Det är viktigt att föräldrar är överens! Eller?

”Vi har kommit överens om att den som säger först bestämmer”, berättade en mamma jag pratade med häromdagen. Hon och hennes man hade uppfattningen att föräldrar måste visa enighet inför barnen. Därför hade de kommit överens om att den som först uttalade sig i en fråga alltid skulle få uppbackning av den andre föräldern, oavsett vad denne egentligen tyckte. Så om mamma hade infört regeln att Lisa måste äta upp all mat på tallriken för att få en glass gällde samma regel med pappa, även om han egentligen tyckte att Lisa gott kunde få en glass även om hon lämnade lite mat på tallriken. Och om pappa sa att Kalle inte fick leka med sina bilar i vardagsrummet så hjälpte mamma till att kontrollera efterlevnaden av den regeln, trots att det inte störde henne att Kalle använde soffkuddarna som fartgupp.

Uppfattningen att föräldrar måste vara eniga inför barnen är djupt rotad hos många. Mamma kan inte säga en sak och pappa en annan, det skulle det vara förvirrande för barnen, menar många föräldrar jag pratat med.

Varje gång jag hör det här får jag lust att skrika: äh, lägg av! För det första undrar jag varför det skulle vara förvirrande för barnen att mamma och pappa tycker olika?! Mamma och pappa är olika individer. De sover på olika sidor av sängen, de kör olika bilar och går till olika jobb. Pappa dricker lättöl till maten och mamma dricker mjölk. Varför skulle det vara förvirrande för barnen att de också tycker olika i en massa frågor? Är inte det i själva verket väldigt logiskt?

För det andra funderar jag på vad som är en förälders uppgift. Jag tänker att det är att förbereda mina barn för att klara sig själva – att leva ett liv utanför familjen. I det livet kommer de obönhörligen att möta människor med vitt skilda personliga gränser och uppfattningar om vad som är acceptabelt. Därför behöver mina barn lära sig att i varje nytt möte med en människa stämma av vad just den människan gillar och ogillar. Jag tror inte att jag hjälper mina barn att utveckla den förmågan genom att låtsas som om jag är ense med deras far när jag inte är det!

Men inte nog med att föräldrar gör barnen en otjänst om de fejkar enighet. De får dessutom betala ett högt pris för egen del. Betalningen sker i form av äkthet. När pappan ger sken av att hålla med mamman om att dottern måste äta upp all mat innan hon får glass, trots att han egentligen tycker att hon gott kan få den där glassen med en gång, är han inte sann mot sina egna uppfattningar. Han tvingas låtsas att han står för en princip som han egentligen ogillar. Hur jobbigt känns inte det? Och när mamman skall kontrollera efterlevnaden av leksaksbilsförbudet i vardagsrummet, trots att sonens lek där egentligen inte bekommer henne, känner hon sig illa till mods och har svårt att be om respekt för den uppsatta regeln. För det är ju inte hennes regel, den speglar inte hennes personliga gränser.

”Men om mamma och pappa har olika gränser kommer barnen att försöka spela ut föräldrarna mot varandra. Föräldrarnas auktoritet blir ifrågasatt.” Ja, den invändningen köper jag gärna! Försöker man styra sina barn med auktoritet – om man eftersträvar lydnad från sina barn – då är det antagligen betydligt mer effektivt att visa upp en mur av föräldraenighet gentemot barnen. Men jag eftersträvar inte lydnad från mina barn. Jag eftersträvar samarbete och ömsesidig respekt i min familj. Då blir äkthet viktigare än auktoritet.

Läs mer 17 Kommentarer

Öppen föreläsning på Lidingö

Bråkiga mornar, konflikter om tider, tjafs om städning, tjat om läxläsning…

Varför hamnar vi gång på gång i samma konflikter med våra barn? Och hur kan vi bryta gamla konfliktmönster och skapa förutsättningar för samarbete?
På tisdag kväll föreläser jag kring dessa frågor på Animo Montessoriskola på Lidingö.
Föreläsningen är kostnadsfri, men du behöver föranmäla dig.
Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer