sina föräldrar för idioter och tjuvnyper sina syskon. För att bara nämna något. 

Många föräldrar undrar hur man ”sätter gränser”. Hur lär man sitt barn vad som är ok och vad som inte är ok i sociala sammanhang? Hur lär man sitt barn att ta hänsyn, visa respekt och empati?

I dagens Svenska Dagbladet finns en spännande artikel som tyder på att frågan kan vara felställd. I artikeln presenteras resultat från en studie vid Max Planck-institutet i Leipzig som tyder på att barn föds med förmågan och viljan att vara empatiska, hjälpsamma och generösa.

Kanske måste vi inte alls lära barnen att vara empatiska, att ta hänsyn eller hjälpa till!? Kanske är det istället så att vi som föräldrar behöver lära oss att förvalta den naturliga förmåga till empati som barnen föds med!?

En mamma som jag pratade med i morse uttryckte sin tveksamhet gentemot forskningsrönen:

Om mina barn någonsin haft en naturlig empati så tycks den ha försvunnit i själva födelseögonblicket! Hemma hos oss ser jag bara egoism så långt ögat når.

Den här mamman är knappast unik. Jag tror att många föräldrar längtar efter mer empati och hänsynstagande från sina barn. Men jag tror faktiskt inte att barnen saknar empatisk förmåga. Vad de saknar är goda förutsättningar att komma i kontakt med sin naturliga empati. Annorlunda uttryckt: många föräldrar pratar med sina barn på ett sätt som gör att barnen tappar kontakten med sin empati.

När föräldrar ser beteenden hos barnet som de inte gillar så har de en tendens att:

anklaga (”du borde verkligen veta bättre än att slå din syster”)
döma (”att säga så där är inte okej!”)
hota (”om du inte städar nu blir det inget Bolibompa”)
muta (”om du städar nu får du en glass sedan”)
etikettera (”åh, vad du är gnällig”)

Hur villig känner du dig själv att uppfylla din partners önskemål när han (hon) just har kallat dig gnällig? Hittar du någon empati för din chefs utsatta position när hon just har talat om för dig att dina önskemål om högre lön ”inte är okej”? Och när din mamma påpekar att du borde veta bättre än att stanna hemma från hennes födelsedagsfirande bara för att du är förkyld – känner du dig då plötsligt sugen på att gå?

Påståenden och uppmaningar av det här slaget resulterar ofta i motstånd och ovilja. Ibland kan den andre förvisso ändra sitt beteende på det sätt som önskas, men det kommer inte att ske utifrån empati och hänsyn. Den som ändrar sitt beteende i det här läget gör det troligen utifrån en känsla av skuld, skam eller rädsla (för straff eller utebliven belöning).

För att sammanfatta. Ser du mindre empati och hänsyn hos ditt barn än du skulle önska beror det troligen på att du uttrycker dina önskemål på ett sätt som gör det svårt för ditt barn att komma i kontakt med sin naturliga empati. Inte på att ditt barn saknar empati.

Hur kan man då uttrycka sina önskemål på ett sätt som underlättar för barnet att komma i kontakt med sin naturliga empati? Den frågan försöker jag besvara i det här inlägget –>.

Läs mer 2 Kommentarer

Ställer du andra krav på barnen än på dig själv?

Här hemma utspelar sig ofta samma scen.

Dottern (eller sonen) ropar från källaren:
Mamma? Mamma!? MAMMA!?!?

Och jag svarar:
Stå inte där och ropa älskling. Kom hit om du vill mig något!

Känns som ett fullt logiskt svar, eller hur? Vill ungen mig något så får hon förstås komma till mig.

Häromdagen utspelade sig en annan scen. Jag skulle just duka och fick syn på en miljon pennor som låg utspridda över köksbordet.

Jag ropade på dottern:
Älskling? Älskling!? HALLÅ!?!?

Från källaren kom svaret:
Kom hit om du vill mig något! 

Jag märkte att jag blev irriterad. Svaret kändes plötsligt inte alls lika logiskt när det kom i andra riktningen…

Likvärdighet och ömsesidig respekt är två av de pelare på vilka jag vill bygga relationerna till mina barn. Hur kommer det sig att det är så lätt hänt att jag trots det ställer andra krav på barnen än på mig själv!? 

Hur är det hemma hos dig? Begär du andra saker av dina barn än av dig själv?

Läs mer Inga kommentarer

Vem har makten över dina känslor? (del 2)

– Det är faktiskt lite skönt att jag är sjuk och får vara hemma från skolan idag mamma. Det har varit så himla bråkigt med Kompisen på slutet. Han vill bara att jag skall leka med honom på rasterna. Så fort jag är med någon annan så kommer han och förstör vår lek och tjatar om att jag skall leka med honom istället.
– Du verkar frustrerad, svarade jag. Vill du att vi skall ta fram kortlekarna?
– Ja, tack!

”Kortlekarna” är två till antalet. Den ena innehåller kort med olika känsloord som glad, dyster, sorgsen, arg, nyfiken, skamsen osv. Den andra innehåller kort med olika behov: respekt, kärlek, empati, valfrihet, gemenskap osv. Jag tar fram dem ibland tillsammans med sjuåringen, när han vill prata om något som är viktigt för honom.

Vi brukar börja med känslokorten. Det gjorde vi den här gången också. Vi bläddrade igenom kortleken för att komma fram till vad han egentligen känner. Sonen fastnade för fem känslor: trött, arg, sorgsen, dyster och irriterad.

I likhet med mig så tror inte heller min son att människor kan göra känslor i varandra. Han tror inte att det är Kompisen som gör honom trött, arg, sorgsen osv. Han vet att han känner som han gör för att han har behov som inte blir tillgodosedda i den här situationen. Känslorna bär med sig budskap om att det finns behov som inte är fyllda! Tillsammans bläddrade vi igenom behovskortleken och diskuterade fram och tillbaka. Till slut fastnade sonen för fem behov som inte är mötta i relation till Kompisen just nu: respekt, lek, omtanke, vila och frihet.

Men Kompisen då? Vad har han för känslor och behov i situationen? Hade Kompisen varit med hade vi förstås kunnat fråga honom, men nu var han inte det, så sonen fick gissa. Han gissade att Kompisen känner sig ledsen, irriterad och arg. Och han gissade att Kompisen längtar efter lek och gemenskap. ”Tänk vad knasigt mamma”, sa sonen. ”Vi längtar efter samma sak och ändå blir det bråk!”

Självklart är känslo- och behovskortlekar ingen nödvändighet för att prata med barnen om saker som berör dem. Vi tar fram dem här hemma ibland för att vi tycker att det är roligt och hjälper oss att identifiera vad vi känner och behöver. Det viktiga är inte på något sätt korten, de är bara ett sätt att illustrera några antaganden som är väldigt centrala för mig när jag arbetar med familjer som behöver hjälp att lösa konflikter och problem:

Våra känslor är indikationer på vad vi behöver.
Sonen känner som han gör för att han behöver mera respekt, lek, frihet osv. (inte för att Kompisen är en egoist).  

Det finns ”vackra” behov även bakom beteenden som vi inte gillar.
Kompisen beter sig som han gör för att han längtar efter lek och gemenskap (inte för att han är ”taskig” eller ”vill förstöra”).  

När vi fokuserar på vad vi själva och andra behöver, istället för att döma andra (eller oss själva) för att vi känner som vi gör, ökar våra möjlig-heter att nå verklig lösning på våra konflikter.
När sonen blir uppmärksam på att både han och Kompisen längtar efter lek och gemenskap har de betydligt bättre förutsättningar att komma till en lösning som fungerar för dem båda än om han fokuserar på att Kompisen ”gör fel” eller ”är dum”.  

Läs mer 2 Kommentarer

Vem har makten över dina känslor? (del 1)

Du är en idiot! Jag hatar dig!

Den femåriga dottern var riktigt upprörd vid middagen häromkvällen när jag inte ville hämta köttbullarna på köksbänken åt henne. Efter diverse okvädningsord från henne lämnade jag bordet och lät henne äta klart ensam.

Senare på kvällen frågade jag: ”Förstod du varför jag blev ledsen förut?”
Hon svarade: ”Ja, jag vet mamma. Du behövde mer kärlek och respekt.”

En del människor tror att det är andra människors agerande som gör dem arga, ledsna, besvikna osv. Det tror inte jag. (Och inte min dotter heller.) Jag tror att andra människors agerande ibland väcker behov i mig. När mitt behov av respekt och kärlek inte är tillgodosett känner jag mig ledsen.

Men är det här inte bara en lek med ord? Säger jag inte i själva verket ändå att det var min dotter som gjorde mig ledsen? Nej, för om det var hon som gjorde mig ledsen genom att kalla mig idiot och säga att hon hatar mig så skulle jag ju bli ledsen varje gång hon säger det. Och det blir jag inte. Ibland bekommer det mig inte alls. Ibland blir jag arg. Och ibland rent av road. Så varför varierar min reaktion? Jo, därför att mina behov varierar! Just den här kvällen behövde jag mer respekt och kärlek än jag behöver vid vissa andra tillfällen. Därför blev jag ledsen.

Det finns en finess med att koppla ihop känslorna med de egna behoven, istället för att skuldbelägga andra för att jag känner som jag gör. Det ger mig kraften att handla för att tillgodose mina behov, istället för att vänta på att den andra människan skall förändras. När jag tänker att jag behöver mer kärlek och respekt, då kan jag själv agera för att få de behoven tillgodosedda. Jag kan hitta någon annan i min omgivning som är villig att möta mina behov, eller så kan jag kanske möta dem genom att försöka ge mig själv kärlek och respekt. Om jag istället tänker att det är min dotter som gör mig ledsen så följer av det att jag behöver vänta på att hon skall ändra sitt beteende. Den väntan kan bli väldigt lång…

Läs mer 2 Kommentarer